Idrottens tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
Interpellation 2025/26:277 av Anna Wallentheim (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2026-01-14
- Överlämnad
- 2026-01-15
- Anmäld
- 2026-01-16
- Svarsdatum
- 2026-01-29
- Besvarad
- 2026-01-29
- Sista svarsdatum
- 2026-01-29
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Socialminister Jakob Forssmed (KD)
I Sverige lever över 1,5 miljoner människor med någon form av funktionsnedsättning, vilket motsvarar cirka 15 procent av befolkningen. Trots detta är det väl känt att målgruppen oftare har sämre levnadsvillkor, sämre hälsa, lägre utbildningsnivå och högre arbetslöshet än andra. Ojämlikhet följer människor genom livet, och just därför är idrotten så viktig. Den skapar gemenskap, stärker hälsan och ger såväl unga som vuxna en plats att växa på.
Men tillgången till idrott är långtifrån jämlik. Analyser från Parasport Sverige visar att endast omkring 2,5 procent av statens idrottsanslag går till idrott för personer med funktionsnedsättning. Det innebär att för varje krona som går till en person utan funktionsnedsättning går bara 14 öre till någon med funktionsnedsättning. Det är en skillnad som på ett mycket konkret sätt illustrerar hur begränsade möjligheterna är för personer med funktionsnedsättning att delta i svensk föreningsidrott.
Om vi menar allvar med att idrotten ska vara för alla, oavsett funktionsförmåga, måste förutsättningarna förbättras. Fler barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning ska kunna hitta sin väg in i rörelse och gemenskap. Det är en jämlikhetsfråga, en folkhälsofråga och ytterst en fråga om delaktighet i vårt samhälle.
Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Jakob Forssmed:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att fler barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning ska få likvärdig tillgång till idrott och rörelse i hela landet?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:277
Webb-tv: Idrottens tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
Dokument från debatten
- Torsdag den 29 januari 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:66
- Protokoll 2025/26:66 Torsdagen den 29 januariProtokoll 2025/26:66 Svar på interpellation 2025/26:277 om idrottens tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning
Protokoll från debatten
Anf. 1 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Anna Wallentheim har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att fler barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning ska få likvärdig tillgång till idrott och rörelse i hela landet.
Regeringen anser att det är viktigt att idrottsrörelsen är inkluderande, tillgänglig och öppen för alla. Personer med funktionsnedsättning idrottar i mindre utsträckning än den övriga befolkningen. Det är viktigt att olika typer av funktionsnedsättning inte begränsar människors möjlighet eller vilja att idrotta.
Jag instämmer med Anna Wallentheim i att fler barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning ska kunna hitta sin väg in i rörelse och gemenskap. Regeringen välkomnar idrottsrörelsens arbete med att skapa en verksamhet som gör att fler personer med funktionsnedsättning deltar.
Regeringen har vidtagit flera åtgärder som bland annat syftar till att främja ett ökat deltagande i idrott för personer med funktionsnedsättning. Regeringen avsätter för 2026 drygt 2,1 miljarder kronor i stöd till idrotten. Medlen går bland annat till att utveckla intresse för idrott hos barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning och främja möjligheterna till allsidig träning efter vars och ens fysiska och psykiska förutsättningar.
Regeringen gav den 22 januari i år Gymnastik- och idrottshögskolan, Centrum för idrottsforskning, CIF, i uppdrag att under 2026 genomföra en fördjupad analys av förutsättningar för bredd- och elitidrottande för personer med funktionsnedsättningar. Uppdraget omfattar även en analys av hur likvärdiga förutsättningarna är i jämförelse med personer utan funktionsnedsättningar samt vilka skillnader som finns mellan olika idrotter och typer av funktionsnedsättningar. Regeringen har tidigare även gett CIF i uppdrag att följa upp funktionshinderspolitiken inom idrottsområdet, som en del av strategin för systematisk uppföljning av funktionshinderspolitiken.
Regeringen införde den 15 september 2025 fritidskortet för att främja barns och ungas aktiva deltagande i idrott, kultur, friluftsliv och föreningsliv i gemenskap med andra. Fritidskortet är ett stöd för ett barns kostnader för fritidsaktiviteter. I arbetet med införandet av fritidskortet har det funktionshinderspolitiska målet särskilt beaktats. Regeringen har till exempel beslutat att fritidskortet ska kunna användas för kostnader för utrustning eller hjälpmedel – både sådana utan koppling till funktionsnedsättningen och särskilt anpassade hjälpmedel.
Som en kompletterande insats inför införandet av fritidskortet avsatte regeringen under 2024 särskilda medel för att främja delaktighet i idrott för personer med funktionsnedsättning. Fritidsbanken, som finns i över 40 procent av landets kommuner, tilldelades 10 miljoner kronor under 2024 för att bland annat skapa ett brett och behovsanpassat utbud av fritidshjälpmedel och parasportutrustning.
Även Sveriges Riksidrottsförbund, RF, fick cirka 155 miljoner kronor under 2024 och 2025 för att bland annat genomföra insatser som bidrar till att öka möjligheterna för barn och unga med funktionsnedsättningar att hitta till och delta i föreningsidrotten. Av dessa medel har 20 miljoner kronor specifikt avsatts till bland annat investeringar i material och utrustning som krävs för verksamhet riktad till barn och unga med funktionsnedsättning.
Utöver detta avsatte regeringen 130 miljoner kronor under 2024 för att främja tillgång till fler anläggningar och ytor för idrott. Det är viktigt att platser där idrott utövas är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Regeringen satsar även en halv miljard kronor 2026 och 2027 för stärkt stöd till anläggningar och idrottsmiljöer.
Regeringen genomför även en särskild satsning för att främja delaktighet i idrott för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF. Regeringen har för 2025 och 2026 beviljat totalt 20 miljoner kronor till RF för arbete med ökad inkludering i idrotten av personer med NPF. Regeringen har för 2025 och 2026 även beviljat särskilda medel till Gymnastik- och idrottshögskolan, Centrum för idrottsforskning för att stärka forskningen om idrott för personer med NPF.
Anf. 2 Anna Wallentheim (S)
Fru talman! Om cirka en vecka kommer världens blickar att riktas mot Milano Cortina. Jag tror inte att jag överdriver när jag säger att vinter-OS är en stor höjdpunkt för många svenskar, och i mars fortsätter njutningen i form av de paralympiska vinterspelen. Vinterspelen 2026 kommer att bli något alldeles särskilt, inte minst därför att de paralympiska vinterspelen då firar 50 år. Det är fem decennier av kamp för synlighet, delaktighet och lika villkor.
Mellan den 6 och den 15 mars kommer cirka 600 paralympier inom sex idrotter att samlas under elva tävlingsdagar på fem arenor för att göra upp i 79 medaljtävlingar. Det är elitidrott i världsklass. Det är också ett tydligt bevis på vad människor kan åstadkomma när förutsättningarna faktiskt finns. Vi vet att de svenskar som ska åka ned och slåss för svenska medaljer är viktiga förebilder som kan få fler barn och unga att söka sig till idrott.
Men, fru talman, för våra svenska medaljhopp börjar dessa spel inte på en alp i Italien. De börjar i Sverige – i lokala föreningar och parasportgrupper som kämpar för att få ihop tillräckligt många ledare och i familjer som kämpar för att få ihop vardagen. Det är där det blir ett glapp.
I Sverige lever över 1,5 miljoner människor med någon form av funktionsnedsättning. Det motsvarar nästan 15 procent av vår befolkning. Samtidigt visar Parasport Sveriges analyser att endast 2,5 procent av statens idrottsanslag går till personer med funktionsnedsättning.
Jag håller med om ministerns ord om att idrotten ska vara inkluderande. Men, fru talman, inkludering kräver mer än goda intentioner. Det kräver resurser som speglar verkligheten. Vi vet ju att parasport kostar mer då det kräver utrustning, transporter, anpassade lokaler och högre ledartäthet. Det är inte ett val utan ett måste för att dessa personer ska kunna utöva idrott. Ändå lämnas föreningar och utövare många gånger ensamma att bära detta ansvar och också kostnaden.
Om vi menar allvar med att idrotten ska vara för alla måste vi våga säga som det är: Förutsättningarna i dag är inte jämlika. För varje krona som satsas på idrott för människor utan funktionsnedsättning går 14 öre till personer med funktionsnedsättning. Det är inte bara abstrakta siffror. Det är barn som aldrig får börja med idrott. Det är unga som slutar med idrott alldeles för tidigt. Det är vuxna som efter en olycka kanske aldrig hittar tillbaka till ett liv i rörelse.
Regeringen känner till denna snedfördelning; jag vet att ministern, precis som jag, har fått ta del av parasportens rapport. Därför vill jag fråga ministern: Hur ser ministern på fördelningen, och hur kan vi öka jämlikheten?
Anf. 3 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Även jag ser fram mot både de olympiska och de paralympiska spelen. Jag tycker att vi har fantastiska svenska idrottare, både i OS och i Paralympics, till exempel Ebba Årsjö, som på ett fantastiskt sätt har beskrivit hur hon hittade hem i parasporten, fick ett självförtroende och verkligen kom till sin rätt i det sammanhanget och hur detta har påverkat henne som människa. Hon är en av alla fina förebilder som finns bland de olika idrottarna och inom de olika idrotterna.
Det är otroligt angeläget att fler personer med funktionsnedsättning hittar till idrotten.
Vi har sett att det efter pandemin har återhämtat sig rätt mycket, men för personer med funktionsnedsättning finns det fortfarande stora utmaningar i möjligheterna. Där handlar det om resurser men också om ett förhållningssätt till de här frågorna – att alla ska ha möjligheten att vara med.
Jag redogjorde i mitt rätt långa svar för de olika initiativ som regeringen tar på det här området, inte minst för att försöka få fram fungerande hjälpmedel. Det ska finnas möjlighet att låna och testa och att få hjälp med kostnaderna för detta på olika sätt.
Det andra, och det är jag särskilt stolt över, handlar om de satsningar som vi nu gör och som inte har funnits tidigare för unga personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som kommer till idrotten och ibland inte riktigt hittar sin plats därför att det inte riktigt finns kunskap eller kapacitet att ta emot dem på ett bra sätt. Det kanske är några av dem som har allra mest nytta av att finnas i idrottens gemenskaper och få röra på sig på sina villkor i ett gott sammanhang där man blir välkomnad och inkluderad för den man är, inte för de förmågor man inte har.
Det känns väldigt bra att vi nu ökar stödet till ledarutbildning, att vi ser till att man får möjlighet att utbilda och ta fram material om detta och att vi forskar på hur vi kan bli ännu bättre på att bemöta personer med NPF så att också de hittar sin plats i idrotten. De utgör ju faktiskt en väldigt stor del av de 1,5 miljoner människor som Anna Wallentheim beskrev. Där tycker jag inte att vi har gjort tillräckligt mycket tidigare, och jag är väldigt glad för de satsningar som vi nu gör.
Det går att göra mer, och det behöver ske ytterligare saker. Det är därför som vi bland annat har gett uppdraget till CIF att på djupet analysera vad vi skulle kunna göra ytterligare. Finns det idrotter där det krävs särskilda insatser? Det är bra också för idrotten själv att få ett underlag för hur man kan arbeta med de här frågorna på ett ännu bättre och mer strukturerat sätt än man gör.
Det är inget tvivel om att det behövs fler initiativ på olika sätt i de här frågorna. Anna Wallentheim beskriver Parasport Sveriges rapport. Jag delar uppfattningen att mer kan göras för den här gruppen, för de har inte samma möjligheter som andra.
Sedan kan man diskutera de exakta siffrorna, för de fångar inte riktigt allt som görs inom idrotten för personer med funktionsnedsättning. Det tycker jag också ska vara sagt. Rapporten skickar en tydlig signal, men den ger inte hela bilden av alla initiativ som föreningar, Riksidrottsförbundet och idrotten tar för personer med funktionsnedsättning.
Anf. 4 Anna Wallentheim (S)
Fru talman! Ibland tycker jag att det är extra intressant att stå här i en interpellationsdebatt. Jag tycker också att det är viktigt för dem som lyssnar på läktaren och där hemma. Det är nämligen inte alltid man som oppositionsriksdagsledamot är här för att ha en större konflikt, utan ibland handlar det faktiskt om att lyfta fram frågor som jag vet att vi båda brinner för. Det är inte heller första gången jag och ministern står här för att prata just om parasportens förutsättningar.
Jag vill såklart tacka ministern för de svar som jag hittills har fått och för genomgången av de olika satsningar som görs. Jag hoppas att ministern vet att jag både delar och ser det engagemang som ministern har för frågorna. Men något som också är viktigt att lyfta fram, trots satsningar och trots åtgärder, är att vi måste ha en ambition att förändra de strukturer som är de stora hindren.
Parasport Sveriges rapport Parasport förändrar liv visar med stor tydlighet att personer med funktionsnedsättning idrottar i lägre utsträckning, oftare lämnar idrotten i unga år och möter hinder som faktiskt inte handlar om motivation. Det handlar om till exempel tillgänglighet, ekonomi och organisation. Rapporten pekar på att parasporten i praktiken förväntas bära betydligt högre kostnader per aktiv samtidigt som resurserna är mindre. Specialanpassad utrustning och transport, mindre grupper och högre ledartäthet kostar. Det vet både föreningarna och föräldrarna. Mot den bakgrunden räcker det inte att bara analysera frågan vidare. Vi vet att människor lever sina liv nu. Barn växer upp nu. Föreningar kämpar nu.
Fru talman! Jag vet att ministern och regeringen vurmar för fritidskortet, som vi fick höra om i det första svaret. Jag kan förstå att det i någon mån kan vara ett stöd, även om jag själv har varit kritisk mot kortet och ser att man skulle kunna använda pengarna bättre. Men man ska vara medveten om att det inte ersätter bristen på tränare, lokaler och långsiktig finansiering. Ett kort hjälper inte om det till exempel saknas verksamhet att delta i. Nu gav ministern svar på hur man skulle kunna utöka verksamheter, anpassa lokaler och så vidare. Det blir såklart jätteviktigt. Jämlikhet uppstår inte av sig själv. Det kräver politiska prioriteringar.
Fru talman! I samtal med Parasport Sverige får jag tyvärr rapporter om tuffa ekonomiska förutsättningar som slår hårt mot förbundet. Även om vi såklart vet att hela Idrottssverige ska ta ansvar för paraidrotten hoppas och tror jag att jag och ministern är överens om hur viktigt parasportförbundet är för att lyfta fram dessa viktiga frågor och för att möta aktiva, ledare och föreningar och ge stöttning i viktiga frågor som rör paraidrotten.
Därför skulle jag vilja fråga ministern: Hur går samtalen mellan ministern och Parasport Sverige om deras förutsättningar som förbund? Och om de rapporter och analyser som ska genomföras under 2026 visar att det krävs en annan fördelning, hur ser då regeringen på det?
Anf. 5 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Mina samtal med Parasport Sverige går alldeles utmärkt. Det är en jättebra samtalspartner. Vi har en väldigt god dialog om villkoren för deras medlemmar och så vidare, och den kommer att fortsätta. Det är otroligt angeläget att vi ser vad vi kan göra utifrån våra respektive roller för att fler personer ska få chansen att bli elitaktiva men också för att fler ska komma in i de här verksamheterna. Det är oerhört angeläget.
När man diskuterar det här ska man inte heller glömma att alla inte vill tävla. Därför är jag extra glad för att vi nu också ger ett bidrag till rörelsefrämjande organisationer som inte sysslar med tävlingsidrott, där människor får vara med och röra på sig tillsammans med andra. Det rör till exempel personer med funktionsnedsättningar och ger dem tillfälle att en gång i veckan, en gång varannan vecka eller en gång i månaden träffa andra och röra sig på ett sätt som passar för dem. Det känns också väldigt angeläget, för de har inte haft något stöd tidigare.
Vi gör nu också, precis som nämndes här, en stor satsning under två år på idrottsanläggningar och idrottsytor för att rusta upp, bygga om och bygga nytt. Där har kommunerna det största ansvaret. Jag hoppas att de statliga medlen ska kunna bli lite katalytiska, också för att tillgänglighetsanpassa till exempel anläggningar. Det är en sådan sak som spelar en väldigt stor roll för om människor kan vara med på en idrottsanläggning eller inte. Det handlar också om att kommuner och regioner i sina respektive beslut väger in de här sakerna när man fattar beslut om färdtjänst, ledsagning eller vad det nu kan vara. Det här är inte bara en fritidsaktivitet vilken som helst. Det här är väldigt viktiga delar av människors liv. Där finns det också saker att väga in, tycker jag, när man ser hur personer ska kunna ta sig dit och därifrån.
En annan sak handlar om rörelse över huvud taget. Det är väldigt viktigt för att personer med funktionsnedsättning ska ha samma möjligheter. Det uppmärksammar vi särskilt i rörelsesatsningen i skolan. Vi har gett ett särskilt regeringsuppdrag som gäller personer som har stöd via LSS för att de ska ges möjlighet till daglig rörelse eftersom vi ser att det är viktigt i det långsiktiga hälsofrämjande arbetet. Att få göra detta är också något som – oftast, i alla fall – skänker människor rätt stor glädje. Vi talar om rörelseglädje, och den ska komma väldigt många till del.
Jag vill passa på att tacka Anna Wallentheim för engagemanget i de här frågorna. Det är väldigt angeläget att fler människor får chansen att idrotta i gemenskap med andra och hitta tillhörighet och en plats där man får växa, blomma ut och komma till sin rätt oavsett hur man råkar vara när det gäller olika funktioner. Då får vi ett bättre samhälle.
Anf. 6 Anna Wallentheim (S)
Fru talman! Ja, en av de vanligaste förutfattade meningar jag möter när jag pratar med människor om livskvalitet för människor med funktionsnedsättning är att man tror att deras hälsa och deras förkortade livslängd är kopplad till deras funktionsnedsättning, när det snarare handlar om människor som får brist på rörelse.
Precis som ministern nämner är det viktigt att vi får in människor i rörelse. Det är viktigare än elitsatsningen i sig – där delar jag helt ministerns åsikt.
Kommunernas viktiga arbete ska också lyftas upp. Jag har haft samtal med många kommuner om förutsättningarna för människor med funktionsnedsättning. Här finns det brister som man verkligen behöver komma åt.
Fru talman! Idrott är ingen lyx. För många barn och unga är det en livlina och en väg till gemenskap, hälsa och självkänsla. När personer med funktionsnedsättning systematiskt får sämre tillgång till idrott handlar det inte om individens val utan om ett politiskt ansvar.
Socialdemokratin tror på ett samhälle där delaktighet inte är något man förtjänar utan något man har rätt till och där barns möjligheter inte avgörs av funktionsförmåga eller föräldrarnas plånbok. Om staten menar allvar med att idrotten ska vara till för alla måste detta också synas i politiska beslut.
När paralympierna kliver in på OS-arenorna i Milano Cortina hoppas jag att vi ska kunna vara stolta – inte bara över prestationerna eller möjligheten till eventuella medaljer utan också över att Sverige har gjort sin del av jobbet. Det är denna jämlikhet jag efterfrågar, och det är den politiken Sverige behöver.
Anf. 7 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Det är en förmån att få vara med och arbeta med de här frågorna. Det tror jag att både jag och Anna Wallentheim känner.
Det handlar om att få se människor komma till sin rätt och få chans till någonting som de inte hade förra veckan men som de har nu och där de får utvecklas och röra sig och hitta en gemenskap med andra. Det är fantastiskt när det händer. Där ska vi försöka vara med och underlätta på olika sätt, och vi ska göra detta ännu aktivare än vad vi hittills har gjort.
Det finns få möten som har berört mig så mycket under de här åren som när jag har träffat personer – inte sällan med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – som det inte har funkat för vare sig i skolan eller i föreningslivet. Men när man hittat en idrott och en förening som förstår vem man är och vad man behöver har man gått från att vara tyst och inte riktigt veta om man vågar eller inte till att vara ledare i föreningen och hjälpa andra in i verksamheten.
Jag ser en del förbund som jobbar på ett fantastiskt sätt med detta och med personer med funktionsnedsättningar. Detta skänker någonting till dessa föreningar som de inte riktigt hade innan. Jag tänker att många skulle kunna ta sig an att alltid fundera på: Vilka har vi inte med i vår förening, och varför är de inte här?
Det skulle vara bra att ägna lite tid åt detta också. Jag vet att det är mycket som pockar på föreningarnas uppmärksamhet, men det skulle vara bra att fundera lite på det.
Nu finns det också goda resurser att ta del av från Riksidrottsförbundet och andra. Man kan få gott om stöd för att utveckla sin verksamhet så att fler barn – och fler vuxna – kan få chans till ett liv i rörelse och gemenskap.
Vi behöver göra mer. Jag lovar att göra mer från min horisont, och jag hoppas att många vill vara med i det arbetet.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.