Försämringar i skolan
Interpellation 2006/07:377 av Ringholm, Bosse (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2007-03-02
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Anmäld
- 2007-03-12
- Svar fördröjt anmält
- 2007-03-13
- Sista svarsdatum
- 2007-03-23
- Besvarad
- 2007-03-26
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation
2006/07:377 Försämringar i skolan
av Bosse Ringholm (s)
till statsrådet Jan Björklund (fp)
Den borgerliga alliansen lovade under valrörelsen fler jobb och att skolan skulle vara ett prioriterat område.
I verkligheten tycks den borgerliga politiken vara den motsatta. I Stockholms stad, exempelvis, klagar rektorer, lärare, föräldrar och elever över att resurserna snarare minskar i både grundskolan och gymnasieskolan.
En ny undersökning visar att över 400 lärare bara i grundskolan i Stockholm kan tvingas lämna sina jobb under det här året.
Det ska jämföras med att över 15 000 lärare och annan skolpersonal anställdes som en följd av den särskilda skolsatsning som den socialdemokratiska regeringen gjorde under den förra mandatperioden.
Den borgerliga skolpolitiken i Stockholm hotar kvaliteten och bidrar också till att klyftorna mellan elever – men också stadsdelar – ökar. Segregationen förstärks.
Den nuvarande regeringen hävdar att den givit kommunerna bättre ekonomiska resurser. Men uppenbarligen har en del kommuner valt att använda dessa resurser till skattesänkningar i stället för att satsa på skolan.
Regeringens tal om prioritering av skolan tycks mot denna bakgrund vilseledande.
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att försäkra sig om att inte skolorna tvingas minska antalet anställda lärare och annan skolpersonal?
Debatt
(12 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2006/07:377
Webb-tv: Försämringar i skolan
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2006/07:81 Måndagen den 26 marsProtokoll 2006/07:81 20 § Svar på interpellationerna 2006/07:377 och 403 om försämringar i skolan
Protokoll från debatten
Anf. 125 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Bosse Ringholm har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att försäkra mig om att skolorna inte tvingas minska antalet anställda lärare och annan skolpersonal. Sylvia Lindgren har frågat mig vilka initiativ jag tänker ta för att skolorna ska tillföras mer resurser. Jag har valt att besvara båda interpellationerna i ett sammanhang.
Under de senaste månaderna har jag presenterat de första stegen i regeringens omläggning av svensk skolpolitik.
För det första ska betyg ges från årskurs 6, och nationella prov i ämnena svenska och matematik ska införas i årskurs 3. Syftet är att skolan så tidigt som möjligt ska kunna upptäcka och hjälpa de elever som halkar efter. Med tidigare och tydligare utvärdering bedömer jag att fler kommer att klara skolans kunskapsmål.
För det andra ska arbetsron förbättras. Ingen kan lära sig någonting i ett stökigt klassrum. Regeringen har därför föreslagit att lärarnas befogenheter ska förtydligas, till exempel att lärarna ska kunna omhänderta störande föremål och att skolan ska kunna flytta elever i gäng som mobbar eller stör ordningen. 40 miljoner kronor satsas dessutom på att ta fram, och sprida, forskningsbaserade åtgärdsprogram mot mobbning. Ingen ska behöva vara rädd för att gå till skolan.
För det tredje ska yrkesutbildningarna lyftas. Var tredje 20-åring saknar i dag gymnasieutbildning. Om Sverige ska överleva i den globala konkurrensen måste avhoppen från gymnasiet minska. Regeringen kommer därför att föreslå en omfattande reform av gymnasieskolan.
Sist, men inte minst, har regeringen tagit initiativ till den största satsningen på lärarfortbildning sedan skolan kommunaliserades. Över 2 miljarder kronor föreslås avsättas under åren 2007-2009.
Som framgår är skolan ett av regeringens prioriterade områden. I den nya regeringens första budgetproposition ökade det allmänna statsbidraget till kommunerna med ungefär 10 miljarder kronor. Det berodde delvis på att flera riktade statsbidrag lades in i det generella, men en ansenlig del av de 10 miljarderna är en ren höjning.
Utöver detta satsas 760 miljoner kronor mer än under 2006 på insatser som främjar utveckling av skolan. Det är en ökning med drygt 13 procent. Förutom lärarfortbildning ingår bland annat satsningar på funktionshindrade elever och åtgärder mot mobbning.
Fru talman! Den borgerliga alliansen gick till val på att förbättra den svenska skolan. Det löftet infrias nu. Kunskap lyfter Sverige. Regeringens inriktning är att lyfta kunskapen.
Anf. 126 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! De borgerliga partierna lovade i valrörelsen att se till att Sverige fick fler jobb och att skolan skulle få en hög prioritet, en stor satsning och högre kvalitet i framtiden.
Jobben har inte regeringen haft några större bekymmer med, för den tidigare regeringen hade sett till att genom en god ekonomisk politik och en långvarig högkonjunktur förse landet med ett växande antal jobb. Det enda som den borgerliga regeringen har gjort på den punkten är väl snarast att bromsa jobbutvecklingen på sina håll, bland annat i skolan.
Jag är förvånad över att vi nu får rapporter från många kommuner i landet, bland annat från min hemkommun, Stockholms kommun, om att det visar sig att det blir färre lärare anställda därför att de borgerliga majoriteterna inte anslår tillräckligt mycket pengar för de pris- och löneökningar som förväntas komma under året och som belastar skolans kostnader.
En undersökning gjord i Stockholms kommun visar att det kommer att handla om ungefär 400 färre lärare. Det innebär att en del skolor kanske till och med tvingas säga upp lärare under året.
Då kan man ställa frågan: Vad var löftet att ordna fler jobb värt när det gäller lärarna? Det blir ju färre jobb. Och inte får eleverna någon högre kvalitet om det i fortsättningen blir färre lärare.
Under den förra mandatperioden och något år dessförinnan, alltså under en femårsperiod, såg Socialdemokraterna till att det anställdes 15 000 fler lärare via ett särskilt riktat statsbidrag till kommunerna. Det har nu lagts in i den allmänna potten, och det kan finnas starka skäl för det, men frågan är vad det finns för garanti för att kommunerna använder dessa nya pengar till att anställa lärare.
Det är uppenbarligen så att man i Stockholms stad inte tänker anställa några fler lärare. Där tänker man banta skolorganisationen, och det blir färre lärare. I stadsdel efter stadsdel i Stockholm som jag besöker upptäcker jag att de planerar för färre lärare till höstterminen. Det är så på många andra håll också.
Detta gäller uppenbart inte bara i Stockholm. Det finns andra kommuner som har genomfört skattesänkningar och planerar framtida skattesänkningar. De tänker förmodligen använda regeringens statsbidrag. Det statsbidrag som var tänkt att användas för nya arbetstillfällen, bland annat i skolan, kommer i många kommuner att användas till skattesänkningar nu när det inte finns någon som helst garanti.
I det svar som Jan Björklund har lämnat talas det om helt andra saker än om det som min interpellation handlar om, nämligen hur regeringen kan garantera att vi får fler lärare och mer anställd personal i skolorna i framtiden. Regeringen har uppenbarligen ingen som helst utfästelse, garantimöjlighet eller möjlighet att säga att det kommer att bli fler lärare i fortsättningen. Det är väl därför Jan Björklund utelämnar det i interpellationssvaret.
Det mest intressanta med interpellationssvaret är det som inte står i svaret, det vill säga att regeringen inte kan garantera att det blir fler lärare. Då är löftet från valrörelsen att det skulle bli fler jobb även i skolan och att eleverna därmed skulle få en bättre utbildning ingenting värt.
Att i interpellationssvaret tala om lärarutbildning är väl bra och intressant, men det påverkar inte direkt den här höstens, nästa hösts eller följande hösts skolarbete. Det är ett långsiktigt projekt. Men det är en realitet att många av våra skolor kommer att ha färre lärare hösten 2007 än de hade hösten 2006, innevarande läsår. Det är ett resultat av den nya regeringens politik där man inte har försäkrat sig om att skolorna i framtiden kommer att få mer resurser och fler personer som jobbar i skolan.
Inte minst drabbas de kommuner som har många friskolor. Dessa har oftast en högre andel icke behöriga lärare. Andelen blir i fortsättningen ännu högre när just den typen av kommuner drabbas av stora nedskärningar på skolans område.
Anf. 127 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Jag får väl tacka för svaret men knappast för dess innehåll.
I valrörelsen och även efter har vi hört av den borgerliga majoriteten, inte minst i Stockholm, att nu ska vi satsa på skolan. Tvärtemot allt detta fagra tal är verkligheten den att man i Stockholm och på flera håll får minskade resurser. Det var knappast vad borgerligheten gick till val på och än mindre det som skolministern, som tidigare var aktiv i Stockholm, sade på detta område.
Skolan flyttas vid halvårsskiftet över från stadsdelsförvaltningarna och stadsdelsnämnderna och läggs centralt. Därmed blir det lokala inflytandet mindre, och den lokala kännedomen om elevernas situation, möjligheter och särarter försvåras, inte minst i Stockholm. Utrymmet för skolans verksamhet krymps genom att man lägger stora besparingar på stadsdelarna, vilket drabbar skolorna. Stadsdelsnämnderna har beordrats besparingar som ska genomföras på administrationen, och det går naturligtvis ut över skolan. Det leder till en mängd stora resursförsämringar i skolan.
Låt mig ta några exempel från stadsdelen Södermalm i Stockholm som jag har berört i min interpellation. Åsö gymnasium har fått 1 miljon kronor i minskade anslag, samtidigt som alla kostnader har ökat. Konsekvenserna blir att skolan måste ta in fler elever för att få in mer i skolpeng. Det innebär att skolan troligen måste göra större klasser, med allt vad det innebär av försämrad kvalitet för både lärare och elever.
Eleverna har svårt att synas i skolan i dag, vilket är ett av våra stora bekymmer. Stress är en uttalad faktor. Att då göra större klasser är absolut inte att satsa på skolan, som man sade att man skulle i valrörelsen.
Ett annat exempel är Eriksdalsskolan som har tvingats att dra ned på syoverksamheten. Nu har skolan beslutat att endast elever med icke godkända betyg ska få studievägledning. Alla andra får klara sig själva. Det sänder märkliga signaler till föräldrar, elever och lärare. Sorteringsskolan är ett faktum.
I projektet Globalträdet på Katarina Norra skola har man nyligen fått avslag på sin ansökan om studieresa. Det är en studieresa som under flera år har varit ett viktigt inslag i undervisningen. Den borgerliga majoriteten föreslog att barnen skulle sälja kokosbollar i stället. Det krävs nog många, ja åtskilliga, kokosbollar för att man om tre veckor ska ha möjlighet att se till att resan kommer till stånd.
Den spridda uppfattningen i skolorna i Stockholm är att man hela tiden blir av med lärar- och kringresurser. Ingen tycks uppleva att borgarna gör den skolsatsning som man så länge har skrutit och pratat om. Det är naturligtvis mycket oroväckande för lärarna som inte känner att man satsar på dem, och det är oroväckande för eleverna och för samhället i dess helhet.
Anf. 128 Ibrahim Baylan (S)
Fru talman! Jag måste säga att i likhet med Bosse Ringholm blir jag lite förvånad över det svar som skolministern lämnar. Han svarar på allt annat än det som Bosse Ringholm har frågat, nämligen hur ska vi se till att det finns tillräckligt med resurspersoner och lärare i våra skolor så att eleverna får den hjälp och det stöd som de behöver för att fullfölja inte bara grundskolan utan också gymnasieskolan och att det finns hjälp och stöd för dem som vill ha möjligheten att skaffa sig en högskoleutbildning.
Skolministern svarade en massa som handlar om allt från hårdare tag till att ge betyg tidigare. En del av detta har till och med vi lagt fram förslag om, och det finns goda möjligheter att vi kan komma överens för att ge den svenska skolan goda förutsättningar.
Men vi får aldrig glömma att det i grund och botten ändå är så att det inte räcker med att prata om att beslagta mobiler eller att betygssätta barn tidigare. Den grundläggande förutsättningen är naturligtvis att det finns någon i klassrummet som tar sig an eleverna - en bra lärare, en god pedagog, en bra elevhälsopersonal - så att vi får en bra utveckling i den svenska skolan.
Inte hjälper det särskilt mycket med ökade befogenheter för lärarna om det inte ens finns en lärare i klassrummet. Det riskerar att bli så nu, när det riktade statsbidragets tid är till ända. Vi hör rapporter från Stockholm och andra håll om att personalstyrkan i skolan skärs ned.
Vad är då skolministerns svar på hur man ska möta detta? Ingenting. Det enda svar jag har hört tidigare, när skolministern har pratat om resurser i skolan, har varit att den svenska skolans problem inte är att den inte har resurser, för det har den.
Med den synen är detta inget större bekymmer. Men jag tror att det kan riskera att bli det. Det räcker inte att betygssätta och att beslagta mobiltelefoner. Vi måste se till att satsa på den svenska skolan så att det finns goda pedagoger som tar sig an eleverna, både de som har lätt för sig och, kanske framför allt, de som har det tuffast och inte kan få hjälp hemifrån. För dem är det extra viktigt att det finns tillräckligt med personal.
Den förra regeringen hade ju ett program för att öka antalet anställda i den svenska skolan och lyckades också väldigt väl med detta. Men nu riskerar utvecklingen att backa därför att vi har fått en skolminister som verkar prioritera allt annat än det som ändå är den viktigaste resursen för elevernas lärande, nämligen den svenska lärarkåren, den personal som finns i våra skolor.
Fru talman! Skolministern anför ändå att man gör vissa satsningar men glömmer då att föra fram att Folkpartiet, som leds av Lars Leijonborg och inte minst skolminister Jan Björklund, faktiskt var väldigt tydligt inför valet. Man lämnade fram ett antal väldigt tydliga vallöften, ett program som skulle infrias de hundra första dagarna man hade intagit Utbildningsdepartementet.
Utbildningsdepartementet är nu intaget. Utbildningsministern heter Lars Leijonborg. Skolministern heter Jan Björklund. Men vad har det blivit av det hundradagarsprogram som man lade fram? En av de tydligaste punkterna handlade just om satsningar på skolan. Det handlade om att man skulle satsa 500 miljoner kronor på de lägre åldrarna i skolan, inte minst när det handlar om att kunna läsa, skriva och räkna. Av detta har vi ingenting sett, och snart har det gått 200 dagar sedan valet. När kommer de satsningar som ni var så oerhört tydliga med att lova i valrörelsen, Jan Björklund?
Anf. 129 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Några av de påståenden som görs av i allt väsentligt Bosse Ringholm men också av Sylvia Lindgren om olika siffror och satsningar, dels generellt, dels i Stockholm, skulle jag ändå vilja att ni granskade något. 15 000 nya lärare påstod Bosse Ringholm hade anställts under de här åren. Det är märkligt, för Skolverket ser inte dem i så fall. Man har just avlevererat en rapport. Det finns inga 15 000 nya lärare.
Det finns 5 000 nya tjänster som tillkommit de senaste sex sju åren, under den tidsperiod Wärnerssonpengarna har löpt, och nästan alla har fyllts upp av obehöriga lärare. Kan inte Bosse Ringholm redovisa var de 15 000 kommer ifrån? Vad stöder han det påståendet på? Det står i både den skriftliga interpellationen och han sade det i debatten med mig. Varifrån kommer de 15 000, Bosse Ringholm? Nämn gärna det! Skolverket ser dem inte i varje fall.
Dessutom påstås att det sker nedskärningar i Stockholms skolor, underförstått att de borgerliga skär ned. Då är två saker intressanta. Först och främst tror jag inte att Bosse Ringholm har studerat detta. Jag tror att det bygger på den banditkalkyl som Carin Jämtin lade fram i Stockholms stadshus för några veckor sedan. Jag tycker att jag ser att interpellationen bygger på den. Men den har man delvis fått backa från, därför att underlaget är mycket magert.
För det första satsar den nya majoriteten läsårsvis, det vill säga att det sker en stor nysatsning från och med den 1 juli i år inför det kommande läsåret. Skolan arbetar läsårsvis. Men rapporten bygger på den budgetnivå som löpte vid det årsskifte som nyss var. Ni räknar inte in den budgetsatsning som sker med läsårsskiftet kommande sommar. Det är en ganska stor satsning.
Om det, för det andra, vore så att Socialdemokraterna i Stockholm, med Bosse Ringholm som ordförande, var så oroliga blir man nyfiken och går in och läser Socialdemokraternas oppositionsbudget i Stadshuset. Vad föreslår Socialdemokraterna? Jo, man röstar emot den här satsningen. Socialdemokraterna i Stockholms stadshus föreslår en lägre budget för grundskolan och gymnasiet för kommande läsår än den borgerliga majoriteten gör. Om ni är så oroliga, varför gör ni så? Varför skär ni ned på skolan i Stockholm, Bosse Ringholm?
Jag skulle nog läsa Pär Nuders brev som kom på avvägar. Det skulle jag läsa om jag var socialdemokrat. Han skrev att en av de stora orsakerna till valförlusten var skolpolitiken. Jag skulle läsa Carin Jämtins debattartikel i Dagens Nyheter. Hon skriver att en av de stora orsakerna till Socialdemokraternas valförlust var skolpolitiken. Läs dem! Där tror jag att ni har mycket att fundera över snarare än den banditkalkyl som har lagts fram i Stadshuset av Socialdemokraterna.
Anf. 130 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! När jag hör Jan Björklund kommer jag att tänka på det gamla svenska ordspråket: Bättre fly än illa fäkta. Man skulle kunna göra om ordspråket och säga att man kan både fly och illa fäkta, Jan Björklund.
Jag har frågat två enkla saker. På vilket sätt kan regeringen och Jan Björklund garantera att det blir fler lärare i Sveriges skolor? Jag har inte fått något svar på den frågan. Björklund flyr till allt annat: betyg, lärarutbildning, ordningen i klassrummet. Låt oss gärna diskutera det, men det är inte det min interpellation handlar om.
Jag konstaterar att det både i det uteblivna svaret på den här punkten i det skriftliga interpellationssvaret och i Jan Björklunds inlägg är ett faktum att regeringen inte kan garantera några fler lärare. Regeringen är inte i den situationen att den har ett ekonomiskt system och ett statsbidrag till kommunerna som gör det möjligt att ge utfästelser om att det kan bli några fler lärare. Det är en sanning. I Stockholm blir det 400 färre lärare, och så är det på många andra håll i landet också.
Då flyr Jan Björklund till historien och säger: Men Socialdemokraterna sade att de skulle ta fram 15 000 fler lärare. Ja, den studie som gjorts visar att det också kom 15 000 fler anställningar för de pengar som utlovades. Sedan var det en realitet att man med minskningar av elevunderlag och allt annat naturligtvis fick ett annat svar totalt. Men det är fråga om de pengar som garanterades kommunerna enbart om de anställde lärare.
Det den nya regeringen nu gör är att ge pengar till kommunerna som, i Stockholm exempelvis, kan användas i första hand till att sänka skatten. Det var väl inte det som Jan Björklund och de borgerliga partierna lovade i valrörelsen. Vi ska ge pengar till landets kommuner för att de ska sänka skatten. Där sade man: Vi ska ge pengar till landets kommuner för att de ska anställa fler lärare.
Nu står Jan Björklund naken här och skäms och säger: Jag kan tyvärr inte lova att det blir fler lärare för vi har inte ett sådant system att kommunerna måste använda de pengar de får av oss för att anställa fler lärare. De kanske gör som i Stockholm, sänker skatten i stället.
Då är min andra fråga lika obesvarad: Om man nu har misslyckats med sitt löfte att skapa fler arbeten, fler lärartjänster, fler anställda inom andra yrkeskategorier i skolan, hur ska man då kunna säga att kvaliteten i skolan ska kunna höjas? Det främsta skälet till att de kan ha en höjd kvalitet är att det finns personal i skolan. Kan man inte garantera det ena kan man inte garantera det andra.
I de kommuner som de borgerliga styr, där andelen friskolor bara ökar och ökar, med en stor andel obehöriga lärare, är situationen naturligtvis ännu mer bekymmersam. Stockholm är en sådan kommun. Varannan skola är friskola och därmed är en mycket stor andel, kanske en växande andel, obehöriga lärare. Detta har Jan Björklund och regeringen ingen som helst känsla för. Man känner ingen som helst oro för detta. Man talar om helt andra saker i stället, för att undvika att diskutera det som är huvudfrågan.
Varför lovade ni fler lärare i skolan när det visar sig att ni inte kan garantera fler lärare i skolan? Ni har inte lagt fram något förslag, vare sig till riksdagen eller i något annat sammanhang som innebär att det kan bli fler lärare. Ni har gett allmänna resurser till kommunerna. Men det är ingen som helst garanti för att pengarna går till lärare. Verkligheten visar att de inte heller går till fler lärare, utan de går till andra saker i kommunerna helt enkelt.
Det är farligt, Jan Björklund, att i en valrörelse lova för mycket och framför allt lova sådant som man inte kan stå för. Nu måste Jan Björklund i fyra år framöver stå här och säga: Jag ber om ursäkt för löftet i valrörelsen 2006 om fler lärare. Jag kan tyvärr inte garantera det.
På en punkt kan jag ge Jan Björklund rätt, det var väl bra att han inte i svaret nämnde det här eftersom det var alldeles uppenbart att det inte gick att genomföra löftet.
Anf. 131 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Jag blir något upprörd. Jag tycker att det är obehagligt när Jan Björklund säger banditkalkyl för att man ifrågasätter hur pengarna används när de ger mindre resurser till Stockholms skolor. Det kvarstår ändå att ingen tycker sig uppleva att borgarna gör den skolsatsning som man så länge skröt med, inte minst i valrörelsen. Det blir mindre lärarresurser. Och det är lärare vi behöver ha, lärare som undervisar eleverna, som ger dem kvalitet och inte bryts ned av andra, administrativa uppgifter.
Den borgerliga regeringens politik innebär en sorteringsskola där eleverna ska sorteras ut: Du duger. Du duger inte. Du duger med nöd och näppe och kan kanske vara godkänd. Men du duger.
Snacka om att skapa stress för eleverna.
Det måste vara betydligt fler åtgärder för att förbättra skolan på riktigt än att införa olika sorteringssystem.
Jag är övertygad om att lärarna redan i dag vet vilka elever som behöver extra stöd. Och det vet nog också de flesta föräldrarna, och de vill att deras barn ska få hjälp med just den delen. Och därför behövs inte nationella prov och betyg i den utsträckning som man nu går ut med.
Visst är det märkligt att den nya borgerliga regeringen inte vågar lita på lärarna och deras kompetens? Jag tycker att det är viktigare att vi stöder lärarna och ser till att de ges möjligheter att göra det som de är utbildade för och är bra på och inte överöser dem med olika administrativa uppgifter, så att de får ägna sig åt den pedagogiska undervisningen till gagn för eleverna.
I svaret, som man kan ha synpunkter på i stort sett i varje stycke, tas bland annat yrkesutbildningen upp. Vi socialdemokrater hade en helt färdig gymnasiereform som regeringen blåste av. Vi ville förstärka såväl de teoretiska som de praktiska programmen. Vi ville även ha en ny och modern lärlingsutbildning. Dessutom ville vi integrera kärnämnena i alla program.
Men vad gör man nu i stället? Jo, man ser till att man får en ny utredning av gymnasieskolan som knappast är anpassad till dagens eller morgondagens arbetsmarknad, vilken kräver alltmer flexibilitet. Yrkeseleverna ska nu inte längre behöva lära sig svenska, matematik och engelska. Och när regeringen samtidigt skär ned på vuxenutbildningen innebär det en politik med återvändsgränder som kan rasera människors livsdrömmar. Och risken är stor för ökade klassklyftor. Vi får ett A- och ett B-lag i samhället. Det val som du gör i 15-årsåldern avgör resten av ditt liv.
Detta, Jan Björklund, är inte att satsa på skolan. Det tidigare borgarrådet pratade väldigt mycket i valrörelsen och utmärkte sig som ett pratborgarråd. Han har nu blivit en pratminister. Låt oss gå från ord till handling.
Anf. 132 Ibrahim Baylan (S)
Fru talman! Ödmjukhet är inte något helt enkelt. Det är klart att vi efter ett val som vi helt uppenbarligen förlorade har anledning att titta igenom vår politik, både inom utbildningens område och på alla andra områden. Det är ett ödmjukt sätt att ta sig an det valutslag som vi fick.
Det är klart att vi självkritiskt också kan titta igenom delar av vår skolpolitik. Men i ett avseende har vi anledning att vara stolta. Under den senaste perioden då vi var i regeringsställning ökade antalet lärare i den svenska skolan. Antalet kuratorer ökade, och antalet skolsköterskor ökade. Det är en bra grundförutsättning för att få en bra utveckling i den svenska skolan. Personalen är ju ändå den viktigaste resursen för elevernas lärande. Det måste väl också skolministern hålla med om, eller tror skolministern att det räcker med bara hårdare tag och att det inte behöver finnas lärare? I så fall är frågan vem som ska genomföra skolministerns hårdare tag i skolan.
Jag vill också efterlysa lite mer ödmjukhet från skolministern. Det är sant som skolministern säger, nämligen att det är mycket möjligt att vi inte hade fördel av vår skolpolitik. Det håller vi på att analysera. Det är mycket möjligt. Jag tror dock att det inte alls behöver vara så, men det är möjligt. Men vilka slutsatser drar skolministern av att Folkpartiet som han företräder och som profilerade sig oerhört starkt i skolfrågan näst intill halverades i valet och nu med raska steg är på väg mot de 4 procenten i opinionen? Drar skolministern några som helst slutsatser? Skolministern är ju den av Folkpartiets företrädare som syns och hörs i debatten. Det är väl en bra komplimang. Men det verkar helt uppenbarligen leda till att Folkpartiet är på väg mot de 4 procenten. Leder det till någon som helst ödmjuk självkritik från skolministern?
Anf. 133 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! I den interpellation från Bosse Ringholm som ligger till grund för debatten görs ett antal påståenden som jag bemötte, påståenden om siffror och om nedskärningar i Stockholm. Bosse Ringholm valde att inte kommentera det utan ägnade sig i stället åt en mycket yvig retorik om att fly och fäkta eller vad det var.
Jag diskuterar gärna skolpolitiken i stort. Det finns många bollar i luften här. Sylvia Lindgren argumenterar mot nationella prov, Ibrahim Baylan är för och så vidare. Det vore därför intressant att få höra hur ni tänker rösta. Men det skulle ändå vara intressant att gå tillbaka till det som interpellationen handlar om, Bosse Ringholm. Du påstår i din interpellation att det nu sker stora nedskärningar inom skolan i Stockholm. Det är en bild som inte stämmer med verkligheten eftersom det stora påslaget sker i höst. Det är sant såtillvida, precis som Bosse Ringholm själv säger, att när det sker en elevminskning så minskar också resurserna till skolväsendet, precis som skedde med de utlovade 15 000 lärarna som blev 5 000 lärare därför att det var färre elever. I Stockholm och i hela Sverige minskar nu antalet elever i grundskolan på grund av demografiska förändringar, bland annat hur många som föddes på 90-talet. Därför blir lärartäthet, precis som Bosse Ringholm påpekar här, det intressanta att diskutera. Den försämras inte i Stockholm. Tvärtom sker det en ganska stor satsning på skolan i Stockholm från och med kommande läsårsstart. Och den satsningen röstar Socialdemokraterna mot. Varför vill Socialdemokraterna anslå mindre pengar år 2007 i huvudstaden till grundskolan och gymnasiet än vad den borgerliga majoriteten vill göra? Bosse Ringholm är ju ordförande i Stockholms arbetarekommun. Kan du inte berätta vilken bakomliggande prioritering som ni har när ni vill dra ned på resurserna i skolan i Stockholm?
Fru talman! Detta är ju inte en debatt i Stockholms stadshus, utan detta är en riksdagsdebatt. Den typ av frågor som diskuteras och förs in här handlar till exempel om centrala och nationella prov. Sylvia Lindgren kallar det för sorteringsskola. På min bänk ligger ett anförande som Ibrahim Baylan höll på Socialdemokraternas partikongress. Där sade han att den enskilt viktigaste åtgärden för att lyfta arbetarbarnen i skolan är att införa nationella prov i årskurs 3. Kan inte var och en av er tre när ni gör era sista inlägg här berätta hur ni tänker rösta om vårt förslag om nationella prov i årskurs 3?
Anf. 134 Bosse Ringholm (S)
Fru talman! I förra höstens valrörelse lovade de borgerliga partierna och Jan Björklund att man skulle öka antalet lärare i Sverige och att kvaliteten i skolan som en följd av fler lärare också skulle öka.
Jag har frågat samma sak i min interpellation: Hur kan regeringen nu säkerställa att det blir fler lärare? Jan Björklund har valt metoden att inte svara på frågan. Och det är ett svar i sig, det vill säga att han inte kan garantera att det blir fler lärare.
Och det är ovedersägligt att det i exempelvis Stockholm blir 400 färre lärare i år därför att man har minskat pengarna till skolorna i Stockholm, trots att Stockholms stad har fått mer pengar av regeringen. Men i och med att regeringen har ett sådant system att man lämnar allmänna pengar till kommunerna och inte på något vis garanterar att pengarna används för skolan kommer Jan Björklund att stå i denna kammare 2008, 2009 och 2010 och säga att han inte kan lova att det som har utlovats i valrörelsen 2006 kan genomföras därför att det var ett löfte som det inte fanns någon täckning för. Det blev inga fler lärare. Om regeringen inte lägger om sin politik kommer det inte att finnas någon som helst garanti för att det blir fler lärare i fortsättningen. Och då är det inte mycket bevänt för eleverna, som har blivit lovade en högre kvalitet och som efterfrågar fler lärare, att höra talas om att det ska satsas på lärarutbildning eller arbetsmiljö eller någonting annat.
Alltihop det andra är nog så viktigt, men i huvudfrågan, Jan Björklund, där har regeringen, de fyra borgerliga partierna och folkpartisten Jan Björklund försökt att lura väljarna. Det gick kanske 2006. Men det kommer inte att gå 2010, var så säker på det. Vi kommer att jaga Jan Björklund och den borgerliga regeringen och konstatera att löftet om fler lärare var ett löfte som regeringen inte kunde infria. Och eleverna kommer att känna det inpå bara kroppen under den här perioden.
Anf. 135 Sylvia Lindgren (S)
Fru talman! Jag sade i början av debatten att jag inte var nöjd med statsrådets svar. De sagda orden från denna talarstol har knappast gjort det bättre. I mångt och mycket är svaret hopskrivet utifrån den allmänna skolpolitiken. Den rör egentligen inte själva interpellationerna.
Har ministern verkligen kontroll över bakgrunden till det som händer i skolvärlden, inte minst i Stockholm? Det gäller då också de exempel som jag försökt lyfta fram och som rör bland annat Södermalm - en stadsdel här i Stockholm som numera har 110 000 invånare i Stockholms innerstad att serva.
Nej, fru talman, den borgerliga majoriteten kompenserar inte stadsdelarna och skolorna för de ökade kostnader som pris- och löneutvecklingen för med sig. I stället för en satsning på skolan är det en minskning av reella resurser på 175,8 miljoner kronor under året, en summa som motsvarar kostnaden för drygt 400 lärare i grundskolan. Det är detta som är vårt bekymmer, Jan Björklund! Vi ser med oro på den utveckling som sker i Stockholm där vi behöver fler lärare, och lärarna behöver få ägna sig åt de rätta sakerna, för elevernas skull. Titta på det i stället för att hitta på utsorteringssystem av olika slag!
Jag tror att det är oerhört viktigt att vi skapar åtgärder som gör att skolan förbättras - att det görs på riktigt. Jag är övertygad om att lärarna redan vet vilka elever som behöver extra stöd, så för det behövs det inga extra åtgärder. Men ta tag i problemen där problemen verkligen finns! Stressen hos våra elever är oroväckande.
Anf. 136 Jan Björklund (Fp)
Fru talman! Det blir inte mer sant därför att ni upprepar argumenten gång på gång. Socialdemokraterna i Stockholm föreslår en snävare ekonomisk ram än de borgerliga för grundskola och gymnasium avseende år 2007. Det är sanningen. Bosse Ringholm skakar på huvudet, men det är bara att läsa partiets egen budgetmotion i Stadshuset i Stockholm. Ni föreslår en lägre budgetnivå. Ni har inte läst på. Därför är den här debatten så pinsam. Sanningen är att det är en lägre ekonomisk anslagsnivå därför att man röstat mot den höjning som sker den 1 juli i år.
I och för sig är det inte, tycker jag, i grunden intressant att ta en enskild kommun. Stockholms direktvalda fullmäktige får väl hantera detta. Det borgerligt styrda Stockholm satsar dessutom mer på grundskolan och gymnasiet per elev räknat än vad socialdemokratiskt styrda Göteborg och Malmö satsar. Det finns, tycker jag, oändligt mycket statistik att slå i huvudet på varandra.
Sanningen är att under den tid som du, Bosse Ringholm, satt med i regeringen sjönk skolans resultat i Sverige år efter år efter år. Ordningsproblemen ökade. Vi hade en större andel obehöriga lärare än vi någonsin tidigare historiskt haft i skolan under de år du satt med i regeringen. Det borde finnas någon självkritik hos er socialdemokrater när det gäller vad ni har åstadkommit.
Att efter två månader med borgerligt styre börja hacka på Stockholm kan ni naturligtvis göra. Men sanningen är att det resultat ni lämnar efter er är en viktig orsak till att svenska folket bytte regering.
Samtidigt kan jag, fru talman, inte låta bli att undslippa mig följande tanke. Nästan varje gång jag står här i en interpellationsdebatt om skolan med socialdemokrater frågar nästan alla: Hur ska du styra kommunerna? Hur ska du styra kommunerna?
Min fråga till er socialdemokrater är: Varför har ni kommunaliserat skolan? Skyll inte på mig! Mitt parti röstade mot. Men så fort kommunerna får ansvaret ska ni gå in och styra än det ena, än det andra. Fundera på den frågan! Litar ni alltså inte på era kompisar i kommunen och på era partikamrater?
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.