Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

handlingsplanen mot narkotika

Interpellation 2004/05:626 av Lindgren, Ulrik (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2005-05-23
Anmäld
2005-05-24
Svar fördröjt anmält
2005-06-01
Sista svarsdatum
2005-06-07
Besvarad
2005-06-08

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 23 maj

Interpellation 2004/05:626

 av Ulrik Lindgren (kd) till statsrådet Morgan Johansson om handlingsplanen mot narkotika

I regeringens skrivelse Insatser för narkotikabekämpning utifrån regeringens narkotikahandlingsplan redovisas resultaten av regeringens insatser mot narkotikamissbruket. Några positiva följder konstateras, som tecken på att den tidigare negativa utvecklingen när det gäller narkotikakonsumtion bland ungdomar verkar ha brutits. I skrivelsen berömmer sig regeringen av att den nationella narkotikahandlingsplanen fått ett visst genomslag. En uppgradering av narkotikafrågan på den politiska dagordningen har uppnåtts.

Men situationen kännetecknas, trots innehållet i regeringens handlingsplan, av ett alltmer hopplöst läge för de nästan 30 000 tunga missbrukare av narkotika som finns i Sverige. I skrivelsen sägs att missbrukarvården utvecklats både när det gäller metoder och tillgänglighet. Det vill jag påstå är en direkt felaktighet. Det har blivit allt svårare att få missbrukarvård, det vittnar både missbrukare och profession om.

Bristerna inom missbrukarvården är akuta och har varit kända under lång tid. Problem finns i samtliga de delar som berör en tänkt vårdkedja, från uppsökande verksamhet över vård och behandling till eftervård och uppföljning. För de allra flesta vårdbehövande finns inga alternativ än att på egen hand försöka klara sin rehabilitering. Erfarenheten visar att chanserna att tillfriskna då är mycket små. Det handlar om en grupp mycket utsatta människor och deras anhöriga som samhället lämnat åt sitt öde. Så kan det inte fortsätta.

De resurser som tillfördes missbrukarvården i budgetpropositionen kan förhoppningsvis innebära förbättringar. Men mot bakgrund av de behov som finns och de besparingar som gjorts behövs mer kraftfulla och långsiktiga åtgärder.

Huvudproblemen kan sammanfattas med att: Resurserna är långt ifrån tillräckliga och det är svårt att över huvud taget få vård. Det finns en brist på avgiftningsplatser, psykiatrisk vård, eftervård och samordning. När missbruksvård väl ges är den fragmentarisk och oftast utan fungerande vårdkedjor. Ytterligare ett problem är att kvaliteten på missbrukarvården är mycket ojämn.

Sedan 1995 har kostnaderna för socialtjänstens missbrukarvård skurits ned med över 1 miljard kronor. Det motsvarar en minskning med 20 % i pengar räknat. Både institutionsvård och öppenvårdsinsatser har minskat. Under 2002 och 2003 ökade vissa insatser, men sammantaget är missbrukarvården förmodligen det välfärdsområde som fungerar allra sämst.

Regeringen har nu anslagit 820 miljoner kronor för de kommande tre åren till vård- och behandlingsinsatser. Merparten av dessa pengar går till insatser för de missbrukare som kommit längst i sitt missbruk, till tvångsvård och kriminalvård. Regeringen satsar emellertid, enligt min mening, inte tillräckligt på de tidiga vård- och behandlingsinsatserna, sådana insatser som kan förhindra att människor hamnar i ett svårt och tungt missbruk.

De ideella insatserna inom missbrukarvården är en stor tillgång. Det är en kraft som inte kan dirigeras uppifrån, men som kan stödjas på ett positivt sätt av statsmakterna. Frivilligorganisationerna har även lång erfarenhet av arbete med att förhindra missbruk av alkohol. De har utvecklat metoder för såväl förebyggande insatser som vård och stöd. Utvärderingar visar att de flesta ideella organisationer uppvisar mycket goda resultat inom den missbrukarvård de bedriver.

Frivilligorganisationer, som till exempel LP-verksamheten, RIA, Stadsmissionen, Convictus med flera har oftast goda behandlingsresultat inom den missbrukarvård som de bedriver. Deras kunskaper och engagemang är en omistlig tillgång som måste tas till vara på ett bättre sätt. Kristdemokraterna anser att ideella organisationer bör få ett ökat stöd. Risken är annars stor att flera verksamheter inte kan fortsätta.

Kristdemokraterna har föreslagit ett resurstillskott på sammanlagt 100 miljoner kronor för de närmaste två åren till frivilligorganisationer verksamma inom missbrukarvårdsområdet. Medlen bör kunna användas för att generellt förbättra verksamheten, genom exempelvis investeringar, utbildning av personal och utveckling av nya vårdformer inom missbrukarvården i frivilligorganisationernas regi.

Skolans roll i det förebyggande arbetet, måste förstärkas för att stoppa nyrekryteringen till narkotikamissbruket. Skolan måste få tillräcklig arbetsro och därmed ges möjlighet att också göra en aktiv alkohol- och drogförebyggande insats. Ett exempel på en framgångsrik förebyggande åtgärd är det projekt som drivits på skolor i Örebro, som innebär att ett "kontraktsförhållande" upprättas till föräldrarna. Genom att slå fast vilka regler som ska gälla och när skola och föräldrar ska ingripa kan ett barns missbruk förhindras. Örebro universitets uppföljning av projektet har kunnat visa på mycket goda resultat. Mycket talar för att drogförebyggande insatser genomförs bäst av föräldrar i samverkan med skola, men även med socialtjänst och polis.

Mina frågor:

Avser statsrådet att vidta några ytterligare, större satsningar för att förbättra missbrukarvård som riktar sig till individer i början av sitt missbruk?

Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att frivilligorganisationerna bättre ska kunna bedriva missbrukarvård och narkotikaförebyggande arbete?

Avser statsrådet att vidta åtgärder, enligt riktlinjer som beskrivits ovan, för ett aktivare förebyggande arbete i skolan?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2004/05:626, handlingsplanen mot narkotika

Interpellationsdebatt 2004/05:626

Webb-tv: handlingsplanen mot narkotika

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Morgan Johansson (S)
Anf. 210 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Ulrik Lindgren har frågat mig om jag avser att vidta några ytterligare större satsningar för att förbättra missbrukarvård som riktar sig till individer i början av sitt missbruk, vidta några åtgärder för att frivilligorganisationerna bättre ska kunna bedriva missbrukarvård och narkotikaförebyggande arbete samt vidta åtgärder för ett aktivare förebyggande arbete i skolan. Ulrik Lindgren målar upp en dyster bild av vårdsituationen i Sverige. Jag vill dock hävda att riktigt så illa som hans beskrivning gör gällande ser det inte ut. Det är inte så att de allra flesta vårdbehövande inte har några andra alternativ än att på egen hand försöka klara sin rehabilitering. Inte heller har samhället lämnat dem och deras anhöriga åt sitt öde. Antalet personer som behandlas för missbruk har i stort sett legat på samma nivå under perioden 1999-2003. Öppenvårdsinsatser och bistånd till boende har ökat medan heldygnsvården varit konstant. Antalet vårddygn har ökat med 20 % under samma tid. Regeringen har anslagit 820 miljoner kronor de kommande åren till vård- och behandlingsinsatser. Det är också korrekt att merparten av dessa medel går till de missbrukare som har kommit längst i sitt missbruk. Det är en medveten prioritering från regeringens sida att i första hand satsa på den grupp som är mest utsatt. Under detta och nästa år satsar regeringen totalt 700 miljoner kronor för att stärka vård, sysselsättning, boende och verksamhetsutveckling för personer med psykisk sjukdom eller psykiskt funktionshinder. Vidare har regeringen tecknat en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting om att ca 500 miljoner kronor av de medel som tidigare hanterats inom den nationella handlingsplanen för utveckling av hälso- och sjukvården årligen ska satsas på förbättringar av psykiatrin under åren 2005-2007. I den narkotikahandlingsplan som regering och riksdag antog år 2002 är missbrukarvården ett prioriterat område. Under de två första åren har den särskilde narkotikasamordnaren avsatt ca 30 miljoner kronor till olika projekt för att förbättra vårdinsatserna. Till detta kommer ett antal forskningsprojekt för att utveckla kunskapen kring vårdfrågor. Resultatet av dessa studier kommer att avrapporteras under året. Skolan är en av samhällets viktigaste arenor för att främja ungdomars hälsa och förebygga alkohol- och narkotikamissbruk och andra riskbeteenden. Skolans arbete med att skapa goda miljöer för lärande och utveckling och för att stärka ungdomars fysiska och psykiska välbefinnande och utveckling är också ett prioriterat område i både alkohol- och narkotikahandlingsplanerna. Regeringen har gett Statens folkhälsoinstitut i uppdrag att bilda en arbetsgrupp med en rad berörda myndigheter för att utveckla det alkohol- och drogförebyggande arbetet i skolan. Folkhälsoinstitutet överlämnade i januari en konkret treårig genomförandeplan för dessa insatser. Enligt uppdraget ska Folkhälsoinstitutet föra ut kunskap till beslutsfattare och tjänstemän i kommunerna och till skolorna om kunskapsbaserade verkningsfulla metoder för att stärka det alkohol- och narkotikaförebyggande arbetet i skolan. Arbetet ska rapporteras till regeringen årligen med slutrapport den 31 januari 2007. Alla dessa insatser har resulterat i en bred narkotikamobilisering, och glädjande nog har vi också kunnat se en nedgång i andelen som uppger att de använt narkotika både bland skolelever och bland mönstrande. Även frivilligorganisationerna pekas ut som en viktig resurs i narkotikahandlingsplanen. Det är dock skillnad om en frivilligorganisation är huvudman för en behandlingsinstitution eller om den bedriver ett opinionsarbete och förebyggande arbete. Som vårdhuvudman gäller samma regler för alla, det vill säga att de måste bedriva en professionell verksamhet som finansieras via vårdavgifter. Jag ser inga skäl att ge driftstöd till vissa behandlingshem endast av det skälet att de är drivna av en frivilligorganisation. Det är insatserna för vård och behandling utifrån den enskilde missbrukarens behov som ska stå i fokus för satsningen, inte huvudmannaskapets form. I årets budgetproposition finns 10 miljoner kronor avsatta som fördelas till frivilligorganisationer inom missbrukarområdet. Dessa medel fördelas av Socialstyrelsen. Medlen är avsedda som generella stöd till organisationernas verksamhet. Till detta kommer normalt bidrag från kommuner och landsting.
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 211 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Tack för svar, Morgan Johansson! Först kanske jag ska säga några ord om hur det ser ut. Det underlättar ju vid all diskussion om man har en någorlunda gemensam definition av vad som föreligger. Statsrådet tycker att jag tecknar en alltför dyster bild. De problembeskrivningar som redovisas i interpellationen är dock inget som jag bara har hittat på, även om det är lätt att på det personliga planet göra iakttagelser runtom i bygderna i Sverige av hur det ser ut. Interpellationen bygger på ett antal offentliga dokument och granskningar som jag är förvissad om att statsrådet också har tagit del av. Jag hoppas att statsrådets svar inte innebär en förträngning av vad som faktiskt föreligger i riket. Vi har också noterat att regeringen har anslagit 820 miljoner i år och tre år framåt. Varför gör man det om det inte faktiskt föreligger stora problem på området? Mobilisering mot narkotika och Socialstyrelsen konstaterade förra året att det har skett en stor förändring i meningen att den offensiva inriktning som de beskrivit att vi haft tidigare, alltså att spåra upp, motivera och behandla narkomaner, har blivit mer av att styra över klientens vårdönskningar från dyr institutionsvård till billigare öppenvård samt att avvisa omotiverade. Jag vill tillägga att det ibland också handlar om att avvisa de motiverade till kö. Hur som helst är det en välkommen förändring, tycker jag och säkert många med mig, att vi nu har fått dessa 820 miljoner i nytillkomna pengar. Det är ett belopp av en storlek som kan göra skillnad; det tror jag också. Samtidigt ska man vara medveten om att det är lite pengar i förhållande till behovet. 820 miljoner täcker kostnaden för några hundra av de uppskattningsvis 30 000 tunga narkotikamissbrukarna, om man väljer att lägga allt i den potten. Detta understryker vikten av en nogsam prioritering. Här känner vi och många med oss en oro över att merparten av pengarna går till dem som hunnit längst i sin missbrukarkarriär. Det är naturligtvis inte i sig fel utan väldigt angeläget. Vi har fängelsesatsningen med 100 + 120 miljoner. Det måste bli en fungerande vårdkedja i tvångsvården. Vi måste tillbaka till en uppsökande verksamhet. Vi måste kunna erbjuda behandling åtminstone till de motiverade. Vi har också som parti lagt till att vi behöver en missbrukarvårdsgaranti, att man inom 30 får en behandling när man söker behandling. Det är också mycket välkommet - jag vill säga det igen - med breddningen, att man ser att psykiatri, missbruk och kriminalvård hänger ihop, även om jag som kristdemokrat gärna hade sett att regeringen hade visat en större uthållighet och ett större anslag vad gäller psykiatrin. Vi lägger ju 925 miljoner mer till psykiatrin för att den också ska vara inkopplad på det här området och vara det uthålligt. Man kan gärna jämföra med Norges tioårsplan för att återta kapacitet i psykiatrin. Vi måste dock också bli bättre på att minska nyrekryteringen. Det är egentligen min stora fråga här: Hur ska vi kunna bromsa i början? Det har presenterats olika positiva rapporter. Jag kan bara nämna detta med MST, multisystemisk terapi, som har provats med förebild från Norge och USA. Frågan är alltså: Vad kan vi förvänta oss av större insatser för att bromsa nyrekryteringen?
Morgan Johansson (S)
Anf. 212 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Låt mig börja med att säga att jag uppskattar Ulrik Lindgrens ton i debatten. Jag tror att vi har ungefär samma verklighetsbild i botten och ser problemen lika mycket båda två. Även om vi skjuter till pengar undrar man om det verkligen ska räcka för att vända utvecklingen. Den farhågan tror jag att vi alla har. Låt mig bara säga någonting om verklighetsbilden. Socialstyrelsen har konstaterat att missbrukarvården år 2002 kostade ungefär 4 miljarder kronor. Det var då en minskning från mitten av 90-talet med närmare 1 miljard, alltså 20 % - en mycket stor nedskärning. Under samma period har ju behoven ökat. Antalet tunga narkomaner har ökat väldigt kraftigt under samma period. Gapet mellan resurserna å ena sidan och behovet å andra sidan har alltså ökat under perioden. Samtidigt konstaterar man att missbrukarvården år 2003 kostade ungefär 4 ½ miljard kronor. Det var alltså uppskattningsvis 500 miljoner till som kommunerna använde till vårdinsatser. Jag tillträdde ju år 2002 - kanske det var något slags effekt av det, men det vågar jag nog inte hoppas på. Däremot hoppas jag att denna trend visar sig bestå år 2004 - vi har inte fått de siffrorna ännu. De statliga insatserna börjar på allvar 2005, det vill säga innevarande år. Vi kan gå ut med de 100 miljoner kronor som är riktade till tvångsvården. Vi sänker avgifterna för den avslutande behandlingen i tvångsvården, under förutsättning att kommunerna blir bättre på eftervård. Det ska finnas bostad, sysselsättning och ett nytt socialt nätverk när man kommer ut från sin behandling. Det är så jag har försökt att jobba med de pengarna. Staten är beredd att gå in med pengar, men då måste kommunerna bli bättre på sina delar. Där är eftervården viktigast. Den statliga satsningen är det första steget. Jag är inte lite glad över att höra Ulrik Lindgren säga att detta är ett belopp av en sådan storlek att den kan göra skillnad. Jag tror att det är så. Nästa steg i detta kommer under nästa år, då vi bygger på satsningen med ytterligare 100 miljoner kronor. Till att börja med riktas de till frivilligvården. Vi har klarat tvångsvården med ett nytillskott i år, och nu kommer det en satsning på frivilligvården. Det är 100 miljoner för nästa år, och ytterligare 250 miljoner 2007. Vi kommer att i bästa fall konstatera att vi kommer att få kommunerna att generellt satsa mer på missbrukarvård. De kommer att få draghjälp från statens sida. Det är steg två i jobbet. Steg tre handlar om att stärka individens rätt till att få vård. Med dessa tillskott som utgångspunkt ska vi också diskutera någon form av vårdgaranti i missbrukarvården. Ulrik Lindgren lyfte också fram det förslaget. Vi får se hur långt vi kommer där. Vi har en utredare, Kerstin Wigzell, som tittar över möjligheterna att ställa sådana krav på kommunsektorn och se hur långt man kan komma. Då handlar det om att helt enkelt göra det lättare för den enskilde missbrukaren att hävda sin rätt att kräva vård och behandling inom en viss tid.
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 213 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Jag har också noterat att det 2002-2003 skedde en viss positiv förändring. Enligt de granskningar som säkert alla av oss har läst kan vi notera att de merpengar som kommunerna satsade gick till boende. Det är naturligtvis välkommet. Men det är fortfarande alldeles för lite för att på ett märkbart sätt bryta nyrekryteringen. Hur ska vi få fokus på inte bara tvångsvård, frivilligvård och vårdgaranti framöver? Hur ska vi bryta nyrekryteringen? Det finns en uppsjö av insatser som behöver göras för att den unge över huvud taget inte ska börja droga. Jag började mitt förra inlägg med att säga att när någon har börjat droga måste samhället intervenera tidigt, hitta fiffiga metoder, och vi måste ha en totalt sett bred och effektiv kommunal meny för att synliggöra och stödja de barn som lever i missbruksmiljöer. De har fortfarande inte själva börjat droga, men de lever i en uppenbar riskzon. År efter år brukar vi tala om att vi ser barnen i riskzonen, men likväl är vi fortfarande oerhört oförmögna att ge tillräckligt stöd för att bryta en utveckling där de med rätt stor sannolikhet går in i stora egna bekymmer. Det finns kommuner som jobbar progressivt med barngruppsverksamhet när det gäller barn som finns i missbrukarmiljöer. Det finns gruppverksamhet för föräldrar till barn som missbrukar. MST-pedagogiken har prövats i några kommuner. När nu regeringen har gjort prioriteringen att merparten av de 820 miljonerna ska gå till den senare delen i en missbrukarkarriär finns det också ett jättestort ansvar på regeringen - naturligtvis hos alla politiker - att anvisa andra medel och metoder för att vi på allvar ska bryta nyrekryteringen. Den frågan kvarstår även efter den redovisning vi har hört i kväll. Min andra fråga gällde frivilligorganisationerna. I kampen mot drogerna räcker det inte med att vi har ett offentligt, tydligt, uthålligt, konsekvent åtagande, som därtill gärna är evidensbaserat, utan det fordras en bred mobilisering av hela det civila samhället för att vi på ett märkbart sätt ska bryta drogkulturen. Lyckas vi inte mobilisera föräldraföreningar och frivilliga, lyckas vi nog inte särskilt väl. Här finns en oro över att regeringen inte är riktigt medveten om tillståndet för frivilligorganisationerna. Regeringen har redovisat diverse åtgärder i den narkotikaskrivelse vi fick tidigare i år, och det framgår också ett par åtgärder i dagens svar. Det är en medvetenhet om att frivilligorganisationerna är en viktig resurs. Det finns 10 miljoner som fördelas till frivilligorganisationerna. Det fordras större medvetenhet. Vi vet att 2004 och 2005 fortsätter frivilligvården att stänga enheter. 2004 var också det första året på länge då det var fler vårdenheter som stängde än som öppnade. Jag har fått uppgifter om att 99 enheter stängdes, både offentligt drivna och frivilligvårdens enheter. Fortfarande tappar vi mark. Är ni tillräckligt medvetna om att frivilligorganisationerna fortsätter att marginaliseras i det viktiga arbetet? Är ni beredda att involvera dem i det fortsatta arbetet?
Morgan Johansson (S)
Anf. 214 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Låt mig utreda begreppen. Frivilligvården är vård där man kommer på frivillig basis, i motsats till tvångsvården där man omhändertas. (ULRIK LINDGREN (kd): Frivilligorganisationer.) Just det. Frivilligvården får av de pengar som vi skjuter till till missbrukarvården totalt sett. Frivilligorganisationerna kan vara en del i det förebyggande arbetet. Vad jag förstår av Ulrik Lindgrens resonemang vill man gärna rikta in sig på ungdomar i tonåren, innan de har fastnat i ett narkotikaberoende. Det finns åtminstone två spår till som man måste ha i minnet. Det ena är den narkotikapolitiska handlingsplanen och de handlingsplaner kring alkohol- och narkotikafrågor som vi förbereder för 2006-2010. Sådana handlingsplaner ska läggas fram till hösten. Sedan 2001-2002 har vi hittills gått ut med närmare 1 miljard för de alkohol- och narkotikapolitiska handlingsplanerna för att se till att jobba aktivt mot framför allt ungdomssidan för att minska narkotikaanvändningen. Vi har kunnat se glädjande resultat. Andelen 15-åringar som säger att de har provat narkotika minskar. För några år sedan var det 10 %. Nu är det 7 %. Det kanske inte låter som så mycket, men det är ändå en tredjedel färre. Ibland när man lyssnar på debatten skulle man tro att det inte är 7 % av 15-åringarna som har provat narkotika utan 70 %. Det är livsfarligt att föra det resonemanget eftersom det skapar något slags grupptryck på de 15-åringar som faktiskt träffas av signalen och tror att de är onormala. 93 % har inte provat narkotika, och vi har till och med höjt tröskeln för att säga nej. Vi har och vi kommer att alltjämt ha frivilligorganisationer för det förebyggande arbetet. Det är föreningar av olika karaktär, och de är oerhört viktiga framför allt i det lokala förebyggande arbetet. Vi har byggt upp det lokala förebyggande arbetet på så sätt att en stor del av pengarna som har gått ut de senaste åren har finansierat lokala alkohol- och drogsamordnare som har arbetat i förebyggande syfte. Vi har nu 300 sådana anställda på plats i landets kommuner och landsting. De jobbar med att lokalt samla alla goda krafter i respektive kommun för att försöka motverka drog- och alkoholanvändning bland ungdomar. Oftast inriktar man sig på ungdomssidan. Då vänder man sig ofta till och samarbetar med föreningslivet och frivilligorganisationer. Jag tycker att det är en strategi som vi måste fortsätta att använda oss av, så det kommer också att vara en väsentlig del i den kommande handlingsplanen. Nu ska vi lägga fram handlingsplaner för nästa år. Utöver det finns ett annat spår, och det är den parlamentariska utredningen om den sociala barn- och ungdomsvården som ska lämna sitt betänkande till mig i höst. Där handlar det om att bland annat se över vilka insatser kommunerna gör mot de ungdomar som kanske har kommit lite längre i sin problembild, som kanske har stulit sin första stereoapparat i en bil, som har gjort sina första inbrott och som kanske redan då har ett narkotikamissbruk i botten. Vi återkommer i höst till hur en sådan handlingsplan ska se ut.
Ulrik Lindgren (Kd)
Anf. 215 Ulrik Lindgren (Kd)
Herr talman! Jag tror att vi är ganska eniga om att de 820 miljonerna inte är nog vad gäller den totala meny som behöver mobiliseras för att stävja alkohol- och narkotikabruket. Det behövs också en mycket större andel insatser, om inte de 820 miljonerna så i alla fall nya pengar, som gör att vi får ett mycket kraftfullare förebyggande arbete. Jag välkomnar och ser fram mot vad de utredningar och planer som ligger kan komma att innebära framöver. Kristdemokraterna har också valt att anslå pengar till frivilligorganisationerna. Vi anser att det borde finnas ett statligt bidrag till dem, inte för driften - det ser ut som att Morgan Johansson tolkar det så - utan för att utveckla deras verksamhet så att de kan ta ytterligare en viktig del av det angelägna arbete som behöver göras. Den största frivilligrörelsen är ändå landets föräldrar. Vi ska avkräva föräldrarna ett mycket stort ansvar för sina barn. Just ingen kan ersätta föräldrarna, och de är av vital betydelse för barnen. Men om vi avkräver dem ett väldigt stort ansvar är det också väldigt viktigt att vi ger dem befogenheter och förtroende att utöva sitt ansvar. Här finns nu, glädjande nog, en hel del kunskap om hur man ska bära sig åt för att mobilisera föräldraresursen. Jag redovisar i interpellationen Örebro universitets arbete med detta. Om det riktas information och träffas överenskommelser med hela föräldragruppen i en klass kan man mobilisera dem och få till stånd en kraft som gör att alkoholdebut skjuts upp och att det blir positiva sidoeffekter som mindre kriminalitet. Den skolinformationen ser jag inte att vi riktigt har på plats här. Man skulle naturligtvis vilja se detta utvecklat i hela riket. Det ser inte ut att föreligga i den plan från Folkhälsoinstitutet som Morgan Johansson hänvisar till, utan det ligger lite vid sidan om. Jag hade naturligtvis varit tacksam om vi fått ett mer konkret besked om att vi ska rulla det här i hela landet.
Morgan Johansson (S)
Anf. 216 Morgan Johansson (S)
Herr talman! Så är det ju. Vi har utvärderat de handlingsplaner som vi har haft fram till 2005. Med det som bas ska vi lägga fram nya handlingsplaner för 2006 och framåt. Föräldradelen gäller där vilken strategi man använder för att till exempel få gemensamma regler i klassen, hur länge ungdomar får vara ute, vad man tillåter dem när det gäller uteliv och sådant. Det visar sig vara väldigt effektivt. De lärdomarna försöker man sprida vidare. Det kommer vi också att ta upp i den handlingsplan som läggs fram. Det är också så att den lokala alkohol- och drogsamordnaren till exempel ordnar föräldramöten. Efter det att man har gått igenom hur problematiken ser ut i klassen, hur mycket ungdomar dricker, om de har använt narkotika, har det också uppmärksammats att just föräldrarnas roll är oerhört viktig. När det gäller alkohol innebär en mer tillåtande attityd till alkohol från föräldrarnas sida ökade risker för barnen att hamna i mer problemdrickande. De sambanden är väldigt starka. Jag ser fram mot att vi ska kunna vidareutveckla det när vi lägger fram de kommande handlingsplanerna. Ett sätt som landets föräldrar engagerar sig på det brottsförebyggande och alkohol- och narkotikaförebyggande området är nattvandringar, Farsor & Morsor på stan. Jag talade på deras riksförbunds årsstämma häromveckan, och vi sköt till 200 000 kr, speciellt riktat till nattvandrarverksamheten. Det är ett exempel där vi ger direkt stöd - man ger också stöd via Socialstyrelsen - till olika förebyggande insatser.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.