Insyn och öppenhet i utnämningspolitiken
Interpellation 2005/06:433 av Krantz, Tobias (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2006-05-19
- Inlämnad
- 2006-05-19
- Besvarad
- 2006-06-08
- Sista svarsdatum
- 2006-06-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation 2005/06:433 av Tobias Krantz (fp) till statsrådet Sven-Erik Österberg (s)
Insyn och öppenhet i utnämningspolitiken
Regeringens utövande av utnämningsmakten har varit föremål för intensiv debatt under de senaste åren. Riksdagen har, efter granskning av konstitutionsutskottet, vid flera tillfällen skarpt kritiserat regeringens utnämningspolitik (bet. 2003/04:KU20, prot. 2003/04:122, bet. 2004/05:KU20, prot. 2004/05:133). Så sent som i januari i år uttalade riksdagen (prot. 2005/06:58), i enlighet med en reservation, följande: ”Enligt vår mening är överrepresentationen av utnämnda myndighetschefer med bakgrund inom regeringspartiet så stor att den kan väcka misstanke om att inte enbart sakliga grunder vägs in vid utnämningen” (bet. 2005/06:KU10).
Riksdagen avvisade klart och tydligt i enlighet med reservationen i nämnda betänkande regeringens försvarslinje om att statssekreterarna borde ses som en särskild grupp i sammanhanget och inte betraktas ha en partipolitisk bakgrund. Argumentet var ”ohållbart”, förklarade riksdagen, och fortsatte: ”Sedan flera årtionden tillbaka är statssekreterare i praktiken partipolitiskt bundna tjänster, och det vore således fel att i en granskning som denna bortse från att dessa har en partipolitisk bakgrund.”
Utnämningsmaktens framtida rättsliga reglering är föremål för överväganden av Grundlagsutredningen. Men det finns möjligheter att öka öppenheten och insynen också inom ramen för nuvarande regelverk. Riksdagen uppmanade regeringen att ändra rutinerna för att ”skapa bättre förutsättningar för att i efterhand kunna granska vad som har legat till grund för olika utnämningar. De kravprofiler som tas fram inom Regeringskansliet innan sökandet efter kandidater påbörjas bör därför finnas tillgängliga för den händelse att granskning skulle inledas” (bet. 2004/05:KU10).
Riksdagens uttalanden har hittills bemötts kallsinnigt av regeringen. Rutiner och förfaranden har inte förändrats. Det är både ytterst anmärkningsvärt och häpnadsväckande arrogant. I samband med utskottets granskning av utnämningspolitiken under våren 2006 förklarade emellertid statsministern under utskottets utfrågning att han inom ramen för gällande bestämmelser inte var främmande för att ändra rutinerna inom Regeringskansliet för arkivering av kravprofiler som tas fram inför utnämningar så att de läggs i akten (bet 2005/06:KU20). Det är, enligt min mening, väsentligt att klarlägga vad statsministerns uttalande innebär i praktiken.
Jag vill därför fråga statsrådet:
1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta i syfte att göra kravprofilerna offentliga mot bakgrund av statsministerns uttalande inför konstitutionsutskottet?
2. Från vilken tidpunkt avser statsrådet att se till att dessa förändringar i så fall ska gälla?
3. Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit alternativt avser att vidta i syfte att i övrigt öka öppenheten och insynen i utnämningspolitiken?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:433
Webb-tv: Insyn och öppenhet i utnämningspolitiken
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:137 Torsdagen den 8 juniProtokoll 2005/06:137 24 § Svar på interpellation 2005/06:433 om insyn och öppenhet i utnämningspolitiken
Protokoll från debatten
Anf. 191 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Tobias Krantz har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta i syfte att göra kravprofilerna offentliga, från vilken tidpunkt dessa förändringar i så fall ska gälla och slutligen vilka åtgärder jag vidtagit alternativt avser att vidta i syfte att i övrigt öka öppenheten och insynen i utnämningspolitiken.
Låt mig inledningsvis, än en gång, bestämt ta avstånd från påståendet att det sätt på vilket regeringen bedriver utnämningspolitiken skulle stå i strid med bestämmelserna i regeringsformens 11 kap. 9 §. De krav på förtjänst och skicklighet som där stadgas är självklart de helt avgörande för på vilka meriter myndighetscheferna anställs.
De riktlinjer som regeringen arbetar efter när det handlar om rekrytering av myndighetschefer är tillgängliga för var och en i regeringens chefspolicy. En utförlig redovisning av policyn finns i propositionen
Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst
(prop. 1997/98:136), som en enig riksdag ställde sig bakom.
Frågan om utnämningspolitiken är komplex med ett antal bottnar. Regeringen beslutade i juli 2004 om direktiven (dir. 2004:96) till en parlamentarisk utredning med representanter från samtliga riksdagspartier med uppdrag att se över den svenska regeringsformen. Grundlagsutredningen har att redovisa sina ställningstaganden senast den 31 december 2008.
Min bestämda uppfattning är att det saknas skäl till att regeringen skulle föregripa det arbete som bedrivs där.
Finns det då anledning att i övrigt ändra på något avgörande i den nuvarande beredningsordningen avseende tillsättningar av myndighetschefer? Jag vill för min del inte utesluta att det finns möjligheter att utveckla och ytterligare förfina det sätt på vilket arbetet bedrivs i dag. Jag är helt på det klara med vikten av att noga pröva det befintliga sättet att arbeta och att alltid ha vilja och beredskap för att ifrågasätta och ibland göra saker på ett nytt sätt.
Kravprofiler är handlingar som vi tar fram för att bereda utnämningsärenden inom Regeringskansliet. Oftast sammanfattar dessa handlingar bara uppgifter som finns i andra handlingar och som är offentliga och allmänt kända. De utgör då sådana beredningspapper som enligt gällande bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, förvaltningslagen och arkivlagen inte sparas sedan de har spelat ut sin roll som hjälpmedel vid beredningen.
Någon gång händer det att en kravprofil tillför ärendet sakuppgifter. Handlingen blir då en allmän handling som sparas och hålls tillgänglig för press och allmänhet, också det i enlighet med gällande bestämmelser.
Mot den bakgrund som jag här har redovisat finner jag det märkligt att Tobias Krantz fokuserar så hårt på dessa handlingar. För att lugna honom och kanske också andra som har överdrivna föreställningar om vad handlingarna innehåller kan jag berätta att det sedan en tid pågår ett arbete i Regeringskansliet i syfte att ytterligare utveckla rutinerna vid chefsrekryteringar. Det arbetet avslutas i början av hösten, och jag vill inte hålla för uteslutet att arbetet bland annat kommer att resultera i att rutinerna utvecklas så att kravprofiler regelmässigt sparas i akten.
Anf. 192 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Under de senaste åren har det kommit rapport efter rapport som alla visar på samma tendens och samma tecken. Överallt ser det likadant ut, bland myndighetschefer, bland ledamöterna i statliga bolagsstyrelser, bland ledamöterna i universitetsstyrelser, bland ledarna för de statliga utredarna. Överallt är det en tydlig dominans av socialdemokrater.
Det handlar framför allt om de myndigheter som är de riktigt tunga myndigheterna i den svenska statsförvaltningen. Det handlar till exempel om Försäkringskassan. Det handlar om Arbetsmarknadsverket och Ams. Flera av de här myndigheterna har i praktiken under de senaste åren förvandlats till rena socialdemokratiska reservat i förvaltningen. Man kan titta på Ams historia. Den myndigheten har aldrig under sin 50-åriga existens haft någon annan än en socialdemokrat som chef.
Den senaste utnämningen som har väckt mycket stark kritik och som också har väckt stark intern kritik i Regeringskansliet, har vi kunnat utläsa av medieuppgifter, är den utnämning som regeringen gjorde av förre statssekreteraren Claes Ljungh till chef för Kammarkollegiet. Den utnämningen fick mycket kritik av flera olika skäl. Bland annat uppges det att Claes Ljungh är nära vän till Göran Persson. Den som tidigare var chef på Kammarkollegiet fick sluta sin tjänst i förtid. Flera invändningar har riktats mot Claes Ljunghs ledaregenskaper. Denna fråga är nu anmäld för fortsatt granskning av riksdagens konstitutionsutskott.
Regeringsformen är mycket tydlig på vilka regler som ska gälla för utnämningspolitiken. Det är enbart sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet, som ska spela någon roll när regeringen fattar beslut om utnämningar i statsförvaltningen. Jag noterar möjligtvis en oavsiktlig glidning i statsrådets svar. Statsrådet säger att kraven på förtjänst och skicklighet självklart ska vara helt avgörande för på vilka meriter myndighetscheferna ska utses. Men jag vill ändå poängtera att det enbart och endast är sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet, som ska fälla avgörandet, ingenting annat.
Om vi ser hur regeringsformen ser ut, hur bestämmelserna ser ut, är den intressanta frågan: Är det i stort sett enbart socialdemokrater som är kompetenta att leda statliga myndigheter, att leda utredningar, att sitta som ledamöter i universitetsstyrelser, att sitta som ledamöter i bolagsstyrelser? Det är nog väldigt få som tror det. Jag tror att Sven-Erik Österberg i grunden tillhör dem som inte tror att det i stort sett bara är socialdemokrater som är kompetenta att ha de här ansvarsfulla uppgifterna. Min slutsats av detta är att regeringen och statsrådet Österberg, som ytterst har ansvar för förvaltningspolitiken, i praktiken har åsidosatt regeringsformens bestämmelser.
Med anledning av den interpellationsdebatt som tidigare ägde rum vill jag säga att det faktiskt också är rätt så pinsamt, menar jag, att mycket talar för att regeringens utnämningspolitik förmodligen också strider mot den konvention mot korruption som FN har antagit.
Förmodligen är det så - det får statsrådet svara på - att ett skäl till att regeringen nu verkligen funderar på om man kan tillträda den är att det där stadgas att det ska vara öppenhet och insyn i utnämningsförfarandet. Det kan Sverige inte leva upp till.
Jag har två tydliga, konkreta frågor till Österberg som jag inte tycker att jag har fått svar på i min interpellation.
Jag skulle för det första vilja att statsrådet Österberg tydligt och klart talade om ifall det som statsminister Göran Persson sade i KU-utfrågningarna om att kravprofilerna skulle bli offentliga bara var ett hugskott. När kommer dessa kravprofiler att bli offentliga?
För det andra: Kan inte statsrådet uttrycka en uppfattning om vad regeringen har för syn på utnämningspolitikens framtid och inte bara hänvisa till Grundlagsutredningens beredning?
Anf. 193 Henrik von Sydow (M)
Fru talman! Jag har först en kommentar till det som nämndes sist - Grundlagsutredningens arbete. Det nämndes också först av statsrådet. Det ska ju vara klart till den sista december 2008. Det är alltså ett arbete som pågår nu men som ska leverera sitt förslag till dess. Utnämningspolitiken pågår varje torsdag när regeringen sammanträder. Det är inte så att utnämningspolitiken tar paus för att Grundlagsutredningen arbetar. Det är dessutom mycket av det här fältet som inte berör förändringar i regeringsformen utan som ligger inom ett annat mandat och en annan möjlighet att förändra.
Det jag egentligen ville prata om är att jag deltog i ett seminarium den 17 mars som arrangerades av den internationella organisationen Transparency International här i Stockholm. Det handlade om den svenska utnämningspolitiken.
Man gjorde ett uttalande från organisationen vid seminariet. Man sade så här: Det slutna svenska systemet för tillsättningar av höga chefer inom förvaltning och rättsväsende kan alltför lätt utnyttjas för att främja särintressen och rymmer därigenom risker för korruption. Detta varnar Transparency International för, som regeringen refererar till i alla andra sammanhang när man pratar om korruption runtom i världen. Organisationen borde alltså ha en hög trovärdighet också för regeringen, tycker jag.
Vid seminariet deltog också Anna Ekström, tidigare socialdemokratisk statssekreterare och ordförande i Saco. Hon kom med konstaterandet att den chefspolicy som finns för rekrytering är bra och att det även finns förordningar som kan säkra en bra rekrytering. Problemet är att varken lagar eller policy följs i tillräcklig grad. Det är vad den förra statssekreteraren uttalar.
Jag slås också av hennes uttalande och hennes påpekande när vi diskuterar frågorna om statssekreterare Claes Ljungh, som nu har blivit utnämnd till chef för Kammarkollegiet. Det är möjligt att Claes Ljungh är den bäst lämpade, som lever upp till förtjänst och skicklighet. Men hur ska vi veta det? Det är i praktiken omöjligt att kontrollera detta i efterhand. Det var också detta som Anna Ekström pekade på. Hur ska vi kunna veta att den som fick en statlig tjänst också var den bäst lämpade?
Det här är en kritik som är rätt bred. På seminariet redogjorde också en företrädare för fackförbundet ST, statstjänstemännen, att regeringens hemlighetsmakeri sänker förtroendet för svenska myndigheter. Man pekade på en stor Temoundersökning som visar att mer än 70 % av svenskarna vill att tillsättningen av generaldirektörer och andra statliga chefer ska ske i öppen konkurrens. Man menar att över 60 % tror att förtroendet för myndigheterna skulle öka med öppna tillsättningar.
Det här är en mycket bred folklig opinion mot den utnämningspolitik och mot den oreglerade utnämningsmakt som regeringen sitter på. Jag tycker att statsråd som har till ansvar att se till att det finns ett stort förtroende för svenska myndigheter och som ska se till att det finns ett stort förtroende för vår rättsstat borde ta detta på allvar.
När vi nu pratar om utnämningspolitiken har Tobias Krantz berört viktiga reformer som man på kort sikt kan göra för att öka förtroendet. Men vore inte detta ett steg för att just värna det viktiga band som ligger i förtroendet mellan medborgarna och staten? Det skulle öka öppenheten och därmed minska riskerna för och misstankarna om missbruk.
Anf. 194 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Jag tycker att både Krantz och von Sydow gör allt vad de kan för att skapa ett problem som egentligen inte finns. Det är ungefär vad jag har sagt om den här debatten tidigare, och jag säger det igen.
Jag skulle vilja peka på en jämförelse med andra länder. Man kan då se att den svenska utnämningspolitiken fungerar väldigt väl på så sätt att vi har fristående myndigheter. Ett viktigt led när det gäller fristående myndigheter är att regeringen, oavsett vilken den är och vilken färg den har, som ett viktigt styrelement kan utse dess chefer och veta att de verkställer en riksdagsmajoritets politik. Det är ju så påtagligt från myndigheternas sida att de lever upp till det sätt som riksdagen och även regeringen har beslutat om, om det skulle vara sådana frågor. Det är ganska viktigt i det här fallet.
Vår bedömning är att det absolut inte krockar med de korruptionsregler som det hänvisas till här. Våra jurister har tittat på det. Jag känner mig ganska trygg med den här utnämningspolitiken. Jag tycker det när jag ser resultatet av hur våra myndigheter, vår myndighetsstruktur och hela den offentliga förvaltningen faktiskt fungerar i jämförelse med omvärlden.
Vi diskuterade till exempel tidigare att vi har en väldigt låg grad av korruption, fast vi naturligtvis ska vara vaksamma inför framtiden. Det är inte så att man på något sätt skulle ha större förtroende för statsförvaltningen i de länder som har andra former av utnämningar. Det är ren lögn att påstå det.
Det hänvisas till undersökningar här. Man kan säga att man får svar som man frågar. Man kan gå ut och fråga: Är du för mer öppenhet? Då tror jag att svenska folket till 98 % svarar ja. Det kanske finns någon procent som tycker att samhället ska vara mer slutet. Det är naturligtvis att göra frågan alldeles för enkel i det här fallet. Man skulle kunna ställa den här frågan till svenska folket: Tycker du att det är rätt att det är statsministern som utser regeringen och statsråden? Vore det inte bättre om man hade något vidare sätt att göra det på? Då skulle folket alldeles säkert svara ja också på det. Man får vara försiktig när man hanterar sådana här frågor utifrån hur vår struktur ser ut och med tanke på den historik som finns bakom hur den svenska samhällsapparaten fungerar.
Detta att det skulle vara en starkt övervägande del med politisk bakgrund när regeringen utnämner chefer är ren lögn. Fyra femtedelar av dem som är chefer har en annan bakgrund. En femtedel har en politisk bakgrund. KU beställde en rapport för inte så länge sedan där man tog ett spann över en tid och tittade på hur det såg ut. Av dem som var politiskt tillsatta kunde man kanske härleda någonstans mellan 50 och 60 % till en socialdemokratisk bakgrund.
Vid något tillfälle tittade vi lite grann på hur det såg ut under den borgerliga regeringsperioden 1991-1994. Jag kan inte säga att det var någon bättre balans på något sätt under den perioden. Det är ganska naturligt, skulle jag vilja säga.
Man hänvisar till Claes Ljungh. Vad Krantz tittar på och för vidare i den här debatten är kvällstidningsskvaller. Det gäller på vilket sätt Ljungh har en relation till statsministern. Jag känner inte Claes Ljungh personligen. Jag har ingen aning om hans privatliv och vem han umgås med när han är ledig. Däremot vet jag att han har varit en skicklig statssekreterare som har jobbat i åtta år i Finansdepartementet under en hård regeringsperiod. Han har skött sina uppgifter på ett alldeles förträffligt sätt. Det finns ingenting att klaga på hos honom som statssekreterare. Det vore konstigt om inte han skulle användas i den svenska statsapparaten, likväl som andra statssekreterare från och till också används där.
Det var precis så som också den borgerliga regeringen gjorde 1991-1994 när man utsåg chefer. Det här är att kacka i eget bo, som man brukar säga. Precis det förhållningssättet skulle man ha också om det skulle bli ett regeringsskifte och någon annan regering skulle sitta vid makten. Jag tror att det är viktigt att peka just på det.
Tobias Krantz ställde en sista fråga till mig. Jag har ingen annan åsikt än Göran Persson. Han sade att han skulle kunna tänka sig att offentliggöra det här, men det skulle vara av ganska litet intresse. Det innehåller inga uppseendeväckande delar. Vi bereder detta och tittar på det. Som jag sade i mitt svar återkommer vi under tidig höst med frågan efter det att vi har sett över det, om det nu är så att fler delar ska kunna offentliggöras redan under det här året.
Anf. 195 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Låt oss klara ut några saker, statsrådet! För det första kan knappast Dagens Nyheter betraktas som en kvällstidning. Det är en respekterad morgontidning. Det är från den tidningen som jag har hämtat dessa uppgifter. De har en artikel där de beskriver, med initierade källor, hur den här utnämningen gick till. Nu får vi se vad den här granskningen leder fram till, men där fanns de uppgifter som jag har redogjort för.
För det andra kan man fundera över hur Sveriges utnämningspolitik ser ut i en internationell jämförelse. Tittar man på vilka utnämningspolitiska system som de europeiska länderna har, är det några saker som blir väldigt tydliga.
Låt oss tänka oss att det finns tre faktorer som vi kan sätta som märke på utnämningspolitiken. Det är hur stor kretsen är som ägnar sig åt utnämningarna, hur stor öppenheten är i utnämningspolitiken och om det krävs några formella, fasta meriter för att få en tjänst. Då kan man säga att de allra flesta länder, jag skulle vilja säga alla länder, i Europa uppfyller något av de här tre kraven. Det är antingen en rätt så stor krets som genomför de här utnämningarna, stor öppenhet i utnämningspolitiken eller också finns formella meriter för de utnämningar som ska genomföras.
Problemet med Sverige är att vi inte uppfyller något av de här kraven. Det är en liten krets som utnämner. Ibland sägs det att det enbart är statsministern själv som genomför utnämningarna, det är en extremt stor slutenhet i utnämningspolitiken och det ställs inga formella krav på de chefer som ska vara de högsta cheferna i staten. Det är inte att undra på att det föds misstankar om vänskapskorruption, om svågerpolitik och om kompisutnämningar. Sven-Erik Österberg talar om att vi ska värna den svenska förvaltningsmodellen. Ja, precis, men det är ju regeringens utnämningspolitik i dag som undergräver förtroendet för den svenska förvaltningsmodellen.
Sven-Erik Österberg talar om att en majoritet av dem som är chefer för de statliga verken inte är politiker. Det är självklart. Ingen har påstått någonting annat. Men av dem som har en politisk bakgrund har en förkrossande majoritet en partipolitisk bakgrund inom socialdemokratin. Och titta på de riktigt stora, tunga statliga myndigheterna! Där är det nästan enbart socialdemokrater som är chefer. På de tunga områdena inom det som vi kan kalla välfärdspolitiken finns det enbart socialdemokrater. Titta på Försäkringskassan! Titta på Arbetsmarknadsverket, Ams! Det är socialdemokrater så långt ögat når.
Sven-Erik Österberg för ett resonemang här om kravprofiler och säger att kravprofiler inte tillför någonting i ärendet, så visst kan man släppa loss dem. Men varför har ni då inte gjort det under alla dessa år när riksdagen vid åtskilliga tillfällen har krävt att kravprofilerna ska släppas fria så att allmänheten och medierna kan granska om de krav som regeringen satte upp innan en rekrytering påbörjades också uppfylldes med den utnämning som gjordes? Varför har ni inte gjort detta under denna tid, om det så är oviktigt och så ointressant i processen?
Sedan är det också i och för sig ett oroväckande besked från statsrådet att de kravprofiler som tas fram uppenbarligen inte spelar någon roll, bara är nonsens och att det bara står några allmänna, till intet förpliktande formuleringar som ingen behöver leva upp till. Det är också ett väldigt oroväckande besked från statsrådet. Inför riksdagens konstitutionsutskott försöker regeringen försvara sin utnämningspolitik och säger: Ja, men vi tar fram kravprofiler. Titta vilka fina kravprofiler vi har tagit fram! Titta hur seriöst vi jobbar med chefsutnämningarna!
Sedan säger statsrådet här i interpellationsdebatter och statsministern inför riksdagens konstitutionsutskott att dessa kravprofiler inte är så viktiga. Se till att de här kravprofilerna blir viktiga! Se till att man ställer upp tydliga, specificerade krav så att vi kan mäta av om regeringen har lyckats med en utnämning eller inte! Se till att göra någonting med de här kravprofilerna!
Återigen, Sven-Erik Österberg: När kommer allmänheten att kunna ta del av de här mer ordentliga kravprofilerna som jag tycker att vi har rätt att kräva för att vi ska kunna se om regeringen verkligen följer de stadgar som finns i regeringsformen? När kommer den förändringen, Sven-Erik Österberg?
Anf. 196 Henrik von Sydow (M)
Fru talman! Jag blir aningen bekymrad över att Sven-Erik Österberg inte ser den misstro som finns i rätt breda folklager mot hur regeringen hanterar sin utnämningsmakt. Så är det. Titta på den opinionsundersökning som diskuterar detta och ta den på allvar!
Jag vill också uppmärksamma statsrådet på att den här diskussionen finns djupt inne i socialdemokratin. Olle Svenning, socialdemokratisk journalist som skriver en bok om statsministern, pekar just på hur oerhört centraliserad till statsministern utnämningsmakten är. Det är ett läggpussel där man inte drar sig för att lägga in inslag av politisk taktik. Det skriver en socialdemokratisk debattör och journalist. Debatten lever också hos er.
Jag vet inte om statsrådet har lyssnat till Kjell-Olof Feldt, tidigare finansminister, som kallar regeringens utnämningspolitik för att man bygger upp ett nytt adelsmannaskap. Jag tycker att det är att gå alldeles för långt, men det är Kjell-Olof Feldts formuleringar. Ungefär motsvarande formuleringar finns också hos Annika Åhnberg, tidigare statsråd i en socialdemokratisk regering.
Om man inte ser att den här diskussionen förs och att den har en rätt bred gränsyta mot svenska folket är man rätt farligt ute. För återigen, precis som i den förra interpellationsdebatten, handlar det här om någonting oerhört viktigt, nämligen medborgarnas tillit till staten. Staten är någonting annat än ett politiskt parti. De här banden måste hanteras varsamt. Det ska inte ens finnas en misstanke om att detta utnyttjas i andra syften än att tjäna alla medborgare.
Jag tror inte att det finns en aningslöshet här - däremot fanns det kanske i den förra debatten. Här blir jag bekymrad över att statsrådet inte ser att det är rätt stora värden som står på spel.
Anf. 197 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Om det finns en stor bred opinion har den i så fall totalt gått mig förbi. Jag reser i landet två dagar i veckan och har möten och träffar folk. Inte en enda har vid något tillfälle sagt att man misstror svenska staten eller statsförvaltningen på grund av utnämningspolitiken. I riksdagsdebatterna är det en handfull riksdagsledamöter, inklusive båda dessa herrar här i kammaren, som har ägnat sig åt detta och hela tiden idkar ett slags krypskytte mot detta för att misstänkliggöra, försöka leda i bevis och på något sätt försöka undergräva den svenska statsförvaltningen. Det är detta det handlar om.
Vi har en chefspolicy som vi har varit överens om över partigränserna i den här kammaren, och regeringen jobbar utifrån den. Vi har Grundlagskommittén som tittar på om det behöver göras några förändringar. Jag tycker att den ska få arbeta i lugn och ro. Det här är komplicerade frågor.
Jag har deltagit i en rad olika debatter om utnämningspolitiken. Jag blir närmast mörkrädd när jag hör hur enskilda ledamöter från diverse partier behandlar denna komplicerade fråga som är så oerhört viktig. Det handlar om hur landet styrs och kan verka. Auktoriteten hos och tilltron till myndigheterna är oerhört viktiga. Man tycker att man ska sprida ut det här ansvaret. Det är alltifrån förslag om att verkschefer borde sparkas när mandatperioden går ut så att en ny regering kan tillsätta alla chefer - en total politisering - till att det över huvud taget inte skulle få finnas någon med politisk bakgrund inom detta, för då kan man tro att man går någon annans ärenden.
Jag tror att det är viktigt att peka på detta. Det finns ingen riktigt klar linje. Hela debatten om detta har förenklats. Det är därför jag tycker att det är så oerhört viktigt att man inte skenar i väg och säger hur det ska vara. Jag har läst alliansens förslag här. Jag blir närmast mörkrädd också när jag ser att de som kallas statsvetare tycker att utskottsförhör ska hållas när det ska bestämmas vem som ska bli myndighetschef. Är det någon som tror att en regering i ett sådant läge skulle kunna gå ifrån en riksdagsmajoritet när man ska tillsätta en chef? Då skulle man omedelbart få en diskussion. Riksdagen ska ju ändå vara kontrollmakten över regeringen. Hur ska man kunna vara det om man samtidigt har varit med och förordat cheferna i regeringens myndigheter? Detta är ju inte genomtänkt. Det är snömos. Låt Grundlagsutredningen titta på det här och analysera problematiken ordentligt i botten! Därefter kan man ta en nykter debatt om vilka förändringar som eventuellt kan behöva göras.
Sedan sägs det att medierna skulle kunna följa upp och se om rätt chef har blivit tillsatt. Herregud, vilken debatt det skulle kunna bli! Vilken analysförmåga det skulle visa utifrån den journalistik som bedrivs på många områden. Vem vet om det är rätt chef som har blivit tillsatt? Vet vi det i efterhand?
Det är ungefär som att gifta sig. Hur kan man veta att man har rätt fru? Det kan ju finnas någon som är bättre ute i förskingringen någonstans som man kanske hade haft ett ännu lyckligare liv med. Om det fungerar väl så måste man väl ändå slå sig till ro och tycka att det är ganska bra och fungerar väl.
Det är precis så som den svenska statsförvaltningen har fungerat. Det är ett fåtal chefer som faktiskt inte har klarat sin uppgift. Jag kan räkna upp dem, men ska naturligtvis inte göra det. Ni vet själva vilka det är som inte har klarat sin uppgift. Men när det gäller det tillsättande som görs av de här cheferna visar det sig att i princip alla har fullgjort sitt arbete på ett förträffligt sätt.
Chefspolicyn ligger i botten - förtjänst och skicklighet. Ingen ska säga till mig att det inte föregås av ett noggrant arbete. Jag har varit med och tillsatt några landshövdingar, och jag har tillsatt några andra chefer också. Det förs en noggrann diskussion om kvalifikation och om personen kommer att klara uppgiften. Kommer den personen att passa här? Nej, han eller hon kommer nog inte att passa här - han eller hon har de här egenskaperna. Den får vänta lite grann utifrån den bruttolista som finns. Det är så resonemanget förs. Det är ingen Göran Persson som sitter och säger: Nu ska vi utse den här personen! Det är ett noggrant arbete som sker i hela regeringen. Samtliga ledamöter deltar i diskussionen för att få den rätta utnämningen.
Anf. 198 Tobias Krantz (Fp)
Fru talman! Statsrådet Sven-Erik Österberg säger att han inte, när han är ute och reser i landet, möter kritiska synpunkter på den svenska utnämningspolitiken. Jag vet inte riktigt vad det beror på, men förmodligen beror det på att Sven-Erik Österberg i så fall väljer att slå dövörat till. Det kan också vara så att människor faktiskt vet att Sven-Erik Österberg inte är intresserad av de synpunkter som förs fram, och därför känns det inte meningsfullt att föra fram dem.
Jag vet att jag och många med mig som har engagerat sig i den här typen av frågor som handlar om utnämningspolitik, maktmissbruk och förtroendet för den svenska statsförvaltningen får mycket stor respons när den här typen av frågor diskuteras. Precis som Henrik von Sydow förtjänstfullt har redogjort för finns det ett stort folkligt tryck i opinionsmätningar för en ny och mer öppen utnämningspolitik.
Sven-Erik Österberg använde en stor del av tiden till att angripa förslaget från Allians för Sverige. Låt mig då kort säga något om vad det här förslaget konkret innebär. Det innebär att en kravprofil ska tas fram inför en tjänstetillsättning. Om det är så att man uppfattar att det kan vara en merit att ha en person med politisk bakgrund för tjänsten ska det tydligt framgå av beskrivningen i förväg. Efter det ska det finnas ett förfarande där hugade spekulanter kan söka tjänsten. Naturligtvis kan också statsråd och andra lämna förslag. Sedan ska det vara en process inom departementet. Efter det talar ansvarig minister om vem han eller hon vill ha på tjänsten. Sedan är det en öppen utskottsutfrågning, och till sist fastställer regeringen det slutgiltiga beslutet.
Detta är ett sätt att skapa ökad öppenhet och insyn i utnämningspolitiken och också ett sätt att se till att man skapar dokumentation. I dag finns det ingen dokumentation inom Regeringskansliet. Sven-Erik Österberg säger att man följer alla regler och att det arbete som bedrivs är jättebra, men det vet vi ju inte. Det finns inga dokument. Det finns ingenting att granska. Det finns ingen öppenhet - det är bara slutenhet. Det är bara statsministern och statsråden som vet vad som händer. När tänker ni göra någonting åt det, Sven-Erik Österberg?
Anf. 199 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! På den senare frågan svarar jag att jag inte tänker göra någonting åt det just nu. Jag har sagt ungefär hur långt vi är beredda att gå nu. Vi tittar på kravprofilerna och om de också ska ligga med i handlingarna, och vi kommer att redovisa under tidig höst vilket ställningstagande vi har gjort - precis i enlighet med vad Göran Persson sade när det gäller KU-förhören och den diskussion som var där.
I övrigt tycker jag att man ska avvakta Grundlagskommittén. Varför rusar alliansen iväg före Grundlagskommittén när diskussion i Grundlagskommittén var så viktig? Det är precis som jag säger här: Det här är ytterst grannlaga frågor, det vill säga hur man hanterar det här och hur man upprätthåller trovärdigheten. Det går inte att mer eller mindre från höften skjuta fram en rad olika förslag och säga hur det ska gå till fastän man sedan inte har en aning om hur det fungerar i praktiken och hur det kommer att gå.
När det gäller ett förfaringssätt där riksdagen är inblandad vill jag peka på att det konstitutionellt sett blir väldigt konstigt. En regering kommer att vara ganska bunden av vad man kommer fram till i utskottsförhör när det gäller vad man kommer att förorda.
Sedan är det, handen på hjärtat, så här. Oavsett vilken process man har, vilken öppenhet man har och hur många som är inblandade och om man ska sätta fokus på det här och man i efterhand ska granska om det var den eller den som borde ha fått jobbet, är det alltid så, precis som jag nämnde tidigare - men jag kan säga det mer preciserat här: Man kommer alltid att kunna säga att någon annan säkert hade varit bättre eller hade fungerat bättre. Det är ju en subjektiv bedömning utifrån den kravprofil som finns. Ska man dessutom i efterhand säga någonting, när en chef kanske har kommit i gång, vet man ju mer om den ena personen än vad man vet om hur den andra personen skulle fungera. En sådan debatt skulle kunna bli hur lång och yvig som helst. Det skulle inte leda speciellt mycket framåt.
Jag tycker att verkligheten talar för sig själv på det här området. Chefsutnämningarna har fungerat väldigt väl.
När det gäller de olika myndigheterna vill jag säga detta. Jag har ett antal tunga myndigheter under mig. Finansinspektionen kan man inte kalla lätt. Där har vi en person som inte har någon politisk bakgrund. Hon har säkert politiska åsikter privat men har inte offentliggjort dem på något sätt. Vi har Riksgäldskontoret med Bo Lundgren, som verkligen har partistämpel. Det fungerar alldeles utmärkt med de här båda cheferna. Att det systematiskt skulle vara socialdemokrater på de tunga posterna vill jag alltså bestämt också dementera.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.