försvarets snabbinsatsförmåga

Interpellation 2004/05:55 av Widman, Allan (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2004-10-11
Anmäld: 2004-10-12
Fördröjd: Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält: 2004-10-15
Sista svarsdatum: 2004-10-25
Besvarad: 2004-10-29

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 oktober
Interpellation 2004/05:55
av Allan Widman (fp) till försvarsminister Leni Björklund om försvarets snabbinsatsförmåga

I den till riksdagen framlagda propositionen Vårt framtida försvar behandlas EU:s snabbinsatsförmåga utförligt. Bland annat anges som mål att "kunna lösa kvalificerade uppgifter i ett insatsområde inom tio dagar efter beslut". Förbandet föreslås bli gemensamt för Sverige och Finland, i veckan har statsministern och hans finske kollega även inbjudit Norge att delta. Inriktningen är att förbandet ska vara operativt senast den 1 januari 2008. Kapaciteten att sätta upp en helsvensk snabbinsatsstyrka bedöms uppnås tidigast 2010@2012.

I propositionen anges vidare att befintliga och planerade lufttransportresurser saknar förmåga att transportera de stridsfordon Sverige för närvarande har. Det konstateras vidare att vi saknar militär sjötransportförmåga med relevant kapacitet.

I senaste numret av Insats och försvar kommenterar arméinspektören, Alf Sandqvist, planerna på en snabbinsatsstyrka: "Det som vi kan sätta samman snabbast är ett förband, där kärnan utgörs av mekskyttebataljon 90. Styrkan skall på sikt utgöras av lättare förband. Att skapa detta tar något längre tid".

Mot bakgrund av propositionens skrivningar och det som arméinspektören skrivit framstår det som sannolikt att kärnan i den svensk-finsk-norska snabbinsatsstyrkan, som ska vara operativ om drygt tre år, kommer att bestå av bland annat stridsfordon 90. För denna fordonstyp saknar vi i dag transportförmåga, i vart fall med de tidsramar och avstånd som det nu planeras för.

Samtidigt är det uppenbart att behovet av samövningar mellan Sverige, Finland och eventuellt Norge kommer att bli stort de närmaste åren. Det är inte bara språk, utan också doktrin, taktik, stabsmetodik och materiel som skiljer oss åt. När regeringen, åtminstone på lite längre sikt, planerar för en kapacitet att på egen hand kunna sätta upp aktuellt förband, uppstår funderingar kring hur regeringen nu planerar med avseende på kostnadseffektivitet och styrkans operativa förmåga.

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att en skandinavisk snabbinsatsstyrka 2008 ska kunna användas på det sätt som EU avser?

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att undanröja det motsatsförhållande som kan finnas mellan målet på en sammansatt styrka till den 1 januari 2008 och förmågan till en egen snabbinsatsstyrka till 2010@2012?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2004/05:55

Webb-tv: försvarets snabbinsatsförmåga

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2004/05:23 Fredagen den 29 oktoberProtokoll 2004/05:23 9 § Svar på interpellation 2004/05:55 om försvarets snabbinsatsförmåga

Protokoll från debatten

Leni Björklund (S)

Anf. 18 Leni Björklund (S)

Herr talman! Allan Widman har ställt två frågor om utvecklingen av den snabbinsatsstyrka som regeringen beskriver i försvarspropositionen. Först frågar han vilka åtgärder jag avser att vidta för att styrkan ska kunna användas på det sätt som EU avser. Sedan frågar han vad jag ska göra för att undanröja eventuella motsatsförhållanden mellan utvecklingen av en snabbinsatsstyrka med flera länder och en fortsatt utveckling för att få kapacitet motsvarande en nationell snabbinsatsstyrka. Låt mig först kort beskriva vad som har skett under hösten. Försvarsmakten har tagit fram ett koncept för hur en snabbinsatsstyrka kan organiseras och fört diskussioner med sin finska motsvarighet. Statsminister Göran Persson och hans finska motsvarighet har gemensamt uttalat sin vilja att söka samarbete med Norge. Därför har kontakter med Norge tagits, och diskussioner om ett eventuellt samarbete pågår. Utvecklingen av snabbinsatsförmåga förutsätter även samarbete med andra nationer, exempelvis vad avser ledning av styrkan vid en insats. Inriktningen är att den 22 november i år, vid den kapacitetskonferens som äger rum i samband med GAERC, indikera vilka bidrag vi avser att ge och med vilka länder vi ska samarbeta. Därefter kommer arbetet att fortsätta vad avser styrkans närmare utformning samt planering vad avser rekrytering, utbildning och övning med mera. Det återstår fortfarande en del arbete innan EU:s ståndpunkt är klar. Allan Widmans första fråga handlar om hur en svensk-finsk snabbinsatsstyrka ska kunna leva upp till de tidskrav som finns på EU:s snabbinsatsförband. Enligt det koncept som är framtaget inom EU ska en styrka kunna påbörja sitt uppdrag i missionsområdet senast fem-tio dagar efter att EU beslutar om en insats. Dessa tidsramar ställer krav på hög beredskap, en effektiv nationell beslutsprocess och inte minst tillgång till en hög förmåga till strategiska transporter av styrkan. Förmågan till strategiska transporter är bristfällig inom hela EU. De svenska och finska försvarsmakterna analyserar olika möjliga alternativ för att bidra till att avhjälpa denna brist. Försvarsmakten har fått i uppdrag att i samband med budgetunderlaget för 2006 redovisa hur myndigheten avser att förbättra förmågan till strategiska transporter. Försvarsmakten planerar nu hur snabbinsatsstyrkan ska utformas. I det fortsatta beredningsarbetet utgår jag från att frågan om hur den svensk-finska styrkan organiseras och utrustas bevakas och hanteras på ett sätt som gör den effektiv och användbar. Avseende Allan Widmans andra fråga anser jag inte att det finns ett motsatsförhållande mellan att sätta upp en gemensam snabbinsatsstyrka med Finland och andra nationer och att på sikt utveckla kapacitet för en svensk styrka. Regeringen redovisar i försvarspropositionen att det svenska engagemanget i en gemensam snabbinsatsstyrka är ett långsiktigt åtagande. Det är regeringens uppfattning att vi även i framtiden ska fortsätta att bidra till multinationella styrkor, även om vår kapacitet avseende snabbinsatser skulle öka ytterligare. Det finns ett politiskt värde med multinationella snabbinsatsstyrkor, då de tydligt visar att krishantering är en angelägenhet för alla medlemsstater. Kapacitet motsvarande en nationell snabbinsatsstyrka bidrar till en hög grad av handlingsfrihet, där vi kan avgöra med vilken del av resursen vi vill bidra i EU:s framtida operationer. Det kan variera från fall till fall.

Allan Widman (Fp)

Anf. 19 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Det här är en av de kanske viktigaste och mest framåtsyftande punkterna i den nu liggande försvarspropositionen. Försvarsberedningen skrev i somras att det är det enskilt viktigaste bidrag som Sverige kan delta med på den internationella arenan. För inte så länge sedan samlade överbefälhavaren sina chefer i Försvarsmakten och förklarade att i stort sett allt kan prioriteras bort utom det svenska deltagandet när det gäller snabbinsatsförmågan. Jag vill naturligtvis tacka för svaret, men dessvärre är det inte riktigt så tydligt som jag hade önskat. Ministern säger i sitt svar samma sak som egentligen står i propositionen angående detta. På s. 73 står att "regeringen bedömer att det nu planerade samarbetet med Finland avseende utvecklandet av en multinationell snabbinsatsstyrka är ett långsiktigt åtagande". Men redan i den följande meningen sägs att "på längre sikt bör kapacitet motsvarande en svensk snabbinsatsstyrka organiseras". Detta medför att min fråga till försvarsministern kvarstår: Har Sverige en ambition att organisera en egen så kallad battle group eller inte? När det gäller "på lång sikt" räknar man enligt regeringens proposition med att år 2010, alltså två år efter att man kan organisera en styrka tillsammans med andra skandinaviska länder, ha kapacitet att inrätta en helt egen svensk snabbinsatsstyrka. En multinationell styrka kommer att vara sämre än en nationell. Detta hänger samman med att när flera länders försvarsmakter ska mötas krävs en helt annan samövning och helt andra förberedelser än vad fallet är med en nationell lösning. Därtill ska också läggas den osäkerhet och möjliga fördröjning som ligger i att flera länders politiska instanser ska enas om bidraget och insatsen. De språkliga och kulturella skillnader, de skillnader som finns i stabsmetodik med mera, kommer att sätta frågetecken för den operativa förmågan hos en multinationell stridsgrupp. Jag förvånas något över det svar som min interpellation fått. Jag uppfattar försvarsministern så att även om Sverige skulle få egen kapacitet att organisera styrkan vill man trots detta göra insatser multinationellt, det vill säga tillsammans med andra i ett och samma förband. Att man vill ha en egen kapacitet och också en kapacitet tillsammans med andra kan dock bli så svårt och så dyrt att det resulterar i att Sverige inte förmår göra vare sig det ena eller det andra.

Leni Björklund (S)

Anf. 20 Leni Björklund (S)

Herr talman! Till viss del har Allan Widman rätt när han säger att det här är en viktig del av inriktningen för försvarets utveckling den kommande perioden. Den är viktig för den internationella förmågan, men den är också viktig för att driva på utvecklingen och få fram vårt eget svenska insatsförsvar. Det är en viktig komponent i det hela. Jag vill också säga att vad som i längden kommer att vara det allra viktigaste på det internationella området, om det är snabbinsatsförmågan eller det långsiktiga fredsfrämjande arbetet, vet vi inte i dag. Förmodligen behövs båda i något slags kombination. Jag är dock mycket mån om att säga att det inte bara är snabbinsatsen på det internationella planet som är det positiva och viktiga. Inte minst har utvecklingen i till exempel Afghanistan och Irak visat att det efter en snabb insats krävs ett mycket långsiktigt arbete för att verkligen uppnå stabilitet och fred i ett område. Resursen med snabbinsatsförmåga är betydelsefull, och därför är det viktigt att vi får så stor kapacitet som möjligt. Regeringen har gjort bedömningen att vi till 2008 inte klarar av att få det annat än tillsammans med andra länder. Men det är korrekt att vi ska ha en kapacitet som motsvarar en egen förmåga. Jag tycker att det är ett riktigt mål. Hela omställningen av vårt försvar handlar om det. Däremot, och där vill jag vara bestämd, ska vi aldrig operera i en egen formation. Den tiden är förbi när det svenska försvaret i internationell krishantering trodde att det kunde vara ute och slåss på egen hand - med eget språk och egna värderingar och normer. Krishanteringen är internationell och måste förberedas och övas. Därför handlar mycket av det framtida arbetet om hur vi kan operera tillsammans; det gäller utrustning, taktik och liknande inom den verksamheten. Det är en viktig del i internationaliseringen. Den processen är redan inledd. Det var inget misslyckande när Sverige tillsammans med fransmännen deltog i Bunia i Kongo just i en europeisk snabbinsats. Där kunde vi göra mycket bra ifrån oss, trots att vi slogs tillsammans med fransmän som har ett helt annat språk, en helt annan tradition och en helt annan kultur. Vi har lärt oss mycket av det, och fransmännen har också lärt sig av samarbetet med oss, vilket ständigt vidimeras i de bilaterala kontakter vi har efter den händelsen. Det är alltså viktigt för europeisk krishantering att vi lär oss att arbeta tillsammans. Det är endast så unionen kan visa att det inte bara är några få stora stater med en stark militärmakt som kan engagera sig när FN ber EU om det. Hela unionen kan engagera sig. Därför är det viktigt att bygga upp arbetet gemensamt.

Allan Widman (Fp)

Anf. 21 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Det är intressant att höra försvarsministern säga att också de övriga långsiktiga internationella insatserna är viktiga, inte minst mot bakgrund av att det bland annat är just de som får stryka på foten när snabbinsatsförmågan ska organiseras. Detta framgår också av propositionen. 2007 kommer Sverige att ha en kapacitet motsvarande 1 700 soldater utomlands. Ca 1 100 av dessa beräknas åtgå till snabbinsatsstyrkan, vilket gör att de övriga långsiktiga åtgärderna får en numerär som i princip blir hälften av den som gäller i dag, 600 personer. Jag känner respekt för det försvarsministern säger om att det är svårt att nå målet, särskilt inom den ekonomiska ram som regeringen har valt, att sätta upp en egen kapacitet till 2008. Men hela min frågeställning handlar om att om man 2008 har en gemensam styrka med Finland och Norge och två år senare ska ha en egen kapacitet, hur mycket pengar kommer då den svenska försvarsmakten att bränna här? Alla de pengar vi satsar på samövning och på att få en kompatibel materiel mellan Finland och Sverige och så vidare kommer ju, om man väljer ett eget koncept efter 2010, åtminstone till en del att vara satsade i onödan. Jag konstaterar att jag inte riktigt får håll på ministern när det gäller huruvida Sverige ska ha en egen så kallad battle group , bataljonsstridsgrupp, eller inte. Nu uttryckte försvarsministern det som att Sverige naturligtvis aldrig ska vara i en egen formation, men vad betyder detta? I det praktiska fallet blir det naturligtvis inte så att man skickar en bataljonsstridsgrupp och fattar beslut om detta i ministerrådet och i FN:s säkerhetsråd. Man kommer att skicka flera stycken. En bataljonsstridsgrupp räcker ju knappt till att betvinga en styrka motsvarande ett kompani, ca 250 man. Alldeles oavsett om Sverige organiserar en egen bataljonsstridsgrupp eller inte är det alltså självklart att vi kommer att samverka på mycket nära håll med andra länder. Om försvarsministern är oroad över att detta inte blir tillräckligt multilateralt tror jag att jag kan lugna henne på den punkten. Men återigen: Om Sverige når kapaciteten att ha en egen bataljonsstridsgrupp, ska vi i så fall sätta upp en sådan, och ska den i så fall få sättas in i det skick som den har blivit organiserad?

Leni Björklund (S)

Anf. 22 Leni Björklund (S)

Herr talman! Jag ska se om jag nu kan vara tydligare för Allan Widman. Det jag först och främst säger här är att alla delar i konceptet inte är utklarade av den europeiska unionen. Det gör att en del av de frågor som Allan Widman vill ha svar på kan jag inte ge svar på i dag. Det kan nämligen visa sig att man gemensamt ändrar sig. Det har varit rätt många förskjutningar kring EU:s snabbinsatsförmåga sedan konceptet blev lanserat, och jag håller inte för osannolikt att det kan bli några till innan vi är färdiga. Hur man ska vara på plats och hur detta ska gå till kommer alltså EU att bestämma. Det kommer att vara kriterier som alla länder som ingår i en förmåga måste hålla sig till. Detta måste vi anpassa våra nationella beslutsprocesser efter om vi vill vara med i snabbinsatser. Detta gäller inte bara Sverige utan också andra länder. Sedan är det riktigt att vi inte kommer att ha en full kapacitet 2008. Vi kommer att kunna klara delar av det som ingår i en snabbinsatsförmåga - ja. De andra delarna kommer andra länder att erbjuda. Det är inget som hindrar att vi då ser till att vi också klarar av de komponenterna - inte för att säga att vi då inte är intresserade av Finland utan för att vi då kan ingå med de komponenterna i en annan formation tillsammans med andra länder. Det är så jag ser det: Dessa snabbinsatsförmågor som ska användas internationellt kommer alltid att arbeta i internationella formationer och behöva övas och tränas för det. Jag säger egentligen samma sak som min nederländske kollega. Han har sagt att efter erfarenheterna från Srebrenica ska Holland aldrig stå ensamt i en konflikt och ensamt svara för FN:s, EU:s eller någon annans uppdrag. Nederländerna är ungefär dubbelt så stort som Sverige och har naturligtvis större militära resurser, men de kommer aldrig att forma en egen grupp. De tankarna och erfarenheterna tillsammans med Sveriges ihärdighet när det gällt att också små länder ska kunna delta har lett till att man inom EU i dag säger att det ska handla om multinationella formationer. Det är det EU ska inrikta sig på. Därmed ställs naturligtvis krav på att man ska kunna operera tillsammans. Jag tror inte att EU:s militärer och erfarna rådgivare på området skulle säga ja till att EU ska uppträda i multinationella formationer om man ansåg att det var mindre effektivt. Jag anser att det är efter den delen vi ska bygga de fortsatta koncepten. Min avsikt är alltså att Sverige aldrig ska operera ensamt.

Allan Widman (Fp)

Anf. 23 Allan Widman (Fp)

Herr talman! Nej, det finns nog ingen som helst risk för det, som sagt, eftersom flera stridsgrupper kommer att organiseras och operera tillsammans. Jag märker en viss paradox i den argumentation som försvarsministern just nu framför. Hon säger att EU:s inriktning är mycket klar: Det ska vara multinationella formationer. I nästa stund säger hon att den 22 november ska vi träffas och besluta om vissa delar, men det finns en massa detaljer som ska lösas efter det. Hon betonar också att EU:s ståndpunkt inte är klar. Man får bestämma sig för en verklighetsbeskrivning. Alldeles oavsett om EU:s ståndpunkt är mer eller mindre formerad måste dock Sverige hela tiden ha en uppfattning om vad vi vill på det här området och vad vi tror är de bästa lösningarna, både med avseende på det politiska samarbetet och inte minst med avseende på de operativa förmågor som detta förband måste ha. Det här är ett förband som ställs inför de allra svåraste uppgifterna, många gånger mycket svårare uppgifter än vad tidigare svenska styrkor varit inblandade i när det gäller internationell krishantering. Detta med EU:s ståndpunkt och att man till syvende och sist, när EU har låtit klubban gå i bordet, måste anpassa sig till de krav som EU ställer upp föranleder mig att kommentera det som ministern avslutade med, nämligen att hur vi gör i de enskilda insatserna kan beslutas från fall till fall. Jag menar att med de tidsmarginaler som gäller i detta sammanhang finns det inga möjligheter att i ett enskilt fall formera stridsgruppen innan den sätts in. Avslutningsvis tycker jag att försvarsministern underskattar de svårigheter som finns i multinationella styrkor. Det är ingen händelse, herr talman, att såväl Försvarsberedningen som Försvarsmakten har sagt att Sverige på sikt bör sträva efter att kunna ha en egen battle group , och detta av operativa skäl.

Leni Björklund (S)

Anf. 24 Leni Björklund (S)

Herr talman! Det är riktigt att EU har bestämt grundkonceptet, och det är detta man ska leverera till den 22 november. Däremot håller man nu på att diskutera de olika krav som ska ställas vid olika typer av situationer, och där är man inte färdig än. Det kommer att handla om detaljer som är nog så betydelsefulla för transporter, sammansättning och de delarna. Sedan är det ju inte inför en akut situation man ska bestämma vilka länder som är med. Det sker tidigare, när man bestämmer sig för att beredskapssätta. Det är då vi ska bestämma i vilken formation de olika komponenter Sverige har ska kunna delta. Därför är det inte så att man i sista minuten ska stå och bestämma hur det blir, utan det kommer att finnas möjligheter att på någon punkt konstatera att här kan Sverige hjälpa till i en formation som annars inte skulle bli komplett. Sedan ska ju den snabbinsatsgrupp vi har också vara en viktig rekrytering för andra typer av långsiktiga insatser efter sin period. Då finns där välutbildade och vältränade soldater som mycket väl kan ingå i andra formationer än i den stridsgrupp som ligger i beredskap. Allt detta är ännu inte riktigt utklarat, och det gör att jag inte vill gräva ned mig i detaljer. Det finns nu möjligheter att bestämma hur vi ska gå. Jag vill att vi alla ska känna att vi ska samverka med andra länder. Det är slut med att Sverige i internationell krishantering ska uppträda isolationistiskt. Vi ska anpassa både utbildning och materiel efter det nya, och det tillsammans med de andra EU-länderna.

Intressenter

Frågeställare

Allan Widman

Besvarad av

Leni BjörklundSocialdemokraterna