Insatser för de våldsutsatta barnen
Interpellation 2005/06:446 av Magnusson, Cecilia (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2006-05-22
- Anmäld
- 2006-05-24
- Besvarad
- 2006-06-07
- Sista svarsdatum
- 2006-06-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 22 maj
Interpellation 2005/06:446 av Cecilia Magnusson (m) till justitieminister Thomas Bodström (s)
Insatser för de våldsutsatta barnen
I augusti 2001 lade Barnmisshandelskommittén fram sina förslag till regeringen. Det är snart fem år sedan. En del av förslagen har realiserats men långt ifrån alla. Trots att nya kunskaper om barns utsatthet ständigt presenteras väljer regeringen att inte i tillräckligt hög grad stärka barnens skyddsnät. Det måste göras mera.
Inte förrän nu har regeringen beslutat sig för att göra något åt det faktum att ett antal barn dör varje år beroende på att någon av deras nära slår ihjäl dem. Barnmisshandelskommittén föreslog att regeringen skulle låta Socialstyrelsen pröva ett system med så kallade dödsfallsutredningar. Nu har regeringen ”kraftfullt” tagit initiativ till att låta Socialstyrelsen utreda möjligheten att införa haverikommission vid oklara dödsfall bland barn. Det måste göras mer.
Vad görs då för att förhindra att barn ska bli utsatta för våld och hur vill regeringen stärka skyddsnätet kring barn som trots allt blir utsatta? Barnahus är ett projekt som har förutsättningar att bli väldigt bra och göra mycket för att stärka barns rättssäkerhet. Trots att man inte fått några ekonomiska medel för att utveckla verksamheterna har de samverkande myndigheterna, på kort tid, åstadkommit mycket. Visserligen har det nu ställts ut löften om obegränsade resurser, men det måste göras mer.
Barnombudsmannen har presenterat en rapport med namnet Det svåraste som finns (BR 2006:02). Den tar upp förhållandena inom rättsväsendet för de yngsta barnen. Många av de angelägna förslag som Barnombudsmannen presenterar i denna rapport är tyvärr inte nya. Samma förslag presenterade Barnmisshandelskommittén i sitt betänkande som ju kom för fem år sedan. Det gäller bland annat om förhörsledare som ska förhöra barn och att det hos polisen ska finnas förhörsrum som passar för barnförhör.
Det är förvånande att inte brott mot barn har större prioritet inom rättsväsendet. Anmälningsfrekvensen rörande vålds- och sexualbrott mot barn är totalt sett låg men har ökat drastiskt under den senaste tioårsperioden. Antalet anmälningar om misshandel mot barn har ökat mer än anmälningar mot vuxna. Samtidigt som antalet anmälningar stiger verkar det som om andelen anmälningar som leder till åtal sjunker och det från en redan oacceptabel låg nivå.
Att utreda brott begångna mot barn har låg status samtidigt som det är svårt och kräver mycket hög kompetens. För att andelen anmälningar som går till åtal ska öka behöver barnutredningarnas status höjas och därmed få bättre prioritet inom polis- och åklagarväsendet. Det är viktigt men viktigast är att varje barn som utsatts för brott får ett kompetent och professionellt bemötande.
Vad avser justitieministern att vidta för åtgärder för att en större andel av de polisanmälda vålds- och sexbrotten mot barn ska leda till åtal?
Vad avser justitieministern att göra för att stärka skyddsnätet kring barn?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:446
Webb-tv: Insatser för de våldsutsatta barnen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:136 Onsdagen den 7 juniProtokoll 2005/06:136 23 § Svar på interpellation 2005/06:446 om insatser för de våldsutsatta barnen
Protokoll från debatten
Anf. 120 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Cecilia Magnusson har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att en större andel av de polisanmälda vålds- och sexbrotten mot barn ska leda till åtal och vad jag avser att göra för att stärka skyddsnätet kring barn.
Arbetet med att vidareutveckla brottsbekämpningen när det gäller brott mot barn är en högt prioriterad fråga för regeringen. Det är min uppfattning att barnahusen är ett projekt som har alla förutsättningar att bli väldigt bra och starkt kommer att bidra till att stärka barnens ställning i rättsprocessen.
Regeringen har under flera år satsat på rättsväsendet genom ökade anslag till myndigheterna. Under mandatperioden har rättsväsendets totala anslag ökat väsentligt. I ljuset av den stora satsningen på rättsväsendet är det självklart att uppdraget till Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen att medverka till etablering av barnahus ryms inom myndigheternas befintliga ramar. Uppdraget innebär inte nya arbetsuppgifter utan ett nytt sätt att arbeta - tillsammans under ett gemensamt tak.
Jag är övertygad om att barnahusen kommer att innebära bättre utredningar och därmed även att en större andel av de polisanmälda vålds- och sexualbrotten mot barn kommer att leda till åtal. Jag kommer därför under nästa mandatperiod att verka för att barnahus ska finnas över hela landet.
Att utreda brott mot barn är svårt och kräver mycket hög kompetens. Polishögskolan erbjuder utbildning för barnutredare som vidareutbildning. Även inom det ordinarie specialistprogrammet för åklagare finns en utbildning om våld mot barn och sexuella övergrepp mot barn. I de allra flesta fall av familjerelaterade brott mot barn handläggs ärendena av speciellt utsedda åklagare eller team med särskild kunskap och kompetens inom detta område. Ärendena handläggs i nära samverkan, inte bara mellan polis och åklagare, utan även med andra myndigheter som socialtjänst, rättsmedicin och barn- och ungdomspsykiatrin. Alla polismyndigheter har vidtagit åtgärder för att barnens speciella behov ska kunna tillgodoses. Detta gäller inte minst i samband med genomförande av förhör, till exempel har särskilda rum för barnförhör med speciell teknisk utrustning inrättats.
Cecilia Magnusson påstår att regeringen inte förrän nu tagit initiativ till att låta Socialstyrelsen utreda ett system med så kallade dödsfallsutredningar. Det är fel. Socialstyrelsen fick redan år 2003 i uppdrag att utreda och analysera förutsättningarna för att utforma ett system för dödsfallsutredningar när barn skadats av svår misshandel eller dött på grund av mord, dråp eller misshandel.
Socialstyrelsen har redovisat uppdraget, och underlaget visade att frågan om skadeutredningar är mycket komplicerad och innehåller svåra avgränsningsfrågor. Socialstyrelsens förslag bearbetas för närvarande inom Socialdepartementet, och ett förslag till dödsfallsutredningar kommer att remitteras till sommaren.
Det är alltså mycket som görs för att förbättra utredningar av brott mot barn och för att stärka skyddsnätet kring barnen. Frågorna är högt prioriterade inom rättsväsendet. Samtidigt vill jag understryka att rättsväsendets förmåga att hantera brott mot barn kan och bör bli bättre. Varje barn som utsätts för ett brott ska få ett kompetent och professionellt bemötande. Det är ett arbete som aldrig kan anses avslutat.
Anf. 121 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! När man lyssnar på justitieministerns svar kan man tro att rättsväsendets förmåga att lösa brott mot barn är väldigt god. Men när jag ser på statistiken förskräcker det resultat som rättsväsendets aktörer klarar av när det gäller brott mot de mest utsatta, barnen i samhället.
Anmälningsfrekvensen rörande våld och sexualbrott mot barn är totalt sett låg. Det är sant. Men det skrämmande är att den har ökat drastiskt under den senaste tioårsperioden. Den har ökat mer än för anmälningar om våld mot vuxna. År 2005 anmäldes 1 100 misshandelsbrott mot barn i åldern 0-6 år, och det var 7 190 anmälningar om brott mot barn i åldern 7-14 år.
Samtidigt som antalet anmälningar stiger verkar det som att andelen av fall som går till åtal sjunker, och det redan från en väldigt låg nivå. Vi vet att i 90 % av fallen är barnen bekanta med den misstänkte förövaren. Man har alltså en aning i 910 fall av 1 100 fall när utredningen börjar vem det är som kan ha gjort detta. Men det är bara i ett drygt hundratal fall som man klarar upp brotten, och inte ens 100 går till åtal varje år.
Det är inte acceptabelt. Det är inget bra resultat, justitieministern. Det är därför jag har ställt min interpellation för att få höra vad som kommer att göras. Att utreda brott mot barn har låg status. Det är väldigt svårt. Det svåraste man kan göra som brottsutredare är att utreda brott begångna mot barn.
Andelen av de anmälningar som görs som går till åtal måste förbättras. Därför undrar jag: Vad tänker justitieministern göra för att barnförhören ska bli bättre? Eftersom barn inte får uppträda i rättegången är det viktigt vad förhören med barnen ger.
Vi har fått en rapport från Barnombudsmannen som heter
Det svåraste som finns.
Där har man intervjuat åklagare och tagit reda på hur de tycker att det går att utreda ett brott mot barn. Det är ingen bra läsning. Det finns väldigt mycket mer att göra än det som justitieministern antyder i sitt svar.
Thomas Bodström drev häromåret igenom en reform när det gäller rättsintygen. När det gäller rättsintyg för vuxna har inte ens hälften av de läkare som behövts kunnat rekryteras. Det behöver göras mer, men vad, Thomas Bodström? Jag vill ha svaren.
Det är jättebra med barnahus, men det måste utvärderas. Om det ska kunna spridas till hela landet behövs det också resurser.
Ska barnahusen få obegränsade resurser, som den organiserade brottsligheten?
När det gäller helheten är det inte bara rättsväsendet och samverkan med socialtjänsten. Häromdagen fick vi information om att de som utbildas till socionomer har så stora kunskapsbrister att de inte kan hantera anmälningar mot barn som har blivit utsatta.
Vad göra, ministern? Det finns fler svar att ge.
Anf. 122 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Det arbete som Sverige har bedrivit, som den socialdemokratiska regeringen och som myndigheterna bedrivit har gett resultat, Cecilia Magnusson, inte minst när det gäller dödligt våld mot barn. Detta har halverats under de senaste åren, vilket är oerhört glädjande.
Varje enskilt fall är någonting som är oerhört tragiskt, och ett stort misslyckande. Därför är det glädjande att se att ett så stort resultat som en halvering av dödligt våld mot barn har kunnat nås. Det innebär självfallet inte att vi kan vara nöjda på något sätt. Trots allt sker det fortfarande, och varje enskilt fall är som sagt en stor tragedi. Men detta visar att vårt arbete lönar sig.
Anmälningar speglar inte brottsligheten. Tvärtom vet vi att anmälningar om våld mot barn har ökat oerhört kraftigt, och det speglar inte på något sätt den faktiska utvecklingen. Detta är någonting som vi har velat uppnå. Vi har ju uppmuntrat myndigheter och andra att anmäla. I vissa fall skulle jag till och med vilja säga att det har gått för långt. Nu senast hörde jag om två sexåringar som hade blivit osams, vilket ledde till polisanmälan från dagiset. Det anser jag kanske i första hand är en fråga för dagis. Likaså är det många gånger en fråga för skolan.
Men i grunden har vi velat uppmuntra till att fler anmälningar har skett. Det har också blivit resultatet. Men det är viktigt att man skiljer brottsanmälningar från den faktiska brottsutvecklingen. Om man inte anser att det är viktigt så bör man ta kontakt med Brå eller någon från den kriminologiska forskningen från universiteten, för de kan visa vilka tydliga skillnader det är. Återigen är varje enskilt fall här en tragedi i sig. Men det är viktigt i debatten att hålla isär de två olika begreppen.
Det är också viktigt att man när det gäller barn skiljer på personuppklaringsprocenten på det sätt som det rubriceras. När det inte kan leda till åtal, till exempel när det gäller två 13-åringar, går det under vad man kallar för teknisk uppklaring i stället för personuppklaring. Då får man också helt andra resultat.
Det gäller att göra en lite större djupdykning än att bara titta på procentuell fördelning av vad det är som leder till åtal. Det är självklart att när polisanmälningar görs av personer som ännu inte är straffmyndiga kommer det inte heller att leda till något åtal. Det är precis det som är avsikten.
Däremot ska arbetet förstås fortsätta inom myndigheterna. Arbetet med barnahus kommer självfallet att utvärderas. Redan i nästa vecka - den 15 juni - kommer jag att få den första delrapporten om barnahus. Sedan fortsätter uppdraget. Som jag har sagt tidigare kommer vi att driva på det här med kraft. Vi har också givit ett vallöfte om att barnahusen ska byggas ut så att de under nästa mandatperiod ska finnas i samtliga län i hela Sverige.
Sverige ska även fortsättningsvis ha en absolut ledande roll i kampen mot våld mot barn och kvinnor, men vi kan inte falla tillbaka nöjda så länge det fortfarande finns barn som misshandlas och far illa i Sverige.
Anf. 123 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Jag kan inte hålla med Thomas Bodström om att det är ett bra resultat när 89 % av anmälda fall av barnmisshandel inte klaras upp. Det duger inte! Sedan kan man borra i varför och i de elva procenten hit och dit. Men mer måste göras.
Det är mycket möjligt att dödligt våld mot barn är ett större problem än vad vi tror. Vi gör ju inte dödsorsaksutredningar i det här landet. I andra civiliserade länder genomför rättsväsendet och andra aktörer dödsorsaksutredningar - i England och USA. Barnmisshandelskommittén presenterade redan 2001 ett förslag om att Socialstyrelsen skulle få pröva ett förenklat förfarande med dödsfallsutredningar. Men det har inte regeringen velat eller orkat. Kunskap när det gäller de barn som har fått sätta livet till på grund av våld och kunskap om vad som ligger bakom det kunde ha förhindrat nya dödsfall, nytt våld och nya mord på barn.
När ska vi få dödsfallsutredningar i vårt svenska rättsväsende? Visst är det komplicerat, men erfarenheter finns ju från andra civiliserade länder. Det är viljan och kompetensen som saknas, skulle jag vilja säga.
Vi säger att det svenska samhället är så bra. När det gäller påföljder för dem som slår barn eller slår ihjäl barn är normalpåföljden för misshandel mot barn - det finns inget brott som heter så - fyra månader. Jag borde inte behöva stå här och undervisa justitieministern om det här, men för grov misshandel är påföljden mellan ett och tio år. Vad är då normalpåföljden för att nästan slå ihjäl ett barn? Det är ett år och sex månader!
Det här är skamligt. Det är skamligt ur allmän rättssynpunkt. Men, justitieministern, det är skamligt också ur förövarens synpunkt. Vi ger inte förövaren en chans och en möjlighet till behandling och rehabilitering och till att komma ur sitt fängelsestraff som en bättre människa än den man var när man gick in i det.
Vad tänker justitieministern göra för att förövarna av barnmisshandel ska få en möjlighet till rehabilitering?
Vi kan ju prata fram och tillbaka om vad som speglas och om det verkliga antalet. Vad vi vet är att mörkertalet vad gäller anmälningar är jättestort. Med tanke på den nya undersökningen från Rädda Barnen om socionomernas inkompetens när det gäller att se och utreda barn som far illa är det skrämmande när vi vet att den som anmäler mest till polisen angående barnmisshandel är just socialtjänsten. Sedan kommer föräldrar och anhöriga och sedan skolan. Mycket mer måste göras!
Anf. 124 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Jag har full förståelse för att det är oppositionens roll att kritisera; så är det upplagt. Men kanske man ändå någon gång borde tycka något positivt om utvecklingen i Sverige, inte minst för våra myndigheters skull. Om man har halverat antalet dödsfall bland barn så beror inte det på att Socialdepartementet nu till sommaren ska remittera förslag om dödsfallsutredning som kom 2004. Det beror på ett hårt arbete och att Sverige är ett av de länder som driver de här frågorna allra hårdast. Jag vill inte säga att vi är ensamma om detta som parti, utan det gäller andra partier också. Det är en syn vi har i Sverige. I de allra flesta andra länder är det inte ens straffbart att slå barn. Kanske inte minst för våra myndigheters skull vore det alltså värt att lyfta fram det hårda arbete som man gör.
Jag ska inte undervisa, för Cecilia Magnusson känner nog till det här. Men hon kanske inte tänkte på det när hon pratade om praxis. Barn som misshandlar barn får naturligtvis inte lika höga straff därför att de ligger i den latitud som riksdagen har beslutat ska ge lägre straff. Man kan jämföra vad som sker om en 15-åring slår en annan 15-åring med om en 25-åring slår en 15-åring. Därav är straffen låga när det gäller grov misshandel och barn.
Om Cecilia Magnusson nu ändå ska piggas upp lite kan jag säga att det inte finns något land i Norden där straffen har höjts så mycket i praxis som i Sverige. Vi ligger ungefär i genomsnitt i EU. Men nu pågår en påföljdsöversyn hos Riksåklagaren som blir klar nästa år. Då kommer vi att få det verkliga, exakta och faktiska utslaget.
Ser man på Sverige och de övriga nordiska länderna är det Sverige som har stuckit ifrån. Det beror inte på lagändringar från riksdagen utan på praxis i domstolarna. Detta kommer vi att få exakt statistiskt bedömt av Riksåklagarens arbete under nästa år när det gäller de olika brotten.
Men till dess måste arbetet fortsätta. Jag kan försäkra att vi kommer att göra det nu. Vi kommer att fortsätta att bedriva arbetet så att våra myndigheter blir ännu bättre, så att de får de resurser som behövs och så att lagstiftningen hela tiden förbättras i takt med utvecklingen.
Anf. 125 Cecilia Magnusson (M)
Herr talman! Jag tvivlar inte på justitieministerns vilja att förbättra skyddet för barnen. Men det är inte bra att man inte gör mer än vad man gör, trots den kunskap och kompetens som finns. Justitieministern tog upp resurserna och pratade i ett tidigare inlägg i debatten med Tobias Billström om de 700 miljonerna till polisen. Nu vet jag inte hur många miljoner som är kvar och som man kan använda för att uppvärdera det arbete som barnutredare inom polisen gör. Om justitieministern satte sig ned med barnutredare inom polisen och fick höra om deras vardag, skulle nog justitieministern säga att vi måste göra någonting åt det. Det här är de svåraste brotten att utreda. Det måste bli helt andra förhållanden för att vi ska få upp antalet åtal för brott mot barn.
Justitieministern nämnde att 15-åringar som döms för grov misshandel ska ha ett lägre straff. Det är självklart, men ett år och sex månader är genomsnittsstrafftiden. Det handlar inte bara 15-åringar, utan det handlar om vuxna mammor, pappor och styvpappor som slår sina barn. Det finns faktiskt en paragraf i lagboken - jag är inte jurist själv - som säger att om man slår ett barn ska man dömas hårdare. Varför följer man inte detta?
Vi måste göra mera. Det är vi överens om. Vi är mer angelägna om att trygga skyddsnätet för barnen, men justitieministern har möjligheten att göra det just nu. Vad göra?
Anf. 126 Thomas Bodström (S)
Herr talman! Cecilia Magnusson säger att jag ska sätta mig ned och se hur barnutredarnas vardag ser ut. Jag har arbetat med de här frågorna. Jag har arbetat som advokat med de här frågorna. Jag har företrätt de här barnen. Är det någonting som jag har varit med om så är det just att arbeta med de här fallen. Då har jag också kunnat se en sak, nämligen att det är sociala skillnader och sociala orättvisor som ofta leder fram till de fruktansvärda tragedier där barn blir misshandlade. Det finns i alla familjer - det ska sägas - men när man går på djupet med det ser man också att det många gånger ligger sociala orsaker bakom.
Det krävs mer än bara det arbetet, men den diskussionen kan jag inte ta här i mitt sista inlägg. Den får vi ta i ett annat sammanhang. Jag ville bara avsluta med att det inte räcker med de satsningar vi gör på polisen, lagstiftning och myndighetsstyrning, utan det behövs att vi har ett samhälle där vi hela tiden bekämpar de sociala orsakerna.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.