Indragen färdtjänst
Interpellation 2024/25:561 av Adrian Magnusson (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2025-03-26
- Överlämnad
- 2025-03-27
- Anmäld
- 2025-03-28
- Sista svarsdatum
- 2025-04-11
- Svarsdatum
- 2025-05-16
- Besvarad
- 2025-05-16
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Andreas Carlson (KD)
Ystads Allehanda och tidningen Kontakt har skrivit om en man i Ystad som plötsligt fått sin färdtjänst indragen. Mannen i fråga har haft färdtjänst i flera år, och hans tillstånd med en hörsel- och synnedsättning har inte förbättrats. Trots detta har färdtjänsten dragits in. Mannen riskerar nu att bli hemmasittande och fråntas möjligheten att delta i sociala aktiviteter.
Det är inte första gången det här händer och förmodligen inte sista. Ansvariga tjänstemän i Region Skåne hänvisar till en gammal lagstiftning och skärpt rättspraxis. Att människor med funktionsnedsättningar fråntas möjligheten att leva fullvärdiga liv kan inte ses som en acceptabel utveckling.
Det är uppenbart att åtgärder krävs. Det är också uppenbart med tanke på den utveckling som sker på området att dessa åtgärder inte kan dröja för länge.
Min fråga till statsrådet Andreas Carlson är därför:
Planerar statsrådet och regeringen att vidta några åtgärder för att tillförsäkra människor med behov av färdtjänst, och vilka åtgärder i så fall?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2024/25:561
Webb-tv: Indragen färdtjänst
Dokument från debatten
- Fredag den 16 maj 2025Kammarens föredragningslistor 2024/25:117
- Protokoll 2024/25:117 Fredagen den 16 majProtokoll 2024/25:117 Svar på interpellation 2024/25:561 om indragen färdtjänst
Protokoll från debatten
Anf. 44 Statsrådet Andreas Carlson (KD)
Fru talman! Adrian Magnusson har frågat mig om jag och regeringen planerar att vidta några åtgärder för att tillförsäkra människor med behov färdtjänst och i så fall vilka åtgärder.
Flera riksdagsledamöter har ställt frågor om tillämpningen av färdtjänstlagstiftningen som jag har besvarat tidigare under mandatperioden. Mitt svar är alltjämt att lagen (1997:736) om färdtjänst är en ramlag. Färdtjänstlagen reglerar inte i detalj vilka villkor som ska gälla i färdtjänsten eller vid prövning av rätten till färdtjänst. Det är tydligt utifrån bestämmelserna i färdtjänstlagen att det är kommunen, eller i förekommande fall den regionala kollektivtrafikmyndigheten, som gentemot kommuninvånarna svarar för att färdtjänst av god kvalitet anordnas inom kommunen.
Färdtjänstlagen ställer inte upp några hinder för en mer generös tillämpning, vilket framgår tydligt i artiklarna i Ystads Allehanda som Adrian Magnusson refererar till, där det också framgår att tillämpningen är mer generös i andra regioner.
Jag vill betona att rätten till färdtjänst är en viktig förutsättning för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället på lika villkor som andra.
Anf. 45 Adrian Magnusson (S)
Fru talman! Tack till statsrådet Carlson för svaret på interpellationen! Det här är, som statsrådet var inne på, en fråga som lyfts flera gånger både i och utanför den här kammaren. Det beror på att den hela tiden är aktuell, och det i sin tur är för att utvecklingen kring färdtjänst och tillgången till färdtjänst på många håll går i helt fel riktning.
Statsrådet uttryckte i sitt svar att detta är en fråga för landets kommuner och regioner. Det är enligt min uppfattning en åsikt, inte fakta. Det finns lagstiftning som reglerar användningen av färdtjänst. Jag kan upplysa kammaren om att det är riksdagen, staten, som stiftar lag – inte landets kommuner och regioner.
Den socialdemokratiska regeringen gav myndigheten Trafikanalys i uppdrag att analysera om nuvarande tillämpning av bestämmelserna i lagen om färdtjänst följer intentionerna som anges i förarbetena till lagen. Myndigheten återkom för ungefär två år sedan med konkreta förslag till lagändringar. Varför gjorde myndigheten det? Jo, för att myndigheten såg att den tillämpning av lagen som sker ute i landet inte stämmer överens med intentionerna i lagens förarbeten.
Rättspraxis har utvecklats i en riktning som gör att människor blir av med sin färdtjänst. Ett brutalt exempel på detta är Ystadbon Benny Rosdahl. Efter över 15 år har hans rätt till färdtjänst plötsligt dragits in. Benny har en synnedsättning och har dessutom svårt att gå. I många år har han tack vare färdtjänsten kunnat besöka Fontänhusets verksamhet i Malmö och därmed, som han själv uttrycker det, kunnat leva ett socialt liv. Benny vittnar i Ystads Allehanda om att han mår bra av att kunna vara på Fontänhuset i Malmö. Efter det att färdtjänsten dragits in säger Benny att han inte åker dit längre för att han helt enkelt inte kan, med hänsyn till sin funktionsnedsättning.
Fru talman! Så ser det ut runt om i landet. Bennys hälsotillstånd har inte plötsligt förbättrats efter 15 år så att han nu har mycket bättre syn och kan röra sig obehindrat, eller i alla fall väldigt mycket enklare. Det är inte därför han förlorat sin färdtjänst. Det är för att Skånetrafiken tycker att han inte har rätt till det längre. Skånetrafiken lutar sig mot en rättspraxis som har blivit alltmer restriktiv och bygger på tolkningen av befintlig lagstiftning.
Benny Rosdahls fall är inte unikt. Han är inte en på miljonen. På olika håll i landet ser vi hur människor har förlorat sin färdtjänst, som de kan ha haft i många år. Det är människor som med hjälp av färdtjänst har kunnat leva hyfsat goda liv trots en synskada eller någon annan funktionsnedsättning. Det har helt enkelt gjort deras liv rikare och tillvaron bättre.
När en av regeringens myndigheter säger att rättspraxis har rört sig i en riktning som strider mot intentionerna med befintlig lagstiftning är det åtminstone min uppfattning att lagstiftaren bör agera. Det är som sagt inte regioner eller kommuner som lagstiftar, utan riksdagen – oftast på förslag från regeringen.
Fru talman! Det finns en färdig produkt på statsrådets bord som anger hur lagen skulle kunna förändras och som påtalar behovet av att så sker. Det är konstaterat att rättspraxis har utvecklats i en riktning i strid med lagstiftningens intentioner.
Jag noterar att statsrådet i sitt svar på interpellationen inte avslutar med formuleringen ”frågan bereds i Regeringskansliet” eller liknande. Statsrådet pekar snarare nedåt eller bortåt, beroende på hur man vill uttrycka det, mot landets kommuner och regioner.
Ska statsrådets svar tolkas som att det inte blir någon lagstiftningsförändring på området från regeringen och att Trafikanalys utredning och förslag har förpassats till en papperskorg på Landsbygds- och infrastrukturdepartementet?
Anf. 46 Christofer Bergenblock (C)
Fru talman! Under de senaste 10–15 åren har vi kunnat se hur rättigheterna för personer med olika former av funktionsnedsättningar har urholkats. Det handlar om flera delar inom LSS. Bland annat gäller det den personliga assistansen, inom vilken det har skett kraftiga neddragningar, åtstramningar och åtskruvningar. Det har gjort att färre har fått rätt till personlig assistans.
Det har även skett inom den insats i LSS som heter ledsagning. I en rapport som kom förra sommaren konstaterades att 70 procent färre har rätt till ledsagning i dag jämfört med 2010 av dem som är synnedsatta och tidigare tillhörde personkrets 3 i LSS.
Ett tredje sorgebarn på området är färdtjänsten. Inom färdtjänsten har det sedan 2010 också skett kraftiga nedskärningar. Det har drabbat inte minst personer med funktionsnedsättningar.
Det var därför väldigt välkommet när en rapport från Trafikanalys kom i mars 2023 och slog fast att det har skett en urholkning och att intentionerna i lagen inte följs. Det slogs också fast att människor har blivit av med en rättighet som ska möjliggöra deras rätt till delaktighet och att kunna leva i samhället på lika villkor som andra.
Kommunerna har gjort hårdare bedömningar, och man har skärpt rättspraxis i domstolarna. Bakom detta ligger också överflyttningen av färdtjänsten från en social rättighet till en del av den regionala kollektivtrafikmyndigheten.
Det som Trafikanalys framför allt slår ned på är att man i dag inte tar hänsyn till hela resan, från dörr till dörr. Men för den enskilde handlar det alltid om att åka från dörr till dörr. För någon som har en grav synnedsättning handlar det om att kunna ta sig ut ifrån lägenheten, ta sig till en hållplats, borda kollektivtrafiken, till exempel en buss, för att sedan gå av vid rätt hållplats och därifrån hitta till den dörr dit man ska. Detta är att ta sig från dörr till dörr. Det är hela resan, och det är det som inte beaktas i dagens lagstiftning.
Man kan som ministern förstås säga att det inte är lagen det är fel på utan tillämpningen ute i kommunerna. Men när vi i riksdagen, i regeringen och i de statliga myndigheterna ser att tillämpningen i kommunerna brister är det väl alldeles självklart att det är lagen vi måste ändra i. Det är där förändringarna behöver ske för att vi ska få rättssäkerhet och jämlikhet över hela landet.
Trafikanalys lägger fram färdiga författningsförslag i sin rapport. Man har förslag på ändringar om att uppdatera lagstiftningen så att den stämmer överens med funktionsrättskonventionen. Det finns även förslag om uppdateringar så att kriteriet för att ha rätt till färdtjänst inte bara handlar om att förflytta sig utan om att också kunna orientera sig. Man måste uppdatera så att det är ett dörr-till-dörr-perspektiv som råder, inte ett hållplats-till-hållplats-perspektiv.
Ministern är väl medveten om rapporten från Trafikanalys och om de förslag till författningsändringar som finns. Han svarade på en fråga från mig under en frågestund i november 2023 att det bereds i Regeringskansliet. Men min fråga är precis densamma som föregående talares. Bereds detta i Regeringskansliet eller inte?
Anf. 47 Statsrådet Andreas Carlson (KD)
Fru talman! Jag tackar för engagemanget från de två ledamöterna som deltar i debatten.
De olika fall som det refereras till är, som var och en av ledamöterna säger, förstås berörande. Det går inte att sticka under stol med det. Samtidigt ankommer det inte på mig som statsråd att uttala mig om enskilda fall.
Jag återgår därför till vad jag sa i mitt inledningsanförande, fru talman. Där betonade jag att rätten till färdtjänst är en viktig förutsättning för att personer med funktionsnedsättning ska kunna delta i samhället på lika villkor som andra.
Färdtjänstlagen är en lagstiftning som både riksdag och regering förstås har ett engagemang i och är ansvariga för, men tillämpningen av lagstiftningen och bestämmelserna i färdtjänstlagen hanteras av kommuner och i förekommande fall regionala kollektivtrafikmyndigheter. Det är de som har ansvaret för dem.
Det finns inget som hindrar att man har en mer generös tillämpning. Med tanke på att det regionala ansvaret är formulerat som det är kan olikheter uppstå. Det här gäller för övrigt även den allmänna kollektivtrafiken. Villkor och trafikutbud liksom förutsättningar för kollektivtrafik skiljer sig åt mellan olika regioner. Det är ytterst en konsekvens av det kommunala och regionala självstyret.
Christofer Bergenblock har förstås rätt i, fru talman, att det gjordes en förändring genom den lag som trädde i kraft 1998. Enligt lagstiftningen betraktas färdtjänsten numera som en transporttjänst och inte som lämnande av bistånd. Syftet var att bidra till en tillfredsställande trafikförsörjning också för funktionsnedsatta.
Som jag sa föreskriver färdtjänstlagen att kommuner ansvarar för att färdtjänst av god kvalitet anordnas. Jag vill betona ”god kvalitet”. Det är vad färdtjänsten ska präglas av. Färdtjänstlagen är som sagt kortfattad och föreskriver inte exakt i detalj hur kommunen ska gå till väga i handläggningen av färdtjänsttillstånd.
Däremot är det förstås viktigt att följa tillämpningen. Även om vi inte ska påverka bedömningen av lagens tillämpning när den behandlas i en förvaltningsdomstol är det ändå viktigt att regeringen följer tillämpningen. Mot denna bakgrund gavs ett uppdrag till myndigheten Trafikanalys av den förra regeringen.
I avslutningen av detta inlägg vill jag, fru talman, vara mycket tydlig med att frågan bereds i Regeringskansliet. Båda ledamöterna har frågat om det, och svaret är ja.
Anf. 48 Adrian Magnusson (S)
Fru talman! Det var glädjande att höra att frågan i alla fall inte är förpassad till en papperskorg på departementet utan att den åtminstone bereds på Regeringskansliet. Men det har ju gjorts nu i två år. Precis som ledamoten Bergenblock var inne på presenterade utredningen färdiga författningsförslag. Jag är lite nyfiken på varför man måste ha så lång beredning av ett förslag som ändå är tämligen genomarbetat.
De människor som blir av med sin färdtjänst är människor av kött och blod. Det är människor som med hjälp av färdtjänsten levt ett ganska vanligt liv men som nu blir av med sin färdtjänst.
Ett fall som uppmärksammats mycket hemma i Skåne handlar om Caisa Ramshage, som bor i Ängelholm. Hon har ett jobb i dag, och arbetsgivaren är nöjd med hennes arbetsinsatser. Hon är väldigt glad över att kunna arbeta. Nu blir hon plötsligt av med sin färdtjänst. Det kom egentligen som från ingenstans. Hon kommer att behöva säga upp sig.
Ramshage frågar sig om vi lever i ett välfärdssamhälle eller i ett välgörenhetssamhälle, eftersom hon nu är bunden av sina grannars eller kompisars goda vilja för att kunna ta sig till jobbet. Hon vittnar också om att hon har bekanta med synskador som tvingas fråga grannar om hjälp för att ta sig till jobbet.
Det här sker i en tid när andra statsråd i regeringen står här i kammaren och talar sig varma om en så kallad arbetslinje. Samtidigt ser man utvecklingen runt om i landet, där människor som redan i dag är särskilt utsatta på arbetsmarknaden och är arbetslösa i större utsträckning än andra jämförbara grupper, blir av med sina arbeten för att de blir av med färdtjänsten.
Myndigheten Trafikanalys konstaterar själv att lagens intentioner inte följs och att rättstillämpningen driver utvecklingen åt ett annat håll än lagens intentioner. Här finns uppenbarligen ett systemfel.
Det är klart att man kan peka på det regionala självstyret och säga att det är det som är avgörande. Men jag tycker att detta är uppseendeväckande när det kommer från ett kristdemokratiskt statsråd. Jag har suttit i den här kammaren åtskilliga gånger och hört kristdemokratiska ledamöter prata om vikten av kristna värderingar även i politiken. För mig innebär det att man bryr sig om människor som är i behov av hjälp och stöd. Här pratar man om att detta är en fråga som avgörs på regional nivå trots att det finns en myndighet, som lyder under regeringen, som med anledning av rättstillämpningen säger att lagens intentioner inte följs.
Regeringen kan faktiskt ändra lagstiftningen om man ser att utvecklingen i domstolar är sådan att lagens intentioner inte längre följs. Det handlar inte om att ha synpunkter på bedömningar i enskilda fall. Om regeringen ser att lagstiftningen inte följs kan man gå till Sveriges riksdag med en proposition, överlämna den till ansvarigt utskott och säga: Vi behöver nog se över lagstiftningen i den här frågan.
Medan vi står här och pratar om ifall detta är en regional eller kommunal fråga blir människor där ute av med sin färdtjänst. Det finns som sagt färdiga förslag som kanske, förhoppningsvis, skulle kunna göra att den här utvecklingen vänds. Flera organisationer påpekar i alla fall det. Det här är inte något som en socialdemokratisk riksdagsledamot har hittat på här i dag, utan flera organisationer, som Synskadades Riksförbund och Heja Olika, pekar på just lagstiftningen som grunden för att vända den här utvecklingen.
Detta är inte ett skånskt problem. Denna fråga dyker upp på många fler ställen än i Skåne län, vill jag bara påpeka. Jag tycker inte att man ska förminska den till att bara gälla Skåne.
Anf. 49 Christofer Bergenblock (C)
Fru talman! Ministern säger att han inte kan uttala sig i enskilda fall, och det är inte heller någon som har bett honom göra det. Det vi ber ministern uttala sig om är den bristfälliga lagstiftning som vi har i dag.
Ministern tackar för engagemanget från oss ledamöter som väcker frågan och från många andra i den här kammaren som också har väckt frågan. Jag önskar att regeringen och dess företrädare, oavsett om man är socialtjänstminister eller infrastrukturminister, hade samma engagemang för dessa frågor. Det pratas för all del varmt om alla människors rätt till delaktighet, men det är till syvende och sist förmågan att driva förändring, förbättra människors möjligheter och göra de ändringar i lag och förordning som krävs som visar om man verkligen har ett engagemang i frågorna eller inte. Än så länge kan jag, fru talman, konstatera att den här regeringen har ett bristande engagemang i funktionshindersfrågorna, och det är allvarligt.
Ministern säger också att färdtjänstlagen i dag är en kortfattad lagstiftning och att det är kommunerna som tillämpar den. Men vår uppgift i riksdagen är att se till att lagen är så väl formulerad som möjligt och att vi får en så jämlik tillämpning som möjligt över landet. När statens egna myndigheter slår fast att tillämpningen i dag inte är jämlik måste man agera som regering, som minister och i slutändan som riksdag för att rätta till detta. Det är en kortfattad lagstiftning, men förslagen till författningsändringar från Trafikanalys är också kortfattade.
Nu säger ministern att frågan trots allt bereds i Regeringskansliet. Min fråga är: När kommer det en proposition på riksdagens bord?
Anf. 50 Statsrådet Andreas Carlson (KD)
Fru talman! Jag tycker att Adrian Magnusson väljer och vrakar lite grann när det gäller vad jag har sagt i kammaren. Jag har lyft fram att detta är angeläget – det är viktigt med en färdtjänst av god kvalitet. Det är inget jag har stuckit under stol med, och jag använder inte påpekandet om att det är kommuner och i förekommande fall regionala kollektivtrafikmyndigheter som bär ansvaret för tillämpningen som en förevändning att inte göra något. Jag har, fru talman, gett besked om att frågan bereds i Regeringskansliet utifrån den rapport som Trafikanalys har tagit fram.
Men det är viktigt, tror jag, att återigen understryka att det går att göra en mer generös tillämpning av färdtjänstlagen. Det går att erbjuda fler färdtjänst av god kvalitet på ett sätt som jag tror rimmar med både förväntningar och behov hos dem som är i behov av en fungerande färdtjänst.
Anledningen till att vi har den här diskussionen i dag är – jag håller med Adrian Magnusson om detta – att det på flera håll i landet har gjorts försök att tolka lagen i en mindre generös riktning, och utifrån detta har en rättstillämpning utformats. Vi hade varit i en annan situation i dag om man, på den nivå som bär ansvaret för utförandet av färdtjänsten, hade gjort en mer generös tolkning från början. Jag tror att det behöver understrykas i en sådan här debatt att den situation som har uppstått, som ledde till att Trafikanalys av den förra regeringen fick i uppdrag att titta på frågan och har kommit med förslag, beror på att man inte har haft en tillräckligt generös tillämpning i de aktuella fallen. Som jag sa ställer färdtjänstlagen inte upp några som helst hinder för en mer generös tillämpning.
Jag nämnde, fru talman, att det inte ankommer på mig att uttala mig i enskilda fall eftersom en del enskilda fall har nämnts i debatten i dag. Då var och är det viktigt för mig att understryka att det faktum att jag inte kan uttala mig i ett enskilt fall inte är liktydigt med att jag inte är engagerad eller att jag och förstås många andra med mig inte blir berörda av de berättelser som ledamöterna delger. Men jag kan fortfarande inte uttala mig om de enskilda ärendena.
Däremot är det förstås viktigt att följa tillämpningen av lagstiftningen. Jag har jag haft möte med exempelvis Synskadades Riksförbund, som nämns i debatten. Jag har gett besked här i dag om att den här frågan bereds i Regeringskansliet.
Anf. 51 Adrian Magnusson (S)
Fru talman! Det är klart att vi ska ha en färdtjänst av god kvalitet, säger statsrådet. Det är jag, statsrådet och ledamoten Bergenblock i så fall överens om – det är jag helt övertygad om.
Men myndigheten Trafikanalys påpekar, som jag har sagt flera gånger, att lagstiftningen behöver förändras. Det är inte heller bara intresseorganisationerna som påpekar att lagstiftningen behöver förändras. Svenska Färdtjänstföreningen skrev i ett nyhetsbrev för ett tag sedan att de planerar att uppvakta statsrådet – jag vet inte om de har gjort det. Men de skriver i alla fall i sitt nyhetsbrev att det är de föråldrade lagarna som är ett problem. Till och med Svenska Färdtjänstföreningen säger alltså att det är lagstiftningen som är ett problem.
Alla verkar tycka att lagstiftningen är ett problem, förutom statsrådet Andreas Carlson. Jag tycker att det är intressant. Det är också ett underbetyg till din egen myndighet, som uppenbarligen säger att lagstiftningen behöver ses över eftersom rättstillämpningen skenar i en annan väg än intentionen med lagstiftningen. Man skriver så här: ”Tillämpningen av lagen avviker i några avseenden från förarbetenas intentioner och har skärpts flera gånger sedan lagens tillkomst.” Därför går man fram med förslag till lagändringar.
Nu står vi här i kammaren och har något slags konstig debatt. Fakta finns på bordet, liksom författningsförslagen. Allting finns där – det har funnits där i två år. Ändå händer ingenting.
För att ytterligare visa på att denna fråga blir väldigt märklig på många olika sätt vill jag bara nämna att ordföranden för kollektivtrafiknämnden i Region Skåne nyligen har sagt att denna fråga inte är politisk – att det inte är politiker som bestämmer över färdtjänsten. Det är ett häpnadsväckande uttalande. Här säger statsrådet att det är regionernas tillämpning som behöver ses över.
Det är uppenbart att lagstiftningen behöver ses över. Det finns lagförslag. Det verkar som att den här frågan kommer att beredas i Regeringskansliet tills det sker ett regeringsskifte. Sedan kanske det kan hända något.
Anf. 52 Statsrådet Andreas Carlson (KD)
Fru talman! Rapporten från Trafikanalys lyfter fram att tillämpningen, precis som Adrian Magnusson tar upp, avviker från de intentioner som anges i förarbetena inför nuvarande lag, som trädde i kraft 1998. Det framgår av rapporten. Man påpekar också i analysen att färdtjänstlagen är en ramlag och att det är de tillämpande myndigheterna på kommunal nivå och den praxis som utarbetats som har orsakat denna glidning i tillämpningen. Det är ungefär vad jag också har lyft fram under den här debatten.
Analysen och förslagen bereds nu i Regeringskansliet. Jag har diskuterat dem med bland annat Synskadades Riksförbund. Det framgår av rapporten att Trafikanalys föreslår att färdtjänstlagen ska förtydligas, men det finns en del otydligheter som är viktiga att bereda vidare i Regeringskansliet. Det är ett arbete som pågår.
Med detta vill jag återigen tacka för debatten och för engagemanget. Jag delar det engagemanget – det ska inte råda någon tvekan om det – och det är viktigt att vi har en färdtjänst av god kvalitet i Sverige.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.