framtidens tingsrättsorganisation i Stockholms län

Interpellation 2002/03:195 av Lundgren, Kerstin (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2003-02-19
Inlämnad: 2003-02-19
Besvarad: 2003-03-04
Sista svarsdatum: 2003-03-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 februari
Interpellation 2002/03:195
av Kerstin Lundgren (c) till justitieminister Thomas Bodström om framtidens tingsrättsorganisation i Stockholms län

Det har under senare år genomförts en betydande centralisering av tingsrätter i landet. Regeringen markerade i sin skrivelse angående reformeringen av domstolsväsendet att det krävs olika lösningar i landet för att förena de olika målen för verksamheten. Trots detta finns en röd tråd av storskalighet i de förslag som lagts fram. Genom storskaliga tingsrätter ska ökad likvärdighet i domsluten uppnås. Genom en specialisering ska rättsväsendet stärkas. Stockholms tingsrätt är landets i särklass största domstol. Här handläggs ca 14 % av landets brott- och tvistemål. Om någonstans borde Stockholms tingsrätt vara stordriftens kronjuvel, den tingsrätt som bevisar att stordomstolar är samlat bättre för rättsväsendet än mindre domstolar. Ändå är det ställt utom alla tvivel att Stockhoms tingsrätt har betydande problem och att den varit föremål för översyner med jämna mellanrum. Nu senast genom det uppdrag som regeringen gav generaldirektören i Domstolsverket. Frågan är då om den utredning som genomförts fått möjlighet och haft förutsättningar att pröva hållbarheten i gällande utvecklingstrend.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga justitieministern:

1. Vilka ytterligare åtgärder är justitieministern beredd att vidta för att pröva i vad mån storskalighet inom domstolsorganisationen förbättrar rättsväsendet utifrån ett medborgarperspektiv?

2. Är justitieministern beredd att förnya uppdraget i syfte att pröva alternativa vägar i rättsväsendet och samtidigt bevara de nuvarande tingsrätterna i Stockholms län?

3. På vilket sätt avser justitieministern att säkerställa att eventuella förändringar inte leder till en stark koncentration av den dömande verksamheten i Stockholmsregionen?

Debatt

(8 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:195

Webb-tv: framtidens tingsrättsorganisation i Stockholms län

Protokoll från debatten

Thomas Bodström (S)

Anf. 44 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Jag noterar att justitieministern inte vill ge någon antydan om huruvida man från rege- ringens sida är beredd att pröva den nuvarande tren- den och fråga sig om det är rätt med den storskalighet som är högsta mode i många olika utredningssam- manhang. Vi får väl anledning att återkomma till diskussionen. Stockholms län är mycket mer mångfasetterat än en enhet, vilket jag hoppas ministern är medveten om. Det är inte längre en region på det sättet. Vi har en utveckling mot Mälardalen som öppnar helt andra möjligheter och helt andra kontaktmönster. Lås inte in oss i en gammal regionstruktur med statlig nyckel! Det vore trist. Detta har betydelse för hela rättsväsen- dets utveckling framöver. Det finns också en omotiverad likriktningsiver. Det finns uppenbarligen en tro att jämnstora tingsrät- ter, vare sig de är tre eller fem, skulle leda till en framtida målframgång - höll jag på att säga - för rättsväsendet. Men det måste vara tydligt belagt att det verkligen får sådana resultat. Det är det inte i utredningarna. Snarare visar många tecken på att det är precis motsatt väg som man behöver gå för att få en framgång ur ett medborgarperspektiv, ur ett rätts- säkerhetsperspektiv och också med all sannolikhet ekonomiskt. Det finns alternativ: centrifugera mål eller genom- föra andra lösningar. De kan vara väl värda att pröva om man verkligen vågar ifrågasätta det högsta modet, storskalighet, som gäller inom rättsväsendet.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 45 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Bo Könberg har frågat mig om vilka åtgärder jag har för avsikt att vidta när det gäller samverkan och samordning mellan olika rehabilite- ringsaktörer inom rehabiliteringsområdet. För att understryka vikten av att den negativa ut- vecklingen inom ohälsoområdet vänds och för att öka kraften i genomförandet av åtgärder har regeringen formulerat ett mål för ökad hälsa i arbetslivet. Målet är att frånvaron från arbetslivet på grund av sjukdom ska halveras fram till 2008. Ingen enskild åtgärd kan ensam göra att målet nås, utan i stället behövs en lång rad åtgärder av olika karaktär. Regeringen har redan vidtagit många åtgärder. Exempelvis har vi inom ramen för det så kallade elvapunktsprogrammet påbörjat en förnyelse av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Under våren kommer regeringen att vidta ytterli- gare åtgärder. Om drygt två veckor presenterar vi en proposition som bland annat innehåller förslag för ökad precision vid sjukskrivning. Dessutom avser regeringen att före sommaren lägga fram den proposition om finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet som Bo Könberg efter- frågar. En arbetsgrupp i Regeringskansliet har utarbetat en departementspromemoria (Ds 2003:2) med förslag om finansiell samordning. Promemorian är för närva- rande ute på remiss. Promemorian innehåller ett förslag om finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet som omfat- tar socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, social- tjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna. Förslaget innebär att möjligheten att införa finansiell samord- ning på lokal och regional nivå blir permanent och rikstäckande. Den finansiella samordningen syftar till att den enskilde ska kunna försörja sig genom eget förvärvs- arbete. Tanken med förslaget är att samhällets resur- ser ska kunna användas mer effektivt för att bättre kunna tillgodose människors behov av rehabilitering, detta för att undvika att människor hamnar i en gråzon mellan olika myndigheter. Målgruppen för finansiell samordning ska vara människor som har så komplicerade problem att de är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser från flera aktörer för att återfå förmågan att försörja sig genom eget förvärvsarbete. Bo Könberg frågar om den finansiella samord- ningens ekonomiska omfattning. Det förslag som presenteras i departementspromemorian möjliggör för rehabiliteringsaktörerna på lokal och regional nivå att avsätta betydande resurser för olika former av reha- biliteringsinsatser. Enligt förslaget kan försäkrings- kassornas och länsarbetsnämndernas samlade andel i finansiell samordning utgöra högst 5 % av de budge- terade kostnaderna för sjukpenning. Detta innebär för 2003 knappt 2 miljarder kronor. Som Bo Könberg väl känner till är det även från årsskiftet möjligt för försäkringskassorna och länsar- betsnämnderna att använda högst 5 % av de budgete- rade kostnaderna för sjukpenning inom ramen för den samverkan inom rehabiliteringsområdet som pågår redan i dag, det vill säga inom ramen för det som brukar kallas Frisam.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 46 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Först vill jag tacka statsrådet för sva- ret. Jag ska återkomma till några delar av det sedan. Bakgrunden till det som lite byråkratiskt kallas fi- nansiell samordning är en idé om att det kanske vore bättre om en del av resurserna i vårt samhälle kunde användas lite friare. Framför allt var den ursprungliga tankegången att använda dem friare mellan sjukvår- den och sjukförsäkringen. Eller ännu enklare: Är det inte bättre att människor får hjälp i vården att komma tillbaka i arbete än att vi betalar sjukpenning till män- niskor? Tanken bakom detta var att man både skulle kun- na minska det mänskliga lidandet och till och med spara pengar för det allmänna. Det är som alla hör en mycket enkel tanke. Den kan vara rätt eller fel, men den är mycket enkel. Den väcktes för snart 20 år sedan av politiker från olika partier. Det skedde i Bohuslän, och detta kallades därför i början för Bo- husmodellen. Detta ledde fram till att det lades fram ett antal propositioner i början av 90-talet. När jag var statsråd för de här frågorna lades det fram en proposition som handlade om den finansiella samordningen, Finsam, och ytterligare en som handlade om att socialtjänsten kunde vara med, vilket ibland brukar kallas Socsam beroende på det här med socialtjänsten. Men bägge två handlade om en finansiell samordning. Utvärderingar som ägde rum visade att den första modellen när den prövades hade gett ett mycket gott ekonomiskt resultat. Dessa utvärderingar var färdiga redan 1997. Socsamutvärderingen kom senare och pekade på goda resultat. Det är dock svårt att hitta några riktigt goda ekonomiska resultat om man läser innantill i utvärderingen. Detta hamnade i byrålådan på departementet nå- gon gång 1997 eller så. Hösten 2000 gjordes det dock en fyrpartiuppgörelse mellan regeringen, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet. Tanken var att det skulle komma förslag till riksdagen i början av hösten 2001. De förslag som kom underkändes av de andra tre partierna. Den socialdemokratiska regeringen förklarade sig vara nöjd med dem, men de andra tre partierna ansåg inte att de uppfyllde den överens- kommelse som hade träffats. Nu, snart två och ett halvt år senare, utlovas det ett förslag till sommaren i det svar jag i dag har fått av statsrådet. Det finns en departementsstencil på remiss. Den har bara funnits någon vecka, men såvitt jag kunnat se försvårar den på flera punkter en finan- siell samordning. De tre punkter jag tänkte be statsrådet om kom- mentarer på är följande: Det ena är att enligt förslaget måste alla fyra par- ter vara med, alltså såväl försäkringskassa, landsting och socialtjänst som länsarbetsnämnd. Det är många gånger bra, tror jag, men frågan är om man ska ställa det som villkor, det vill säga att var och en av dessa i praktiken har vetorätt mot att samarbete äger rum. Det andra är att inte hela den arbetsföra befolk- ningen ska få glädje av detta. Man har pekat ut en grupp, en mycket behövande grupp, i vårt samhälle, nämligen dem man kallar folk med komplicerade problem, de mest utsatta eller något sådant. Men det riktar sig i praktiken, enligt departementsstencilen, till 5 % av den arbetsföra befolkningen, kanske ett par tre hundratusen personer. Resten kommer inte att kunna få någon glädje av detta. Det tredje är frågan om att det tydligen ska sättas in lika stora andelar pengar från de olika parterna som är med. Från statens sida kommer det att vara en lägre nivå än den som var tillåten i Finsamförsöken. Dess- utom ska det vara ett gemensamt belopp för försäk- ringskassorna och länsarbetsnämnden. Mina första frågor till statsrådet är alltså: Var är skälen bakom de här tre rätt kraftiga inskränkningar- na i den finansiella samordningen? Är inte risken mycket stor att det inte blir någon effekt av det hela och att 19-20 års debatt, utredande med mera inte kommer att leda fram till några bra förslag?

Thomas Bodström (S)

Anf. 47 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Riksdagen har som sagt under många år efterfrågat förslag till samordning. Jag tar till orda i den här debatten då jag uppfattar att sam- ordning är helt nödvändig för att uppnå resultat för minskad sjukskrivning. Jag ser emellertid, precis som Bo Könberg, att finansiell samordning används i ganska olika meningar. Kanske är det olyckligt att vi fokuserar så mycket på ordet finansiell när det är samordningen och dess innehåll som vi måste betona. Sjukförsäkringen är helt beroende av sjukvårdens medverkan, både för att skriva intyg om sjuklighet och för att behandla sjukdom. Tyvärr ställer lands- tingsvården, inte minst i de socialdemokratiskt styrda landstingen, patienter i vårdköer som innebär långa och förlängda sjukskrivningar och nedsatta möjlig- heter att komma tillbaka till arbetet. Landstingen har på så sätt ett slags vårdskuld. Denna är enklast att konstatera när det gäller operationsköer, men samma sak gäller även sjukskrivningar vid de så kallade symtomrelaterade diagnoserna som värk och ut- brändhet. Det behövs medicinsk hjälp av olika kom- petenser för att också dessa patienterna ska bli bättre. Få landsting avsätter dock över huvud taget några sådana resurser, och de sjukskrivande läkarna har ingenstans att remittera. Allt detta är frågor som vi moderater har tagit upp i vårt förslag om nationell hälsoförsäkring under en rad år, och vi har pekat på behovet av garanterad vård. Själva sjukskrivningen görs av läkare inom sjuk- vården, och återigen brister landstingen när det gäller möjligheten att ge adekvat tid till sjukskrivningar, och många gånger sjukskriver läkaren helt enkelt därför att det är för svårt eller tar för mycket tid att påvisa att sjukskrivning inte är det rätta i detta fall. Vad som är klart är att detta rör sig om en mycket dyrbar gråzon där behovet av samordning är stort. Även jag har läst regeringspromemorian om fi- nansiell samordning, och jag finner många resone- mang som jag tycker är kloka. Men jag finner över huvud taget inte några ansatser för att lösa detta sam- ordningsproblem. Jag förstår också att man bara tar sikte på mycket utsatta grupper som befinner sig långt från arbetsmarknaden, vilket inte alls gäller för alla dem som skulle behöva samordning, och utan sam- ordning just med sjukvården har jag mycket svårt att se att antalet sjukskrivningar ska kunna halveras till 2008. Min fråga är: Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit för att den nödvändiga samordningen verksamhets- mässigt och finansiellt ska komma till stånd mellan sjukvård och försäkringskassa? Detta frågar jag med anledning av riksdagens beställning.

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 48 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Jag hade kanske tänkt mig att Bo Könberg likt en känd radioman i sitt inlägg skulle utropa: äntligen. Det gjorde han inte. Jag tycker att han kan tänka i varje fall. Läget är sådant att ett förslag är ute på remiss. Då blir det möjligen lite knepigt att i riksdagen börja debattera innehållet. Jag vill nog avvakta remissva- ren. Men Bo Könberg ställde tre frågor som jag ändå kan reagera på och reflektera över. En fråga handlade om huruvida alla fyra måste vara med. En annan fråga handlade om huruvida det ska vara lika stora andelar. Det är bedömningsfrågor. Det finns inga måsten av någon högre makt given, utan det är så förslaget ser ut, och vi får avvakta remissomgången och sedan ta slutlig ställning till hur en proposition ska se ut. Beträffande den andra frågan om hela befolkning- en eller särskilt utpekade grupper har vi nog tyckt att det skulle föra för långt att ha en vidare ram, i alla fall hela befolkningen. Jag tror att Bo Könberg tänker på Socsamförsöken därvidlag som innefattar andra grupper. Såsom jag har förstått det är avsikten att denna departementspromemoria ska ta sikte på att tillgodose det tillkännagivande som riksdagen har gjort när det gäller dessa samordningsfrågor. Jag uppfattade inte riktigt Anna Lilliehööks fråga. Men vi menar att sjukvården är med i detta förslag, men inte frågan om möjligheterna att korta vårdköer- na, om det var det som Anna Lilliehöök menade. Också när det gäller detta menar vi att departe- mentspromemorian tillgodoser riksdagens tillkänna- givande, och vi har försökt att leverera det som riks- dagen har beställt. Det är vår uppfattning.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 49 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Statsrådet hade hoppats att jag från riksdagens talarstol skulle utropa: äntligen. Det är jag fullt beredd att göra den dag det föreligger ett förslag till Svea rikes riksdag som innebär att det finns ut- rymme för en riktig finansiell samordning. Och det är ett löfte från min sida att om det kommer ett sådant förslag ska uttrycket "äntligen" komma. Att ordet äntligen i så fall vore befogat är alldeles klart efter- som det är en debatt som har pågått under 19-20 år om att få detta till stånd och där Socialdemokraterna under större delen av tiden har varit ett ständigt pro- blem. Tre av statsrådets föregångare i slutet av 80- talet - så långt tillbaka får vi gå - jagades med blå- slampa från liberalt håll för att över huvud taget komma fram med förslag på denna punkt. Och till slut verkade det som om motståndet från s-håll skulle dämpas, och det fanns tecken i början av 90-talet att denna goda idé skulle kunna omfamnas även av det stora socialdemokratiska partiet. Tyvärr verkar det inte vara så. En av de punkter där det inte är så är en av de tre punkter som jag frågade om, nämligen frågan om hela befolkningen. Den tankegång som fanns den gången då praktiska landstingspolitiker i Bohuslän funderade på denna fråga var att de konstaterade att det var långa köer av människor, både pensionärer och yrkesverksamma, som väntade på operationer, och de senare var sjukskrivna under den här tiden. Samtidigt kostade det förstås en hel del pengar i form av sjukpenning. Dessa tankegångar har dykt upp ett antal gånger sedan dess. Jag kan från senare år bara nämna en stor finsk undersökning som presenterades våren 2001 och som visade att man i Finland hade precis detta problem. Man har också nyligen gjort en undersökning på Sahlgrenska som presenterades i december i fjol på ett seminarium som Svenskt Nä- ringsliv anordnade och som pekade på att det skulle kunna vara så att våra gemensamma pengar skulle kunna användas mer effektivt och att vi kanske till och med skulle kunna spara en och annan slant men framför allt att pengarna skulle kunna användas mer effektivt. Efter denna långa diskussion har regeringen nu uppenbarligen landat på att inte hela befolkningen ska kunna vara med utan till och med begränsat detta, som jag nämnde i mitt förra anförande, till ungefär 5 % av den arbetsföra befolkningen. Det är förvisso en angelägen grupp och en grupp som behöver hjälp på alla sätt och vis, men det är väldigt svårt att se varför man har begränsat detta till just denna grupp i stället för att ha en mer omfattande rättighet för lo- kala och regionala uppgörelser. Vi som har drivit frågan under snart ett par decen- nier har egentligen aldrig begärt några statliga detalj- regleringar på detta område, utan det som vi har be- gärt har varit en tillåtelse från statsmakten att öppna möjligheten för lokala och regionala uppgörelser där man tror att man ska kunna hitta lösningar. Det är detta som gång på gång har förvägrats de olika organ ute i samhället som har önskat det. Jag tror att det under den närmaste månaden vid remissbehandlingen av denna departementspromemo- ria kommer att visa sig att de som har arbetat med Finsammodellen eller Socsammodellen på många håll kommer att uppfatta att det inte är möjligt i framtiden om denna lösning genomförs. Den sammanfattande bedömningen från vår sida är tyvärr inte äntligen, herr statsråd, utan den är att det nu läggs fram ett förslag som begränsar och för- svårar möjligheterna till den samordning som vi har velat öppna möjligheter för. I min interpellation ställde jag tre frågor, och jag tackade för svaret inledningsvis i mitt förra inlägg. Det som jag har anledning att ta upp och påpeka är att jag inte har fått svar på alla tre frågor som jag ställde. Den tredje frågan handlade om huruvida statsrådet har gjort någon värdering av de förluster som har åstadkommits i vårt land på grund av att man så att säga har legat på denna fråga i sex år sedan den lyck- ade utvärderingen från Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen kom våren 1997, alltså för sex år sedan. Frågan är om det går att få ett svar från talar- stolen.

Thomas Bodström (S)

Anf. 50 Thomas Bodström (S)

Herr talman! Eftersom min fråga tydligen var lite otydlig får jag komma tillbaka till den en gång till. Med utgångspunkt i behovet av samordning mellan försäkringskassa och sjukvård konstaterade jag att förslaget i departementspromemorian tar sikte på mycket utsatta grupper som står långt ifrån arbets- marknaden och behöver stöd från många håll. Jag menade att denna samordning snarast borde röra dem som Bo Könberg talade om, nämligen hela befolk- ningen. Och det största problemet kanske snarare är dem som står närmast arbetsmarknaden och är i be- hov av medicinsk rehabilitering. Och detta behöver skyndas på och kanske byggas ut när det gäller till exempel behandling av personer med symtomrelate- rade diagnoser som värk, utbrändhet och så vidare. Där finns det i dag inte mycket hjälp att få. Män- niskor går verkligen länge sjukskrivna. Ibland kom- mer de till slut, på grund av sjukskrivningen, till och med långt från arbetsmarknaden. Av detta skäl ställde jag min fråga, som jag nu ställer en gång till: Vilka åtgärder har statsrådet vid- tagit för att samordningen mellan sjukvård och för- säkringskassa ska förbättras för att uppnå detta mål avseende dem som står nära arbetsmarknaden - vilket jag uppfattar också ingick i riksdagens beställning?

Kerstin Lundgren (C)

Anf. 51 Kerstin Lundgren (C)

Herr talman! Låt mig återge riksdagens beställ- ning: Utskottets uppfattning är att samhällets resurser måste utnyttjas mera effektivt för att bättre kunna tillgodose enskilda människors behov av stöd särskilt när det är fråga om personer med sammansatta pro- blem. Många människor riskerar annars att hamna i en gråzon när problembilden inte ryms inom en enda myndighets ram. Det kan då leda till en rundgång mellan olika myndigheter. Det är därför angeläget att samarbete mellan alla berörda myndigheter kommer till stånd vid rehabilitering av personer med samman- satta problem. Det tillkännagivandet har regeringen försökt vill- fara i den departementspromemoria som är avlämnad. Min uppfattning är nog att Bo Könberg och Anna Lilliehöök helt enkelt vill gå längre än riksdagens tillkännagivande, och det kan man ju göra. Det är väl ingenting som hindrar det men det får man väl i så fall debattera och föra en politisk diskussion om. Jag har tittat på röstsammanräkningen vad gäller riksdagens tillkännagivande. I varje fall moderaterna röstade för det tillkännagivande som riksdagen gjorde och som jag nyss läst upp. Jag ska vara snabbare och mer precis än Bo Kön- berg här var som inte ville säga äntligen. Du ska få korta och kärnfulla svar på de tre frågorna. Jag börjar med den tredje frågan, om statsrådet har "gjort någon värdering av de förluster i form av både lidande och ekonomiska kostnader". Det är en så kallad retorisk fråga av samma innebörd som frå- gan: Har du slutat slå din fru? Om jag ska försöka svara på den måste jag ta ställning till allt lidande och elände som Bo Könberg räknar upp. Jag börjar med att säga att du ska få två tydliga ja och ett nej. Vi kan börja bakifrån. Jag har inte gjort någon värdering. Svaret är alltså nej - nu fick du svar på den tredje frågan. Sedan till den andra frågan: "Om statsrådet kom- mer att föreslå en sådan proposition, kommer den då, till skillnad från budgetförslaget hösten 2001, att medge en ekonomisk omfattning av den finansiella samordningen som på ett meningsfullt sätt uppfyller uppgörelsen bakom socialutskottets betänkande?" Svaret på den frågan är ja. Detta är bättre - nästan 2 miljarder kronor. Svaret på den första frågan, om statsrådet "bedömer det som sannolikt att riksdagen före som- maren får en proposition", är ja. Det är nu remisstid, och denna är sex veckor. Jag bedömer det som san- nolikt, och det är också regeringens ambition, att en sådan proposition presenteras.

Intressenter

Frågeställare

Kerstin LundgrenCenterpartiet

Besvarad av

Thomas BodströmSocialdemokraterna