Foster som lever efter abort
Interpellation 2010/11:432 av Kronlid, Julia (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2011-05-20
- Anmäld
- 2011-06-07
- Besvarad
- 2011-06-10
- Sista svarsdatum
- 2011-06-10
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 20 maj
Interpellation
2010/11:432 Foster som lever efter abort
av Julia Kronlid (SD)
till socialminister Göran Hägglund (KD)
Det har nyligen uppmärksammats i medierna att vårdpersonal har slagit larm om fall där foster som aborteras fortfarande är vid liv när de kommer ut och får ligga och självdö. En sjuksköterska berättade att det senaste året har det rört sig om ett fall i vecka 18 och ett fall i vecka 22 som hon har varit med om. Rimligtvis finns det många fler liknande fall som det inte rapporterats om. Det handlar alltså om att foster får dö mitt framför ögonen på vårdpersonalen och de får inte göra något. Om de gör det bryter de mot lagen. Enligt vårdpersonalen kan detta röra sig om fullt friska foster. Citat från en artikel i Dagens medicin (18 maj 2011): ”Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon, men vi kan ingenting göra. Eller rättare sagt: vi får inte göra någonting. I så fall bryter vi mot lagen, säger en sjuksköterska som Dagens Medicin pratat med, men som vill vara anonym.”
Detta måste innebära ett djupt obehag för kvinnan, fostret och vårdpersonalen. Vårdpersonal har slutat sitt arbete på grund av att de inte står ut med detta.
Ett av de uppmärksammade fallen där fostret efter abort levde upp till en timma skedde redan i vecka 18 vilket är inom gränsen för fri abort i Sverige. Den medicinska utvecklingen inom neonatalvården gör hela tiden framsteg och möjligheten finns att rädda för tidigt födda i ett relativt tidigt skede. Med dagens lagstiftning kan aborter godkännas upp till vecka 22. Det innebär att gränsen till det stadiet där foster kan räddas och överleva är näst intill obefintlig då det finns fall där man lyckats rädda barn i vecka 21.
Min fråga till socialminister Göran Hägglund är:
Vilka åtgärder avser socialministern att vidta mot att detta hanterande av foster får ske i Sverige där kvinnan, fostret och vårdpersonalen utsätts för ett djupt obehag?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:432
Webb-tv: Foster som lever efter abort
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:113 Fredagen den 10 juniProtokoll 2010/11:113 20 § Svar på interpellation 2010/11:432 om foster som lever efter abort
Protokoll från debatten
Anf. 107 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Julia Kronlid har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta kring hanterandet av foster vid abort där både kvinnan, fostret och vårdpersonalen utsätts för ett djupt obehag.
Abortlagen (1974:595) ger kvinnan rätt att bestämma om hon vill avbryta graviditeten under förutsättning att detta sker före utgången av den 18:e graviditetsveckan. Om aborten ska utföras efter den 18:e graviditetsveckan krävs tillstånd från Socialstyrelsens rättsliga råd. För att få en abort beviljad så sent i graviditeten krävs synnerliga skäl. I lagen finns ingen tidsgräns angiven för hur sent i graviditeten som abort får göras. I stället får enligt lagens 3 § tillstånd inte ges om det "finns anledning antaga att fostret är livsdugligt".
Enligt rättsliga rådets praxis tillåts abort i princip inte efter den 22:a graviditetsveckan annat än om havandeskapet kan antas medföra allvarlig fara för kvinnans liv och hälsa eller om fostret är så svårt skadat att det inte bedöms kunna överleva. Hur starka de synnerliga skälen än är, tillåts alltså inte abort om det finns anledning att anta att fostret bedöms kunna överleva.
Det är djupt olyckligt att det uppstår situationer som de som beskrivs i interpellationen och i medierna. Det berör oss alla, och det är naturligtvis obehagligt för de inblandade. Socialstyrelsen har ansvar att följa och arbeta med frågor som rör abortverksamheten. Socialstyrelsen ska mot denna bakgrund, i samråd med myndighetens rådgivande organ för etiska frågor, se över vilka rutiner som bör finnas och vilka lämpliga medicinska metoder som finns att tillgå för att undvika att dessa situationer uppstår.
Anf. 108 Julia Kronlid (Sd)
Fru talman! För att ge en bakgrund till interpellationen skulle jag vilja läsa upp lite av de saker som uppmärksammats i medier. Den 18 maj uttalar en sjuksköterska i Dagens Medicin: "Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon, men vi kan ingenting göra. Eller rättare sagt: vi får inte göra någonting. I så fall bryter vi mot lagen." Sjuksköterskan berättade att hon varit med om två fall senaste året, ett fall i vecka 18 och ett i vecka 22.
Vid en rundringning av tidningen Dagen som publicerades den 25 maj framkom det att på nästan hälften av Sveriges sjukhus känner man igen händelsen att aborterat foster visar livstecken. En barnmorska berättar i artikeln att ofta lever fostren bara någon minut men att de haft fall där de levt längre än så och en gång upp till en timme. På något sjukhus läggs fostret i ett bäcken med locket på, någon håller det i famnen tills det går bort och en tredje lägger det ute i sköljen där det lämnas ensamt att dö.
Att foster lämnas att dö på detta vis i Sverige anser Sverigedemokraterna är fullständigt orimligt. Det är djupt omänskligt att kvinnan, fostret och vårdpersonalen ska utsättas för detta obehag.
Socialminister Göran Hägglund framhåller i sitt svar på min interpellation att det i dag finns ett så kallat livsduglighetskriterium, att abort endast får utföras om man anser att fostret inte kan överleva utanför livmodern. Samtidigt finns det en praxis att sena aborter efter vecka 18 kan godkännas ända upp till vecka 22, och då inte enbart på grund av skador på fostret utan också av sociala skäl hos föräldrarna där fostret får antas vara friskt.
Den tillämpade övre gränsen för abort i 22:a graviditetsveckan har tillkommit av samma skäl som anförts som huvudsakligt skäl till 18-veckorsgränsen, nämligen behovet av en betryggande säkerhetsmarginal till livsdugligt foster. I dag kan cirka hälften av alla barn som föds i 23:e-24:e graviditetsveckan bringas att överleva. För ett antal år sedan trodde man inte inom prematurvården att den gränsen skulle kunna förskjutas nedåt. Forskningen inom den prematura vården har dock gått snabbt framåt, och i dag finns det fall då barn kunnat räddas till livet så tidigt som i vecka 21.
Vi har ett exempel i Sverige med Hampus Åkerberg som 2007 föddes på Akademiska sjukhuset i Uppsala när han var 21 veckor och 6 dagar gammal och överlevde. Det finns också fall i Tyskland och i USA där barn kunnat räddas så tidigt som i vecka 21.
Då vill jag fråga socialminister Göran Hägglund: Är det då rimligt att foster i samma ålder ska lämnas att självdö och kippa efter andan upp till en timme?
Eftersom en ultraljudsundersökning av en graviditet har en felmarginal på +-2 veckor räcker inte längre den i praxis tillämpade övre gränsen på 22 veckor för att utesluta att barnet kan leva utanför kvinnans kropp. Det skulle kunna hända att en abort sker i vecka 24.
När abortlagen stiftades 1974 kunde barn räddas i vecka 28, och abort kunde beviljas upp till vecka 24. Då fanns det 4 veckors marginal. I dag kan barn räddas i vecka 21 och abort beviljas upp till vecka 22, och det är fri abort upp till vecka 18.
Praxis för sen abort har ändrats från vecka 24 till vecka 22 på grund av den medicinska utvecklingen, och nu måste det vara dags att den ändras igen. Kriteriet om livsduglighet och praxis för i vilken vecka som abort kan godkännas måste gå hand i hand. Redan i dagens abortlagstiftning kallas det inte en abort när fostret kan bringas att överleva, utan då kallas det avbrytande av havandeskap.
Jag vill veta vilka åtgärder socialminister Göran Hägglund kommer att vidta för att den nuvarande abortlagstiftningen och praxisen att aborter kan godkännas upp till vecka 22 ändras?
Anf. 109 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Vi har i Sverige haft en abortlagstiftning sedan mitten av 70-talet, och den gäller i stort än i dag. Den utformades som så att under de första 18 veckorna bestämmer kvinnan själv. Det behöver inte anges något skäl över huvud taget för abort inom den tidsramen. Efter vecka 18 sker en prövning. Det tycker jag är en rimlig och klok ordning.
Vi har haft en förändrad medicinsk-teknisk utveckling, precis som beskrevs här, som har lett till att allt tidigare födda barn kan räddas till livet, och det är någonting fantastiskt. Det här har ställt abortlagstiftningen inför en rad svåra avvägningar, där det handlar om, såsom lagstiftningen är utformad, att säkerställa att ingen som kan antas ha en möjlighet att överleva och klara sig själv ska kunna aborteras. Där är gränsen tänkt att gå.
Den övre gränsen har justerats allteftersom medicinska landvinningar har gjorts, och det tycker jag är en klok väg att gå. Den modell som vi har valt tycker jag är den rätta, nämligen att vecka 22 inte är fastslagen i lagen, utan det sker praxisförändringar som diskuteras i Socialstyrelsens etiska och rättsliga råd för att göra de justeringar som kan krävas i takt med att nya landvinningar görs som gör att vi klarar av att rädda allt tidigare födda barn. Det handlar alltså inte om en lagändring. Man kan naturligtvis yrka på en sådan.
Jag tror att vi till följd av den medicinska utvecklingen så småningom kommer att få skäl att justera den övre gränsen. Men det är viktigt att det görs grundligt, genomtänkt och utifrån alla de medicinska fakta man kan ha i sammanhanget. Annars hamnar vi i ett knepigt etiskt dilemma som ju ändå finns i det här stora frågekomplexet.
Anf. 110 Julia Kronlid (Sd)
Fru talman! Jag noterar att socialminister Göran Hägglund inte helt svarar på min fråga: Vad kommer socialministern att göra för att agera i detta nu? Socialminister Göran Hägglund säger att vi så småningom skulle kunna se över gränserna. Jag och Sverigedemokraterna anser att detta måste ske
nu
. Vi har redan sett svåra etiska dilemman. Trots att livsduglighetskriteriet finns händer det att aborterade foster visar tydliga livstecken. Detta måste vara ett faktum som gör att åtgärder vidtas
nu
.
Sverigedemokraterna har under lång tid hävdat att gränserna för dagens abortlagstiftning måste ses över och ändras. Socialminister Göran Hägglund har varit minister i fem år och ännu inte agerat i frågan trots att Kristdemokraterna tidigare har ifrågasatt dagens abortlagstiftning. De flesta länder i Europa har fri abort upp till vecka 12, vilket Sverigedemokraterna också ser som en rimlig gräns, i stället för vecka 18 som vi i Sverige är ensamma om. Det måste gå att göra den övre gränsen tydligare i praxis. Vi säger att det inte finns någon gräns, men vi har ändå en praxis, och den måste tydligen ändras. Min önskan är att socialminister Göran Hägglund vidtar åtgärder för att så ska ske.
Att det finns ett etiskt dilemma mellan kvinnans intresse och fostrets intresse har tidigare i Sverige diskuterats mycket tydligare, bland annat i ett betänkande från 1994/95 då det gjordes vissa förändringar i abortlagstiftningen. I detta betänkande fanns det med en utredning som hette
Utredningen om det ofödda barnet
. Där framhålls kvinnan och fostret som två individer som är skyddsvärda och att fostret inte enbart kan ses som en del av kvinnans kropp. Enligt utredningen måste man ibland låta den enas intressen gå före den andras, och fostrets intressen bör väga tyngre allteftersom fosterutvecklingen fortskrider. Vi måste våga prata om abort utifrån flera intressen och se både till kvinnans behov och till fostrets rätt till skydd.
Delar av den argumentation jag förde tidigare, att man kan rädda barn allt tidigare och att det inte alltid går i linje med praxisen om vecka 22, har jag tagit av en motion skriven av socialminister Göran Hägglund själv för ett antal år sedan. Jag har lite svårt att förstå att socialminister Göran Hägglund säger att en ändring av praxis ska ske längre fram i tiden när medvetenheten har funnits under flera år.
Efter många diskussioner kom man äntligen 2008 fram till gränsen för när ett foster ska folkbokföras och räknas som barn. Gränsen sänktes från 28 till 22 veckor oavsett om barnet föds levande eller är dödfött.
Enligt folkbokföringslagen räcker det med att ett foster andas eller visar något livstecken efter födseln för att det ska anmälas till folkbokföringen och därmed räknas som ett barn. Om det tillmäts betydelse att ett barn som kippar efter andan eller rör sig som bevis för att barnet inte är dött vid för tidigt födda och missfall, varför då inte tillmäta detta något värde när samma sak sker vid aborter? I tidningen Dagen den 25 maj ställs frågan om sjukhusen verkligen kan veta att fostren lever. En barnmorska svarade: Ja, men det andas ju. En annan säger: Hjärtat kan ticka på. En tredje säger: Det kan ge ljud ifrån sig och i sällsynta fall skrika.
Min fråga till socialminister Göran Hägglund är om dessa uppmärksammade aborterade foster som visar tydliga livstecken ska räknas som levande och behandlas som barn. Eller menar socialminister Göran Hägglund att dessa aborterade foster som kippar efter andan och ger ljud ifrån sig är döda? Jag undrar om inte socialminister Göran Hägglund kan hålla med om att vi i dag har en abortlagstiftning och en abortpraxis som strider mot barnkonventionen som säger att barnet har rätt till liv och utveckling till det yttersta av samhällets resurser.
Anf. 111 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag försökte i mitt tidigare inlägg beskriva hur den svenska lagstiftningen är konstruerad, nämligen att under de första 18 veckorna bestämmer kvinnan själv, därefter sker en ansökan och en prövning av de enskilda fallen.
Jag försökte också beskriva att vi har en praxisbildning som har landat vid den 22:a veckan och att den justeras i takt med att det görs medicinska landvinningar. Det har gjorts tidigare, och det kan komma att ske igen. Jag beskrev att det är Socialstyrelsen och dess expertorgan som gör de här bedömningarna som kan leda till praxisförändringar. Den här frågan är nu föremål för deras överväganden.
Jag tror att jag och många andra reagerar inför de beskrivningar vi har fått. Det är självklart att ingen kan vara oberörd inför det som man har kunnat läsa eller höra människor berätta. Därför tittar Socialstyrelsen på detta.
Julia Kronlid frågar vad man ska göra nu. Som minister gör jag ingenting nu, utan detta tittas på och vi får ett underlag innan ställningstagande görs. I det här fallet är det dessutom inte ministern som gör ställningstagandet, utan det är expertorganen som genom att sätta praxis sätter en nyordning för den händelse att de finner att underlagen leder fram till det.
Anf. 112 Julia Kronlid (Sd)
Fru talman! Jag noterar att jag inte fick något tydligt svar på hur vi ska se på foster som visar tydliga livstecken. Anser socialminister Göran Hägglund att de lever eller att de inte lever? Ska de få något skydd eller ska de inte få något skydd?
I svaret på min interpellation framhåller socialminister Göran Hägglund att Socialstyrelsen i samråd med myndighetens rådgivande organ för etiska frågor ska se över vilka rutiner som bör finnas och vilka lämpliga medicinska metoder som finns att tillgå för att undvika att dessa situationer uppstår.
Fru talman! I Dagens Medicin den 18 maj uttrycker avdelningschefen Anders Printz på Socialstyrelsen att man ska se över vilka metoder det finns som gör att fostren inte rör på sig efter att de har aborterats. Jag har inte sett någon diskussion om en utredning om det över huvud taget är etiskt att aborter utförs i ett så sent läge att fostren faktiskt borde kunna anses livsdugliga.
I Svenska Dagbladet berättar Pia Teleman, ordförande i Svensk förening för obstetrik och gynekologi, att Sverige inte har som rutin att döda fostret före aborten. I vissa länder dödas fostret med hjälp av en injektion av kaliumklorid i fostrets hjärta, säger hon till tidningen.
Fru talman! Min fråga till socialminister Göran Hägglund är vad han har för inställning till denna metod eller andra metoder som handlar om att döda foster innan de kommer ut. Är det bara hur man ska undvika att de visar livstecken när de kommer ut som ska utredas av Socialstyrelsen? Jan-Henrik Stjerndahl, som är överläkare på Sahlgrenska universitetssjukhuset, ifrågasätter detta och säger att vi kan ställas inför ett ännu svårare etiskt dilemma.
Socialminister Göran Hägglund gick till val med en slogan om ett mänskligare Sverige. Jag hoppas därför att Göran Hägglund fortsättningsvis vill försvara människans värde och verka för ett mänskligare Sverige även för de minsta och försvarslösa individerna i vårt samhälle.
Anf. 113 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Det är en ganska vanlig debatteknik att utslunga ett femtontal frågor för att efteråt kunna kritisera ministern för att han inte har svarat på alla frågor.
Jag försöker sätta saker och ting i ett sammanhang här. Det är inte min sak att bedöma om de här personerna lever eller inte lever. Jag har inte varit där, jag har inte sett och jag har inte den medicinska kunskapen.
När det handlar om flera andra frågor som rör metoder är det inte min sak som politiker att föreskriva vilka medicinska metoder som ska användas, utan det är någonting som experter är betydligt bättre på.
Som politiker stiftar vi lagar, vi ger resurser till myndigheter och vi bildar opinion kring saker och ting. Men ska vi ge oss in på att vara de som avgör vilka medicinska metoder som ska användas i detalj tror jag att vi är ute på ett sluttande plan.
Jag vill återigen säga att det frågeområde som vi nu diskuterar är laddat med etiska konflikter och jättesvåra avvägningar. Vad vi varnar för är en situation där man gör saker och ting svartvita eller söker efter de otroligt enkla lösningarna, för situationer är sällan så där glasklara eller svartvita. Vi rör oss i ett komplex där det är enormt svåra avvägningar som ska göras.
Om den här situationen hade varit känd för oss hade vi naturligtvis haft tillfälle att fundera på den betydligt mer. Men jag tror att alla som har läst om det här reagerar mot beskrivningarna. Det finns personal och experter som beskriver att det handlar om autonoma reflexer. Är det så eller är det inte så? Jag är inte mannen att svara på det.
Vi behöver pröva den här frågan. Och vi har, som väl är, stor nytta av vad experter kommer fram till som ett underlag för att dra slutsatser, och slutsatser ska komma.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.