Hotet mot Nationalmuseum
Interpellation 2005/06:325 av Adelsohn Liljeroth, Lena (m)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2006-03-27
- Inlämnad
- 2006-03-27
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2006-03-29
- Sista svarsdatum
- 2006-04-18
- Besvarad
- 2006-04-19
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 27 mars
Interpellation 2005/06:325 av Lena Adelsohn Liljeroth (m) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky (s)
Hotet mot Nationalmuseum
Under ett par års tid har det varit känt att ett av våra ansvarsmuseer, Nationalmuseum i Stockholm, tillika Nordens största konstmuseum, haft stora ekonomiska problem.
Redan för två och ett halvt år sedan fick kulturutskottet en grundlig redogörelse av överintendent Solfrid Söderlind för de svårigheter som museet stod inför. Ökande fastighetskostnader, eftersatt underhåll, minskande sponsorintäkter och osäkerhet inför den så kallade fri-entré-reformen var några av de orosmoln överintendenten då pekade på.
Men problemen började egentligen redan 1999 när Moderna museet och Nationalmuseum separerades och Moderna museet blev en egen myndighet med betydligt bättre ekonomiska förutsättningar än sin granne på Blasieholmen.
Anslaget för innevarande år uppgår för Nationalmuseums del till 85 miljoner kronor, medan Moderna museet lyfter nästan 20 miljoner kronor mer, trots att Nationalmuseum får sägas ha ett vidare uppdrag, en dubbelt så stor samling och därtill fasta samlingar på ett flertal olika platser i landet @ samlingar som därtill kräver omfattande underhåll.
Regleringsbrevets formuleringar om att bevara vårt kulturarv, främja internationellt utbyte, förbättra förutsättningarna för samlingarnas bevarande samt öka tillgängligheten är omöjliga att fullgöra med den budgetram som nu är anvisad. Detta styrks dessutom av den utredning som Historiska museets förre överintendent Jane Cederquist gjort på Kulturdepartementets uppdrag.
Nationalmuseums ledning har nu gått ut och varnat för att museet @ som varit öppet för publik ända sedan 1792 @ under 2007 kan tvingas stänga för allmänheten. Utan ett extra tillskott på minst 5 miljoner kronor kan Nationalmuseum inte längre leva upp till sitt uppdrag. Detta har varit känt på Kulturdepartementet under en lång tid. Museets ledning har i sin desperation både uppvaktat statssekreteraren och bett att få träffa kulturministern.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga kulturminister Leif Pagrotsky om han kommer att verka för att regeringen i vårens tilläggsbudget anvisar de ytterligare medel som är nödvändiga för att trygga Nationalmuseums fortsatta verksamhet.
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:325
Webb-tv: Hotet mot Nationalmuseum
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:106 Onsdagen den 19 aprilProtokoll 2005/06:106 7 § Svar på interpellation 2005/06:325 om hotet mot Nationalmuseum
Protokoll från debatten
Anf. 8 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Lena Adelsohn Liljeroth har frågat mig om jag kommer att verka för att regeringen i vårens tilläggsbudget anvisar de ytterligare medel som är nödvändiga för att trygga Nationalmuseums fortsatta verksamhet.
Jag vill inledningsvis understryka att Nationalmuseum, som ett av våra centrala museer och som ansvarsmuseum inom sitt verksamhetsområde, har en mycket viktig uppgift med det övergripande målet att bevara vårt kulturarv. Från regeringens sida finns det ingen annan utgångspunkt än att museet självklart ska fortsätta utvecklas. Just nu präglas också museet av en väldigt positiv utveckling. Sedan genomförandet av fri-entré-reformen år 2005 har antalet besökare ökat med hela 147 %, och genom utställningar som
Kroppen, konst och vetenskap
och
Holländsk guldålder
har museet fått stor och positiv uppmärksamhet.
Ekonomin för Nationalmuseum bestäms dock av utvecklingen av såväl dess intäkter som dess kostnader. Utöver det årliga statliga anslaget har myndigheten Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde betydande intäkter från olika avgifter och ersättningar. På kostnadssidan dominerar utgifter för löner och lokaler. Den slutliga avvägningen och ansvaret för att myndighetens ekonomi hålls i balans ligger på myndighetens ledning.
Det statliga anslaget till myndigheten prövas inom ramen för den årliga budgetprocessen. Sedan sekelskiftet har myndigheten haft en mycket positiv anslagsutveckling: från en nivå på 62 miljoner kronor år 2000 till innevarande års anslag på 93 miljoner kronor, varav 8 miljoner avser Prins Eugens Waldemarsudde. Totalt innebär detta att myndighetens anslag från staten ökat med 50 % under dessa år.
Utöver kompensation för pris- och löneökningar omfattar denna anslagsökning kompensation för fri entré på 18 miljoner kronor, ett belopp som motsvarar museets förlorade intäkter och ökade kostnader för reformen. Under perioden har museet också fått ytterligare reformmedel till verksamheten på sammanlagt 7,8 miljoner kronor. Prins Eugens Waldemarsudde har därtill tillförts en särskild förstärkning med 3 miljoner kronor år 2006.
Det har dessvärre visat sig att myndighetens ekonomiska bedömningar präglas av en betydande osäkerhet. Så sent som i december 2005 prognostiserade man ett överskridande av anslaget med omkring 10 miljoner kronor. Baserat på den informationen fick myndigheten i regleringsbrevet för 2006 i uppdrag att redan i januari lämna en åtgärdsplan för att uppnå en anslagsförbrukning som håller sig inom de medel som riksdagen tillskjutit för 2006. När bokslutet för 2005 var klart visade det sig ändå att man bara behövde utnyttja 3,8 miljoner kronor av den beviljade anslagskrediten. För mig är omsorgen om kvaliteten i verksamheten mycket viktig, men det ställer också krav på en tillförlitlig ekonomisk rapportering.
I den åtgärdsplan som myndigheten lämnat redovisas ett ofinansierat underskott på 2,5 miljoner kronor för 2006. Denna siffra har senare reviderats till 1,5 miljoner kronor. Detta ska ställas i relation till myndighetens totala omslutning och dess totala kostnader som 2005 var 153 miljoner kronor. Omslutningen var alltså hundra gånger så stor. Nationalmuseums anslag för 2006 innebär, med den anslagskredit som regeringen beviljat, en ökning av tillgängliga medel med 3,4 % jämfört med förbrukningen 2005. Jag anser att denna ökning bör vara tillräcklig.
Jag vill till sist peka på Accessprogrammet, statens mångmiljonsatsning på museerna och andra kulturinstitutioner för att bevara, vårda och visa upp samlingar, föremål och arkivalier. I en första omgång ansökningar har Statens kulturråd beviljat mer än 235 miljoner kronor i stöd. Nationalmuseum har för sin del ansökt om drygt 3 miljoner kronor och beviljats 2,5 miljoner kronor.
Från regeringens sida kommer vi att fortsätta att pröva museets anslag och ekonomi i den årliga budgetprocessen och genom löpande dialoger med museets ledning.
Anf. 9 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Det blir mycket att säga här, så jag kommer att få dela upp det i mina inlägg.
Det var ett ovanligt långt svar, och några vackra ord fanns också med om Nationalmuseums viktiga uppgifter. Jag noterar också att kulturministern säger att museet självklart ska utvecklas. Inom Nationalmuseum är man nog ganska intresserad av att veta hur, för det mesta som diskuteras där nu på grund av den ekonomiska situationen, och jag ska komma in på siffrorna i mitt nästa inlägg, är nödvändiga kontakter som man nu måste ta med Arbetsgivarverket, uppsägningar, ett antal sådana, omorganisation och minskade öppettider. Eftersom man inte kan flytta från huset, blir det troligen personalen som får gå.
Just nu präglas museet också av en väldigt positiv utveckling, säger Leif Pagrotsky. Det beror på hur man ser det. Flera av utställningarna har gått över förväntan, det är sant.
Holländsk guldålder
blev en mycket lyckosam satsning, till och med bättre än vad entusiasterna hade vågat tro, till stor del beroende på att det självporträtt av Rembrandt som stals vid ett grovt rån för ett antal år sedan kom tillbaka precis lagom till öppningen, vilket gav mer publicitet och klirr i kassan, kan man säga, på grund av fler sålda kataloger och fler besökare.
Ekonomin har varit knackig under en längre tid, egentligen under hela 2000-talet. Men tack vare generösa sponsorer som bidrog med ca 5 miljoner kronor per år tidigare har verksamheten ändå gått runt. Men när delar av marknaden föll ihop i början av 2000-talet var det många som inte kunde förnya sina sponsoravtal. SAS var länge en betydelsefull sponsor som svarade för de känsliga transporterna som var väldigt viktiga för att museet skulle kunna uppfylla sitt uppdrag. Nu har de här kostnaderna plötsligt blivit synliga i bokföringen. Och för ett par år sedan, innan de statliga museerna hade fri entré, när museet hade kontakt med departementet om den då besvärliga ekonomiska situationen svarade man från departementet: Då får ni väl ta och höja biljettintäkterna. Den möjligheten finns inte längre och sponsorerna har, som sagt, av olika skäl blivit färre, för det är kanske där, hos kapitalet, som regeringen anser att Nationalmuseum i framtiden ska söka sin lycka.
Herr talman! Jag hade hoppats att få ett helt annat svar av kulturministern, ett svar som klart och tydligt markerade att regeringen i vårens tilläggsbudget kommer att anvisa de ytterligare medel som är nödvändiga för att trygga Nationalmuseums fortsatta verksamhet, det vill säga minst 5 miljoner, men så är uppenbarligen inte fallet.
I vårpropositionen, som vi fick se i går, finns förslag om 4 miljoner kronor till posten centrala museer som kompensation för hyreskostnader. Det finns ett flertal museer som är intresserade av de pengarna. Nu är det klart vart de ska gå, och det blir uppenbarligen inte till Nationalmuseum, även om jag kan glädja mig åt att Millesgården kommer att få en del extra pengar, vilket de också har behövt. Men det finns andra som har hamnat i kläm när Statens fastighetsverk och Statskontoret har gjort sina beräkningar som inte har varit särskilt samordnade.
Men vad kulturministern i stället säger i sitt svar, och det behöver man inte läsa mellan raderna för att förstå, är att han anser att såväl Nationalmuseums ledning som chef och styrelse, dessutom tillsatt av regeringen, är fullständigt inkompetenta. Det är uppenbarligen det man också anser om Jane Cederqvists utredning, som jag ska återkomma till i ett senare inlägg. Det här omdömet får stå för kulturministern, men jag kan lova att det kommer att noteras i museivärlden.
Anf. 9 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Det blir mycket att säga här, så jag kommer att få dela upp det i mina inlägg.
Det var ett ovanligt långt svar, och några vackra ord fanns också med om Nationalmuseums viktiga uppgifter. Jag noterar också att kulturministern säger att museet självklart ska utvecklas. Inom Nationalmuseum är man nog ganska intresserad av att veta hur, för det mesta som diskuteras där nu på grund av den ekonomiska situationen, och jag ska komma in på siffrorna i mitt nästa inlägg, är nödvändiga kontakter som man nu måste ta med Arbetsgivarverket, uppsägningar, ett antal sådana, omorganisation och minskade öppettider. Eftersom man inte kan flytta från huset, blir det troligen personalen som får gå.
Just nu präglas museet också av en väldigt positiv utveckling, säger Leif Pagrotsky. Det beror på hur man ser det. Flera av utställningarna har gått över förväntan, det är sant.
Holländsk guldålder
blev en mycket lyckosam satsning, till och med bättre än vad entusiasterna hade vågat tro, till stor del beroende på att det självporträtt av Rembrandt som stals vid ett grovt rån för ett antal år sedan kom tillbaka precis lagom till öppningen, vilket gav mer publicitet och klirr i kassan, kan man säga, på grund av fler sålda kataloger och fler besökare.
Ekonomin har varit knackig under en längre tid, egentligen under hela 2000-talet. Men tack vare generösa sponsorer som bidrog med ca 5 miljoner kronor per år tidigare har verksamheten ändå gått runt. Men när delar av marknaden föll ihop i början av 2000-talet var det många som inte kunde förnya sina sponsoravtal. SAS var länge en betydelsefull sponsor som svarade för de känsliga transporterna som var väldigt viktiga för att museet skulle kunna uppfylla sitt uppdrag. Nu har de här kostnaderna plötsligt blivit synliga i bokföringen. Och för ett par år sedan, innan de statliga museerna hade fri entré, när museet hade kontakt med departementet om den då besvärliga ekonomiska situationen svarade man från departementet: Då får ni väl ta och höja biljettintäkterna. Den möjligheten finns inte längre och sponsorerna har, som sagt, av olika skäl blivit färre, för det är kanske där, hos kapitalet, som regeringen anser att Nationalmuseum i framtiden ska söka sin lycka.
Herr talman! Jag hade hoppats att få ett helt annat svar av kulturministern, ett svar som klart och tydligt markerade att regeringen i vårens tilläggsbudget kommer att anvisa de ytterligare medel som är nödvändiga för att trygga Nationalmuseums fortsatta verksamhet, det vill säga minst 5 miljoner, men så är uppenbarligen inte fallet.
I vårpropositionen, som vi fick se i går, finns förslag om 4 miljoner kronor till posten centrala museer som kompensation för hyreskostnader. Det finns ett flertal museer som är intresserade av de pengarna. Nu är det klart vart de ska gå, och det blir uppenbarligen inte till Nationalmuseum, även om jag kan glädja mig åt att Millesgården kommer att få en del extra pengar, vilket de också har behövt. Men det finns andra som har hamnat i kläm när Statens fastighetsverk och Statskontoret har gjort sina beräkningar som inte har varit särskilt samordnade.
Men vad kulturministern i stället säger i sitt svar, och det behöver man inte läsa mellan raderna för att förstå, är att han anser att såväl Nationalmuseums ledning som chef och styrelse, dessutom tillsatt av regeringen, är fullständigt inkompetenta. Det är uppenbarligen det man också anser om Jane Cederqvists utredning, som jag ska återkomma till i ett senare inlägg. Det här omdömet får stå för kulturministern, men jag kan lova att det kommer att noteras i museivärlden.
Anf. 10 Gunnar Andrén (Fp)
Herr talman! Våra centrala museer och motsvarande institutioner är en väldigt viktig del av vårt kulturliv.
I svaret på denna viktiga interpellation som Lena Adelsohn Liljeroth har ställt noterar jag att anslaget från statsrådet är att han är både stolt och nöjd. Vi som har förmånen och kanske delvis också plikten att sitta i några av dessa centrala styrelser, och jag råkar sitta i någon sådan, vet att verkligheten är en helt annan än den som statsrådet utmålar.
Det är en lek, för att inte säga nästan bollande, med siffror som han ägnar sig åt i svaret. Jag vill ta ett exempel, herr talman, på detta. När han blandar ihop, visserligen myndighetsenheter, Prins Eugens Waldemarsudde och Nationalmuseum är detta formellt en sak, men i praktiken blir ju anslagen inte alls på den nivån om man särskiljer anslagen.
Prins Eugens Waldemarsudde går med betydande underskott trots de 3 miljonerna som statsrådet talar om. Både statsrådet och jag känner ju väl till att från Waldemarsuddes ledning har man intensivt uppvaktat Kulturdepartementet för att få någon ordning på sin ekonomiska verksamhet. Att då blanda ihop begreppen, som statsrådet gör här, genom att ta in Waldemarsudde blir alldeles tokigt. Att det är dålig ekonomi i Waldemarsudde förbättrar ju inte situationen för Nationalmuseum. Det är det som är huvudproblemet. Om man lägger ihop två problem blir ju inte problemen mindre.
Jag sitter som sagt var i en statlig nämnd, nämligen Drottningholm, och jag ser likheterna. Även om Drottningholm inte omfattas av reformen om fri entré, liksom inte heller Vasamuseet, ser jag att problemen är av samma karaktär, trots att vi råkar få anslag via Svenska Spel som går helt utanför statsbudgeten.
Nu ser jag att vi här i salen har glädjen att se förre vice ordföranden och ledamoten i Nationalmuseums styrelse, Carl-Johan Wilson. Man kan konstatera att från den tidpunkt som han var ledamot i den styrelsen har Nationalmuseums ekonomi försämrats alldeles radikalt. Detta är naturligtvis inte bara regeringens fel, tvärtom. Det beror på många yttre omständigheter, som Lena Adelsohn Liljeroth har pekat på. Men det går liksom inte att bara skyla över och säga: Vi har höjt anslagen si och så mycket. Det påpekas i en artikel i Svenska Dagbladet som grundar sig på en skrivelse till Kulturdepartementet - jag vet inte exakt vilket datum skrivelsen kom in till Kulturdepartementet - att entréreformen, bortfallande sponsorintäkter och minskad kringförsäljning totalt sett har gjort att intäkterna för den här institutionen - nu talar jag inte om Waldemarsudde - har minskat så pass mycket att man har en mycket trängre ekonomisk situation än tidigare.
Herr talman! Jag vill avsluta med att säga att när jag hör statsrådet tala i sitt svar till Lena Adelsohn Liljeroth så finner jag ingenting av den oro som man på Nationalmuseum känner för att den här verksamheten inte kan hålla kvalitetskraven. Då hjälper det inte att statsrådet säger att man vill hålla på kvalitetskraven.
Innan statsrådet går till angrepp på Folkpartiet och Moderaterna i frågan vill jag bara erinra om att det är regeringen, och inte våra partier, som har ansvaret för Nationalmuseum.
Anf. 11 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Låt mig på förekommen anledning säga att Nationalmuseum är ett mycket välskött museum. Det har Jane Cederqvist intygat, och så är det. Men Nationalmuseum har problem av olika slag. Det är ju därför vi debatterar här.
Ett problem är svårigheten att förutsäga utgifter och inkomster. Det gjorde att den begäran som regeringen gav Nationalmuseum i december baserades på ett prognostiserat underskott på 10 miljoner som blev drygt 3. När vi senare fick detta underlag, som var lite grann av kriskaraktär på grund av en kris som sedan inte dök upp, var underskottet för i år två och en halv miljon. När vi sedan träffades och diskuterade underskottet och hur det skulle åtgärdas hade det halverats en gång till på ytterligare några veckor. Nu är underskottet för i år hanterbara 1 % av omslutningen - 1 % av kostnaderna.
Vi måste ha proportionerna klara för oss när vi diskuterar detta. I själva verket är Nationalmuseum en av våra nationalklenoder. Det är vi överens om. Det är med utställningar som väcker nationell och internationell uppmärksamhet och får välförtjänt publicitet som mer och mer publik lockas. Det är därför det kan redovisas så glädjande siffror för publiktillströmningen.
Det är också det som gör att detta är det museum i Sverige som regeringen har pekat ut som det som man ska satsa allra mest på. Under nästa mandatperiod ska vi bygga ut Nationalmuseum och satsa på en väldig expansion. Talet om stängning, kris och vanstyre är ord som läggs i regeringens mun och som inte har någon täckning. Verkligheten är ju att det är det här museet som får den riktiga ambitionshöjningen. Vi har tillfälliga problem nu som vi måste hantera, men proportionen på de problemen är inte av den art att det motiverar de stora orden.
Nationalmuseum har i dag en budget som bygger på att man ska öka kostnaderna i år med 9 %. Det är i dess egna internbudget som man budgeterar ett underskott. Museet har ekonomiska resurser att öka utgifterna med 3,4 %. I ett land utan inflation är 3,4 % ingen krisnedskärning, utan det är en ökning som man borde kunna hantera och som vi i dialog och tillsammans kan hantera. Om det skulle visa sig vara omöjligt så finns möjligheterna till tilläggsbudget för i år. Man kan ändra på det; den möjligheten har vi inte använt oss av den här gången. Men det kommer fler möjligheter i höst om det skulle vara så.
För nästa år kommer vi att föra en ny diskussion under budgetarbetet och inför budgetpropositionen. Då kommer vi att precisera vad som kommer att behövas för 2007. I år stiger inte hyreskostnaderna. Ändå budgeterar man med en utgiftsökning på 9 %. Nästa år kanske hyrorna stiger. Då kanske det motiverar andra anslagsdiskussioner. Men 2007 års verksamhet är en sak som ni i riksdagen har bestämt att vi ska diskutera under höstriksdagen. Det är inte vårriksdagen utan höstriksdagen som tar emot budgetpropositionen numera.
Sammanfattningsvis har jag inga illusioner om att få några svar eftersom Lena Adelsohn Liljeroth redan inledningsvis berättade att hon läser innantill i ett långt anförande med paus för mig. Nationalmuseum står inför en expansion, en ambitionshöjning och en höjd internationell och inhemsk profil - inte stängning och neddragning.
Anf. 12 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Det var glädjande att ministern säger att museet är välskött och att det är en av våra nationalklenoder. Det är vi nog många som kan hålla med om.
Jag ska återkomma till den utredning och promemoria som Jane Cederqvist, tidigare statssekreterare i den socialdemokratiska regeringen, har gjort på Regeringskansliets uppdrag. Hon har jobbat med det här under en stor del av förra våren och sommaren; jag tror att rapporten kom någon gång i slutet på juli.
Hon skriver: "Museet har, trots att man lever med snäva marginaler, lyckats upprätthålla kompetens och verksamhet över ett brett museifält. Troligen är det ett av de få 'riktiga' museer vi har i Sverige - riktiga i den meningen att man behärskar hela museifältet."
Jag har ett citat till. "Vidare är kostnadsmedvetenheten bland cheferna hög. Alla är mer eller mindre insatta i museets ekonomiska situation. Andan är professionell och strukturen är god, det råder 'ordning och reda'".
Om man ska tro ministern i svaret så har utredningen inte särskilt mycket bäring i de resonemang som nu förs. Bryr man sig om att läsa det här? Nu ska jag också köra lite siffror. Museet hade 108 årsarbetare under 2004. Det är det lägsta antalet under de senaste fem åren. Detta har jag också hämtat ur Jane Cederqvists utredning, och jag utgår från att den är korrekt.
De fasta kostnaderna, för fastighet, löner och säkerhet, uppgår till över 86 miljoner. Det är mer än museet får i anslag från departementet. Det överstiger 100 %. Men egenfinansiering har av tradition varit stor inom Nationalmuseum, vilket också påpekas i Jane Cederqvists promemoria.
Jag går så över till kulturministerns beräkningar och alla siffror. Jag tog kontakt med museet när jag fick svaret i går eftermiddag för att kontrollera uppgifterna. Kunde de stämma? Det gjorde de inte. Waldemarsuddes anslagsökning är inte tillgängliga för Nationalmuseum, precis som Gunnar Andrén nyligen redogjorde för. Waldemarsudde är också ett museum som länge har haft stora behov. Man är säkert glad över det tillskott som man sedan fick. I den anslagsökningen som kulturministern talar om ingår kompensationen för fri entré, det vill säga 18,2 miljoner. Det är pengar som museet tidigare drog in på egen hand. Där kan man inte tala om en 50-procentig ökning, utan om en 8-procentig ökning. Kulturministern talar på s. 2 i svaret om ytterligare reformmedel på 7,8 miljoner som museet skulle ha fått. Vad är det för pengar? undrar man på museet. Man säger sig gärna ta emot dem.
Vidare stämmer det inte heller att museet har ett ofinansierat underskott. Nu reviderade ministern uppgiften 2,5 miljoner till 1,5. Jag hör dåligt själv, så jag vet att det kan vara svårt att höra. Det var en muntlig uppgift, vilket jag fick besked om före debatten. Det är 5,5 miljoner och inte 1,5. Det finns också skriftligt i budgetunderlaget. Man har inte heller fått en beviljad anslagskredit för 2006. En anslagskredit ska dessutom betalas tillbaka och kan inte ses som en höjning av anslaget.
Jag förstår att ministern vill tro att hans medarbetare gör sitt jobb på departementet. Men om det är sådana här underlag som serveras så skulle jag vara bekymrad i ministerns kläder - och skägg, kan jag väl tillägga.
Vi får väl för övrigt se vilka som kommer att ha ansvaret för det budgetarbete som ska göras i höst. Jag kan garantera att om det blir en borgerlig regering i höst så kommer museets situation att se annorlunda ut. Jag tror att det kommer att glädja inte bara Nationalmuseum utan även andra i museivärlden.
Anf. 13 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Jane Cederqvist gjorde en ordentlig genomgång. Alla de omdömen som stod där var dem som jag upprepade i mitt förra inlägg. Det är dem som vi baserar vår analys av Nationalmuseums verksamhet på. Efter det att hennes utredning var klar kom Nationalmuseum till oss och sade att det blev 10 miljoner i underskott, några veckor före årsskiftet. Vi blev oroliga och bad Nationalmuseum att komma med en åtgärdsplan. Det visade sig att det inte blev så stort underskott. Krisen var inte så akut. Det var inte så oroande. Åtgärdsplanen kom i alla fall in. Före åtgärder var det 5 ½ miljoner. Efter de åtgärder som Nationalmuseum själv föreslog var det 2 ½ miljoner. När vi sedan träffades för att diskutera detta meddelade Nationalmuseum att de 2 ½ miljonerna krympt till 1 ½ miljon.
Lena Adelsohn säger att man inte ska lita på muntliga uppgifter, men alla uppgifter som Lena Adelsohn redovisar är ju muntliga.
Jag är inte längre så orolig för Nationalmuseums ekonomi. Det är hanterbart med 1 % av kostnaderna i underskott. Jag förstår att det är en svår anpassning. Jag förstår att det skapar oro på myndigheten. Jag förstår att det är många viktiga och angelägna saker man vill göra som man inte kan göra, men tyvärr är det så inom alla områden. Budgeten sätter en sträng gräns för vad man kan göra och inte kan göra. Och det är mitt jobb som minister, med den författning vi har i Sverige, att se till att de beslut som Sveriges riksdag fattar om våra myndigheter genomförs. Sveriges riksdag har bestämt vilken anslagsram som gäller för varje myndighet, också Nationalmuseum. Då är det min sak att säkerställa att det finns planer och åtgärder för att genomföra detta.
Jag är väldigt optimistisk när det gäller Nationalmuseums framtid. De gör ett bra jobb. De har ett brett folkligt stöd. Jag vill att det ska vara ännu bredare, också utanför Stockholm. Och jag är beredd att satsa på en rejäl utbyggnad och ambitionshöjning av Nationalmuseums verksamhet. Det är glädjande besked som är förtroendeförklaringar för Nationalmuseums roll i det svenska kulturlivet.
De problem som nu finns hoppas jag snart är undanstökade. De beror delvis på att man varit väldigt beroende av sponsorer. Som vi vet är marknadsekonomin ett nyckfullt djur, och baserar man permanenta åtaganden, permanenta verksamheter, på något så nyckfullt som marknaden är risken att man blir besviken. Vi måste ha en stabil skattefinansiering för viktiga verksamheter. Marknaden är inte stadig nog för att kunna bära detta på lång sikt. Det är delvis det som anpassningen när det gäller Nationalmuseum nu handlar om. Men om jag läser affärstidningarna rätt är det ett nytt läge igen. Nu påminner ju bonusarna om vad de var i slutet på 90-talet, och de ska ju avspegla överskotten i företagen. Så kanske kan siffrorna komma tillbaka. Vad vet jag? Det ska vi gå igenom noggrant i lugn och ro inför höstens budgetarbete.
Anf. 14 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Herr talman! Ja, det är märkligt. Nu upprepas de här felaktiga siffrorna igen. Jag har inte muntliga uppgifter. Jag har för säkerhets skull skriftliga uppgifter på det här från museet.
Det står så här i svaret från ministern:
Från regeringens sida kommer vi att fortsätta att pröva museets anslag och ekonomi genom löpande dialoger med museets ledning.
Jag skulle vilja uppmuntra till en ny sådan dialog för uppenbarligen står hela tiden uppgift mot uppgift. Jag kan inte tänka mig att ledningen på museet börjar tala om att man nu måste säga upp personal, ta kontakt med Arbetsgivarverket och eventuellt stänga museet under nästa år - man har redan lagt ned konstbiblioteket och delar av bildarkivet - bara för att få en negativ artikel i en tidning. Det här är naturligtvis sanning. Den här dialogen har uppenbarligen inte fungerat, vad ministern än säger. Jag skulle därför vilja rekommendera nya kontakter.
Museets ledning har ju under lång tid gått ut och varnat för att det här är på gång. Man har inte lyssnat. Och Jane Cederqvist har gjort den här utredningen - den är välarbetad och genomarbetad, skulle jag vilja säga - som också till stor del styrker det som museet säger. Uppenbarligen tar man inte hänsyn till detta på Kulturdepartementet. Jag kan inte tolka det annorlunda.
Det är möjligt att det finns många som gläds åt att det kommer att kunna bli ytterligare ett museum, eventuellt på baksidan av Nationalmuseum, för form och design. Det är kanske roligt, men det hjälper inte när det gäller de problem som museet nu står inför. Det gör faktiskt inte det. Dessutom har ingen sett de pengarna ännu.
Sedan gäller det regleringsbrevets formuleringar. Man ska bevara vårt kulturarv, främja internationellt utbyte, förbättra förutsättningarna för samlingarnas bevarande samt öka tillgängligheten. Detta är faktiskt omöjligt att fullgöra med den budgetram som man nu har. Dessutom överstiger de fasta kostnaderna det anslag man får. Jag tycker faktiskt att det här svaret snudd på är ett hån mot ett av våra viktigaste museer.
Anf. 15 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Lena Adelsohn Liljeroth fortsätter med den debattstil som hon har utvecklat under senare tid med invektiv, kraftfulla fördömanden och ett trist tonläge. Jag ska försöka att behärska min frestelse att falla i samma. Jag vill bara upplysa dem som lyssnar om att de kraftfulla tonlägen vi nu hör från Moderaterna om att Nationalmuseum har så ont om pengar och att det ska bli så mycket bättre på det här området bara vi får en ny regering, som på alla andra områden, inte motsvaras av ett korvöre i några moderata motioner. Inte med en sekin har man höjt anslaget till det som vi nu diskuterar. Man vill öka pengarna till att vårda samlingarna. Men när det gäller den delen har Nationalmuseum i stort sett fått vad man har begärt i den jättesatsning på en halv miljard som regeringen har tagit initiativ till för de här åren. Moderaterna - det vill jag gärna berömma - stöder detta och vill till och med plussa på det. Men i fråga om det anslag för museet som det här regleringsbrevet handlar om och som handlar om att tillämpa det riksdagsbeslut som har fattats har Moderaterna inte yrkat ett korvöre i höjt anslag. Att stå här och kalla det jag säger för ett hån och att vara allmänt nedlåtande mot mig och försöka värva röster bland Nationalmuseums sympatisörer och vänner och väljare tycker jag är lite ohövligt, om jag ska uttrycka mig med ett annat språkbruk än det som Lena Adelsohn själv använder.
Till sist: Myndigheten Nationalmuseum - för att undvika missförstånd ska jag säga att det är inklusive Waldemarsudde - har fått anslagsökningar på 50 % på fem år. För i år budgeterar de en höjning av sina kostnader med 9 %, i ett land utan inflation. Detta har riksdagen inte sanktionerat, utan riksdagen har medgett kostnadsökningar på 3 ½. Någon akut kris för museet är det inte. Ett välskött viktigt museum ska utvecklas.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.