Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

hyresförmedling till juridiska personer

Interpellation 2003/04:295 av Andreasson, Martin (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-02-13
Anmäld
2004-02-17
Besvarad
2004-03-02
Sista svarsdatum
2004-03-05

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 13 februari

Interpellation 2003/04:295

 av Martin Andreasson (fp) till justitieminister Thomas Bodström om hyresförmedling till juridiska personer

Riksdagen beslutade den 5 juni 2003 att införa en skyldighet för de fastighetsmäklare som förmedlar enbart hyresrätter (hyresförmedlare) att registrera sig hos Fastighetsmäklarnämnden (prop. 2002/03:71). Genom att hyresförmedlarna registrerar sig ställs de, precis som övriga fastighetsmäklare, under Fastighetsmäklarnämndens tillsyn.

De nya bestämmelserna innebär också att det i fastighetsmäklarlagens 21 § tas in en hänvisning till hyreslagens bestämmelser om prisreglering på förmedling av hyreslägenheter för bostadsändamål. Prisregleringen innebär ett tak på den förmedlingsavgift som får tas ut av den bostadssökande, för närvarande 3 000 kr inklusive moms, och gäller oavsett om det är en fysisk eller juridisk person som efterfrågar tjänsten.

Att hyresförmedling till juridiska personer, även av tillfälliga bostäder, nu ställs under Fastighetsmäklarnämndens tillsyn på samma villkor som hyresförmedling till privatpersoner har skapat stor osäkerhet i hyresförmedlingsbranschen. När uppdragsgivare är företag efterfrågar de ofta omfattande kringtjänster utöver den rena hyresförmedlingen. Frågan om vilka tjänster som faller innanför ramarna för prisregleringen ställs då på sin spets. Eftersom lagen föreskriver att hyresförmedlarna registrerar sig hos Fastighetsmäklarnämnden senast den 31 mars 2004, det vill säga om knappt två månader, krävs här skyndsamma åtgärder för att skapa stabila och förutsebara arbetsvillkor för hyresförmedlarna.

Förmedling av tillfälliga personalbostäder till företag, så kallad relocation, syftar till att tillgodose företagens behov av att hjälpa sina medarbetare till en bostad. När nyckelpersoner ska tillträda särskilda uppdrag är företagen ofta nödgade att tillhandahålla en tillfällig boendelösning. Det typiska fallet handlar om ett temporärt boende på mellan tre månader och tre år i något av storstadsområdena. De företag som efterfrågar denna typ av tjänster är både svenska och utländska, och den personal som behöver tillfälligt boende har redan ett annat boende i andra delar av Sverige eller i utlandet. År 2003 genomfördes ca 5 000 förmedlingsuppdrag från företag i hela Sverige.

Av företag får förmedlarna ofta omfattande uppdrag som inte bara handlar om att rent tekniskt tillhandahålla listor på tänkbara bostäder utan också om att sålla bland objekten, hjälpa till med praktiska frågor i samband med flytten, ge juridisk rådgivning samt tillhandahålla det stöd och den information som behövs för att den inflyttande snabbt ska komma till rätta i sin nya hemstad eller i sitt nya land. Det bör också nämnas att många storföretag som tidigare löste dessa frågor genom att äga egna fastigheter i storstäderna nu har sålt dessa och övergått till att vända sig till hyresförmedlare.

Hur komplex den tjänst som efterfrågas är varierar givetvis mellan uppdragen, men det kan i varje fall konstateras att de omkostnader som normalt är förknippade med ett relocations-uppdrag ligger långt över det tak på 3 000 kr inklusive moms som har föreskrivits med stöd av 12 kap. 65 a § första stycket jordabalken och som nu också har tagits in i 21 § fastighetsmäklarlagen.

I proposition 2002/03:71 konstaterar regeringen att ersättningen bör vara av sådan storlek att det finns goda förutsättningar att bedriva en seriös och väl fungerande bostadsförmedlingsverksamhet med rimligt ekonomiskt utbyte. Det måste, fastslår regeringen, finnas möjlighet att få verksamheten att gå runt lagligt. Att ha ett tak på förmedlingsavgiften på 3 000 kr även vid förmedling till juridiska personer skulle helt slå undan benen för all sådan verksamhet.

Att det finns förmedlare som erbjuder skräddarsydda tjänster till de företag som behöver tillfälliga personalbostäder betyder mycket för att tillvarata dynamiken i det svenska näringslivet. Det är också av stor betydelse för Sverige som investeringsland, eftersom möjligheten att hitta bostäder åt anställda är en viktig faktor som vägs in av utländska investerare inför eventuella satsningar i Sverige.

Det är också uppenbart att hyresförmedling till företag ligger utanför det område som har motiverat införandet av en prisreglering på hyresförmedling. Taket på förmedlingsavgiften har ju hänsynen till den enskilde konsumenten som motiv, men den förmedling som sker till företag sker definitionsmässigt mellan juridiska personer.

Folkpartiet liberalerna är överens med regeringen om att det finns ett konsumentintresse på hyresförmedlingsmarknaden som behöver bevakas. Det ligger dock i sakens natur att konsumentintresset endast gör sig gällande vid förmedling av hyreslägenheter till fysiska personer. Det är inte rimligt att juridiska personer inte har fri avtalsrätt och att de ska skyddas av en konsumentlagstiftning som inte är relevant för deras behov av tillfälliga personalbostäder. Yrkesmässig hyresförmedling till juridiska personer handlar inte om ett konsumenträttsligt förhållande utan är en sedvanlig affärsmässig avtalsrelation mellan företag.

Jag vill därför fråga statsrådet följande:

Avser statsrådet att vidta lämpliga åtgärder för att före den 31 mars 2004 säkerställa att den prisregleringsbestämmelse som nämns i 21 § fastighetsmäklarlagen inte ska omfatta förmedling av hyreslägenheter till juridiska personer för temporärt boende?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:295, hyresförmedling till juridiska personer

Interpellationsdebatt 2003/04:295

Webb-tv: hyresförmedling till juridiska personer

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lars-Erik Lövdén (S)
Anf. 41 Lars-Erik Lövdén (S)
Herr talman! Jag är säker på att regeringens avsikter var de bästa när det gällde hur man utformade de här reglerna, men jag skulle ändå vilja vädja till statsrådet att ta intryck av den situation som branschen nu befinner sig i, när det är inte ens en månad kvar till dess att man enligt lagens förarbete måste ha tecknat en ansvarsförsäkring för att kunna registrera sig hos Fastighetsmäklarnämnden och man konstaterar att oklarheterna i regelverket gör att det inte finns något försäkringsföretag som i dagsläget erbjuder den form av ansvarsförsäkring som man enligt regelverket måste ha. Man har hamnat i en form av försäkringsnöd. Det problemet är nytt, därför att det regelverket har inte funnits tidigare som säger att den som ägnar sig åt hyresförmedling till juridiska personer ska ha den form av ansvarsförsäkring och det straffansvar som finns i fastighetsmäklarlagen och dess förarbeten. Det var ju själva poängen med att införa en lagstiftning där man också inkluderade hyresförmedlare i fastighetsmäklarlagen. Själva poängen var ju just att man på ett starkare sätt än tidigare skulle åstadkomma en reglering av branschen. Här har nu denna nya reglering lett till denna effekt som jag tycker att det är oerhört viktigt att regeringen uppmärksammar och tar fasta på under den tid som återstår fram till dess att lagen träder i kraft. Det är också väldigt viktigt att slå fast att de motiv som låg bakom lagen om registrering av hyresförmedlare ju inte alls träffar den form av förmedling som enbart handlar om förmedling av tillfälliga personalbostäder till företag, därför att de motiv som redovisades i propositionen var att åstadkomma ett starkare konsumentskydd och också att kunna komma åt direkt oseriösa aktörer. Konsumentskyddet gäller definitionsmässigt mellan ett företag och en privatperson. Två företag kan inte stå i en konsumenträttslig relation i förhållande till varandra. Där gäller en normal avtalsrelation mellan kommersiella aktörer på marknaden. Om ett sådant företag i kontakter med en juridisk person skulle agera direkt oseriöst är det någonting som kan utgöra avtalsbrott och är möjligt att komma åt inom normal civilrättslig lagstiftning på avtalsområdet i stort. Av det skälet menar jag att de motiv som låg bakom propositionen inte på något sätt skulle påverkas av om man här gjorde det möjligt att ha ett undantag för de företag som ägnar sig åt förmedling av tillfälliga personalbostäder till andra företag. Orsaken till att jag tycker att regeringen bör uppmärksamma detta är omsorgen om de företag som finns och inte minst den effekt som det skulle ha för det svenska näringslivet ifall möjligheten att ordna tillfälliga personalbostäder kraftigt försvagades. Jag tror att det är viktigt för det svenska näringslivets utvecklingskraft att vi har möjligheter att ordna tillfälliga personalbostäder på det sätt som hyresförmedlare gör. Den verksamheten är i dag hotad.
Martin Andreasson (Fp)
Anf. 42 Martin Andreasson (Fp)
Herr talman! I ett väsentligt avseende skiljer sig Martin Andreassons bedömning från min. Jag ser inga risker för att det skulle innebära några svårigheter för relocation -företagen med den nya lagstiftningen. Fastighetsmäklarnämnden har varit väldigt tydlig i sina uttalanden om tillämpningen av den nya lagstiftningen. Man har på ett, tycker jag, distinkt sätt gjort en gränsdragning mellan det som ska innefattas i den maximala taxan på 3 000 kr och det man kan träffa avtal om vid sidan om den fastställda taxan. Uttalandet från fastighetsmäklarnämnden har kommit efter att lagstiftningen trädde i kraft. Det kom för att förtydliga tillämpningen av lagstiftningen i förhållande till just relocation -företagens uppgifter och deras oro. Det är ingen nyhet att reglerna om att det är förbjudet att ta ut avgifter vid förmedling av bostadslägenheter också har gällt juridiska personer, som jag underströk i mitt svar. Det har gällt i den tidigare lagstiftningen också. Skillnaden är nu att vi ställer fastighetsmäklarna under Fastighetsmäklarnämndens tillsyn. Det finns ett problem som Martin Andreasson har tagit upp, som inte bara gäller relocation -företagen utan också andra bostadsförmedlare. Det är kravet på ansvarsförsäkring. Det har tagit tid för försäkringsbolagen att komma fram till rimliga lösningar när det gäller ansvarsförsäkringarna. Nu hoppas jag att det ändå ska lösa sig under den tid som är kvar till att lagstiftningen träder i kraft. Jag har fått indikationer på att det finns några försäkringsbolag som är villiga att teckna ansvarsförsäkringar för de här fastighetsmäklarna. Lagstiftningen har kommit till för att vi ska få en bättre ordning och reda i branschen och ökad tillsyn från Fastighetsmäklarnämndens sida. Det finns ett behov av en sådan tillsyn både när det gäller förmedling av lägenheter till privatpersoner och förmedling till juridiska personer.
Lars-Erik Lövdén (S)
Anf. 43 Lars-Erik Lövdén (S)
Herr talman! Så sent som i dag har jag undersökt läget när det gäller relocation -företagens möjligheter att få en ansvarsförsäkring. Till dags dato finns det inget företag som anser sig vara berett att erbjuda en sådan ansvarsförsäkring. Vi kan naturligtvis luta oss tillbaka och hoppas att situationen ska lösa sig fram till den 31 mars. Men efter den 31 mars kommer hela relocation -branschen att bli olaglig, om man inte kan åstadkomma en ansvarsförsäkring. Alternativet som har diskuterats har varit att man på annat sätt ska ställa garantier som är mycket omfattande i förhållande till verksamhetens volym. Jag blir bekymrad över att regeringen så lättvindigt sopar undan frågeställningen. Just det faktum att företagen inte kan lösa sin situation på det sätt som lagen föreskriver visar att det måste finnas något grundproblem som det är regeringens ansvar att ta fasta på. Själva syftet med att hyresförmedlarna skulle komma in under Fastighetsmäklarnämnden var att stärka konsumentskyddet och kunna komma åt uppenbart oseriösa förmedlare. Någon konsumenträttslig relation finns över huvud taget inte. Om det skulle finnas ett oseriöst agerande företag emellan kan normala avtalsrättsliga bestämmelser täcka den typen av situationer.
Martin Andreasson (Fp)
Anf. 44 Martin Andreasson (Fp)
Herr talman! Problemet är om vi skulle undanta relocation -företagen. Då vore det ett avsteg från den lagstiftning som har gällt under ganska många år. De innefattades också i den tidigare lagstiftningen. Om vi skulle undanta relocation -företagen hade vi möjligen fått en utveckling med risk för att hyresförmedlare enbart skulle ta emot juridiska personer som sökande. Det hade på ett olyckligt sätt, tycker jag, begränsat utbudet för övriga bostadssökande. Det är den oron som har legat bakom bedömningen att även relocation -företagen skulle finnas med i den nya lagstiftningen. Samma regler har gällt tidigare också för relocation -företagen. Jag tycker inte att det finns någon anledning för de här företagen att oroa sig, mot bakgrund av Fastighetsmäklarnämndens uttalande som är klarläggande när det gäller möjligheten att ta ut avgifter vid sidan om den fastställda taxan.
Lars-Erik Lövdén (S)
Anf. 45 Lars-Erik Lövdén (S)
Herr talman! Camilla Sköld Jansson har frågat mig dels om jag i år avser att presentera förslag som stärker yttrandefriheten för privatanställda, dels om jag avser att ta initiativ till att de offentliga arbetsgivarna tar ett större ansvar för att yttrandefriheten stärks i praktiken. Dessa båda frågor ställde Camilla Sköld Jansson till mig också förra året. Jag svarade då att frågan om att jämställa privatanställda med offentligt anställda när det gäller yttrande- och meddelarfrihet är ytterst komplex, detta visas inte minst av att flera utredningar har misslyckats med den uppgiften. Jag sade också att jag naturligtvis var överens med Camilla Sköld Jansson om att uppgiften ska lösas, antingen genom lagstiftning eller på något annat sätt. Och den uppfattningen har jag fortfarande. Regeringen har också i samband med tillväxtsamtalen uttryckt att ett vidgat meddelarskydd skulle kunna bidra till att stärka förtroendet för näringslivet. Men med tanke på hur svår den här frågan är vill jag ändå inte göra några utfästelser om eller när ett lagförslag kommer att lämnas. Jag vill dock säga att arbetet med att finna en lösning är prioriterat. När det sedan gäller den andra frågan som Camilla Sköld Jansson har ställt till mig är den, som jag också sade förra gången, en fråga i första hand för Gunnar Lund och inte för mig. Jag hänvisade också till kampanjen Öppna Sverige som dåvarande statsrådet Britta Lejon tog initiativ till i syfte att verka för större öppenhet och insyn i den offentliga sektorn. Jag bedömde då, och jag bedömer fortfarande att den kampanjen fyllde sitt syfte. Jag ser därför för egen del inte anledning att vidta några ytterligare åtgärder när det gäller de offentliganställdas möjligheter att utnyttja sin yttrandefrihet.
Martin Andreasson (Fp)
Anf. 46 Martin Andreasson (Fp)
Herr talman! Som nämns både i interpellationen och i statsrådets svar var den här frågan om yttrandefrihet uppe i en interpellationsdebatt förra året. Det känns, då som nu, som om det här är en av någon anledning obekväm fråga för regeringen. Det står alldeles klart att regeringen inte har lyckats samla sig till något agerande i de här frågorna. Förra gången, och även den här gången, har det varit oklart vilket statsråd som ska svara på interpellationen. I svaret hänvisar man till olika departement och så vidare. Det verkar svårt att som riksdagsledamot kunna få en samlad bild av hur regeringen agerar i dessa frågor. Vi är ju inte intresserade av ansvarsfrågan. Vi är intresserade av att se resultat - självfallet. Nu säger Bodström att frågan är prioriterad, och då vill jag få preciserat hur. Vilka uttryck tar sig den prioriteringen? Finns det avsatta resurser? Finns det någon arbetsgrupp eller någon särskild person som jobbar med dessa frågor? Det skulle jag vilja veta. Sedan tror jag naturligtvis att vi är överens om att yttrandefrihet och meddelarfrihet i arbetslivet och i samhället i övrigt är av största vikt. Här handlar det om hur befintlig lagstiftning ser ut, hur man kan vidga den och också hur det hela fungerar i praktiken. Jag tänkte ta upp tre problemområden och i mitt första inlägg beröra ett av dem, nämligen offentlig sektor. Där finns en grundlagsskyddad yttrande- och meddelarfrihet, och arbetsgivaren kan inte säga upp eller hota någon med repressalier med anledning av att personen utnyttjat den rättigheten. Bodström menar att det inte finns någon anledning att vidta ytterligare åtgärder när det gäller de offentliganställdas möjligheter att utnyttja sin yttrandefrihet. Det är klart uttalat att statsrådet menar att det inte finns någon anledning. Då måste man ställa sig frågan: Hur tolkar regeringen de signaler som kommer, inte minst från fackligt håll, om att detta är ett problem och att vi får allt tystare arbetsplatser? Det sägs också att orsakerna till det är flera. En är att man fortfarande har dålig kunskap bland politiker, tjänstemän och anställda om att den här lagstiftningen finns och att man har rätt att till exempel prata med medierna om missförhållanden på sin arbetsplats. Det handlar också om en kombination av individuell lönesättning och otrygga anställningsförhållanden där de anställda måste "ligga bra till" hos chefen och inte vågar använda sig av den här rättigheten. Anser statsrådet att dessa erfarenheter, dessa signaler, är felaktiga? Och vad skulle nackdelen vara med att införa en plikt, ett obligatorium, för offentlig sektor om att de ska informera om denna rättighet och att den ska ingå i den dagliga verksamheten eftersom otrygghet, rädsla och tystnad är direkt farlig för demokratin? Jag har alltså två frågor: Vilka uttryck tar sig prioriteringen av frågorna? Hur ser statsrådet på att säkerställa att man informerar så att de anställda känner till de rättigheter som finns inom offentlig verksamhet?
Lars-Erik Lövdén (S)
Anf. 47 Lars-Erik Lövdén (S)
Herr talman! Jag vill bara säga att när det gäller den andra frågan är det alltså Gunnar Lund som ska svara på den. Det har jag redogjort för tidigare. Ja, man kan kalla den här frågan obekväm om man vill. Det jag vill uttrycka är att den är väldigt svår och komplex, vilket visat sig av de parlamentariska utredningar som under 80- och 90-talen gjordes om försöken att stärka de privatanställdas yttrandefrihet. De fick kraftig kritik från remissinstanserna, vilket gjorde att det med hänsyn till demokratin inte gick att bara gå vidare med de här frågorna. År 2001 utreddes frågan igen, och även det förslaget kritiserades kraftigt. Kritiken kom från alla håll: arbetstagarorganisationer, arbetsgivarorganisationer, juridiska instanser. Om vi vill kalla oss för förespråkare av demokratiskt förankrade lagar kan vi inte strunta i remissinstanserna. Det är nämligen väldigt många frågor som man måste klara ut om man gör det lagstiftningsvägen. Jag kan här och nu ställa några frågor som man kanske kunde få svar på: Är det verkligen lagstiftning som behövs, eller kan det lösas på annat sätt? Måste vi på grund av kritiken från remissinstanserna tillsätta en ny utredning? Ska alla arbetstagare omfattas? Ska företagshemligheter omfattas av meddelarfriheten? Var ska man reglera detta - i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen eller i vanlig lag? Ska det vara en arbetsrättslig lagstiftning? Vi måste alltså ta ställning till och lösa en rad olika, mycket komplexa frågor om vi ska komma fram lagstiftningsvägen. Jag säger inte att det är omöjligt, men man ska vara medveten om svårigheterna. De möjligheter vi nu har, och som gör den här frågan prioriterad, är det faktum att frågan finns med i de tillväxtsamtal som förs. Det allra bästa vore naturligtvis om man kunde hitta en lösning där man kom överens med näringslivet om hur meddelarfriheten ska stärkas. De samtalen pågår, och då vore det mycket oklokt att säga att vi struntar i de samtalen och gör ytterligare ett försök. Det skulle kunna medföra att vi missar chansen att nå en överenskommelse i tillväxtsamtalen. Om vi säger att vi tycker att samtalen är bra vore det märkligt om vi samtidigt sade: Vi litar inte på er. Vi tror inte att det här kan leda till framgång och därför tillsätter vi ytterligare en utredning, även om vi har misslyckats tidigare. Sammantaget kan man alltså säga att det här är en prioriterad fråga. Det pågår samtal. Om det inte leder till något får vi kanske gå vidare lagstiftningsvägen. Men då har vi också en rad olika frågor som vi tillsammans måste knäcka.

Intressenter

Frågeställare

Martin Andreasson
Martin Andreasson

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.