Framtiden för Finsam
Interpellation 2024/25:419 av Åsa Eriksson (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2025-02-13
- Överlämnad
- 2025-02-14
- Anmäld
- 2025-02-18
- Sista svarsdatum
- 2025-02-28
- Svarsdatum
- 2025-04-08
- Besvarad
- 2025-04-08
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Statsrådet Anna Tenje (M)
I ett flertal debatter och uttalanden har socialförsäkringsministern tydliggjort att samordningsförbunden bedriver viktig verksamhet för människor med komplex problematik. Trots detta rapporterar förbund efter förbund att de statliga parterna, framför allt Försäkringskassan, alltmer drar sig undan Finsam-samverkan och menar att uppdraget ska bli smalare.
Jag vill därför fråga statsrådet Anna Tenje:
Vad avser statsrådet att göra för att Finsamverksamheter i framtiden ska kunna ge stöd till fler människor med komplex problematik?
Debatt
(14 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2024/25:419
Webb-tv: Framtiden för Finsam
Dokument från debatten
- Tisdag den 8 april 2025Kammarens föredragningslistor 2024/25:97
Protokoll från debatten
Anf. 32 Statsrådet Anna Tenje (M)
Herr talman! Åsa Eriksson har frågat mig vad jag avser att göra för att Finsamverksamheter i framtiden ska kunna ge stöd till fler människor med komplex problematik.
Sanne Lennström har frågat mig hur jag och regeringen avser att säkerställa att Finsam får ett system som är ändamålsenligt för att kunna mäta måluppfyllelse.
Att människors arbetsförmåga tas till vara i så stor utsträckning som möjligt är viktigt utifrån såväl ett mänskligt som ett samhälleligt perspektiv. Samordningsförbunden är betydelsefulla för att genom samordnade rehabiliteringsinsatser stödja människor att uppnå arbetsförmåga och egenförsörjning.
Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, har på uppdrag av regeringen utvärderat samordningsförbundsfinansierade insatsers effekter på individers försörjningssituation. Enligt ISF:s utvärdering får de personer som tar del av samordningsförbundsfinansierade insatser i form av teamverksamhet bättre möjligheter att försörja sig själva.
Samtidigt konstaterar ISF att antalet personer som får ta del av samordnade rehabiliteringsinsatser via samordningsförbunden har minskat under senare år. Jag vill poängtera att det är viktigt att de samverkande parterna i samordningsförbunden arbetar för att fler personer ska få tillgång till samordnade rehabiliteringsinsatser.
Det har sedan en tid tillbaka bedömts att det inte är förenligt med Finsamlagen att samordningsförbunden ansöker om medel från Europeiska socialfonden plus. Därför har regeringen gett Försäkringskassan i uppdrag att utveckla rutiner för hur samordningsförbundens målgrupper ska kunna ges fortsatt stöd genom socialfondsprojekt för att närma sig arbetsmarknaden.
Rutinerna ska vara vägledande för hur de samverkande parterna – genom samordningsförbundens beredningsstrukturer – identifierar och genomför samordnade rehabiliteringsinsatser med projektmedel från Europeiska socialfonden plus. Försäkringskassan ska även utveckla rutiner för att vara projektanordnare i de fall ingen annan av de berörda parterna beslutar om att vara det.
Genom detta uppdrag får vi snabbt på plats en modell som möjliggör att socialfondsmedel kommer samordningsförbundens målgrupper till del under innevarande programperiod.
De förslag till ändringar i Finsamlagen som Försäkringskassan redovisade i december 2024 bereds nu vidare inom Regeringskansliet. Detsamma gäller Försäkringskassans framställan om personuppgiftshantering avseende uppföljning av Finsaminsatser. Jag kan försäkra ledamöterna om att det pågår ett mycket aktivt arbete på Regeringskansliet i just dessa frågor.
Anf. 33 Åsa Eriksson (S)
Herr talman! Jag har glömt vilken gång i ordningen det är som vi debatterar Finsam. Nummer sex, visar statsrådet här – tack för det! Det är för att det är en sådan otroligt viktig fråga, åtminstone för oss socialdemokrater.
Herr talman! Sverige har som bekant Europas näst högsta arbetslöshet just nu. Vi har precis passerat Grekland. Det smärtar mig att säga det.
Mellan åren 2023 och 2024 ökade antalet sjukskrivna personer med psykiatrisk diagnos med 5 096 personer.
Socialtjänsten och data från Kolada vittnar om en förändrad målgrupp som behöver försörjningsstöd hos kommunerna. Det är allt fler som lider av ohälsa.
Herr talman! Samordningsförbunden känner målgrupperna. De vet av erfarenhet vilken typ av stöd som människor med komplex problematik som befinner sig långt från arbetsmarknaden behöver för att öka sin hälsa och sin arbetsförmåga och kunna försörja sig själva. Samordningsförbunden har metoder och arbetssätt som ger effekt, och utvärdering efter utvärdering visar att samordnat stöd är effektivt och långsiktigt hållbart.
Herr talman! Statsrådet Tenje är inte ansvarig för myndigheten Arbetsförmedlingen, men hon är ansvarig för att styra myndigheten Försäkringskassan – och Finsamverksamheten.
För oss socialdemokrater är Finsam ett effektivt och bra verktyg som ska användas för att fler människor ska få bättre hälsa, ökad arbetsförmåga och egen försörjning. Vi förstår inte varför regeringen inte agerar när utvecklingen helt uppenbart går i motsatt riktning.
Jag har i flera debatter med statsrådet framfört att Försäkringskassans alltmer restriva tolkning av den 20 år gamla Finsamlagstiftningen – som, nota bene, inte har ändrats; ändå gör man nu helt andra tolkningar – har bidragit till stora problem för effektiva och välfungerande Finsamverksamheter. Det här leder förstås till att färre människor får det stöd och den hjälp som de behöver.
Herr talman! I förra veckan höll Nationella nätverket för samordningsförbund årskonferens. Alla förbund som jag då pratade med, både tjänstemän och politiker av olika partifärg, vittnade om att samverkansklimatet nu är så dåligt att kärnuppdraget – att hjälpa individer att öka sin arbetsförmåga och försörja sig själva – kommer i skymundan och försvåras därför att de ingående parterna lägger betydligt mer fokus på organisatoriska frågor, exkluderingskriterier och vilka pengar man får söka, inte får söka, får blanda och så vidare i stället för att göra det som man vet behövs för att hjälpa människor in på arbetsmarknaden.
Lagstiftningen ser som sagt exakt likadan ut i dag som den har gjort i 20 år. Jag har lusläst regeringens regleringsbrev till Försäkringskassan. Ordalydelsen som gäller Finsam är ordagrant likadan. Ändå gör Försäkringskassan en helt annan tolkning i dag.
Vi har väntat på den här debatten sedan den 14 februari, då jag lämnade in interpellationen, så nu förväntar jag mig stora nyheter från Anna Tenje. Alla parter ska bidra till att fler får hjälp, säger Tenje. På vilket sätt menar Tenje att Försäkringskassan har bidragit till att fler människor får samordnat stöd?
Anf. 34 Sanne Lennström (S)
Herr talman! Uppföljning, utvärdering och analys är viktiga instrument för att berättiga en verksamhets existens och säkerställa god utveckling. Det är inte minst viktigt för att veta vilken effekt pengarna som vi betalar i skatt faktiskt har. Att en verksamhet kan visa sig effektiv är något som berättigar verksamhetens existens och fortlevnad.
Så ser det dock inte alltid ut. Ett exempel på det är samordningsförbunden, som vi debatterar här i dag.
För den som inte vet vad ett samordningsförbund är inleder jag med en kort redogörelse.
Verksamheten utgår från lagen om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser och gör det möjligt för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, kommunen och regionen att arbeta tillsammans i ett samordningsförbund. Samordningsförbundens primära uppgift är att finansiera insatser som ger stöd och rehabilitering till individer som har behov av myndighetsgemensamt stöd så att de får möjlighet att förbättra sin arbetsförmåga och på sikt försörja sig själva.
Ett samordningsförbund ska också stödja samverkan mellan parterna i det arbete som utförs inom ramen för Finsamlagstiftningen. Målgruppen är individer som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser från flera av de samverkande parterna för att uppnå eller förbättra sin förmåga till förvärvsarbete. Med en gemensam budget och ett gemensamt mål kan finansiell samordning bedrivas här.
Individinriktade insatser som finansieras av samordningsförbund riktar sig till individer som har rehabiliteringsbehov och samtidigt har behov av samordning från minst två av de här nämnda samverkande parterna. Att dessa båda kriterier uppfylls är en förutsättning för att den enskilda individen enligt Finsamlagen ska kunna ta del av en individinriktad insats finansierad av ett samordningsförbund.
Herr talman! Den här debatten handlar inte primärt om den skyhöga arbetslösheten, som Åsa Eriksson nämnde tidigare. Men det vi debatterar här i dag, samordningsförbundens framtid, är en förutsättning för att vi ska kunna göra situationen bättre och hjälpa dem som står långt från arbetsmarknaden genom samordnade resurser – fånga upp människor. Det skulle kunna dra oss en bit upp ur det arbetslöshetsträsk som vi fastnat i, där vi ligger i bottenligan i Europa och EU.
Samordningsförbunden använde fram till den 1 januari 2023 ett uppföljningssystem som hette SUS. SUS var till för att följa upp deltagare inom verksamheten. Efter att systemet lades ned ersattes det med Försäkringskassans system vid namn Uppföljning Finsam.
Skillnaden är att SUS byggde på individuell uppföljning genom att systemet kunde hantera personuppgifter. Uppföljning Finsam hanterar i stället bara antalet nya kvinnor och män i förbundets olika insatser. Det innebär att det nya systemet inte kan användas på samma sätt för förbundets måluppfyllelse.
Finsam är, som vi tidigare nämnt, ovärderligt för vissa människor. Vi ska kunna bevisa varje skattekronas effekt så att vi inte äventyrar denna viktiga verksamhet. Min fråga till statsrådet Anna Tenje är därför: Hur avser statsrådet och regeringen att säkerställa att Finsam får ett system som är ändamålsenligt för att kunna mäta måluppfyllelse?
(Applåder)
Anf. 35 Dzenan Cisija (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka Åsa Eriksson och Sanne Lennström för att de lyfter Finsam som en viktig fråga.
Jag bor själv i en politiskt eftersatt förort till Göteborg. Det är en stadsdel där många människor varje dag kämpar för att hitta sin plats i samhället, där unga tappar sin framtidstro och där föräldrar med psykisk ohälsa eller språksvårigheter inte vet vart de ska vända sig. Det är en stadsdel där människor faller mellan stolarna – inte för att de inte vill arbeta, utan för att systemet inte samarbetar.
Det är här Finsam kommer in. Finsam är inte ett byråkratiskt experiment. Det är ett praktiskt verktyg för att hjälpa verkliga människor med verkliga problem. Genom att Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommuner och regioner samverkar kan man tillsammans möta individen med ett samlat stöd.
I dag ser vi tyvärr motsatsen. Statliga myndigheter drar sig undan. Finansieringen minskar i reella termer. EU-medel som borde användas stoppas. Resultatet har blivit att projekt i bland annat Göteborg har lagts ned. Personal har sagts upp, och människor får inte hjälp i tid.
Herr talman! Om staten inte höjer sin medfinansiering till Finsam sätter man ett tak för vad kommuner och regioner kan bidra med. Finsam är uppbyggt på principen om jämbördigt ansvar, men om staten inte höjer sin andel kan inte heller andra parter göra detta. Det är kortsiktigt, tycker jag. Det är orättvist, och jag skulle påstå att det är samhällsekonomiskt dumt. För varje person som fastnar i passivitet, bollas mellan system och inte får rehabilitering ökar kostnaderna för försörjningsstöd, vård och psykisk ohälsa.
En färsk utvärdering som gjorts av Inspektionen för socialförsäkringen, ISF, visar samtidigt att Finsam fungerar. Människor kommer i arbete, får bättre hälsa och behöver mindre stöd. Så varför är regeringen så passiv? Varför finns inga tydliga styrsignaler till Försäkringskassan? Varför har man inte ökat medlen när behoven har ökat?
Herr talman! Vi vet att det finns tiotusentals – kanske hundratusentals – människor i Sverige som skulle behöva det stöd Finsam ger. Men bara några få procent nås i dag. Ska vi nöja oss med det? Jag menar att vi måste ha högre ambitioner. Vi ska inte montera ned. Vi ska bygga ut. Finsam borde vara ryggraden i vår aktiva välfärdspolitik.
Jag uppmanar regeringen att ta ansvar. Höj statens medfinansiering av Finsam! Ge tydliga direktiv till myndigheterna – i det här fallet Försäkringskassan! Säkerställ att EU-medel når rätt målgrupp! Och framför allt, låt inte fler människor falla mellan stolarna!
(Applåder)
Anf. 36 Caroline Högström (M)
Herr talman! Låt mig börja med att tacka både statsrådet Tenje och ledamöterna Eriksson och Lennström för att frågan om samordningsförbunden lyfts upp i kammaren igen – inte minst mot bakgrund av den diskussion några av oss hade hos NNS, Nationella nätverket för samordningsförbund.
Det fanns en viss självkritisk ton hos Socialdemokraterna, vilket jag då välkomnade. Men man missar återigen målet, för verkligheten är tydlig: När Socialdemokraterna hade regeringsmakten lyftes inte ett finger för att utveckla samordningsförbunden. Finsamlagstiftningen och dess potential för bättre samverkan mellan parterna hamnade i byrålådan. Där blev den liggande, dammig och bortglömd.
Det var först när statsrådet Anna Tenje och Moderaterna klev in på Regeringskansliet som arbetet faktiskt togs på allvar. Vi har inte blundat för problemen. Vi har öppnat ögonen och kavlat upp ärmarna.
Samordningsförbunden placerades mitt på bordet. Försäkringskassan fick ett efterlängtat uppdrag att utvärdera lagstiftningen. Inspektionen för socialförsäkringen fick i uppdrag att analysera effekterna. Efter detta har regeringen levererat ett nytt uppdrag om hur europeiska socialfondsmedel kan användas för att stödja målgruppen. Detta är inte små steg. Det är systematiska och ansvarstagande reformsteg.
Herr talman! Det handlar om ett genuint arbete för att följa samordningsförbunden in i framtiden. För det är ju staten som halkat efter – inte individen. Vi behöver modernisera vår samverkan och inte fastna i gamla strukturer. Vi ska för den sakens skull inte tappa bort målgruppen längs vägen.
Även om ledamöterna antyder att det går långsamt vill jag ändå säga att mycket har hänt på kort tid. Det har hänt mer än vad som hände när Socialdemokraterna styrde. Det är dock viktigt att vi gör rätt och inte bara är snabba. Målgruppen är nämligen bland de mest utsatta. Det är personer som ofta faller mellan stolarna men som behöver samhällets samlade kraft.
Vi står fast vid vår ambition: att skapa bättre samverkan, större effektivitet och ett starkare stöd till dem som behöver det mest. Det är ett ansvarstagande som jag hoppas att fler partier är beredda att ställa upp på.
Anf. 37 Statsrådet Anna Tenje (M)
Herr talman! Det råder ingen tvekan här i plenisalen om att vi är ganska sampratade när det gäller just synen på samordningsförbunden. De fyller en väldigt viktig och värdefull funktion genom medfinansiering och samordnande av rehabiliteringsinsatser för att stödja människor att uppnå arbetsförmåga och egenförsörjning. Det handlar om personer som många gånger står ganska långt ifrån arbetsmarknaden och som under alltför lång tid har känt av en viss undanträngningseffekt.
Vi vet att forskningen visar att långa bidragsperioder bidrar till ökad risk för bland annat ohälsa, fattigdom och utanförskap. Detta försämrar ytterligare människors möjlighet att komma in på arbetsmarknaden och bli självförsörjande. Jag har därför följt just de här frågorna med stort intresse, och precis som ledamoten Högström sa har vi placerat dem mitt på bordet.
Om man tittar vidare på ISF:s utvärdering kan man konstatera att det har gett resultat för de personer som har tagit del av samordningsförbundens samfinansierade insatser i form av teamverksamhet. Dessa personer har fått större och bättre möjlighet att försörja sig själva.
Vi har som sagt haft ganska många debatter om detta i den här kammaren. För mig har det i hela processen varit väldigt viktigt att vara lösningsorienterad och snabbfotad. Det gäller inte minst i frågan om socialfondsmedlen. Frågan gäller hur de ska kunna komma en till del och framför allt att samordningsförbundens målgrupper ska kunna ta del av dessa pengar.
Herr talman! Det är viktigt att poängtera att tanken aldrig har varit att just samordningsförbunden ska ersätta den befintliga verksamhet som finns eller bli en egen rehabiliteringsmyndighet. Det uppdrag som Försäkringskassan nu har fått innebär att regeringen säkerställer att det finns en bottenplatta och en garant för att det alltid ska finnas en projektsamordnare. Försäkringskassan har fått ett uppdrag efter en mycket god dialog med regeringen om vikten av att socialfondsmedel – så kallade ESF-medel, som vi talar om här i dag – fortsatt ska kunna komma samordningsförbundens målgrupper till del. Ingen part ska med motiveringen att man inte mäktar med att vara just projektsamordnare avstå från att bidra till att ESF-medel ska kunna finansiera viktiga insatser.
Alla parter som i dag kan – och som även tidigare har kunnat – söka ESF-medel kommer även fortsättningsvis att kunna göra det. Vi såg dock att flera parter vittnade om svårigheter när det inte längre var möjligt att ansöka genom samordningsförbunden. Nu löser vi detta genom att Försäkringskassan blir bottenplattan och garanten.
Verksamheten ska fortsättningsvis ske även hos parterna, och tillsammans ska insatser och projekt kunna identifieras, finansieras och koordineras genom samordningsförbunden där man finner det lämpligt. Samordningsförbundens fyra medlemmar ska alltså fortsättningsvis vara delaktiga till gagn för målgruppen, och principen om medfinansiering och aktivt engagemang ska kvarstå.
Därför ska uppdraget genomföras i samverkan med Arbetsförmedlingen, Socialstyrelsen och SKR genom Nationella rådet för finansiell samordning. Detta skapar möjlighet till ökad finansiering som kommer målgruppen till del. De tilldelningsmedel som förbundet tidigare har använt för medfinansiering av ESF-medel kan användas för andra projekt till nytta för målgruppen. Samtidigt kan ytterligare medel från ESF tillgängliggöras.
Jag hoppas på mycket verkstad med de medel som nu återstår under ESF:s programperiod fram till 2027.
Anf. 38 Åsa Eriksson (S)
Herr talman! Det finns en hel del jag vill kommentera i statsrådets svar och i ledamoten Högströms tidigare inlägg i debatten.
Ledamoten Högström säger att det har hänt mycket på kort tid sedan Anna Tenje blev ansvarigt statsråd. Det är sant. Dessvärre har det gått i helt fel riktning, om ni frågar vilket samordningsförbund som helst. Det är sedan den här regeringen tillträdde som Försäkringskassan och nu också Arbetsförmedlingen på punkt efter punkt snävar åt tolkningen av lagstiftningen och stoppar projekt som de tidigare har varit positiva till. De stoppar ansökningar om ESF-medel med olika märkliga motiveringar.
Att det händer saker snabbt är inte alltid bra, om det går i fel riktning. Jag skulle vilja uppmuntra både ledamoten Högström och statsrådet Anna Tenje att läsa förarbetena till Finsamlagstiftningen, bland annat den Ds som togs fram och tydliggjorde intentionerna med lagstiftningen, det vill säga att vara den hängränna som saknas i välfärdssystemens stuprörssystem. Det är inte rimligt att tro att människor med komplexa problem ska passa in i ett av stuprörens verktygslådor. Det behövs hängrännor, det vill säga ett samordningsförbund med verksamhet som kan hjälpa till med det som individen behöver.
Fru talman! Statsrådet Tenje sa nyss att hon har gett i uppdrag att tydliggöra hur man ska kunna använda socialfondsmedel, just eftersom Försäkringskassan har vägrat samordningsförbund att använda socialfondsmedel. Samordningsförbund får inte ens låna ut personal som är med och skriver ansökningar. Man får inte blanda Finsampengar och ESF-medel, enligt Försäkringskassan. Detta stoppar massor av bra verksamhet för de utsatta individerna.
När Tenje säger att Finsam inte ska vara en rehabmyndighet vill jag hemskt gärna veta vilken myndighet som ska vara det. Jag vill återigen upplysa om en person som har fått stöd av en Finsamverksamhet, som jag har berättat om tidigare. Det handlar om en man som var sjuk men inte hade någon SGI och därför inte kunde få ersättning från Försäkringskassan. Därför hade han gått på försörjningsstöd i många år. Han stod så långt ifrån arbetsmarknaden att det inte var aktuellt för honom att söka stöd hos Arbetsförmedlingen. Dessutom bodde han i sin bil därför att han inte hade tillräcklig inkomst för att ha en lägenhet.
Vilken myndighet menar Anna Tenje ska ta sig an den här personen? Han behöver arbetslivsinriktad rehabilitering, sjukvård, försörjning och hjälp med utbildning så att han kan komma in på arbetsmarknaden. Det fick han. I dag arbetar han, har egen försörjning, bor i en lägenhet, mår bra, bidrar, betalar skatt – precis det som vi vill att alla människor ska göra.
Om samordningsförbunden inte får vara hängrännan i välfärdssystemen, vem menar Anna Tenje ska ta ansvar för en person med komplexa problem som behöver hjälp från alla fyra ingående parter? Det vill jag gärna veta.
Kommer statsrådet att ta initiativ till en annan typ av styrning av Försäkringskassan? Eller kommer de att få fortsätta att snäva åt tolkningen av regelverket så att ännu färre får stöd?
(Applåder)
Anf. 39 Sanne Lennström (S)
Fru talman! Jag tänker inte uppehålla mig vid ledamoten Högströms historieskrivning av den förra mandatperioden. Anledningen till det är att dagens debatt egentligen inte är till för oss som ledamöter eller för statsrådet utan för Finsam och de människor som jobbar där eller berörs av verksamheten. Den här debatten är till för att de ska få svar på frågan om den viktiga verksamhetens framtid.
Nationella nätverket för samordningsförbund, även kallat NNS, och samordningsförbunden i landet ser allvarligt på att det i dag saknas ett tillfredsställande system för att följa upp de insatser som finansieras och administreras genom samordningsförbunden. Det är i högsta grad alarmerande att vi inte kan följa resultatet av de 670 miljoner som förbunden omfattar årligen.
Arbetet med att säkerställa ett välfungerande uppföljningssystem behöver gå snabbt. Förbunden meddelar att de redan har väntat länge. En hemställan har lämnats till regeringen under 2024, och nu under våren 2025 har regeringen aviserat att Socialdepartementet ska lösa frågan. Det är många som hoppas att det är sant och att statsrådet kan ge lite tydligare och mer lugnande besked under debatten i dag.
NNS aviserade 2023 att förbunden och deras medlemmar i avvaktan på ett heltäckande uppföljningssystem bör ges ett tydligt uppdrag att sköta uppföljningen och möjliggöra för förbunden att få aggregerade data. Detta har inte skett än, men det är fortfarande ett tydligt önskemål.
Samordningsförbunden bör dessutom ges stabila förutsättningar att parallellt ta fram kunskap om förbundens arbete. I linje med detta önskar NNS att Inspektionen för socialförsäkringen och även andra utvärderingsinstitut, till exempel IFAU, ges fler regeringsuppdrag om effektutvärderingar inom ramen för Finsams arbete och resultat. Det finns olika områden som med fördel skulle kunna mätas och som skulle kunna bidra med värdefull kunskap. Här kan vi exempelvis nämna den senaste utvärderingen från ISF, men det finns många exempel på vad som även i övrigt kan effektutvärderas i en samverkan.
Samarbete med universitet och lärosäten bör utvecklas och även samarbeten med Försäkringskassan, Arbetsförmedlingens analysenheter och andra myndigheter med forskningskompetens, exempelvis ISF och IFAU. I dagsläget pågår ett samarbete med MSI, Mötesplats Social Innovation, och Malmö universitet med flera. Uppdraget kommer från EU-kommissionen, som har ställt krav på sina medlemsländer att upprätta ekosystem för så kallade kompetenscenter för social innovation på temat inkluderande arbetsmarknad.
Jag har därför fortfarande samma frågor: Kan statsrådet lugna samordningsförbuden och de personer som är beroende av dessa med ett besked om ett bättre uppföljningssystem inom en snar framtid? Vad mer på detta tema kan effektutvärderas i samverkan?
(Applåder)
Anf. 40 Dzenan Cisija (S)
Fru talman! Jag vill påminna om vad diskussionen egentligen handlar om, nämligen människor som samhället sviker. Det är människor som lever med psykisk ohälsa, människor som har varit sjukskrivna i flera år och unga som aldrig har fått en chans att komma in på arbetsmarknaden. I den politiskt och ekonomiskt eftersatta förorten där jag bor är detta vardag.
Finsam har visat att det går att göra skillnad. När alla samhällsaktörer går samman kan människor resa sig, hitta ett jobb eller börja studera. Det är ett hopp, och det kallas även värdighet.
I dag monteras detta hopp ned bit för bit därför att staten inte tar sitt ansvar. Det minsta man kan kräva, och det gör jag nu, är att regeringen ökar sin finansiering så att fler får hjälp. All forskning visar att det är en investering som betalar sig för både individen och samhället.
Mitt budskap är tydligt: Sluta bromsa! Börja bygga! Låt Finsam nå fler som behöver det!
Eftersom jag inte har fler anföranden kvar vill jag tillägga att senast de statliga medlen höjdes var 2016, då vi hade en socialdemokratiskt ledd regering.
(Applåder)
Anf. 41 Caroline Högström (M)
Fru talman! Företrädare för Socialdemokraterna står här och målar upp en bild av att samordningsförbunden är under hot, vilket inte stämmer. Det är att göra både samhällsdebatten och samordningsförbunden en rejäl otjänst. Det skapar oro och är helt utan verklighetsförankring. Dessutom lägger vi nu inte tid på att utveckla samordningsförbunden eller på att skapa de bästa möjligheterna för samordningsförbunden att nå målgruppen utan på att lugna och förklara att det inte är sant.
Om vi tittar på resultaten kan vi se att den här regeringen, med omtanke om samordningsförbunden och om målgruppen, gör skillnad. Man ser över uppföljningssystemet, eftersom systemet har ändrats på grund av en rest från tidigare. Redan 2020 kom en hemställan från Försäkringskassan om personuppgifter som det inte gjorts någonting åt. Men när vi faktiskt har en regering som levererar står Socialdemokraterna här i kammaren och beskriver en verklighet som inte finns, förutom kanske i Socialdemokraternas partigrupp.
Vi är dock flera som värnar om målgruppen och som vet att samordningsförbunden gör en viktig insats för individerna och för samhället. Det måste vi skapa bättre förutsättningar för. Därför är exempelvis den utvärdering som Försäkringskassan fick göra viktig. Nu behöver man titta på vad som kan göras vidare med det. Det vi har gjort med ESF-medlen är också viktigt för samordningsförbunden.
Den här regeringen levererar. Sluta måla upp en bild som inte stämmer överens med sanningen och som helt i onödan skapar oro för en viktig målgrupp och för en viktig samhällsinsats! Det borde bli ordning.
Jag tackar för debatten och kan lugna alla där hemma: Ni behöver inte vara oroliga.
Anf. 42 Statsrådet Anna Tenje (M)
Fru talman! Min förhoppning här i dag var att vi alla, oavsett geografi eller politisk färg, skulle kunna samlas och sluta upp kring det viktiga uppdraget i Finsam: att hjälpa människor till arbetsförmåga och egen försörjning. Men jag måste erkänna att jag gick lite bet där.
Det är precis som ledamoten Högström beskriver: Det målas upp en bild som faktiskt inte stämmer. Det späs på en oro, och det göds en misstänksamhet i kammaren som det verkligen inte finns fog för. Det gör mig bekymrad.
Ledamöterna står i talarstolen och pratar om det minsta man kan kräva. Då vill jag vara tydlig, fru talman, med att det minsta man kan kräva av en ledamot som riktar kritik gentemot regeringen för att vi inte höjer finansieringen är att det egna partiet åtminstone hade med det i sitt eget budgetförslag. Men det hade inte Socialdemokraterna. De säger att Försäkringskassan borde få mer pengar eller att anslagen till medfinansiering borde vara högre, men de hade inte ens med det i sin egen budget. Det gör att kritiken faller ganska platt.
Det målas upp en oro för att samordningsförbunden nu inte kommer att kunna fortsätta bedriva sin verksamhet. Det är helt felaktigt. Tanken har aldrig varit att samordningsförbunden ska ersätta den befintliga verksamheten eller bli en egen rehabiliteringsmyndighet. Verksamheten och projekten ska bedrivas hos parterna. Men givet att individen har en komplex situation behövs det hjälp från många olika parter. Det kan också hända att man de facto träffar på dem under olika omständigheter. Just därför ska samordningsförbunden finnas där och plocka upp, samordna och se till att man får ta del av den verksamhet som bedrivs.
Det uppdrag som Försäkringskassan nu har fått hoppades jag skulle göra att vi äntligen kom bort från diskussionen om huruvida det går att ansöka om ESF-medel eller inte. Det kommer det alltså att göra framöver, med hjälp av samordningsförbundens beredningsstruktur. Och Försäkringskassan blir garanten när det finns behov av just projektsamordnare och när det har funnits indikation på att man inte mäktar med att vara den som söker och att vara projektsamordnare. Nu kan fullt fokus, full kraft och full energi läggas på målgruppen, i stället för att ha långa diskussioner om vem som får göra vad. Försäkringskassan kommer alltså att vara den garanten.
Det skulle inte hjälpa målgruppen som sådan att det diskuteras vem som får eller inte får söka och varför. Nu har vi löst den uppgiften, och nu kan fullt fokus vara på just kärnverksamheten: att hjälpa dem som i dag står långt ifrån arbetsmarknaden att få en egen försörjning och att få hjälp och stöd.
Fru talman! Allt detta har aviserats tillsammans med Nationella nätverket för samordningsförbund, NNS, i en artikel tillsammans med dåvarande ordföranden Fredrik Lundén för att markera tydligt att det mellan regeringen och NNS finns stor samsyn och stort samförstånd i frågan. Men det finns också ett behov av att vi nu gemensamt rör oss framåt, för att just bistå och hjälpa så många som möjligt i målgruppen.
Fru talman! Min önskan är bara att fler, även i den här salen, kan ansluta till det och fokusera på dem som verkligen behöver hjälp och stöd i stället för att sprida oro och osäkerhet.
Anf. 43 Åsa Eriksson (S)
Fru talman! Jag har som sagt väntat på den här debatten sedan den 14 februari, då jag lämnade in interpellationen. Jag vet att många som arbetar på olika samordningsförbund runt om i Sverige följer den här debatten. Men tyvärr tror jag inte att någon av dem har blivit klokare. De har nämligen alldeles nyss fått utskick om att samordningsförbund inte får sammanblanda sina medel eller tjänster med ESF-medel över huvud taget, men nyss stod statsrådet här och sa att man har rätat ut alla frågetecken och att det ska ske via Finsams beredningsprocesser. Jag tror att statsrådet kommer att få ett antal frågor från ett antal samordningsförbund efter det här.
Oavsett vilket är det precis som ledamoten Lennström säger: Finsam finns till för de individer som inte får stöd och hjälp med det de behöver av de ingående parterna, därför att de ingående parterna – vad statsrådet än säger – inte har rätt verktyg i sina verktygslådor.
Den här regeringen bryr sig kanske inte om att detta är en unik och efterlängtad lag, som enligt alla utvärderingar är oslagbar i fråga om att ge dem som står längst ifrån arbetsmarknaden den hjälp de verkligen behöver för att öka sin förmåga. Men nu vantolkas den så att fungerande verksamheter och effektiva insatser raseras. Eller så har man inte förmåga eller kompetens att styra de statliga myndigheterna dit man vill. Jag vet inte vilket som är värst. Men jag vet att det drabbar invånarna i Sverige och alla dem som behöver de här insatserna.
Jag tycker att ledamoten Dzenan Cisija sa det bra: Finsam borde vara ryggraden i vår aktiva välfärdspolitik. Det var banne mig det vackraste jag har hört på länge. Tänk om statsrådet kunde skriva det i sitt nästa regleringsbrev till Försäkringskassan! Då skulle många fler människor kunna få hjälp med att förbättra sin hälsa och sin arbetsförmåga och att försörja sig själva, eftersom de ingående parterna inte klarar det själva.
(Applåder)
Anf. 44 Sanne Lennström (S)
Fru talman! Jag tror att jag kan tala för både mig själv och mina kollegor här i kammaren när jag säger att vi inte är här för att röra upp oro, även om vi har fått ta del av väldigt mycket oro. Anledningen till att jag begärde den här debatten var helt enkelt att jag ville få besked om uppföljningen.
Jag kanske hade önskat ett lite tydligare svar på när och hur den här uppföljningen kommer att ske. Men jag inser att vi får återkomma i den frågan när detta har kommit lite längre i beredningen. Vi vill veta mer om det aktiva arbete som pågår inom Regeringskansliet. Fortsättning följer – det får bli en åttonde debatt om Finsam i framtiden.
Men det tackar jag så mycket för svaret och för dagens debatt.
(Applåder)
Anf. 45 Statsrådet Anna Tenje (M)
Fru talman! Låt mig vara tydlig! I en artikel som uppenbarligen inte kommit alla till del gick vi ut och lämnade besked kring ESF-medlen tillsammans med Nationella nätverket för samordningsförbund. För att markera vår samsyn och vårt samförstånd lämnar vi också besked när det gäller översynen av Finsamlagen. Den tar sin utgångspunkt i den utvärdering som ISF presenterade den 2 december 2024 och den analys av Finsamlagen som Försäkringskassan nyligen gjort. I den delen kommer vi också att återkomma, precis på samma sätt som vi kommer att återkomma om uppföljningen av verksamheten. Jag delar helt och hållet ledamoten Lennströms ståndpunkt att det är viktigt att få tydliga besked om vad som funkar och inte funkar, just för att samordningsförbunden ska kunna ta del av varandras projekt och kunna sprida dem, så att de kommer dem till del som verkligen behöver dem och därmed får fler i målgruppen att närma sig arbetsmarknaden och komma i egen försörjning.
Med detta, fru talman, får jag tacka för debatten. Men jag ser också fram emot fler debatter, vilket jag utgår från att det blir, givet att vi inte riktigt verkar stå på samma planhalva när det gäller vad som har sagts och gjorts och vad som är viktigast att göra härnäst.
(Applåder)
I detta anförande instämde Mats Sander (M).
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.