Inlåsningseffekter och passivitet inom aktivitetsersättningen
Interpellation 2014/15:658 av Lotta Finstorp (M)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2015-05-28
- Överlämnad
- 2015-05-28
- Anmäld
- 2015-05-29
- Svarsdatum
- 2015-06-09
- Sista svarsdatum
- 2015-06-11
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)
Riksrevisionen överlämnade nyligen rapporten Aktivitetsersättning – en ersättning utan aktivitet? till riksdagen. Tyvärr är det ingen upplyftande läsning. Riksrevisionen menar bland annat att det finns indikationer på att en stor del av gruppen unga med aktivitetsersättning saknar insatser samt att det förefaller som att det finns inlåsningseffekter i systemet.
Andra problem som påtalas är exempelvis:
– Utbudet av insatser motsvaras inte av behovet.
– Försäkringskassan har inte fullgjort sitt samordningsansvar.
– Problem med samordning mellan aktörerna.
– Behov av ekonomiska drivkrafter i systemet med aktivitetsersättning.
Med anledning härav är min fråga till socialförsäkringsministern:
Vad avser ministern att göra för att komma åt de problem som Riksrevisionen påtalar i rapporten?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2014/15:658
Webb-tv: Inlåsningseffekter och passivitet inom aktivitetsersättningen
Dokument från debatten
- Protokoll 2014/15:112 Tisdagen den 9 juniProtokoll 2014/15:112 Svar på interpellation 2014/15:658 om inlåsningseffekter och passivitet inom aktivitetsersättningen
Protokoll från debatten
Anf. 15 Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)
Fru talman! Lotta Finstorp har frågat mig vad jag avser att göra för att komma åt de problem som Riksrevisionen påtalar i rapporten Aktivitetsersättning - en ersättning utan aktivitet?
Som bekant kommer regeringen att lämna en skrivelse till riksdagen med en utförlig redovisning gällande vilka åtgärder som vidtagits samt som avses att vidtas med anledning av denna granskning. Skrivelsen bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Samtidigt kan jag redan nu konstatera att det är en mycket angelägen fråga för regeringen att öka möjligheterna för unga personer som uppbär aktivitetsersättning - och som har förutsättningar för det - att träda in i arbetslivet. Det är viktigt att även dessa ungdomar får bra förutsättningar att genom lönearbete kunna bli mer självständiga.
Anf. 16 Lotta Finstorp (M)
Fru talman! Jag tackar ministern för svaret.
Nybeviljandet av aktivitetsersättning fortsätter att öka. Numera är det ett högre nybeviljande till följd av nedsatt arbetsförmåga än för förlängd skolgång. I kombination med ett relativt lågt utflöde medför detta att det totala antalet personer med aktivitetsersättning ökar.
Den rapport som Riksrevisionen har tagit fram är oerhört tänkvärd, precis som ministern säger. Detta är ett stort problem både för samhället och inte minst för individerna, som får sin aktivitetsersättning men har den helt utan aktivitet.
Vissa av dem som uppbär aktivitetsersättning har ett mer långvarigt behov av ersättning från sjukförsäkringssystemen. Samtidigt finns det i denna grupp också personer som med rätt stöd och insatser har potential att få eller återfå en arbetsförmåga.
Sedan 2004 har antalet unga vuxna som uppbär aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan ökat kraftigt i Sverige och uppgår i dag till ungefär 30 000. Av dessa går ungefär sex av tio vidare till permanent sjukersättning, det som tidigare hette förtidspension, vid 30 års ålder. Många av dessa skulle alltså med stöd och hjälp kunna ha både en aktiv fritid och naturligtvis också sysselsättning under dagtid - ett enklare arbete eller någonting annat. Men många är tyvärr helt utan någon aktivitet.
Att förtidspensionera unga människor innebär stora kostnader på lång sikt både samhällsekonomiskt och för den enskilde. Man får en väldigt låg inkomst, och det påverkar sedan pensionen.
Riksrevisionens rapport visar att systemet med aktivitetsersättning är utformat med syftet att ge en ökad grad av självständighet för unga med funktionsnedsättning. Men det finns inlåsningseffekter i systemet. När jag läste rapporten blev det verkligen en tankeställare. Vi har ett system i Sverige som inte stimulerar till återgång till arbete eller inträde på arbetsmarknaden, utan snarare permanentar utanförskapet i och med dessa inlåsningseffekter. Jag kommer vidare till det sedan. Det finns egentligen inga incitament för en ung person att till exempel studera på deltid eller ta ett arbete under några timmar i veckan, för då mister man sin aktivitetsersättning. Man förlorar pengar och bostadstillägg på att vara aktiv och finnas med på arbetsmarknaden.
Regeringskansliet och regeringen kommer naturligtvis att återkomma med vilka åtgärder som kommer att vidtas och på vilket sätt. Men den här frågan är så oerhört viktig att den förtjänar en debatt gärna innan de skarpa förslagen finns, som jag hoppas ska komma från regeringen.
En av mina frågor är: Hur ser socialförsäkringsministern på det faktum att aktivitetsersättning i dag låser in unga vuxna i ett utanförskap utan incitament att komma i arbete eller åtminstone i deltidsstudier?
Anf. 17 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Jag håller verkligen med om att det är en viktig fråga. Antalet med aktivitetsersättning har ökat kraftigt. Det rör sig om ungdomar upp till 30 år, så det handlar om väldigt unga människor. Ungefär 60 procent går vid 30 års ålder vidare till sjukersättning, och det finns en del fall som går vidare till försörjningsstöd efter det. Det är tragiskt när unga människor slås ut på det sättet.
Vi har under många år debatterat de här frågorna. Ofta landar det i vad man kallar det, om man kallar det förtidspension, aktivitetsersättning eller något annat. Man har bestämt sig för att när det rör sig om så unga människor får man inte ge upp hoppet utan att man måste göra allt för att det ska finnas en väg tillbaka.
De allra flesta i gruppen vill ingenting hellre än att komma i arbete men även att må bra. Det går hand i hand. När människor mår dåligt, kanske är sjuka eller har en funktionsnedsättning måste de också ha stöd och hjälp för att kunna arbeta och studera. Det är väldigt viktigt att poängtera att mycket av detta ligger i vilket stöd och vilken hjälp de kan få.
Precis som nämndes är incitamenten svåra när det gäller att både studera och arbeta när människor riskerar att förlora en ersättning som inte är speciellt hög från början. Riksrevisionen lyfter i sin rapport fram att det har varit svårt för Försäkringskassan att sköta samordningen av dessa ungdomar. Ofta är det flera olika myndigheter som är inblandade, bland annat Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Då behöver insatserna samordnas.
Det har varit svårt för Försäkringskassan eftersom handläggarna har varit så belastade av ärenden. Det har gällt både aktivitetsersättning och även allt annat, utbetalning från föräldraförsäkring, sjukskrivna människor och så vidare, och det har varit mycket nedskärningar på Försäkringskassan. Riksrevisionen konstaterar att det har varit svårt för Försäkringskassan att se till att det verkligen sätts in insatser för dessa ungdomar. Sedan gäller det att se till att insatserna följs upp så att man ser att det fungerar.
Regeringen får nu analysera rapporten från Riksrevisionen. Man kan också konstatera att en hel del av detta har varit under den förra regeringen. Den nya regeringen får nu fundera på vilken väg den vill gå. Det är uppenbart att målet med aktivitetsersättningen inte har uppnåtts. Målet var att dessa ungdomar inte skulle hamna i inlåsning och passivitet. Det är alltför många som har gjort det.
Jag vill också passa på att nämna att ett problem i sammanhanget är de som är fruktansvärt sjuka och har väldigt svåra funktionsnedsättningar. För dem finns en stor oro när det gäller de ekonomiska villkoren. Människor är rädda att förlora sin aktivitetsersättning. Vad händer den dag när de fyller 30 år? Hamnar de då i försörjningsstöd, eller var blir de av?
Samtidigt som aktivitet och rehabilitering för dem som behöver det är grundläggande måste man också tänka på dessa ungdomars trygghet. En del kan såklart få hjälp av sina föräldrar. Men många har kanske inte den möjligheten. Dessutom är målet att de ska bli vuxna, självständiga och slippa att vara i beroendeställning. Då är ekonomin väldigt viktig och att de har en trygg ersättning som dessutom ger incitament att studera och arbeta för dem som har möjlighet att göra det i kombination med rehabilitering och stöd.
Anf. 18 Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)
Fru talman! Tack, Lotta Finstorp, för interpellationen, och tack, Hillevi, för ditt inspel!
Jag vill verkligen understryka att jag är väldigt bekymrad över den situation vi har för unga människor i aktivitetsersättning. När jag tillträdde som socialförsäkringsminister i höstas hade jag inte den fulla bilden av hur det såg ut med den gruppen. Jag kan konstatera att sedan den här formen infördes 2003 har inflödet ständigt ökat, och antalet unga människor i aktivitetsersättning har ökat och fortsätter att öka.
Det finns dock en sak som har förändrats något sedan detta kom på plats. Det är diagnoserna. Från början när aktivitetsersättningen kom på plats handlade det efter vad jag förstår väldigt mycket om fysiska funktionshinder på olika sätt. I dag vet vi att 70 procent av dem som får aktivitetsersättning har någon form av psykisk diagnos. Vi kan konstatera att det ser ut så i Sverige och också i ett antal andra länder runt om i Europa, vilket i sig kräver sin egen analys.
Precis om Lotta Finstorp påpekar och som jag också sa inledningsvis är detta en utveckling som vi har sett över tid och där vi uppenbart inte har förmått att hitta rätt lösningar. Inlåsningseffekterna är stora. Jag har sedan jag tillträdde varit ute på en så kallad hälsoresa runt om i landet. Det har inneburit att jag har besökt arbetsplatser och tittat på hur man jobbar med sjukskrivna eller personer som är på väg att bli sjukskrivna. Jag har också besökt olika projekt och även haft diskussioner med Försäkringskassan under den här tiden om arbetet med personer i aktivitetsersättning.
Den bild jag har stämmer väldigt väl överens med den bild som Riksrevisionen ger av hur läget är. Det är av största vikt att vi vidtar åtgärder. Vi har inte råd att förlora en enda ung människa under 30 år som har någon form av arbetsförmåga till aktivitetsersättning. Vi ser väldigt ofta att aktivitetsersättningen sedan går över i en permanent sjukersättning.
När jag talar med handläggare som jobbar med de här frågorna och också talar med unga människor som har aktivitetsersättning upplever jag många gånger att den bild som beskrivs handlar om att människor inte får tillgång till aktivitet på det sätt som de själva skulle vilja eller önska. Det stämmer väldigt väl överens med den bild som Riksrevisionen ger.
Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har för 2015 ett fortsatt uppdrag att gemensamt inom ramen för samordningsförbundens verksamhet prioritera insatser till ungdomar med aktivitetsersättning. Det tål att funderas vidare på hur man kanske skulle kunna nyttja samordningsförbunden ännu mer kopplat till just gruppen med aktivitetsersättning utöver det man redan gör i dag.
Vi har remitterat betänkandet Moderniserad studiehjälp, där det bland annat föreslås att aktivitetsersättning för förlängd skolgång ska föras över till det ordinarie studiestödssystemet. Vi avvaktar naturligtvis remissynpunkterna innan vi bestämmer oss för hur vi ska gå vidare med det. Det har visat sig att det lätt har kunnat bli en inkörsport till fortsatt aktivitetsersättning och sedermera sjukersättning.
Vi har lämnat ett förslag om att något höja ersättningen till personer som har aktivitetsersättning och sjukersättning i vårändringsbudgeten. Det är en förändring som föreslås träda i kraft den 1 oktober 2015.
Anf. 19 Lotta Finstorp (M)
Fru talman! Jag är glad över att ministern delar min oro för den här gruppen unga vuxna och att man måste prioritera att få åtgärder på plats så fort som möjligt. Alliansen gjorde en hel del för gruppen, men vi ser att inlåsningseffekterna har fortsatt, och det är just dem man främst måste skruva på för att få till incitament för att ändå kunna arbeta kanske bara några timmar i veckan eller att kunna studera kanske deltid. Att finnas i ett sammanhang på en arbetsplats är oerhört viktigt för självkänslan och självförtroendet.
Någonting som Riksrevisionen tar upp i sin granskning är att det finns problem i samordningen mellan aktörerna. Det gäller inte bara för den här gruppen, utan vi ser det i många olika sammanhang där personer måste finnas som ärenden först hos Försäkringskassan, om vi nu kallar det så, för att sedan gå över till Arbetsförmedlingen. Ibland finns man på båda ställena.
Här blev det en omfördelning av Försäkringskassans medel. Man gjorde det internt med 25 miljoner kronor för att förstärka effekten av samordningen och få till det på ett bättre sätt. Men det verkar ändå inte riktigt ha hjälpt för den enskilde som lätt hamnar mellan dessa båda myndigheter.
Någonting som är oroande i rapporten är också att man ser att det är skillnad på samverkan på mindre orter jämfört med större kommuner. Det är lättare där man har en naturlig personrelation med varandra hos Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Den enskilde får ofta bättre hjälp där, medan personer som har aktivitetsersättning i större kommuner riskerar att hamna anonymt mellan stolarna.
Jag skulle vilja att ministern utvecklade den frågan vidare: Hur skulle man kunna göra det här på ett bättre sätt? Det är ju egentligen inte bara när det gäller aktivitetsersättning som samverkan blir mindre bra. Det bygger väldigt mycket på personer och kemin mellan personer och myndigheter men också, lite sårbart, kring eldsjälar i de båda myndigheterna.
Hur skulle man kunna kvalitetssäkra att det ser likadant ut över landet, oavsett var man bor? Det är säkert en fråga som kräver ett väldigt långt svar, men jag tror att det är viktigt att man verkligen tar tag i det. Det ska ju inte vara någon skillnad på var i landet man bor när det handlar om att få bra hjälp och stöd.
Drivkrafterna och incitamenten för jobb eller studier har vi pratat om. Det är oerhört viktigt. Nästa år ska Försäkringskassan och en rad andra myndigheter slutrapportera arbetet med delmålen inom funktionshinderspolitiken, och det som är redovisat så här långt är tre olika parametrar som finns med i delmålen, att öka delaktigheten för personer med funktionsnedsättning i arbetslivet och i det övriga samhället.
Jag tänker att staten ju har tagit på sig en särskild roll för att dessa olika personkretsar ska kunna komma i sysselsättning, men man har verkligen inte lyckats. Jag anser att offentlig sektor, både kommuner och landsting, måste ta sitt ansvar och gå före när det gäller att ta in människor inom sitt hägn på olika sätt. Vi behöver ju alla som kan bidra i samhället, och det skulle också ge arbetsplatser för dessa personer.
Det var mina frågor. Hur kan offentlig sektor föregå med gott exempel för dessa personer?
Anf. 20 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! En hel del av de här unga människorna som det gäller har olika former av funktionsnedsättningar. I väldigt många fall handlar det inte om att man ska bli botad, utan det handlar om att både studier och arbete måste anpassas efter den funktionsnedsättning man har.
Många som har engagerat sig i handikappolitiken menar att den anpassningen ofta inte fungerar så bra, och då blir det ett oöverstigligt hinder. Sin funktionsnedsättning har man ju, och ska man då kunna arbeta, framför allt, så måste det till förändringar.
Ofta ser man bara hinder, fast verkligheten är att unga med funktionsnedsättningar precis som alla andra har olika begåvningar och förmågor. Så har man annat som man är mindre bra på. Man kan till exempel se på personer med autism att de kan vara extra bra, extra noggranna och precisa, på vissa områden, det vill säga det kan till och med vara en fördel. Men det ses sällan så, utan det ses som ett hinder.
Just psykiska diagnoser är tabubelagda, kanske till och med ännu mer än de fysiska, dem som man ser direkt i form av en rullstol eller något annat. Därför är det viktigt att man vågar tala om det här och bekämpa de fördomar som finns och samtidigt ge stöd och hjälp för att anpassa arbetsplatserna.
En del av de unga som har slagits ut har haft arbete men blivit sjuka. Vi ser många psykiska diagnoser nu, och det är en tuff arbetsmiljö. Därför är det viktigt att involvera arbetsgivaren, för ju tidigare man kan agera och kanske till och med få tillbaka personen till samma arbetsplats där den tidigare har jobbat, desto större chans är det att det ska lyckas.
Anf. 21 Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)
Fru talman! Båda de föregående talarna pekar på någonting som kommer att vara en nyckelfråga, och det var också därför som jag i mitt förra inlägg försökte beröra utvecklingen mot den psykiska ohälsan bland unga.
Vi ser det inte bara i Sverige, utan vi ser det i flera liknande länder. OECD avslutade ganska nyligen en studie där man bland annat hade tittat på Sverige - jag tror att den hette Mental Health and Work - där man bland annat har tittat på unga med psykisk ohälsa.
En rekommendation som de lämnade där, eftersom vi som sagt ser en fortsatt utveckling i den här riktningen, för att på något sätt få kontroll över utvecklingen är elevhälsan och att tidigt upptäcka tecken på psykisk ohälsa hos unga för att på så sätt kunna sätta in rätt resurser.
Men vi kan också konstatera att vi har det läge vi har. Även jag tänker på vad Hillevi Larsson sa när det handlar om att tillvarata människors förmåga på arbetsmarknaden. Där kan jag så klart känna mig väldigt oroad över att man i för hög utsträckning söker den perfekta arbetskraften som på något sätt passar in i en förutbestämd mall kring hur det ska fungera.
Jag tyckte att det var talande att Hillevi Larsson lyfte fram autism. Jag besökte ett sådant projekt någonstans i landet där man hade startat upp ett projekt riktat till unga med någon form av autism. Projektet var med stor framgång inriktat just på att de skulle kunna få pröva att jobba i it-branschen för att visa hur det faktiskt går att ta till vara de unika förmågor som de här unga människorna har.
Jag tror att vi behöver få med fler i den samhällsdebatten, för liksom vi har unga med psykisk ohälsa vet vi att så ser det också ut i arbetslivet i övrigt. Vi har som sagt inte råd att förlora en enda människa. Det är ett slöseri.
Jag tänker också på det som Lotta Finstorp säger om den offentliga sektorns ansvar och roll. Det är slående att det är den offentliga sektorn, framför allt den kommunala och landstingskommunala sektorn, som är sämst på att anställa människor med funktionshinder eller lämna plats till unga med funktionshinder. Det är någonting som vi behöver prata mycket mer om, men framför allt behöver det ske en förändring.
Så sent som i går träffade jag ett företag som heter Peritos Ungdomsrekrytering. De jobbar med att få ut unga som har gått i särskola, eller som har aktivitetsersättning av andra skäl, på arbetsmarknaden. De har haft en fantastisk framgångssaga under de tre år som de har verkat, men de hade slagit huvudet blodigt när de försökt att på något sätt samarbeta med den offentliga sektorn.
Det där måste vi fundera på. Hur kan vi våga pröva nya och innovativa vägar för att få ut unga människor med aktivitetsersättning på arbetsmarknaden? I det här fallet tar Peritos Ungdomsrekrytering arbetsgivaransvaret under det första året - jättesmart.
Anf. 22 Lotta Finstorp (M)
Fru talman! Tack för en väldigt viktig debatt där vi har samsyn kring problematiken! Det som ministern lyfter fram nu senast, alltså kring offentlig sektor, är ju ingen ny problematik. Det har varit så väldigt länge.
Jag anser inte att det ska vara de privata företagen som hela tiden måste gå före, utan det ska vara den offentliga sektorn som visar vägen. Det är där vi kommer att behöva all arbetskraft framöver. Jag hoppas att många HR-människor och politiker i kommuner och landsting lyssnar på debatten. De måste ta tag i frågan.
Riksrevisionen lämnar i sin utredning ett stort antal förslag på vilka förbättringar som kan göras. Vi väntar på att regeringen ska komma tillbaka med dessa förslag. Riksrevisionen visar att det saknas inte bara insatser utan också att det ska vara fråga om meningsfull sysselsättning.
Jag har en vän - en ung person - som har demonterat kopparkabel ett antal år. Han sa en dag till sin handläggare på Försäkringskassan att han inte kunde tänka sig att sitta resten av livet och ta sönder saker. Han vill i stället skapa något. Tack vare en klok rektor fick han möjlighet att bli rastvakt. Där kunde han också berätta om sin funktionsnedsättning för barnen. Det blev bra, men det var tack vare att han själv tog tag i frågan och träffade rätt personer.
Finsam och samordningsförbunden skulle kunna arbeta ännu mer aktivt för gruppen. Man skulle även kunna titta på den särskilda studiekurs som finns på folkhögskolorna för att få in fler från den gruppen.
Anf. 23 Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S)
Fru talman! Tack för flera kloka inspel i frågan! Jag tror att vi kan vara överens om att vi behöver vara kreativa på många olika sätt för att öppna vägar för unga människor in på arbetsmarknaden.
Kopparkabelbilden som Lotta Finstorp målar upp känner jag igen, fast jag har hört den i annan form. Man upplever att det man har fått att göra är bara någon form av sysselsättning, inte arbete där man kan bidra efter förmåga. Jag har hört många sådana berättelser under denna tid. Vi måste ha med oss att det ska handla om arbetstillfällen - riktiga jobb. De människorna behövs på arbetsmarknaden, inte bara med utgångspunkt i att vi inte har råd att förlora en enda unge utan för att deras unika kompetens behövs i företagen och i den offentliga sektorn.
Med en kommun- och landstingssektor som har att rekrytera nästan en halv miljon nya medarbetare fram till 2025 vore det märkligt om man inte också skulle hitta vägar för att ta till vara arbetskraften. Jag tror mycket på samordningsförbunden, och jag ser fram emot att komma tillbaka med ett åtgärdspaket i frågan.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.