förhållandena på Kuba

Interpellation 2002/03:413 av Forssmed, Jakob (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2003-05-12
Inlämnad: 2003-05-12
Besvarad: 2003-05-26
Sista svarsdatum: 2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj
Interpellation 2002/03:413
av Jakob Forssmed (kd) till utrikesminister Anna Lindh om förhållandena på Kuba

Det är lätt att låta sig förföras av Kuba både vid den första och andra anblicken. Salsan vid gathörnen, värmen och de lättklädda människorna gör det lätt att tro att landet är ett karibiskt paradis. Kombinerat med revolutionsromantik fungerar detta som effektiva skygglappar för den verkliga situationen på Kuba. För de människor som vågar tala ut, som vågar säga sin mening, ger en annan bild. De talar om rädslans kultur, där människor kontrolleras på samma sätt som i 80-talets Sovjet och där folket inte längre känner sina rättigheter. Journalister, politiska opponenter och människorättsförsvarare utsätts för trakasserier och många har fängslats för sina politiska åsikter.

Under våren har situationen på Kuba förvärrats, något som också diskuterats i riksdagen i samband med en interpellation ställd till utrikesminister Anna Lindh av Erik Ullenhag (fp) i början av april med anledning av den av Castro beordrade arresteringsvåg av landets oberoende journalister och demokratiaktivister i Varelaprojektet i samband med att Irakkriget bröt ut. I samband med att debatten hölls föll flera av domarna.

Anna Lindh befäste i den debatten regeringens nyvunna position av stöd till demokratirörelsen och fördömande av Fidel Castro. Kappan av i bästa fall tvehågsenhet som länge burits av socialdemokratin har glädjande nog lagts av. Regeringens position möjliggör ett brett engagemang för ett fritt och demokratiskt Kuba så att Sverige kan gå före i frågan och agera internationellt, främst inom EU. Ministern utlovade också att demokratibiståndet till Kuba skulle intensifieras och andra åtgärder vidtas.

Det finns dock anledning att återkomma till situationen på Kuba eftersom utvecklingen har fortsatt i en ondskefull spiral också under april och maj månad. Jag har själv varit på Kuba under ett antal dagar i månadsskiftet april@maj tillsammans med andra kristdemokrater och besökt anhöriga till de fängslade och samtalat med ledande företrädare för oppositionen. Bland dessa kan nämnas exempelvis kristdemokraten och Sacharovpristagaren Oswaldo Paya, människorättsaktivisten Elizardo Sanchez och en av förgrundsgestalterna för de fria biblioteken @ Gisela Delgado.

Den demokratirörelse som vid mitt senaste Kubabesök i januari uppvisade hopp, tillförsikt och framtidstro är i dag satt under våldsam press. Lågan brinner, men det är klart att den flämtar. Omvärldens stöd är, som jag bedömer det, viktigare än någonsin. Både de ledare som fängslats och de som ännu inte blivit gripna fruktar för första gången på många år bokstavligen för sina liv. De fängslade är desperata efter en förändring. De tortyrliknande förhållandena i häktet, summariska rättegångar, minimal kontakt med anhöriga och de framtida åren i isoleringscell tar ut sin rätt.

Samtidigt som dissidenterna alltid varit medvetna om de risker de tar på denna förtryckets ö så slog de hårda domarna oväntat hårt. Det har inte dömts domar av denna hårdhet på flera decennier. Rörelsen hade visserligen haft på känn att något var i görningen för att stoppa dem från att nå ytterligare ökat stöd bland allmänheten. Ett stöd som växte inte minst tack vare det av Oswaldo Paya och kristdemokraterna Movimiento Cristiano Liberacion initierade Varelaprojektet. Ett projekt som samlade den förbjudna oppositionen och som är en namninsamling som syftar till en folkomröstning, något som parlamentet enligt konstitutionen åtminstone måste lyfta som en fråga, om det samlas in minst 10 000 namn. Folkomröstningen skulle gälla fem frågor: organisations- och yttrandefrihet, ny vallag, allmänna och fria val, amnesti för politiska fångar och fri företagsamhet. Insamlingen görs person till person, eftersom all massinformation kontrolleras. I samband med ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carters besök i landet i våren 2002 lämnades drygt 11 000 underskrifter över till regimen.

Fram till i dag har minst 25 000 namn samlats in. Stödet för projektet är sannolikt betydligt större än så med tanke på att en underskrift medför stor risk för arbetslöshet, trakasserier gentemot familj och hem, telefonavlyssning, och social isolering. Förutom Varelaprojektet finns det verksamhet inom den fria biblioteksrörelsen som växer, informationsspridning och diskussion kring de mänskliga rättigheterna, kartläggning av brott mot desamma och oberoende journalister. Det var framför allt mot aktivister inom Varelaprojektet och oberoende journalister som räden riktades. Människor som konsekvent arbetar med icke-våldsmetoder för ett fritt Kuba.

Syftet är klart: att söndra och demoralisera demokratirörelsen. Att krossa det lilla hopp som spirar. Att få kubanerna att känna sig ännu mer maktlösa. Att få folket att resignera. Att låta människor veta att priset de betalar för kampen för sin och andras frihet är för högt. Att påskina att kampen för frihet är meningslös.

Det har i den svenska debatten hävdats att Fidel Castro genomförde sina massgripanden och summariska rättegångar i skydd av den medieskugga över Kuba som kriget mot Irak uppenbart innebar. Jag är övertygad om att detta är sant. Men samtidigt så bör det också noteras att Fidel Castro utnyttjade det uppkomna världsläget på mer än ett sätt. Dels genom att försöka utnyttja en begynnande spricka mellan Europa och USA och dels genom att inför Kubanerna och omvärlden presentera det som Oswaldo Paya kallar "det falska alternativet" för att motivera sitt slag mot demokratirörelsen. Genom att hävda att Kuba står näst på tur efter Irak på USA:s invasionslista så måste alla medel till försvar av självständigheten accepteras (till och med dödsstraff som åklagaren yrkade på en av demokratikämparna.) Det handlar alltså om att knyta gripandena till ett större skeende, och därmed dölja sanningen @ att det handlar om att krossa demokratirörelsen.

Denna linje företräddes exempelvis av Castro i dennes förstamajtal, där USA jämförs med nazister och där dissidenterna anklagas för terrorism. Tidigare har dissidenternas existens närmast förnekats, nu beskrivs de som ett stort hot mot Kubas självständighet. Genom agerandet som självfallet är beordrat eller i vart fall sanktionerat av Castro själv sänder regimen en tydlig signal till dem som finns i närheten av de oppositionella och också en signal in i det egna systemet att nu är det rättning i ledet som gäller.

Rättegångarna mot de gripna var summariska och rättsosäkra. EU-ambassadernas tjänstemän och medier fick inte närvara. Det hade bussats dit utvald Kubansk publik, folkhopar som inte kände varandra och som såg vilsna och skräckslagna ut enligt EU-ambassadtjänstemän. Bara de närmast anhörig tilläts närvara och släpptes in efter att den av regeringen ditbussade hopen förutom 2@3 platser fyllt rättegångssalen. Många åtalade fick inte träffa försvarsadvokater. En försvarsadvokat begärde mer tid med de anklagade, men fick då veta att också han därmed betraktades som dissident.

I samband med rättegångarna trädda ett antal personer fram ur demokratirörelsen och avslöjade sig som infiltratörer och säkerhetsagenter. Att det fanns infiltratörer var naturligtvis demokratirörelsen medvetna om, detta faktum har trots allt satt demokratirörelsen under ytterligare press då de fått svart på vitt på detta. Vem går att lita på? Grogrunden för splittring och misstro är stor. Detta underblåses också av att fångar får olika straff och olika villkor i fängelserna.

Fångarna ska förutom att hållas inspärrade under 20 år också utstå ytterligare umbäranden. Ett 60-tal av de 75 senast dömda av dem sitter i isoleringscell. Och de flesta har placerats i fängelser långt hemifrån, vilket försvårar för fattiga anhöriga att besöka dem. Jag talade med hustrun till Omar Ruiz, vilken gjort sig skyldig till brottet att med hjälp av sin skrivmaskin publicera nyheter och dömts till 18 års fängelse för detta. Han har placerats i fängelse i Guantanamo, ca 70 mil från hemmet i Villa Clara. På grund av dåliga kommunikationer så tar det frun mellan fem och sju dagar att ta sig från hemmet till fängelset, och lika långt hem igen. Hon får 2 timmars besökstid var tredje månad, sammanlagt 8 timmar på ett år. Paret har en fyraårig son som är skräckslagen. Bara mammor, barn och fruar har möjlighet att besöka fångarna.

De flesta av de fängslade har mött liknande öden. De får sova på bäddar av strukturerad betong, isolerade i ständigt mörker eller ljus. De får också motta hot i form av att de ska dö om något händer regimen på Kuba. Hot utdelas också till dem som fortsätter arbeta för demokrati utanför fängelserna. Regis Iglesias Ramirez, en av koordinatorerna till Varelaprojektet blev före dom förhörd i dagar i sträck, utan att veta om det var dag eller natt. Han hålls nu, efter dom, isolerad i en källare i ett av Kubas hårdaste fängelser @ "80:e kilometern." Han får inte tillgång till ljus och han har tvångsrakats både på huvud och kropp. Han har två döttrar, 13 och 16 år gamla. Han ska knäckas.

Det finns många exempel på hur repressionen hårdnar. Regeringen delar ut träpinnar och stenar på vissa arbetsplatser och om någon yttrar något till stöd för dissidenterna så kallas arbetsplatsen samman och de som tycker regeringen har fel beordras räcka upp handen. I bakgrunden finns påkarna med tydlig adressat.

Den internationella närvaron och pressen på Kuba är nu viktigare än någonsin. Fångarna och den kubanska demokratirörelsen får inte falla i glömska. Det gäller inte minst de 250 politiska fångar som sitter fängslade på Kuba sedan tidigare. Sverige måste agera kraftfullt i de sammanhang där vi finns, främst inom FN och EU. I EU diskuteras ju Kubas ansökan om att få ingå i Cotonou-avtalet och FN skulle definitivt kunna göra mer för Kuba.

I den tidigare referererade interpellationsdebatten sa Anna Lindh att regeringen just nu ser över vad mer som skulle kunna göras från svensk sida för en demokratisering och större respekt för mänskliga rättigheter på Kuba. Jag vet att det inte gått lång tid sedan dess, men det är trots allt hög tid att presentera nya åtgärder. De är angelägna.

Mot bakgrund av detta vill jag jag fråga utrikesministern:

Vad avser utrikesministern att göra för att de politiska fångarna på Kuba ska släppas fria?

Vad avser utrikesministern att göra för att behandlingen av de kubanska fångarna ska förbättras och de ska flyttas närmare sina hem?

Vad avser utrikesministern att göra för att stötta fångarna och deras anhöriga?

Vad avser utrikesministern att göra för att FN, Röda Korset och olika människorättsorganisationer ska få tillträde till Kuba?

Vilka ytterligare åtgärder är utrikesministern beredd att vidta för att stödja demokratirörelsen i detta läge?

Debatt

(10 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:413

Webb-tv: förhållandena på Kuba

Protokoll från debatten

Anna Lindh (S)

Anf. 74 Anna Lindh (S)

Herr talman! Jag frågade på vilket sätt man är be- redd att gå vidare. Jag ifrågasatte inte att näringsmi- nistern vill hålla möjligheten för tvingande åtgärder öppen. Det är mycket glädjande att regeringen i det här fallet har en lika hög ambitionsnivå som jag. Då blir det fart på bygget, och det är alldeles utmärkt. Leif Pagrotsky pratade sedan om slag i luften. Jag vet inte om det är obligatorisk rapportering som han betecknar som ett slag i luften eller om det är andra saker, för det vore ju märkligt att hålla öppet för nå- got som man i själva verket tycker är som ett slag i luften. Att det är problematiskt att överblicka konsekven- ser och formulera lagtexter känner jag väl till. Men man borde väl i alla fall kunna stå fast vid en inten- tion om man är beredd att gå åt det här hållet. Nu har Leif Pagrotsky sagt att han inte vill säga någonting om det här, så jag ska inte tjata på honom om detta. Det kan vara intressant att notera att Globkom fö- reslog regeringen att utreda huruvida företags och pensionsfonders rapporteringsskyldigheter på det sociala och miljömässiga området skulle regleras i svensk lag. Det vore intressant att höra om Leif Pag- rotsky kan tänka sig en sådan utredning. Globalt ansvar syftar till att stimulera svenska fö- retag att tillämpa riktlinjer för multinationella företag som OECD-länderna kommit fram till. Men riktlin- jerna är ganska diffusa och nedkompromissade - det är minimikrav. När Svenska naturskyddsföreningen gjorde en undersökning bland de 50 största företagen i Sverige 2002 med frågor just kring OECD:s riktlin- jer och globalt ansvar, visade det sig att företagen tyckte att frågeformuleringarna var vaga och otydliga. Det finns ju många uppförandekoder, och jag tror att många företag verkligen skulle uppskatta lite mer klarspråk i de här frågorna. Leif Pagrotsky säger också i sin inledning att han hoppas att fler företag, inte minst statliga, ansluter sig till Globalt ansvar. Ja, det är ju fint att ägaren till bolagen står här och hoppas att de ansluter sig till Globalt ansvar. Jag var tidigare inne på den pluralism som finns bland företag vad gäller inställningen till arbetet med corporate social responsibility. Denna pluralism kräver lite olika förhållningssätt. Flera svenska stor- företag tillhör ju de mest innovativa i världen på det här området och ligger till och med före statliga initi- ativ. De behöver uppmuntran och spelregler som passar dem. Men för de sämre kanske det vore idé att också ha någon form av låg ribba. Jag säger inte att man ska implementera hela GRI på en gång, men man kanske kan välja ut en kärna ur GRI och till exempel välja ut tre aspekter - vatten, koldioxid och MR-frågor - och sätta ribban så att 60 % av företagen klarar detta och 40 % inte. På det sättet får de i alla fall något att sträva emot och något att mäta emot. Det tror jag vore ett bra initiativ och ett bra första steg att gå på den här vägen. Det är klart att det är lite ny mark man bryter här, och då är det självklart att det innebär en del komplikationer. Det går inte att förlita sig helt på att ledande före- tag ska göra jobbet, för ett företag kan ha de här frå- gorna lite grann som sin nisch utan att det nödvän- digtvis påverkar hela marknaden. Jag tror därför att man i alla fall borde utreda detta. Jag hoppas att Leif Pagrotsky kan säga något om ifall han är beredd att inte bara utesluta möjligheten utan faktiskt utreda vad en obligatorisk rapporteringsskyldighet på vissa om- råden skulle kunna innebära. Det är ju många företag som inte längre vill ha komparativa fördelar genom miljöförstörande verksamhet, utan de föredrar tydli- gare gränser och så vidare. En rapporteringsskyldighet är också ett utmärkt sätt att få en bild av framtida behov på området och se vilka globala regler det är som behövs. Genom en rapportering kan man identifiera problemområden och ytterligare gå vidare med arbetet för globala reg- ler på området. Därför tror jag att det vore bra ur flera aspekter.

Jakob Forssmed (Kd)

Anf. 75 Jakob Forssmed (Kd)

Herr talman! Jakob Forssmed är inte nöjd med de regler som man har enats om i OECD. Han tycker inte att de är tillräckligt krävande och inte tillräckligt preciserade och att de kunde vara bättre. Det kan jag hålla med om. De är ju, som Jakob Forssmed säger, resultatet av ett gemensamt arbete och kompro- missande i OECD. Men de har i gengäld vunnit nå- gonting annat, nämligen brett stöd och legitimitet. Jag föredrar minimiregler som höjer en grundläggande anständighetsnivå som alla inblandade har ställt sig bakom framför idealiska regler som ingen eller få ställer sig bakom eller som skiljer sig åt från land till land. Då blir det inte någon överblick och få möjlig- heter till jämförelser. Jag inser att detta inte är perfekt, men jag tycker att fördelarna är stora med ett gemensamt system som är så globalt som det blir när hela OECD har ställt sig bakom det, och jag är glad att vi har kommit så långt. Frontlinjen nu handlar om att öka möjligheterna till att detta leder till förbättringar i praktiken. Det är där globalt ansvar i Sverige spelar roll. Det handlar inte om att förändra reglernas innehåll. Det handlar om att öka uppmärksamheten på genomförandet. Jag tycker att det är en bra arbetsmetod att göra detta transparent och lätt att genomlysa. Man ska uppmuntra företag att bli tydligare i sin informations- givning så att den allmänna debatten, journalister, medier, fackföreningar och intresseorganisationer kan granska vad som görs och framför allt vad som inte görs - vad som lyser tomt och vad som informeras om, vad som är bra och vad som inte är tillräckligt bra. Då kan det bli press på dem som är passiva och goodwill och plus för dem som gör ett bra jobb. Det tror jag är en verkningsfull mekanism i Sverige, men framför allt internationellt i många andra länder. Jag tror att det är en fördel för de företag och de länder som här visar framfötterna och gör ett bra jobb, och jag tror att det är en nackdel för dem som släpar efter och måste tvingas att i efterhand följa med konkurrenterna. Det är en nackdel på markna- den, för konsumentvaror och det är en nackdel på arbetsmarknaden. Vilka lovande unga studenter vill jobba för företag som har rykte om sig att inte nå upp till minimala anständighetsregler eller att ignorera frågor om mänskliga rättigheter i arbetslivet? Svaret på den frågan är att företagen får ett sämre urval sö- kande till sina platsannonser. Det är ett egenintresse som jag tror talar väl så starkt som om det står en minister i riksdagens talarstol och höter med pekfing- ret. Den mekanismen vill jag underlätta och sätta i arbete genom att öka belysningen på de här frågorna genom till exempel Globalt ansvar. Summan av detta är att jag är ganska optimistisk. Men nu värderar vi det här, hur det rullar, hur det kommer att utveckla sig och vad det ger för resultat. Sedan får vi värdera om det finns anledning att gå vidare på det ena, det andra eller det tredje sättet och om något av de sätten ska vara mer lagstiftning och mer obligatorium. Att vi ska gå vidare tar jag för givet, men nu gäller det att få detta att sätta sig och att få erfarenheterna av det och därefter att värdera. Det kan vi gärna göra tillsammans när det gäller hur fort- sättningen ska gestalta sig.

Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 76 Erik Ullenhag (Fp)

Herr talman! Jag tycker nästan att näringsminis- tern undervärderar sin egen roll. Jag tror att det visst kan ha betydelse vad näringsministern säger i de här frågorna. Det handlar om att inte abdikera från detta och lämna över det till bara frivillighet. Det tror jag, och jag noterar att näringsministern inte ännu har nått denna insikt. Om man inte har obligatorisk redovisning så kan man ju tyvärr tjäna på att mörka. Med ett obligatori- um kan man få fram mycket mer av det som Leif Pagrotsky efterlyser. Man får en öppenhet, transpa- rens och genomskinlighet när företag som jobbar aktivt med de här frågorna också kan tjäna på det. Det är ju inte i första hand jag som tycker att OECD-riktlinjerna är problematiska. Det tycker jag, men det är framför allt företagen som har fått frågor om dem som tycker att de är diffusa och svårtillämp- liga. Om man då kan använda Globalt ansvar för att förtydliga det så är väl det alldeles utmärkt. Jag noterar också att inom ramen för Globalt an- svar finns det rapporter där behovet av lagstiftning nämns, eftersom det finns relativt få företag som rapporterar frivilligt. De marknadsmässiga fördelarna av att rapportera även icke-finansiell information finns inte i dag för alla företag. Detta skulle då vara argument för en lagstiftning. Det är bra att de argu- menten och den insikten i alla fall har nått in i pro- jektet. Leif Pagrotsky har naturligtvis rätt i att det finns en oerhörd potential i det här arbetet, inte minst för svenska företag. Människan är intresserad av mer än att jobba för brödfödan. Det handlar om mening och mål med tillvaron. Idén om att ta Sverige ur fattigdom var en gång i tiden en viktig drivkraft. Kanske kan idén om en hållbar utveckling vara en liknande i framtiden. Vad gäller konsumenter och rekrytering av potentiella anställda så tror jag också att detta har stor betydelse. Till sist vill jag bjuda näringsministern och er andra på ett boktips: David Batstones bok om princi- per för ett framgångsrikt och ansvarsfullt företagande med den kittlande titeln Saving the Corporate Soul - Making a buck without selling out. Det är väl egentli- gen rätt mycket av vad hållbar utveckling handlar om.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 77 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Ingegerd Saarinen har frågat mig vad jag tänker göra för att rätta till problemen på elmarknaden. Ingegerd Saarinen anser inte att dagens system med elleverantörer bidrar till konkurrensen på el- marknaden. Till att börja med vill jag uttrycka att det är min uppfattning att den nordiska elmarknaden fungerar ganska väl, vilket inte minst hanteringen av den gångna vinterns tidvis svåra påfrestningar har visat. Vi kan konstatera att elmarknaden reagerade på höga spotpriser genom att kunder faktiskt minskade sin elförbrukning, trots att detta enligt Ingegerd Saarinen inte kan hända inom ramen för den nuvarande el- marknaden. Företagen mobiliserade också produktion från anläggningar som normalt inte används, samti- digt som importen ökade från utomnordiska länder. Vi får dock givetvis inte slå oss till ro och avstå från fortsatta förbättringar av elmarknadens funktion. Inget system fungerar så väl att det inte kan bli bättre. Jag följer därför utvecklingen av elmarknaden mycket nära och välkomnar naturligtvis alla idéer och upp- slag som kan förbättra elmarknadens sätt att fungera. Det är positivt att Ingegerd Saarinen engagerar sig i den frågan. Jag vill dock framhålla att regeringen redan nu vidtagit en del kraftfulla åtgärder för att ytterligare förbättra elmarknadens funktion. Bara för några må- nader sedan överlämnades propositionen Vissa el- marknadsfrågor (prop. 2002/03:85) till riksdagen. Där föreslås bland annat att elnätsföretagen ska vara skyldiga att läsa av elmätarna och rapportera mätvär- den för samtliga kunder minst en gång i månaden. Frågan har stor betydelse för såväl kunderna som elmarknadens funktion, och jag har med stor tillfreds- ställelse noterat att många företag redan påbörjat arbetet med övergången till denna ordning. Regeringen har i samma proposition även föresla- git att kravet på timmätning ska skärpas genom att gränsen sänks. Genom detta kommer betydligt fler att få timmätning av sin elförbrukning. Jag bedömer att förslagen är mycket viktiga för elmarknadens funktion och hoppas att Ingegerd Saa- rinen kommer att stödja dessa i riksdagsbehandling- en. Förslagen skapar incitament för kunderna att förändra sin energiförbrukning, till exempel genom att dra ned på förbrukningen under tider då priset är högt. Med tätare mätaravläsningar får kunderna också en bättre avstämning och direkt koppling mellan den faktiska förbrukningen och kostnaden. Den ökade informationen kommer att bidra till en ökad rörlighet på elmarknaden och stimulera fler kunder att byta elleverantör. I januari i år träffade jag elföretagen för att dis- kutera frågor kring elmarknaden, till exempel elleve- rantörernas information, deras kundhantering och deras elräkningar. Jag har nu inbjudit företagen till ett nytt möte i juni för en fortsatt diskussion om dessa viktiga frågor. I syfte i att stärka kundernas ställning på elmark- naden har regeringen också givit Energimyndigheten utökade resurser och ett utökat ansvar vad avser funktionen och utvecklingen av elmarknaden. En del av dessa resurser ska tillföras Konsumenternas Elråd- givningsbyrå. Utöver detta har regeringen i februari 2003 till- kallat en särskild utredare med uppdrag att utreda en fortsatt utveckling av el- och naturgasmarknaderna (dir. 2003:22). Utredaren har bland annat i uppdrag att analysera om det finns tänkbara förbättringar att göra på elmarknaden och om så är fallet föreslå åt- gärder för detta. Utredaren ska också utvärdera hur strukturförändringarna har påverkat konkurrensen på elmarknaden och belysa konkurrensen på elmarkna- den ur ett nordiskt och europeiskt perspektiv. Utreda- ren ska redovisa sitt uppdrag senast i september 2004 och har naturligtvis möjlighet att överväga om det av Ingegerd Saarinen föreslagna systemet, eller något annat system, skulle kunna bidra till att ytterligare utveckla elmarknaden.

Anna Lindh (S)

Anf. 78 Anna Lindh (S)

Herr talman! Min fråga gällde vad näringsminis- tern avser att göra åt de helt fundamentala problemen på elmarknaden. Näringsministern svarar att elmark- naden fungerar ganska väl, och att inte minst den gångna vinterns höga elpriser är ett bevis på detta. För att rätta till de helt fundamentala problemen på elmarknaden krävs till att börja med sjukdomsin- sikt. Någon sådan insikt verkar inte finnas hos när- ingsministern. Men, Leif Pagrotsky, skulle elmarknaden ha fun- gerat väl skulle vi inte ha haft så höga priser som vi hade i vintras. Det var faktiskt bara 300 megawatt el som producerades i gasturbiner, och som i flera veck- or styrde upp spotpriset till uppemot 110 öre per kilowattimme. Under den resterande delen av den kalla vinterperioden var det bara 700 megawatt olje- kondens som svarade för priser på uppemot 70 öre per kilowattimme. Om konkurrensen hade fungerat så hade konsumenterna minskat sin förbrukning som ett alternativ till ökad produktion och extrema spotpriser. 20 000 megawatt skiljer mellan den högsta och den lägsta förbrukningen i Sverige. Det är inget orimligt antagande att en stor del av dessa 20 000 megawatt skulle kunna användas mer flexibelt med utgångspunkt från spotpriset. Skulle konsumenterna exempelvis gå över till alternativa uppvärmningsme- toder när dessa är billigare skulle spotpriset stanna på det alternativa uppvärmningsprisets nivå. I vintras hade spotpriset kanske kunnat stanna på 35 i stället för 110 öre per kilowattimme. På den svenska marknaden hade det räckt med att 1 000 megawatt av elförbrukningen hade styrts om under de dyra timmarna. Det är 5 %. Hur många producenter tror näringsministern att det var som kontrollerade den prisstyrande elproduk- tionen i vintras? Jo, det var endast ett mycket litet fåtal, även räknat på hela den nordiska elmarknaden. Hade elmarknaden fungerat hade vi aldrig sett rubri- ker som på förstasidan i Dagens Industri i dag. Prisbildningen på spotmarknaden är dock inte hela problemet. Ett långt större problem är att leve- rantörerna inte bidrar till bättre konkurrens. Leve- rantörerna kan inte pressa priset på spotmarknaden. De enda kostnader som leverantörerna kan pressa är de extrakostnader som systemet med leverantörsbyten självt bidrar till att skapa. Konkurrens genom leve- rantörsbyten är ingenting annat än en bluffkonkur- rens! Vad är det då för nytta med de åtgärder som näringsministern påstår är så kraftfulla? I själva verket förefaller regeringen faktiskt sträva efter att låsa fast marknaden i dess nuvarande form. Den nya utredning som näringsministern nämner är bara ett exempel på detta.

Jakob Forssmed (Kd)

Anf. 79 Jakob Forssmed (Kd)

Herr talman! Kärnan i Ingegerd Saarinens inlägg är erfarenheter av den gångna vintern. Det som bifo- gades interpellationen var ett förslag till en helt ny organisation av hela den nordiska elmarknaden, en jätteskiss på en total förändring av allting. Det var inte mycket kvar av den i inlägget nu. Låt mig ändå gå in lite på erfarenheterna av den vinter vi har bakom oss. Höga priser är ju inte ett tecken på framgång. Vad det handlar om är att när priserna steg, som följd av att det var mindre vatten i magasinen och ett sämre försörjningsläge än det har varit på 50 eller 70 år, utlöstes mekanismer som visa- de att det fanns flexibilitet både på utbudssidan, det vill säga produktionssidan, och på efterfrågesidan. Jag vill gärna att de ska bli kraftfullare och mer flex- ibla, men jag tycker ändå att vi såg en hygglig flexi- bilitet. Det togs i anspråk mer produktionskapacitet, inte tillräckligt mycket för att vara i min smak, men produktionssidan reagerade med flexibilitet uppåt. Det visade sig också att användningen drogs ned som resultat av att prissignalen slog igenom. Detta skedde trots att nästan inga hushåll egentligen har några incitament att spara el just när priset är högt. Med avläsning en gång om året gör man ju samma besparing om man avstår en kvarts varmvattensdusch i juli månad eller om man gör det i mellandagarna när det är som kallast och elpriset är som högst. Mätarna klarar inte av att skilja på detta. Min viktiga slutsats är att vi ska stärka drivkraf- terna för hushållen att spara el när det är brist på el. Vi ska se till att det finns mer produktionskapacitet att handla upp när vi behöver det. På båda dessa om- råden har vi i propositionen för en månad sedan före- slagit mycket kraftfulla insatser. Jag måste tyvärr säga att min tolkning av Ingegerd Saarinens inlägg är att ni kommer att rösta nej till dessa två förslag, både det som handlar om att mobi- lisera mer produktionskapacitet, mer reserver i sy- stemet att ha i beredskap för flera vintrar av den här typen, och det som handlar om åtgärder för att få bättre utbyte för hushåll, småföretag och andra att spara el just när det råder svårare försörjningsläge. Jag vore glad om Ingegerd Saarinen klart och tydligt kunde tala om: Är ni emot de här åtgärderna, eller kommer ni att stödja dem? Det hårda tonläget i Inge- gerd Saarinen förra inlägg går, tycker jag, inte att förena med något annat än ett rakt avslag och upp- fattningen att det är bättre att ha det som det är nu än att stödja de förslag som vi har lagt fram, som jag tror är uppskattade i vida kretsar och som just nu be- handlas i riksdagen.

Erik Ullenhag (Fp)

Anf. 80 Erik Ullenhag (Fp)

Herr talman! Naturligtvis är det inte bättre att ha det som det är. Det är väldigt dåligt nu. Men det kun- de göras mycket bättre saker än de som ministern talar om. Det finns fortfarande de som påstår att elmarkna- den fungerar ganska bra. Det beror på att vi fram till i vintras hade ett utbudsöverskott på marknaden. Där- för har marknaden klarat balansen mellan utbud och efterfrågan. Men när vi inte längre har ett överskott måste konsumenterna medverka i den fysiska handeln och minska förbrukningen som ett alternativ till en ökad kraftproduktion. Annars fungerar inte elmark- naden. Näringsministern menar att regeringen genom propositionen Vissa elmarknadsfrågor har vidtagit kraftfulla åtgärder för att förbättra elmarknadens funktion. Bland annat ska nya mätprocedurer introdu- ceras. Men på vilket sätt har de stor betydelse för elmarknadens funktion? När elen köps till fast pris eller till och med flerårsvis har det väl ingen som helst betydelse om elen mäts per timme, månad eller år? Konsumenternas incitament att anpassa förbruk- ningen till spotpriset är lika med noll eftersom kon- sumenterna handlar till fast pris. Därför är det högst osäkert om mätreformen kommer att få någon särskilt positiv inverkan på elmarknadens funktion. Propositionen Vissa elmarknadsfrågor innehåller alltså knappast några avgörande förbättringar. Där- emot visar den hur illa det står till med den grund- läggande funktionen på elmarknaden, nämligen möj- ligheten att skapa balans mellan utbud och efterfrågan på fysisk el. Dagens elmarknad med leverantörsbyten klarar inte längre detta. Utbudsöverskottet är inte tillräckligt stort. Därför måste en nödlösning tillgripas för att klara balansen i avvaktan på en långsiktig lösning som ska introduceras 2008. Hur denna långsiktiga lösning ska fungera står skrivet i stjärnorna. Det finns ingen lösning på hur den nuvarande marknaden ska klara balanseringen mellan utbud och efterfrågan av fysisk el. Under sådana premisser ska man nu ta fram en överens- kommelse om en långsiktig politik för den fortsatta omställningen av energisystemet. Kärnkraften ska successivt stängas utan att marknaden klarar att ba- lansera utbud och efterfrågan på fysisk el. Borde inte en marknadslösning som skapar balans mellan utbud och efterfrågan vara ett av regeringens mest högprio- riterade projekt? Konkurrens mellan leverantörsbyten är en bluff. Det är bara genom att handla el till spot- pris som konsumenterna kan medverka i den riktiga konkurrenshandeln med fysisk el. Är inte en effektiv konkurrens och en effektiv resursallokering en förut- sättning för en omställning av energisystemet? Den ska inledas med att först anpassa den svenska elmarknaden till den föreslagna EU-modellen som bygger på den elmarknad vi redan har. Det är det förslag som nu ska komma. Hur ska detta kunna re- sultera i ett nytänkande? Till saken hör att det finns möjligheter att inom EU föreslå alternativa modeller för avreglering om man kan visa på att de fungerar effektivt. Är näringsministern därför beredd att ändra på ordningsföljden i utredningen så att nytänkandet utreds först och att man därefter ser över lagstiftning- en? Annars kan det väl aldrig bli fråga om något nytänkande.

Gunnar Andrén (Fp)

Anf. 81 Gunnar Andrén (Fp)

Herr talman! Jag är inte säker på att jag riktigt förstod. Ingegerd Saarinen förklarar inte tydligt om det blir ja eller nej till de förslag som vi har lagt. Är det bra eller dåligt med tätare prisavläsning? Är det bra eller dåligt att vi får bort systemet med preliminä- ra och slutliga räkningar som är svåra att begripa? Jag fick snarast intrycket att Ingegerd Saarinen var emot allt, nuvarande ordning, förslaget till förändringar och allt annat. Ingegerd Saarinen sade också att det bara är ge- nom att handla på spotpris som man får en effektiv marknadsmekanism. Det är bara så man kan få utbud och efterfrågan att mötas på ett effektivt sätt. Ska jag tolka det som att hon vill ha ett förbud mot fasta pri- ser så att alla tvingas köpa på spotpris och att alla tvingas ta risken själv? Är det så man ska tolka hen- nes kraftfulla fördömande av fasta priser, att det tar bort drivkrafterna för att spara när elpriset är högt och när det råder svårigheter i försörjningssystemet? I så fall är det annat i hennes interpellation som framstår som helt obegripligt för mig. Det finns långa texter om att införa försäkringssystem för hushållen så att de kan försäkra sig mot höga priser. Kan inte Ingegerd Saarinen förklara så att jag förstår inför min nästa replik hur det här är tänkt. Är det ett genomslag av spotpriserna för att driva fram en effektiv mark- nadslösning som är idealet? Eller är det ett försäk- ringssystem som skyddar hushållen mot svängningar på marknaden? Jag begriper inte hur detta var tänkt. För mig är det viktigt att hushållen ges drivkrafter att spara el när det finns behov av att spara el. Det finns mer behov av att spara el på vintern än på som- maren. Att få tätare avläsning och få bort de krångliga förskotts- och slutavräkningsdebiteringarna är för mig viktigare former i sammanhanget. Jag tror att de ver- kar för en bättre ordning. Det är en annan fråga som hägrar i den här dis- kussionen. Det handlar om kärnkraftsavvecklingen. Ingegerd Saarinen vill ju stänga ett aggregat i halv- året. Utgångsläget är att hon tycker att elpriset är för högt och att hon tycker att det fungerar för dåligt. Men om det är så dåligt och så höga priser hur kan man då kräva att vi ska stänga två reaktorer om året - en reaktor i halvåret - för överskådlig framtid? Det är inte ansvarsfullt såvitt jag kan förstå. Det krävs en ambitiösare och seriösare syn på hur omställningen ska gå till. Man måste mobilisera mer av marknads- krafter när det gäller att få företag och hushåll att spara ström. Det handlar också om att mobilisera marknadskrafterna för att få fram mer elproduktion och mer produktionskapacitet.

Anna Lindh (S)

Anf. 82 Anna Lindh (S)

Herr talman! Jag ska försöka förklara. Konkurrens genom leverantörsbyten är en bluff. Det är bara konsumenterna själva som kan pressa priset på fysisk el genom att anpassa konsumtionen till spotpriset. Den fysiska elen levereras av nätbolag. För att skapa en mycket effektiv konkurrens räcker det med att nätbolagen debiterar spotpris för den el som levereras. En mycket effektiv elmarknad är sam- tidigt mycket enkel. Det behövs inga elavtal på en elmarknad med konkurrens. Priset bestäms på spot- marknaden och den levererade mängden med elmäta- ren. Konsumenten köper fysisk el genom att trycka på strömbrytaren. Det är också utifrån spotpriset som konsumenterna bör avgöra om de ska köpa prisför- säkringar eller inte. På den nuvarande marknaden är det kanske bara 15 % av alla konsumenter som orkar vara aktiva. Det är förmodligen de som på en fungerande elmarknad skulle ha behov av att anstränga sig lite extra och köpa prisförsäkringar. Resten av konsumenterna skulle kunna köpa el till marknadspris bara genom att trycka på strömbrytaren. Det, Leif Pagrotsky, är en konsumentvänlig elmarknad. Det finns 5,2 miljoner elkonsumenter. Varför inte ta hänsyn till vad de tycker? Känner näringsministern till att tunga konsumentorganisationer som LO, Hy- resgästernas riksförbund, Villaägarna, HSB, Riks- byggen, Sveriges konsumentråd och Konsumentver- ket i remisser och andra sammanhang har uttryckt önskemål om att utreda reformförslaget? Borde inte näringsministern och regeringen ta hänsyn till vad konsumenterna tycker? Borde inte regeringen själv vara ytterst intresserad av en elreform för att lyckas med omställningen av energisystemet?

Jakob Forssmed (Kd)

Anf. 83 Jakob Forssmed (Kd)

Herr talman! Jag ska vara helt ärlig och säga som det är. Jag förstod inte mer nu än jag gjorde innan, men det kanske är något fel på mig. Det förslag som Ingegerd Saarinen åberopar och beskriver i sin interpellation på hur man skulle kunna göra om hela systemet i grunden sitter det nu en ut- redningsman på. Han heter Sten Kjellman. Han jobb- ar ungefär ett år till. Det ingår i hans uppdrag att fundera över de här frågorna. Ingegerd Saarinens mycket högröstade krav att regeringen just nu ome- delbart borde se till att det här utreds hade vi kunnat slippa. Det pågår ju redan. Men jag vill varna för att tro att man genom att byta system och införa något nytt som ingen förstår, eller som i alla fall jag inte lyckats förstå här, i ett slag löser alla problem så att vi får mer el till lägre pris, ingen behöver duscha kallt och alla får precis vad de behöver simsalabim. Jag har lärt mig att så enkla lösningar sällan fungerar. Det är ofta lite mer komplicerat än så. Vad jag dessutom inte förstod var avvägningen mellan att spotpriset ska fungera för alla så att det blir ordentlig stimulans och incitament att spara när det är dyrt och att man samtidigt ska försäkra sig mot höga priser och tvinga fram ett försäkringssystem som erbjuder försäkring mot höga priser för alla. Jag är ledsen, men det begrep jag inte. Vi får ta en annan debatt om det en annan gång.

Intressenter

Frågeställare

Jakob ForssmedKristdemokraterna

Besvarad av

Anna LindhSocialdemokraterna