Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Hiv och aids i Sverige

Interpellation 2007/08:559 av Vestlund, Börje (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2008-04-04
Anmäld
2008-04-07
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2008-04-17
Sista svarsdatum
2008-04-18
Besvarad
2008-04-21

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 4 april

Interpellation

2007/08:559 Hiv och aids i Sverige

av Börje Vestlund (s)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

I februari 2008 redovisade Smittskyddsinstitutet en alarmerande ökning av nysmittan av hiv i Sverige. Särskilt i gruppen män som har sex med män och intravenösa missbrukare ökar siffran alarmerande. För gruppen intravenösa missbrukare började smittan att öka rejält redan föregående år; för män som har sex med män har det varit en mindre ökning varje år men år 2007 fick den en skjuts uppåt. För gruppen intravenösa missbrukare har siffran varit stadig kring 20 nya fall per år för att år 2006 öka till 30 och år 2007 till 52.

Redan föregående riksmöte hade statsrådet och jag en debatt om detta men några konkreta förslag har inte kommit från regeringen. Det enda man hänvisar till är den hiv/aids-strategi som togs av riksdagen år 2006 och som hade som mål att halvera nysmittan inom tio år.

Vad gäller män som har sex med män (MSN) har ökningen tidigare varit några få fall per år till runt 40 fall för att år 2005 öka till 56 och år 2007 till 81.

Ett annat viktigt faktum i denna debatt är var man blev smittad; även här är siffrorna alarmerande. En stor del av de nysmittade har inte blivit smittade i Sverige utan utomlands eller före ankomsten till Sverige. Det har stadigt legat på att ca 80 procent blivit smittade utanför Sverige men under 2007 blev 31 procent av de nysmittade smittade i Sverige. Redan 2006 var ökade smittan i Sverige från 12 till 26 procent.

Så sent som den 27 mars 2008 rapporterade Smittskyddsinstitutet att 71 nya fall av aids upptäckts under år 2007. Det är det högsta antalet sedan 1996. Av dessa fall visste inte 53 att de var smittade.

Man ska aldrig använda starka ord i debatten, men jag vågar påstå att detta är minst sagt alarmerande siffror.

Vi kan alltid diskutera och möjligen ha lite olika uppfattningar om vad som är orsaken till detta. Enligt mitt förmenande beror det på flera olika saker. För det första kom bromsmedicinerna för ett tiotal år sedan. Det finns anledning att tro att i och med att inte hiv innebär att man dör i aids är det trots allt inte så farligt. Sverige var under 80- och 90-talen oerhört framgångsrikt med att sprida information om hur man blir smittad och hur man undviker att bli smittad. Nu finns en generation i alla riskgrupper som inte fått en sådan grundläggande kunskap.

Vad gäller ökningen av antalet aidsfall kan man inte bortse från den kritik som förekommit om smittskyddslagen. Om man inte testar sig omfattas man inte av den repressiva lagstiftning som smittskyddslagen innebär. Det finns också mycket som tyder på att det har blivit svårare att testa sig på ett enkelt sätt; oftast krävs en remiss från en läkare för att på en vanlig vårdcentral kunna testa sig. Det finns särskilda mottagningar som till exempel Venhälsan och Sesammottagningen, men de är trots allt undantagen som finns på några få orter.

Ambitionen för det hivpreventiva arbetet har också minskas sedan 1990-talet, främst vad gäller stora informationskampanjer och information i skolorna men också information på träffställen för MSN-gruppen. Den stora diskussionen om fria sprutbyten kan också ha inneburit att smittan nu ökar i missbrukargruppen. Det kan också finnas fler orsaker.

Det allvarliga är att vi har en regering som har låga ambitioner och som inte gjort särskilt mycket för att fördjupa och intensifiera preventionsarbetet. Ambitionerna hos den förra socialdemokratiska regeringen var att halvera antalet nysmittade. Vi kan konstatera att utvecklingen nu har gått åt motsatt håll. Det är svårt att se av tidigare debatter och i regeringens förslag vilka konkreta åtgärder regeringen är beredd att vidta. Enligt mitt förmenande är det dags att ta situationen på allvar och återkomma till riksdagen med aktiva åtgärder för att minska nysmittan.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Vilka konkreta åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att intensifiera arbetet kring hivprevention?

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att minska smittskyddslagens repressiva hållning?

Vilka åtgärder är statsrådet beredd att ta för att underlätta att testa sig?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:559, Hiv och aids i Sverige

Interpellationsdebatt 2007/08:559

Webb-tv: Hiv och aids i Sverige

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Maria Larsson (Kd)
Anf. 1 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Börje Vestlund har frågat mig vilka konkreta åtgärder jag är beredd att vidta för att intensifiera arbetet kring hivprevention, vilka initiativ jag är beredd att ta för att minska smittskyddslagens repressiva hållning samt vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att underlätta för att man ska kunna testa sig. Utvecklingen av hivinfektionen i Sverige ger anledning till oro, inte minst bland män som har sex med män och bland de unga inom denna grupp. Även klamydiainfektionerna ökar, och det finns risk att hivinfektionerna kan spridas också i andra befolkningsgrupper. En nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar beslutades av riksdagen våren 2006. Den nationella strategin lägger grunden för ett förnyat förebyggande arbete mot hiv och andra sexuellt överförbara infektioner och föreslår ett antal strategiska satsningar. I propositionen understryks också behovet av att förnya arbetet och att den tidigare stabila utvecklingen kan komma att ändras. I statsbudgeten avsätts i år ca 145 miljoner kronor för preventiva åtgärder mot hivinfektioner och andra sexuellt överförda infektioner. Av detta anslag går ca 21 miljoner till nationella ideella organisationer. Vidare går 95 miljoner till landsting och storstadskommuner. Bidrag lämnas också till andra projekt och FOU-satsningar vid till exempel universitet och högskolor efter prövning av Socialstyrelsen. En speciell överenskommelse görs varje år mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, rörande inriktningen på de medel som går till landsting och storstadskommuner. Vi har valt att bland annat fokusera på insatser för att minska förekomsten av oskyddat sex, för att förebygga sexuellt överförbara sjukdomar samt oönskade graviditeter. Satsningarna kommer att följas upp av Socialstyrelsen i samverkan med SKL. Ansvaret för att se till att hivtestning och andra smittskyddsåtgärder vidtas vilar enligt smittskyddslagen (2004:168) på respektive landsting. Av smittskyddslagen framgår även att den som vet eller har anledning att misstänka att han eller hon bär på hivinfektion eller en annan allmänfarlig sjukdom är skyldig att söka läkare och låta läkaren göra de undersökningar och ta de prover som behövs för att konstatera om smittsamhet föreligger. Läkare som misstänker att en patient bär på en allmänfarlig sjukdom är också skyldig att skyndsamt undersöka patienten och ta de prover som behövs. Av smittskyddslagen framgår dessutom att den undersökning som behövs för att minska risken för smittspridning ska vara kostnadsfri för patienten om det är fråga om en allmänfarlig sjukdom. Enligt dessa bestämmelser är det läkaren som har att avgöra när en patient misstänks bära på en allmänfarlig sjukdom. Smittskyddslagen ger därmed ingen rätt till hivtestning i fall där det uppenbarligen inte behövs. Av förarbetarna till lagen framgår att läkaren ska grunda sina beslut på omständigheter i det enskilda fallet samt att bestämmelserna ska ges en generös tillämpning. Socialstyrelsen har tagit fram en handbok med vägledning för den hälso- och sjukvårdspersonal som arbetar praktiskt med smittspårning av sexuellt överförbara infektioner. Socialstyrelsen har under 2007 också tagit fram ett kunskapsunderlag som sammanfattar den samlade internationella forskningen om effektiva metoder i preventionsarbetet för gruppen män som har sex med män samt ytterligare en rapport som på likartat sätt sammanfattar effektiva metoder för förebyggande arbete med sexuell hälsa bland unga. Resultaten från dessa kommer att presenteras vid seminarier runt om i landet under 2008. Det viktiga nu är att vi får till stånd ett bra lokalt arbete med metoder och strukturer som varar över tid i syfte att skapa ett verksamt förebyggande arbete, inte minst på skolor och på ungdomsmottagningar. Regeringen har nyligen utsett Christer G. Wennerholm till ny ordförande i det nationella råd som vi inrättat för samordning av insatser mot hiv/aids. Rådet ska stå för samordningen och ha kontakt både med myndigheterna och med det civila samhället.
Börje Vestlund (S)
Anf. 2 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för att vi kunde ta den här debatten så pass snabbt med tanke på all kommunikation mellan regeringen och riksdagens centralkansli. Att vi kan få till stånd debatten är bra av flera skäl. Ett skäl är den felaktighet jag hittade efter att jag hade skrivit interpellationen; på grund av den felaktigheten drog jag tillbaka interpellationen. Jag kunde dock inte i min vildaste fantasi drömma om att situationen skulle vara så radikalt förändrad när jag rättade till felaktigheten och sedan lämnade in en ny interpellation. Jag tänker framför allt på de 71 fall av aids som upptäckts, varav 53 inte ens visste om att de hade aids. Det är mycket, mycket alarmerade, och vi måste därför ha en rejäl diskussion om hur vi på bästa sätt kan förebygga hiv och aids. Låt mig också säga, herr talman, att vi i vårt land framför allt på 80-talet, men även i början av 90-talet, var framgångsrika, kanske mest framgångsrika i Europa, på att förebygga och få fram bra metoder för hivprevention. Det fanns egentligen ingenstans där riskgrupper träffades, möttes eller umgicks, som man inte fick information om säkrare sex. Så är emellertid inte längre fallet sedan ett antal år tillbaka, vilket naturligtvis beror på att det inte finns resurser i samma utsträckning. Det finns också anledning att titta på smittskyddslagen, som jag frågat om. Finns det i detta sammanhang anledning att fundera över ifall de 53 fall som i många år kunnat bära på smitta avstått från att testa sig, från att undersöka om de verkligen hade aids, på grund av den repressiva lagstiftningen? Och finns det i så fall anledning att fundera över hur vi ska hantera detta? Det har statsrådet inte svarat på. Den andra fråga som jag tycker att statsrådet viftar bort rätt så rejält är frågan om möjligheten att testa sig. En av de saker som vi var tydliga med under 80- och 90-talen var möjligheten till lättillgänglig testning. Det skulle vara lätt att testa sig. Man skulle kunna göra det när man var orolig för sig själv, och man skulle kunna göra det anonymt. Detta är helt och hållet borttaget på de allra flesta håll i landet. Det finns fortfarande kvar på sådana ställen som Venhälsan och Sesammottagningen, men i övrigt finns inte den möjligheten. Man måste ha remiss från en läkare. Jag trodde att den vårdcentral som jag hade kontakt med kanske hade striktare regler, men det verkar vara en ordning som råder överallt. Detta är allvarligt, eftersom hivsmittan samtidigt ökar. Hivsmittan har ökat med 80 procent bland män som har sex med män. Det är den största ökning som över huvud taget har skett, vågar jag påstå, förutom när den debuterade naturligtvis. En annan fråga är hur man går vidare med preventionen. Här påstår statsrådet att man ger en del pengar. Men fortfarande är min konkreta fråga: Vad är det man ska göra konkret? I går ställde RFSU ett krav på att man skulle ha en nationell kampanj mot hivsmitta. Det vore väl ett sätt att ta itu med här. I dag har man en regering som inte vill göra någonting åt de här frågorna. Därför är det viktigt att vi får debattera dessa frågor på ett bra sätt.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 3 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Jag dementerar bestämt det sista Börje Vestlund sade och hävdar att han har fel. Naturligtvis vill den här regeringen väldigt mycket. Vi ska intensifiera arbetet med hivprevention. Oron delar Börje Vestlund och jag. Smittan har spridit sig mer än den har gjort de senaste åren. När man talar i absoluta tal ser det inte lika dramatiskt ut som när man anger det i procent. Det var 81 fall av smitta under 2007 bland män som har sex med män, jämfört med 45 män året innan. Men det är ändå en väldigt stor ökning, särskilt om man tittar på det procentuellt. Vi ska dock ha klart för oss att Sverige har legat väldigt lågt när det gäller smittspridning. Ambitionen är naturligtvis att smittspridningen inte ska öka, utan tvärtom minska. Det är det som vi har i den nationella handlingsplanen, som det har funnits stor politisk enighet om. Det är naturligtvis det som är målsättningen med det arbete vi nu gör. Låt mig säga att det är ett prioriterat arbete. Det går 145 miljoner till en diagnosgrupp. Det finns inte någonting motsvarande, varken för cancersjukdomar eller för någonting annat. Om dessa pengar har vi varit överens. Börje Vestlund har inte heller mer pengar i sitt partis budget. Det är också så att man kan använda hur mycket pengar som helst och ändå åstadkomma väldigt litet. Jag är övertygad om att vi kan göra väldigt mycket inom ramen för dessa pengar. Men det gäller att göra rätt saker och att använda sig av utvärderade metoder. Det är också den ambition vi har när det gäller informationskampanjer. Man ska veta att man träffar rätt målgrupp. Jag tror att det behövs olika avsändare till olika målgrupper. Det är också den erfarenhet vi har kunnat dra av tidigare kampanjer. Kampanjer är svårare att genomföra i dag än på 80-talet. I dag är det olika kanaler som når olika målgrupper och olika åldersgrupper. Då kunde man skicka allt i en tv-kampanj och veta att den träffade väldigt bra. Sådan är inte riktigt situationen nu. Därför är jag angelägen om att vi ska göra rätt saker. Jag är väldigt glad över att Socialstyrelsen har gjort en inhämtning av kunskap, både nationellt och internationellt, om vad som är bra och effektiva metoder. Det gäller riktade insatser till både gruppen unga vuxna och gruppen män som har sex med män. Det är det här som man nu genomför i sju seminarier runt om i landet för att sprida de effektiva metoderna när det gäller preventionsarbete. Det är bara så vi kan komma framåt. Vi ska utvärdera, använda oss av den tillgängliga kunskapen och göra det som vi vet har avsedd effekt och god kvalitet. Jag ska inte utesluta att det kan behövas informationskampanjer av mer omfattande och nationellt slag. Jag vet att det tittas på sådant just nu, bland annat på Socialstyrelsen, som har i uppgift att ta fram en kommunikationsplan när det gäller klamydiasmittan. Detta har ett starkt samband med det vi kan göra preventivt för att förhindra hivsmitta. Vi har en ständigt pågående dialog med vår myndighet Socialstyrelsen i detta avseende. Det är också naturligtvis angeläget när det gäller testningen att Nationella rådet, som har att samordna verksamheten i landet, har bra kontakt med landstingen för att se till att det blir en väl fungerande verksamhet ute i länen. Men jag vill igen påtala att det enligt smittskyddslagen är landstingens uppgift. Det är inte så att staten ska ta över just den uppgiften. Däremot ska vi samordna, stötta, hjälpa till med planering och så vidare. Jag tror inte att Börje Vestlund har någon annan mening i det avseendet. Jag ska be att få återkomma med ytterligare kommentarer om smittskyddslagen i nästa inlägg, för jag ser att tiden har tickat ut.
Börje Vestlund (S)
Anf. 4 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Nu är det så att det är Maria Larsson som sitter i regeringen. Det är Maria Larsson som ska komma med de skarpa förslagen, det är Maria Larsson som har myndigheterna i sin hand och det är Maria Larsson som har Regeringskansliet i sin hand. Jag tror inte att man skulle kunna avkräva ett oppositionsparti att det skulle ha samma apparat bakom sig för att kunna vidta de åtgärder som behövs i varje sammanhang. Det är ganska svårt. I det här fallet är det någonting nytt som har hänt. Det är ingenting som har tickat på och vuxit sakta men säkert. Jag har debatterat de här frågorna med tidigare ministrar. Jag har varit kritisk även mot den socialdemokratiska regeringen, för den gjorde kanske inte tillräckligt mycket. Men i de debatterna hade jag ganska lite på fötterna, för då hade ökningen inte varit så dramatisk som den har varit framför allt under 2007. Det är nya fakta. Det är 71 nya aidsfall. Vi har inte haft nya aidsfall på många år tack vare bromsmedicinerna. Ändå säger Maria Larsson: Vi ska utvärdera, vänta och se. Vi ska behandla de här människorna och kanske ett antal tillkommande människor - jag hoppas att det inte är så, men risken är stor - med bromsmediciner. Att äta bromsmediciner är ett problem. En gissning från min sida är att en av orsakerna till att man har fått mindre respekt för hiv är att man tror på bromsmedicinerna. Men att äta bromsmediciner är ett helvete. Det kan jag lova statsrådet. Maria Larsson säger att man ska återkomma och att man ska ha de här konferenserna. Man kan naturligtvis avvakta. Det är riktigt som Maria Larsson säger: Man måste rikta kampanjer eller information till varje grupp. Det är väldigt viktigt. Men det är just det som har stannat upp. Det är just där det nästan inte händer någonting. Man har inte resurser för att kunna nå ut till respektive grupp på det sättet. 145 miljoner är mycket pengar, men sanningen om hivpreventionen är att det successivt under ett antal år har blivit lite mindre pengar - inte väldigt mycket mindre, men mindre. Det har gått ned för varje år som har gått. Detta är ett bekymmer när det gäller hivpreventionen. Maria Larsson kan inte presentera konkret vad det är man ska göra. Man ska ha konferenser och man ska utvärdera, men hur många till ska bli smittade innan Maria Larsson förstår att det här är allvar? Det handlar om att bejaka sex men samtidigt se till att människor kan skydda sig. Den kritik som har riktats mot smittskyddslagen har handlat om precis det som jag försöker ta upp här: Finns risken att människor inte vågar testa sig och undersöka om de är smittade på grund av att de kommer in i det ganska restriktiva systemet? Det innebär att man kan bli insydd på nästan hur lång tid som helst för tvångsvård. Man måste informera varje gång. Finns det några slutsatser att dra där? Jag tror att man behöver ha en seriös diskussion kring de frågorna också.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 5 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Det är viktigt att säga att merparten av det som ryms av åtgärder inom smittskyddslagen bygger på frivillighet. Det vet både Börje Vestlund och jag. Det är i nödfall man kan tillgripa tvångsisolering och tvångsundersökningar. Det framgår tydligt av smittskyddslagen att det bara ska tillgripas i händelse av att andra åtgärder som bygger på frivillighet har visat sig vara otillräckliga och redan prövats. Tvångsåtgärder kan vidtas enbart efter prövning av domstol. Jag tror att det är nödvändigt att de möjligheterna fortsatt finns kvar. Men jag vill betona att frivillighet alltid är första steget. Smittskyddslagen är ganska väl fungerande i det avseendet. Sedan behövs det ytterligare möjligheter till testning. Där finns det en del kvar att göra i landstingen. Jag vill återkomma till att Börje Vestlund säger att vi vill vänta och se. Nej, det är precis det vi inte gör. Aktivitetsnivån har aldrig varit så hög som den är just nu. Att ha sju seminarier ute i landet för att föra ut verkligt effektiva metoder när det gäller prevention har inte skett förut. Ingen har tagit reda på vad som har varit effektiva metoder. Nu har Socialstyrelsen haft möjligheten på vårt uppdrag att ta fram det materialet. Det är först då det kan börja bli effektivt och vi vet att resurser används på ett bra sätt. Det är väldigt viktigt. Vi har låtit Socialstyrelsen ta fram en handbok för att förbättra möjligheterna vid landets ungdomsmottagningar. Vi har riktade insatser till ungdomar, unga vuxna och män som har sex med män. Det är olika typer av information som riktar in sig på just den målgruppen. Förra veckan hade Socialstyrelsen en workshop om vilka insatser som behöver göras med anledning av den ökade smittspridningen. Jag ska få de förslagen till mig i maj. Vi har på gång en handlingsplan mot klamydia som riktar sig till sjukvårdspersonal och utbildningssektorn, och man ska ta fram en kommunikationsstrategi. Vi håller på att göra en massa olika saker. Aktivitetsnivån är otroligt hög. Det är inget vänta-och-se-läge. Det jag kanske hade förväntat mig var att Börje Vestlund när han väljer att debattera den här frågan skulle ha lite konkreta förslag att komma med som ytterligare kunde förbättra situationen. Vi har inget vänteläge. Vi har en hög aktivitetsnivå. Den är högre än tidigare. Det är samma budgetmedel vi har både i regeringens budget och i Socialdemokraternas budget.
Börje Vestlund (S)
Anf. 6 Börje Vestlund (S)
Herr talman! Jag blir lika imponerad varenda gång jag debatterar med Maria Larsson. Har Maria Larsson missat någonting är det Socialdemokraternas fel att det går dåligt. Det är en fantastisk slutledningsförmåga. Det är alltid så i alla debatter jag har hört med Maria Larsson. Det är alltid Socialdemokraternas fel. Det är kanske också vårt fel att så många har blivit smittade om Maria Larsson får hålla på att orera en liten stund. Jag återgår till smittskyddslagen. Jag tycker att vi borde ha en mer seriös diskussion kring detta. Är det så att smittskyddslagen per definition har blivit kontraproduktiv på det sätt som den nu har blivit? Vi har 71 nya aidsfall. Vad beror det på att de personerna inte har sökt vård tidigare? Kan det ha med smittskyddslagen att göra? Jag vet inte. Det är därför jag ställer frågan. Jag tror inte att Maria Larsson skulle kunna svara konkret på den. Däremot är det viktigt att man sätter fingret på det och tittar om lagstiftningen i sig kan ha något med det att göra. Repressiviteten i smittskyddslagen innebär också att det finns exempel där människor inte har gått och testat sig. Det vet vi sedan tidigare. Varför det sedan har gått så långt att de har utvecklat aids kan man ha olika uppfattningar om. Det förfaller som att man har fått hiv och varit tveksam om att gå och testa sig av den anledningen. Slutligen till att man inte gör någonting. Det är väl bra att man sitter i konferenser. Men frågan är: När kommer man ut och kan informera respektive grupp? Hur gör man med till exempel gruppen intravenösa missbrukare som inte har diskuterats mycket här? Hur får vi ut informationen där? Hur får vi ut informationen bland dem som inte talar svenska? Hur utvecklar vi metoderna för män som har sex med män? Där har vi inga svar. Vi ska konferera ett tag till, och sedan kanske det eventuellt kommer ut någonting av det. Det är att ha en icke-politik och att vänta och se.
Maria Larsson (Kd)
Anf. 7 Maria Larsson (Kd)
Herr talman! Låt mig först säga att jag alltid förväntar mig, och jag gjorde det också när jag var i opposition, att man ska ha konkreta förslag att kunna bidra med i en debatt och en strategi också som opposition. Man måste lägga fram egna förslag. Jag emotser dem med stor välvilja. Hur utvecklar vi metoderna? frågade nu Börje Vestlund. Det är precis det vi har gjort. Dessa seminarier syftar till att presentera färdiga metoder som sedan kan användas för att kommunicera och göra ett gott preventivt arbete. Det är precis det som är vitsen med seminarierna. Materialet och informationen om metoderna ska sedan vara verksamma på fältet. Det är därför de är så betydelsefulla. Det är därför seminarierna pågår just nu på sju ställen i landet. Jag är övertygad om att det kommer att ge möjlighet att förbättra det direkta arbetet mot olika målgrupper på ett påtagligt sätt. Det är en intressant fråga som Börje Vestlund reser om smittskyddslagen är kontraproduktiv. Inte heller jag vet om man i de 71 fallen på något sätt har dröjt med testning för att smittskyddslagen ser ut som den gör. Det är intressant att ta reda på. Det är någonting som vi söker svaret på både Börje Vestlund och jag. Vi hoppas få det så småningom. Det är angeläget att vi har möjlighet till testning och en lagstiftning som fungerar så att människor testar sig. Jag har sett några fall som har varit medialt presenterade där man över huvud taget inte har anat att man har burit på smitta och därför inte funnit någon anledning att gå och testa sig. Detta är det budskap som både Börje Vestlund och jag och väldigt många fler behöver kommunicera. Risken att bli smittad i Sverige har aldrig varit större än vad den är just nu. Vi har fler som bär på en smitta. Det gör angelägenhetsgraden att skydda sig vid sexuellt umgänge så oändligt mycket större oavsett vilken grupp man tillhör. Det behöver vi hjälp att kommunicera på ett tydligt sätt. Tack för debatten. Den kanske har tjänat också det syftet att uppmärksamma problemet så att vi kan vara många opinionsbildare i farten för att stärka det entydiga budskapet.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.