Inmatningstariffer som klimatstöd till fattiga länder

Interpellation 2012/13:171 av Leander, Helena (MP)

den 5 december

Interpellation

2012/13:171 Inmatningstariffer som klimatstöd till fattiga länder

av Helena Leander (MP)

till statsrådet Gunilla Carlsson (M)

Klimattoppmötet i Doha pågår just nu för fullt. En av knäckfrågorna är finansieringen av klimatinsatser i fattiga länder. Rika länder som Sverige, vars välstånd byggts upp till priset av höga växthusgasutsläpp, har ett dubbelt ansvar: dels att minska våra egna utsläpp till hållbara nivåer, dels att bidra till finansieringen av fattiga länders utsläppsminskningar och anpassningar till ett förändrat klimat. Jag har i en tidigare interpellation (2012/13:152 Svikna klimatlöften till fattiga länder) tagit upp frågan om hur Sverige ska leva upp till våra löften om nya och additionella resurser till detta.

Det finns ett stort behov av resurser för att utvecklingsländer ska kunna lyfta sig ur fattigdom utan att göra om alla de utsläppskrävande missar vi gjort under vår ekonomiska utveckling. Ett förslag på hur dessa resurser ska kanaliseras är inmatningstariffer (feed-in-tariffer) i utvecklingsländer. Inmatningstariffer har använts med framgång i länder som till exempel Tyskland för att stimulera utvecklingen av förnybar energi. Där slår man fast ett fast pris som den som till exempel sätter upp ett vindkraftverk eller en solpanel är garanterad när man matar in elen på nätet. Det ger en säkerhet i avkastningen som underlättar möjligheten att få lån för investeringen, och beroende på hur högt priset sätts kan energislag som ännu ligger tidigt i sin utvecklingskurva subventioneras, med tanken att priset ska sjunka successivt i takt med att tekniken utvecklas.

I utvecklingsländer skulle principen vara ungefär detsamma. Den som investerar i förnybar energi – oavsett om det är ett företag, en privatperson, ett byalag eller någon annan – är garanterad ett visst pris för elen, oavsett om denna matas in på nätet eller används i en off-grid- eller mini-grid-lösning. Priset till konsument däremot sätts på en nivå som fattiga människor har råd med. Mellanskillnaden är den subvention som vi i de rika länderna skulle stå för, i enlighet med vårt dubbla ansvar för klimatåtgärder hemma och i utvecklingsländer. Ju mer av den förnybara energin som installeras, desto billigare brukar tekniken bli, så successivt kan subventionen fasas ut och den förnybara tekniken stå på egna ben.

När vi utformar energipolitiken här hemma vill vi båda stimulera till en större andel förnybar energi och en minskad energianvändning totalt. Men i fattiga länder vill vi tvärtom ge fattiga människor möjlighet att öka sin energianvändning för att kunna utveckla näringsliv och samhällsservice och underlätta människors vardag. Där är inmatningstariffer ett utmärkt verktyg som både kan minska utsläpp och fattigdom.

Om Sverige vill stödja en sådan utveckling är ett bra första steg att se till att vi lever upp till våra åtaganden om nya och additionella resurser till FN:s gröna fond för klimatåtgärder. Sen kan vi verka för att dessa medel ska kunna användas till just inmatningstariffer. Men Sverige skulle också mer direkt kunna bidra till att introducera inmatningstariffer som internationellt klimatverktyg. Sverige skulle kunna pröva att stödja ett pilotprojekt med inmatningstariffer i något utvecklingsland med de resurser vi inte kanaliserar via Gröna fonden. Det skulle sedan kunna stå modell om Gröna fonden skulle arbeta med inmatningstariffer i större skala.

Jag vill därför fråga statsrådet om hon är beredd att bidra till att stödja ett pilotprojekt med inmatningstariffer i ett utvecklingsland.