Höga direktörslöner
Interpellation 2007/08:336 av Andersson, Ulla (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2008-01-24
- Anmäld
- 2008-01-25
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-01-31
- Sista svarsdatum
- 2008-02-14
- Besvarad
- 2008-02-19
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 24 januari
Interpellation
2007/08:336 Höga direktörslöner
av Ulla Andersson (v)
till finansminister Anders Borg (m)
Under hösten uttalade finansminister Borg en viss oro över utfallet av avtalsrörelsen 2007. Han föreföll vara speciellt bekymrad över de löneökningar som de lägst avlönade grupperna hade lyckats tillskansa sig: de nya lönenivåerna hotade tydligen den fortsatta sysselsättningstillväxten. Finansministern deklarerade i budgetdebatten den 20 september förra året:”Vi vill fortsätta att reformera arbetsmarknaden. Avtalsrörelsen gav löneökningar som dämpar sysselsättningsökningen år 2009 och 2010. Vill vi komma tillbaka till full sysselsättning måste vi genomföra ytterligare åtgärder. […] Det är därför vi föreslår en närmare koppling mellan arbetslösheten i en viss kassa och de avgifter som utgår.”
Genom att ”åstadkomma ett tydligare samband mellan avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen och arbetslösheten” minskar systemets allmänna karaktär och dess riskspridning. Det innebär att avgifterna till arbetslöshetsersättningen kommer att höjas mest i de sektorer där arbetslösheten är hög. Den fackliga organisationsgraden i dessa sektorer riskerar att sjunka. Politikens syfte är tydligt: lönerna hålls nere i de sektorer där de redan är låga.
Regeringen ser med andra ord de fackliga låglönesatsningarna som ett ekonomiskt problem och vidtar därför åtgärder för att trycka ned dessa krav. Samtidigt stimulerar regeringens politik köpkraften hos de grupper i samhället som fått mycket stora löneökningar och som kunnat bygga upp stora förmögenheter.
Jag har för min del svårt att förstå att löneökningar på ca 4 procent för grupper vars löner länge släpat efter jämförbara grupper skulle kunna utgöra ett hot mot sysselsättningen, eller att lågavlönade kvinnor som äntligen fått en liten del av de löneökningar de är berättigade till kan ses som ett problem.
Det vore mer naturligt att finansministern i stället riktade sin uppmärksamhet mot de grupper som ökat sina inkomster mest på senare tid. Till dessa hör de verkställande direktörerna i Sveriges hundra största företag. Mellan 2005 och 2006 höjde dessa sina löner med i genomsnitt 1 procent – nästan sex gånger mer än vad de övriga anställda i företagen fick.
Som exempel kan vi ta Ericsson. År 2006 höjde Ericssons vd Carl-Henrik Svanberg sin fasta lön med 1,5 miljoner kronor. Detta var tre gånger mer än vad alla 80 arbetare på Ericssons Kistafabrik tillsammans fick dela på. Teknikföretagens direktörer har höjt sina löner med 80 procent mellan 2003 och 2005, medan de anställda under samma tid fick löneökningar på 6 procent.
Finansministerns sätt att resonera om riskerna med höga löneökningar borde gå att tillämpa även här. Om börsbolagens verkställande direktörer, vars löner motsvarar ca 34 industriarbetarlöner, kunde nöja sig med samma löneökningar som sina anställda skulle sysselsättningen i företagen i så fall kunna öka. Trots att parallellen är uppenbar är det något som får oss att tvivla på att finansministern ser ett sådant samband.
Jag vill fråga ministern:
Har finansministern någon strategi för att kunna påverka direktörernas vidlyftiga löneökningar?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:336
Webb-tv: Höga direktörslöner
Dokument från debatten
- Riksdagens snabbprotokoll 2007/08:67 Tisdagen den 19 februariProtokoll 2007/08:67 14 § Svar på interpellation 2007/08:336 om höga direktörslöner
Protokoll från debatten
Anf. 82 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Ulla Andersson har frågat finansministern om han har någon strategi för att kunna påverka direktörernas vidlyftiga löneökningar.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.
Lönebildningen har en avgörande betydelse för den samhällsekonomiska utvecklingen. Sysselsättningen och inflationstrycket i ekonomin påverkas i stor utsträckning av hur väl lönebildningen fungerar. Det är dock parternas ansvar att hålla löneökningarna på en nivå som är samhällsekonomiskt hållbar.
Formerna för lönebildning är, enligt regeringens mening, i första hand en fråga för arbetsmarknadens parter, och detta gäller även direktörslönerna. Regeringen ska inte bestämma över lönesättningen. Avtal är att föredra framför lagstiftning eftersom ett brett samförstånd mellan parterna skapar stabilitet och legitimitet åt träffade överenskommelser. Därutöver behövs ett bra regelverk som fastställer spelreglerna för lönebildningen och stärker förutsättningarna för en väl fungerande lönebildning. I detta ingår regler om bland annat stridsåtgärder, medling och förbud mot osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män.
Sedan slutet av 1990-talet har lönebildningen fungerat relativt väl i Sverige. Detta är framför allt ett resultat av en samsyn mellan parterna på arbetsmarknaden om att löneökningarna inte kan vara högre än vad samhällsekonomin tillåter.
Anf. 83 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern för svaret, ett svar som var ungefär vad jag hade förväntat mig eftersom jag har utgått från att en borgerlig regering inte anser att ökade löneklyftor eller oansvariga lönelyft för vd:ar anses vara ett problem. Jag har samlat ihop lite artiklar som har varit under föregående år för att påminna oss om vad vi debatterar i dag. Här står det: Miljonlyft för svenska vd:ar. Det var en som fick 18,6 miljoner i höjd lön. Här står det: Först fet lön sedan rejäl bonus. 8,5 miljoner i optioner till vd:n medan de anställda fick 17 000. Bara fyra kvinnor på 100-listan. Vidare kan vi läsa: Direktörernas löner steg med 57 procent på tre år. Svanberg fick tre gånger mer än alla arbetare på Kistafabriken. Han tjänade mest, en lönehöjning på 740 procent.
I debatten och i intervjuer har såväl finansminister Borg som hans ekonomiska rådgivare professor Calmfors uttryckt oro över de fackliga organisationernas mobilisering och krav på en låglönesatsning. Man fick också igenom ett 4-procentigt lönelyft för låglöneyrken, vilket framför allt gynnade kvinnor. Medan finansministern och professor Calmfors uttrycker oro över detta känner jag mig glad. Jag hoppas att detta ska fortsätta framöver och att löneskillnaderna ska minska. Jag känner i stället en stor oro och ilska över att sammanhållningen i samhället vittrar sönder. Därför har jag också ställt denna interpellation om direktörernas oansvariga lönehöjningar.
År 2002 gick det 22 industriarbetarlöner på en vd-lön. 2006 var det 34 industriarbetarlöner. 34 industriarbetare tvingas alltså jobba ett helt år för att få ihop en vd-lön. Under den tiden har de dessutom betalat med sin fysiska hälsa. De har troligtvis fått både försämrad hälsa och förkortad livslängd eftersom klass, hälsa och livslängd hör ihop.
Visst är näringslivets direktörer skickliga löneförhandlare - för egen del. Precis som jag sade steg deras löner mellan 2002 och 2005 med 56 procent. De anställdas löner steg under samma tid med ca 10 procent. Om kapitalinkomsterna läggs till den redan goda löneutvecklingen blir skillnaden än större mellan direktören och de anställda. Teknikföretagens vd:ar hade kanske störst mage när de till och med tyckte att det inte skulle bli några höjda löner. Det skulle vara sänkta löner för den anställda medan de höjde sina egna löner 83 procent.
Finansministern har uttryckt det så här i budgetdebatten i höstas: "Vi vill fortsätta att reformera arbetsmarknaden. Avtalsrörelsen gav löneökningar som dämpar sysselsättningsökningen år 2009 och 2010. Vill vi komma tillbaka till full sysselsättning måste vi genomföra ytterligare åtgärder. - - - Det är därför vi föreslår en närmare koppling mellan arbetslösheten i en viss kassa och de avgifter som utgår."
Genom att, som regeringen uttrycker det, "åstadkomma ett tydligare samband mellan avgifterna till arbetslöshetsförsäkringen och arbetslösheten" minskar systemets allmänna karaktär och dess riskspridning. Det innebär att avgifterna till arbetslöshetsersättningen kommer att höjas mest i de sektorer där arbetslösheten är hög och där den fackliga organisationsgraden är som lägst.
Finansministerns sätt att resonera om riskerna med höga löneökningar borde gå att tillämpa även på vd:arnas löneökningar. Därför har jag tyckt att den här parallellen är uppenbar, men det tycker tydligen inte arbetsmarknadsministern. Eller gör han kanske det? Vi får väl höra om han kan utveckla sina tankar omkring dessa oansvariga lönelyft.
Ni brukar ju vara kreativa när det gäller att hitta på lösningar för att hålla löneökningar nere och för att bilda en låglönemarknad. Har ni någon strategi för hur ni ska komma till rätta med dessa vidlyftiga löneökningar för direktörer.
Anf. 84 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Låt mig först lägga till rätta i fråga om låglönemarknad. Det var ju inte riktigt det vi såg var resultatet av årets lönerörelse. När jag debatterade detta med Irene Wennemo som är LO:s näringspolitiska talesperson var hon väldigt tydlig med att säga att någon låglönemarknad såg hon ingen som helst risk för. Det är ju väldigt uppenbart när man tittar på direktörslönerna.
Jag kan gärna hålla med Ulla Andersson om att de exempel som Ulla återger är oerhört svåra att förstå och de måste rimligen vara svåra att försvara för dem som har beviljat sig de lönelyften.
Jag ska ju försöka hålla mig ifrån att över huvud taget kommentera lönebildningen. Det måste i någon mening gälla också direktörslönerna. Jag kan citera finansministern som sade så här till TT i december 2006: Vi har sett företagsledningar som beviljar sig ersättningshöjningar som är svåra att förstå både utifrån ett företags- och ett samhällsperspektiv.
Det kan man verkligen hålla med om. Det finns inte mycket annat att säga. Om jag ska vara helt ärlig tycker jag att det är svårt att förstå hur man kan göra på det sättet. Någonstans måste ju de som befinner sig i den situationen kunna försvara i någon sorts allmän samhällsmoral hur man kan göra på det sättet och på vilket sätt man resonerar.
Jag måste faktiskt hålla med Ulla.
Anf. 85 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Det är lite ovanligt att få medhåll av en borgerlig arbetsmarknadsminister. Jag undrar om det har hänt tidigare i den här kammaren. Någon gång ska vara den första.
Du säger: Vår avsikt är inte att bilda en låglönemarknad.
Jag ska referera till ett telefonsamtal som jag har fått från en tjej som heter Isabella och som läser nationalekonomi. Hon ringde till mig strax efter det att ni hade tillträtt och kommit med era reformer som sänkt a-kassa och försämringar i a-kasseförsäkringen. Hon sade: Jag vet precis vad de håller på med. Enligt grundboken i nationalekonomi är det så här man gör för att sänka lönerna på arbetsmarknaden.
Hon läste upp steg för steg. Det stämde. Det var bara att pricka av.
Även om det inte blev någon låglönemarknad och man fick igenom sina låglönesatsningar och lönerna ökade tar det ju tid innan detta slår igenom på arbetsmarknaden. Om man sänker a-kassan väldigt kraftigt utgör det någon sorts golv för vilka löner man kan ha på arbetsmarknaden. Det är ett känt fenomen. Det kanske du skulle kunna erkänna någon gång.
Att finansministern kommenterade vd:arnas löner i en intervju kommer jag också ihåg. Men om jag räknar hur många gånger han kommenterade lönerörelsen i fjol är det nog väsentligt många fler. När nu kvinnor för första gången knaprade in en del på den stora löneskillnad som finns tycker jag att det är osmakligt att finansministern har mage att kritisera den fackliga rörelsen för lönelyften.
Jag kan påminna om att löneskillnaden är 4 300 kronor i månaden. Jag tycker att man bör tänka sig för innan man går ut med sådana kommentarer.
Jag har fortfarande inte fått något svar på om arbetsmarknadsministern ser att det går att dra någon parallell mellan vd:arnas oansvariga lönelyft och antalet arbetstillfällen i de företag där de är anställda. Arbetsmarknadsministern säger att han inte ska kommentera lönerörelsen, men det gör ju en del av hans ministerkamrater. Jag tror att man skulle kunna finna en viss kreativitet och göra något åt situationen om man verkligen ansåg att detta var ett problem. Man skulle till exempel kunna bjuda in till ett samtal och höra hur man tänker arbeta framöver och kanske framföra en del synpunkter.
Vänsterpartiet har dessutom föreslagit lönetak i staten eftersom även de statliga bolagens vd:ar får kraftigt höjda löner, vilket vi också tycker är fel. Vi menar att statsministerns lönenivå kunde vara ett rimligt tak för lönerna i staten. Det kunde också ha en dämpande effekt på den privata marknaden.
Visst är vd:arna betydligt färre än de anställda men precis som jag sade tidigare har till exempel Svanberg ensam fått mer än alla anställda på Kistafabriken - till och med tre gånger mer. Visst har det en viss betydelse.
Jag tycker att arbetsmarknadsministern skulle kunna kommentera den frågan.
Jag känner en stor oro över den politik ni för som också tydligt förstärker klyftorna. Statistiska centralbyrån kom för ett tag sedan med statistik som visar att de 10 procenten rikaste hade fått 92 300 kronor mer medan de 10 procenten med lägst inkomster hade fått 4 700 kronor mer. Ni gör vad ni kan för att öka inkomstskillnaderna i samhället.
Jag passar på att påminna om den forskning som finns och som visar att länder med små sociala och ekonomiska klyftor är mer välmående, man bryr sig mer om varandra och det finns en bättre sammanhållning. Jag tycker att det kan vara värt att påminna denna regering om det.
Anf. 86 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Det är just det sista argumentet som är det bärande när det gäller att få personer tillbaka i arbete. De viktiga löneklyftorna går ju mellan dem som har ett arbete och dem som inte har ett arbete. Vi måste se till att fler kommer tillbaka i arbete så att fler har möjlighet att leva på frukterna av sitt eget arbete.
När vi pratar om det sänkta golvet och risken för att det skulle slå över i en låglönemarknad ska vi komma ihåg att ett skydd som finns är att över 90 procent av löntagarna på svensk arbetsmarknad omfattas av kollektivavtal. Därmed finns det ett tydligt skydd. Det fanns också med de nivåer vi hade tidigare.
Att finansministern kommenterar lönerörelsens betydelse för ekonomin totalt sett är en del av hans jobb. Det måste han naturligtvis göra. Om man tittar på totala lönesummor utbetalade i vd-löner jämfört med totala lönesummor totalt i ekonomin är ju vd-lönerna en betydligt mindre del.
Det finns en annan dimension. Det är att det handlar om privata företag där det borde finnas ett ägaransvar. För att bygga vidare på den diskussion vi hade vill jag säga att det ägaransvaret måste man ta. Man måste se till att låta bli att agera på ett sätt som går i strid mot en allmän moraluppfattning.
Vi kommer alla ihåg optionshistorierna och fallskärmar i mångmiljardklassen för några år sedan. Det blir naturligtvis oerhört genant för ägarna i de företag och styrelser som beter sig på det sättet att försöka försvara eller förklara det.
Det ansvaret tycker jag ska ligga just hos dem som gör så, precis som ansvaret för vidtagna konfliktåtgärder ska ligga hos dem som vidtar konfliktåtgärderna och inte hos domstolar eller riksdag. Man ska också se till att utkräva det ansvaret. Därför är en publik debatt en bra idé.
Anf. 87 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Visst är det viktigt att få fler människor i arbete. Därför är det så oroväckande att regeringen påskyndar lågkonjunkturens närmande till finanspolitiken. Det är talande när ni drar in på arbetsmarknadsutbildningar och så vidare så att produktivitetsutvecklingen sjunker i företagen.
Du säger att du vill påminna om att 90 procent omfattas av kollektivavtal. Den marknad som ni framför allt stimulerar med sänkta arbetsgivaravgifter, skatteavdrag och så vidare är just sektorer där den fackliga organiseringsgraden är väldigt låg och där lönerna är låga redan innan.
Visst kommer det här att få genomslag. Man sänker dessutom a-kassan väsentligt och man tvingar människor att lämna a-kassan. Genom höjda avgifter påverkar man också den fackliga organiseringsgraden. Visst hänger det ihop med lägre löner.
Arbetsmarknadsministern tar upp betydelsen av att ta ett ägaransvar. Det är självklart oerhört viktigt. Jag förväntar mig att det är det man gör i de privata bolagen. Jag förväntar mig det också av staten som arbetsgivare. Jag tycker inte att ni i regeringen tar ert ägaransvar för till exempel de statliga vd:arna. Vi har vd:ar som har fått väldigt kraftiga höjningar. Ni vill också återinföra bonussystemen i de statliga bolagen. Där tycker jag att ni har ett stort glapp i er retorik. Det är i och för sig inte ovanligt när det gäller er retorik och den politiska praktiska handling ni utför.
Det skulle kunna vara intressant att höra en kommentar om det.
Ni gör vad ni kan för att öka skillnaderna i samhället. Två tredjedelar av skattesänkningarna har gått till den rikaste tiondelen, och 10 procent äger 71 procent av förmögenheterna. Då blir det stora inkomstskillnader som kommer att minska sammanhållningen i samhället.
Anf. 88 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Vi påskyndar baske mig inte någon lågkonjunktur. Vi har som jag nämnde förut den snabbast sjunkande arbetslösheten i hela OECD-området just för tillfället. Det är vi och borde vara väldigt stolta över. Det betyder att många kommer tillbaka i arbete och får en lön att leva på. Därmed minskar den reella löneklyftan som ligger i att befinna sig utanför och att befinna sig på arbetsmarknaden.
Vi måste göra mer för att sänka trösklarna in. Det är alldeles uppenbart. Det handlar inte om lägre löner utan om lägre lönekostnader. Det blir effekten av till exempel sänkta arbetsgivaravgifter, nystartsjobb och vad det nu kan vara.
Ulla Andersson talar om en oro för en låglönemarknad. Inte ens LO är oroligt för det, som jag nämnde, vilket framgår av Irene Wennemos väldigt tydliga uttalande i den frågan. Det är inte alls på det temat vi är.
Jag ska återgå till interpellationen. Med de exempel som Ulla Andersson gav i sitt inledningsanförande är det lätt att förstå att det är många som blir ganska upprörda.
Här måste ägarna ta ett ansvar för att man någorlunda följer den allmänna moraluppfattning som finns och att man därmed ser till att ta ett sådant ansvar att man när man sedan ska sätta sig i förhandling med till exempel har någorlunda torrt på fötterna. Annars får det väldigt besvärligt i lönerörelser framöver.
Det är slutsatsen av det hela.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.