Förbättrat stöd till anhöriga
Interpellation 2005/06:5 av Ullenhag, Erik (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2005-09-14
- Inlämnad
- 2005-09-14
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2005-09-22
- Sista svarsdatum
- 2005-09-28
- Besvarad
- 2005-10-11
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation 2005/06:5 av Erik Ullenhag (fp) till statsrådet Ylva Johansson (s)
Förbättrat stöd till anhöriga
De anhörigas insatser inom framför allt äldreomsorgen är ovärderliga. Det är nästan 70 000 personer som varje dag får omvårdnad av anhöriga, och 140 000 får hjälp med vissa vardagssysslor. Studier visar att offentlig hjälp stod för 40 % av hjälpvolymen hos äldre år 1994, men bara 30 % år 2000. Anhöriga och andra närstående har de senaste åren alltså fått ta ett ökat ansvar för hjälpbehövande äldre.
Frivilliga insatser av anhöriga är något naturligt i mänskliga relationer och ofta något positivt för alla inblandade. Men det kan diskuteras huruvida insatserna alltid är så frivilliga som de borde vara. Alltför ofta räknar kommunerna med anhörigas insatser när biståndshandläggaren bedömer vård- och omsorgsbehovet @ utan att de anhöriga är delaktiga eller får garantier för att de ska få stöd och hjälp för att klara sin uppgift. Stödet till anhöriga som utför omsorgsinsatser har i dag stora luckor. År 2001 och efter projektet Anhörig 300 hade enligt Socialstyrelsen nästan alla kommuner byggt ut stödet till anhöriga, men kvaliteten kan ifrågasättas liksom om de som behöver stödet får tillgång till det. Det kan tyvärr konstateras att det mellan 2002 och 2004 skett en viss minskning i kommunernas aktiviteter.
Det är därför positivt att vård- och äldreomsorgsministern nu inför valåret på DN debatt (den 27 augusti 2005) redovisar att stödet till anhöriga som vårdar sjuka i hemmet ska höjas från 25 miljoner kronor till 100 miljoner kronor 2006. Men de insatser ministern hitintills presenterat är såväl oprecisa som otillräckliga.
Folkpartiet har sedan länge föreslagit en rad åtgärder för att stärka stödet till de anhöriga däribland en utbyggnad av antalet dagar som en anhörig kan få så kallad närståendepenning från sjukförsäkringen samt införandet av en kommunal "anhörigpeng". För en del av de anhörigas insatser betalas närståendepenning från sjukförsäkringen. Reglerna för denna närståendepenning är enligt vår uppfattning alltför snäva. Den möjliga tiden bör förlängas från 60 dagar till 120. Närståendepenningen bör kunna användas även då den närståendes sjukdom inte är fullt så allvarlig som dagens regler kräver och den till närståendepenning berättigade kretsen bör vidgas. Den kommunala "anhörigpengen" ska införas inom ramen för en omfattande omsorgsgaranti. Det ska göra det möjligt för den anhörige att välja det stöd som bäst tillgodoser behovet av kunskap och avlastning. Om ministern menar allvar med sina tankar om att förbättra situationen för de tiotusentals människor som vårdar sina äldre anhöriga så borde hon genast ta initiativ till att genomföra de nämnda reformerna.
Regeringen har nonchalerat riksdagen.
Även om ministerns intresse för de anhörigas situation synes något nyvaket så råder det i riksdagen sedan länge bred politisk enighet om att stödet till anhöriga måste byggas ut. Problemet i sammanhanget är dock att regeringen nonchalerat av riksdagen fattade beslut. Redan våren 2002 beslutade riksdagen på förslag av socialutskottet (bet. 2001/02:SoU11) "att det är önskvärt att i socialtjänstlagen införa en särskilt reglerad skyldighet för socialnämnden att stödja dem som vårdar närstående. Regeringen borde snarast göra en analys av de ekonomiska konsekvenserna av en sådan lagreglering samt redovisa för riksdagen olika alternativa lagregleringar i avsikt att ytterligare stödja anhöriga." Trots att riksdagen vid två senare tillfällen erinrat om beslutet har regeringen fortfarande inte verkställt det (bet. 2003/04: SoU4 samt bet. 2004/05:SoU01).
Den nonchalans som regeringen visat riksdagens beslut om ett förstärkt anhörigstöd är på gränsen till att föranleda en anmälan till konstitutionsutskottet. Och än allvarligare @ om regeringen inte struntat i riksdagsbesluten hade många av dem som vårdar sina anhöriga haft ett betydligt bättre stöd än vad som nu är fallet.
Jag vill med hänvisning till ovanstående fråga vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson (s) följande:
1. Ämnar statsrådet verka för att förlänga antalet dagar med närståendepenning från 60 till 120 dagar?
2. Är statsrådet beredd att vidta åtgärder för att stödja införandet av en "anhörigpeng" på sätt som i interpellationen beskrivits?
3. Avser statsrådet att tillmötesgå riksdagens begäran om insatser för att säkerställa och stärka stödet till anhöriga i enlighet med de tre ovan redovisade riksdagsbesluten?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2005/06:5
Webb-tv: Förbättrat stöd till anhöriga
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2005/06:12 Tisdagen den 11 oktoberProtokoll 2005/06:12 3 § Svar på interpellation 2005/06:5 om förbättrat stöd till anhöriga
Protokoll från debatten
Anf. 16 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Erik Ullenhag har frågat mig dels om jag ämnar verka för att förlänga antalet dagar med närståendepenning från 60 till 120 dagar, dels om jag är beredd att vidta åtgärder för att stödja införandet av en anhörigpeng samt dels om jag avser tillmötesgå riksdagens begäran om insatser för att säkerställa och stärka stödet till anhöriga i enlighet med riksdagens beslut i betänkanden 2001/02:SoU11, 2003/04:SoU4 samt 2004/05:SoU01.
Anhöriga och närstående utför betydande insatser, och utvecklingen av stödformer behöver fortsätta under en avsevärd tid framåt. Att fortsätta denna utveckling anser jag är ytterst angeläget.
Jag har den 17 december 2004 svarat på en interpellation om åtgärder för anhörigvårdare. Jag har där besvarat flera av de frågeställningar som Erik Ullenhag tar upp. Det är oftast äldre personer som vårdar sin make eller maka eller sammanboende. Närståendepenning riktar sig till personer i yrkesverksam ålder, och att utvidga målgruppen skulle innebära att man endast når ett mindre antal anhörigvårdare. Frågan om närståendepenning ingår i socialförsäkringssystemet, och ansvaret för detta ligger hos socialministern. I svaret angav jag även att de ekonomiska beräkningarna av en eventuell ändrad lagstiftning och alternativa lagändringar redovisades i budgetpropositionen för 2005, proposition 2004/05:1, PM
Stöd till anhöriga som hjälper och vårdar närstående - alternativa lagändringar samt analys av de ekonomiska konsekvenserna
, Dnr S2004/6120/ST. Riksdagen ställde sig bakom regeringens bedömning att det inte bör genomföras en lagändring då det för närvarande saknas ekonomiskt utrymme för ett statligt ekonomiskt åtagande utan att samtidigt göra avsevärda omfördelningar inom andra delar av det sociala välfärdssystemet.
För några anhörigvårdare kan det vara en erkänsla att få ekonomisk ersättning för de insatser man utför. Ett alternativ kan vara att bli anställd som anhörigvårdare. Socialutskottet har i betänkandet
Äldrepolitiken - Uppföljning av den nationella handlingsplanen och förslag angående kommunernas äldreomsorg
, 2002/03:SoU9 gjort ställningstagandet att den närmare utformningen av hemvårdsbidrag och anhöriganställningar är kommunala frågor. Riksdagen har också ställt sig bakom detta ställningstagande.
Stödet till anhöriga är i första hand ett kommunalt åtagande, men regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att ytterligare stödja anhöriga som hjälper och vårdar närstående. I budgetpropositionen för 2005 har avsatts 25 miljoner kronor per år under åren 2005-2007. För att ytterligare stärka arbetet föreslår regeringen i budgetpropositionen för 2006, proposition 2005/06:1, att ytterligare 75 miljoner kronor per år avsätts från 2006 och framåt för anhörigstöd.
De stimulansbidrag som utgick till kommunerna under åren 1999-2001
,
Anhörig 300, har medfört inte bara att anhörigas situation har uppmärksammats utan också att en mängd stödformer har utvecklats. Exempelvis fanns anhörigkonsulent eller anhörigstödjare i 5 % av kommunerna före 1999, och 2001 fanns de i 68 % av kommunerna.
På motsvarande sätt har träffpunkter och anhörigcenter tillkommit i mer än hälften av kommunerna. Före 1999 fanns de i 7 % av kommunerna och 2001 fanns de i 56 % av kommunerna. Andra nyheter som utvecklades är insatser av förebyggande karaktär, till exempel hälsokontroller för anhöriga, semestervistelser och andra former av rekreation för anhöriga. Många anhöriga har också fått utbildning till exempel om olika sjukdomstillstånd. Anhörig 300 har betytt mycket för utbildning av personal framför allt när det gäller bemötande av anhöriga.
Anhörigas möjligheter att vårda närstående påverkas av hur samhällets vård och omsorg är utformad. Inom Regeringskansliet pågår arbete med en nationell utvecklingsplan för äldreomsorgens långsiktiga utveckling där flera frågor kommer att behandlas som rör anhörigas situation. En viktig förutsättning är personalens kompetens där en stor satsning redan påbörjats genom Kompetensstegen.
Anf. 17 Erik Ullenhag (Fp)
Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!
Verkligheten för människor som blir skröpliga på äldre dar ser väldigt olika ut. Vissa får en jättebra vård och omsorg av det offentliga. Många får det av anhöriga.
Under den tid som Ylva Johanssons parti har suttit vid makten - om man alltså gör en jämförelse mellan 1994 och 2000 - har det offentliga dragit tillbaka en stor del av omsorgen av de äldre. År 1994 var det ungefär 40 % av omsorgen av de äldre som sköttes av det offentliga. År 2000, efter ungefär sju år av socialdemokratiskt styre, är den siffran nere på 30 %. Ungefär 70 % av omsorgen av äldre i Sverige sker av anhöriga.
Det är klart att det på många sätt är naturligt. Man vill ta hand om en äldre livskamrat. Man vill ta hand om sin mamma eller pappa. Man vill göra en insats för en människa som står nära. Men ibland kan man fundera på ifall det verkligen är ett så där oerhört frivilligt åtagande. Under den period då Socialdemokraterna har styrt har äldreboenden lagts ned på löpande band så att vi nu har ett läge då alltfler ska bo kvar hemma och alltfler känner sig bundna i sitt eget hem. För många anhöriga var det i går och är det i dag och i morgon inte åtta timmars arbetsdag, utan det är en 24 timmars arbetsdag att ta hand om en svårt sjuk anhörig.
Glädjande nog har det politiska systemet uppmärksammat detta. Riksdagen har, efter förslag från ett enigt utskott, under riksdagsåret 2001/02 slagit fast att vi vill att regeringen ska återkomma med ett förslag där man stärker lagstiftningen så att kommunerna blir skyldiga att stödja den som vårdar anhöriga. Sedan dess har det här upprepats vid två tillfällen av ett enigt socialutskott.
Om jag förstår Ylva Johanssons svar rätt är det så att regeringen menar sig ha verkställt denna beställning genom en skrivelse i förra årets budgetproposition, där man säger att det här med att ställa krav på kommunerna att de ska stödja anhöriga blir alldeles för dyrt. Hur dyrt framgår inte av skrivningarna i budgeten, men det är alldeles för dyrt, så därför kan vi inte göra det. Det är en ganska svag reaktion på vad riksdagen har beställt vid två tillfällen. Men det är klart: Med många socialdemokrater i konstitutionsutskottet och på andra håll kommer man nog att säga att det är verkställt.
Det problem som Ylva Johansson har är att efter att budgeten lades förra året har socialutskottet återigen enhälligt sagt att man inte är nöjd med stödet till anhöriga. Vi vill att vård- och äldreomsorgsministern återkommer. I en debatt med Kerstin Heinemann, fru talman, som är en partikollega till mig, sade Ylva Johansson följande: Ja, det blir jättedyrt om man skulle göra det här. Det skulle kosta 9 miljarder kronor att se till att anhöriga fick det som borde vara rimligt, det vill säga möjlighet att komma i väg på semester, möjlighet till avlastning, möjlighet att veta att man kan ta hand om den människa man levt med i sitt liv, men att det finns någon som kan hjälpa till en natt eller två eller en vecka, eller att man kan åka i väg tillsammans och få hjälp.
Problemet för Ylva Johansson är att hon säger så här: Det skulle kosta 9 miljarder, men vi gör kraftfulla satsningar på att stärka stödet till de anhöriga. Och så säger hon: Vi anslår 100 miljoner.
Det är en nittiondel av vad hon sade att det skulle kosta att verkligen stödja de anhöriga. Det där går inte riktigt ihop.
Efter Ylva Johanssons svar kvarstår två frågeställningar. Den första är: Hur tolkar Ylva Johansson riksdagens beslut från december förra året? Anser Ylva Johansson att regeringen har verkställt det beslutet med skrivningar som kom innan det beslutet fattades?
Den andra är: Nu hänvisar Ylva Johansson visserligen till kommunernas ansvar, men Ylva Johansson är ju också en ledande socialdemokrat. Vore det inte spännande om även Socialdemokraterna kunde hänga på Folkpartiet och säga: Vi ger en anhörigpeng till de anhöriga som man kan använda till avlastning eller stöd så att man kan se till att man inte behöver gå in i väggen fullständigt för att man vill ta hand om en människa man har levt med i hela sitt liv?
Anf. 18 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Jag tycker att det är trevligt att få träffa Ylva Johansson i debatt i den här frågan igen. Jag vill också rikta ett tack till Erik Ullenhag, som har ställt en interpellation i en så viktig fråga.
Statsrådet slutade i interpellationsdebatten i december med att säga att hon hoppades att hon kunde leva upp till de förväntningar som jag har på henne. Det får väl senare utvärderas vad vi kan åstadkomma i den frågan, men helt klart är att vi behöver göra fler insatser för att få en fortsatt positiv utveckling.
Det är bra att statsrådet gick oss till mötes med exakt den summa till anhörigstöd som vi har haft i våra motioner, 100 miljoner kronor, men verkligheten ser tyvärr ut på ett helt annat sätt än den bild Ylva Johansson ger i sitt svar. Det som förvånar mig väldigt mycket är att det är gamla siffror. Det har publicerats en ny rapport som visar att det över huvud taget inte stämmer med det som Ylva Johansson säger i sitt svar.
Vi vet att andelen kommuner som fortsätter att utveckla anhörigstödet sjunkit från 90 % till 75 %. Vi vet också att den bredd av stödformer för anhöriga som fanns 2001-2002, när den statliga satsningen med Anhörig 300 upphörde, visar tecken på att minska. Det är oerhört allvarligt. Den kreativitet som fanns i kommunerna ser ut att avta.
Jag har följt den här frågan sedan jag kom in i riksdagen 1998, och jag gladdes när Ylva Johansson debatterade frågan med mig eftersom jag såg en möjlighet i att vi nu fått någon som sätter stopp för minskningarna och verkligen fortsätter med den positiva utveckling som fanns i samband med Anhörig 300.
Kristdemokraterna har i ett antal år i motioner lämnat förslag där vi tycker att Socialstyrelsen ska utarbeta riktlinjer, att uppsökande verksamhet ska bedrivas, att vårdtyngdsmätningar, som tar hänsyn till både vårdtagares och vårdgivares psykiska och fysiska hälsa, ska utföras - och utifrån de mätningarna ska omfattningen av avlösning och andra insatser läggas fast - att verksamheten regelbundet ska utvärderas samt att man ser på hur modern teknologi kan utnyttjas inom anhörigvården. Detta sker på några ställen i dag, men det finns inga riktlinjer från Socialstyrelsen, och tyvärr går insatserna ned i vissa kommuner. De går in i den ordinarie äldreomsorgen, och då blir det oftast den sjuke som kommer i fokus medan den anhörige hamnar utanför.
Min fråga till statsrådet är om hon är beredd att titta på möjligheten att be Socialstyrelsen ta fram någon form av riktlinjer om hur kommunerna skulle kunna jobba med den här frågan så att den positiva utvecklingen kvarstår.
En annan fråga jag haft uppe gäller kunskapscentrum. Det är något som efterfrågas i kommunerna i dag. Det handlar om samordning där de olika kommunernas goda exempel kan samlas, vilket skulle ge trygghet för de kommuner som vill utveckla sitt anhörigstöd.
Anf. 19 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Frågan om anhörigstödet är mycket viktig, och jag delar helt den uppfattning som också interpellanterna har, nämligen att vi vet att anhöriga i dag utför ett oerhört stort och många gånger tungt arbete i vården av sina anhöriga. Det är mycket viktigt att vi ser till att de inte upplever det som en tvingande skyldighet utan att det är något som de gör frivilligt. Det är självklart så att de allra flesta vill göra det, men det finns också en gräns för vad man orkar och klarar av.
Man bedömer att vi i dag har närmare 600 000 människor som behöver och får stöd av sina anhöriga, ibland i kombination med kommunal hemtjänst eller andra insatser. Av dem är drygt 400 000 över 65 år, och då är det ofta en make eller maka som kanske själv börjar bli lite skröplig och till åren. Därför är det oerhört viktigt att vi kan utforma stödet på ett sådant sätt att det passar för dessa anhöriga. Det säger sig självt att det måste finnas en flexibilitet i hur man ger stöd till anhöriga så att det sker utifrån deras behov.
Bilden är dock den att vi vet mycket lite om hur det ser ut. Socialstyrelsen har därför fått i uppgift att utveckla metoder för hur man kan utveckla anhörigstödet i kommunerna, hur man kan skaffa sig en bild av hur det faktiskt ser ut, att årligen rapportera hur stödet till anhöriga utvecklas och att senast 2008 slutrapportera utformningen av metoder för att följa utvecklingen. Jag hoppas att detta delvis är svar på Rosita Runegrunds frågor om Socialstyrelsens utvecklingsinsatser.
Därutöver vet vi att efter Anhörig 300, om vi gick ned i nivån på det statliga stödet, minskade mycket av insatserna. Det har gått tillbaka, och färre kommuner ger stöd för anhörigkonsulenter eller anhörigstödjare. Färre kommuner har anhörigcentraler eller andra träffpunkter, vilket är oroande.
Till Erik Ullenhag vill jag säga att socialutskottet föreslog och riksdagen ställde sig bakom och beslutade i december om att man inte var nöjd med utformningen av nivån på stödet för anhöriga. Jag delar den bedömningen, och det är därför regeringen nu kommit tillbaka med en, i förhållande till den tidigare nivån, väsentlig höjning av det statliga stödet till kommunernas arbete när det gäller anhörigstödet.
Jag tror att vi i framtiden än mer kommer att behöva utveckla formerna för anhörigstöd. Jag är inte säker på att bästa sättet är via en skarpare lagstiftning, men jag tror att vi får anledning att titta närmare på frågan framöver när vi ser på äldreomsorgen och vården och omsorgen om äldres utveckling då det gäller vilka åtaganden som ska ligga på kommunerna och vilka förutsättningar som finns för att skapa goda betingelser för en åldrande befolkning. Det ska jag komma tillbaka till i den nationella utvecklingsplanen för äldreomsorgen som jag planerar.
Anf. 20 Erik Ullenhag (Fp)
Fru talman! Vi kan läsa i tidningarna och se på tv att Ylva Johansson ska lägga fram en nationell handlingsplan för äldreomsorgen, och om jag förstått det hela rätt ska Socialdemokraterna även hålla en kongress om detta. Det är mycket bra.
Ibland blir jag rätt fascinerad av det regeringsparti som tillträdde 1994. I år är det 2005. De har alltså suttit elva år vid makten. De har haft elva år på sig att styra detta land, elva år att se till att vi har en fungerande äldreomsorg. Och då och då hamnar de, särskilt när vi kommer närmare en valrörelse, i opposition mot sig själva där de säger: Det här fungerar inte. Det måste vi göra något åt. Ja, det är ni som haft ansvaret i Rosenbad och i de allra flesta kommuner. Det som görs är gott och väl, men det borde ha gjorts mycket mer och mycket tidigare.
Man kan se på detaljer i äldreomsorgen som är nog så viktiga för dem som räknas. De som röstade på Socialdemokraterna 2002 och var bekymrade över äldreomsorgen kunde höra: Vi ska ordna 10 000 nya platser i äldreboendena. Det är bekymmersamt att platserna på äldreboendena, eller de särskilda boendena som det heter på byråkratspråk, minskar.
Det lät jättebra för många väljare. Många kände en trygghet och tänkte: Vi ger dem fyra år till även om de misskött det hela. Facit nu, några år senare, är 10 700 färre platser i äldreboendena. Det ger en differens på ungefär 20 000 jämfört med vad man lovade i förra valet.
Då gör Göran Persson som han brukar, nämligen byter ut ministern och så får Ylva Johansson chansen. Då är det lite svårt för oppositionen att fråga vad hon gjort för svaret blir: Jag har inte haft ansvar tidigare. De har flyttat på den som hade ansvaret.
Vad gäller frågan om anhörigstödet var riksdagen och Ylva Johanssons partikamrater i socialutskottet ursprungligen överens om att det borde vara en laglig skyldighet för kommunerna att stödja dem som vårdar sina anhöriga. Detta har sedan återkommit i nya riksdagsbeslut, eftersom regeringen inte verkställt de tidigare besluten.
Det är rimligt att oavsett om man bor i Lycksele, Uppsala eller Ystad man ska veta att det finns någon form av avlastning, att man har rätt till någon form av stöd. Jag tycker att vi i detta hus behöver diskutera de grundläggande rättigheterna för den enskilda människan, och vi behöver ha en principiell nationell hållning.
Det har vi alla varit överens om i socialutskottet. Sedan fick vi svaret i budgeten. Det var för dyrt, sade Ylva Johansson. Och det vore intressant att få svar av Ylva Johansson på frågan om hon delar min och hennes partikamraters hållning i utskottet, det vill säga att det borde finnas en rättighet, oavsett var i landet man bor, att man, om man vårdar en nära anhörig med allt vad det innebär, ska ha rätt att kräva stöd av kommunen. Om hon inte delar den uppfattningen betyder det att regeringen i byggnaden på andra sidan bron har en annan syn än vad Socialdemokraterna och samtliga andra partier i riksdagen haft.
Anf. 21 Rosita Runegrund (Kd)
Fru talman! Jag vill verkligen stryka under det som Erik Ullenhag säger om lagändring. Man kan också se på rapporten
Kommunernas anhörigstöd 2004
, som nu har publicerats. Där kan man se att anhörigstödet varierar i olika kommuner. Avlösning i hemmet finns i ca 90 % av kommunerna. Det är bra. Hur kvaliteten är är en annan fråga. Men det var i bara 50 % av kommunerna som det var kostnadsfritt upp till ett antal timmar.
Då återkommer jag till min fråga till Ylva Johansson. Det gäller kunskapscenter. Om det upprättades ett kunskapscenter skulle också de kommunala politikerna kunna få ta del av den kunskap som finns ute i landet. Trots att Anhörig 300 har funnits sedan 1998 är kunskapen om anhörigstödet låg hos många kommunala politiker. Det kopplas alltid till avlösning i hemmet. Men precis som Ylva Johansson säger är anhörigstöd mycket mer än så.
Min fråga kvarstår: Hur ser Ylva Johansson på ett kunskapscenter? Det är trots allt lite pengar det handlar om. Det här är en viljeinriktning. Jag har interpellerat om denna fråga varje år sedan jag kom in i riksdagen 1998, och nu går det bakåt. Det ligger faktiskt just nu på Ylva Johanssons bord att utveckla stödet för anhörigvårdare.
Anf. 22 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Erik Ullenhag vill diskutera vad regeringen har gjort för att utveckla äldreomsorgen sedan 1994, och han vill också ha en diskussion om antalet platser i äldreboenden. Ärligt talat vet jag inte om den här debatten har utrymme också för den diskussionen, men jag väjer inte för den. Det vi har gjort sedan 1994 är en kraftfull satsning på den kommunala sektorn och landstingssektorn. Statsbidragen har ökat med 50 miljarder kronor, vi har fått ordning i ekonomin och det har blivit möjligt att utveckla vården och omsorgen. Det är vad som har skett under perioden.
Om Erik Ullenhag granskar vad mitt parti har gått till val på i valmanifest kommer han att kunna se att vi har bockat av de punkterna en efter en. Det kommer vi också att göra med det vi gick till val på i förra valet.
Men det betyder inte att allt är bra. Det finns oerhört mycket att göra. Nu har vi en interpellationsdebatt om anhörigstödet. Jag delar den uppfattning som också Rosita Runegrund ger uttryck för och som jag antar ändå är bakgrunden till Erik Ullenhags fråga, nämligen att det har gått bakåt de senaste åren när det gäller anhörigstöden. Därför är det angeläget att vi åtgärdar det och gör insatser för att få tillbaka åtminstone den nivå vi hade när det var som bäst under Anhörig 300 och utveckla den nivån.
Sedan var det riksdagens beslut. Riksdagen beställde bland annat en kostnadsberäkning av en lagändring, som regeringen har redovisat. Därefter gjorde utskottet ett nytt tillkännagivande som riksdagen ställde sig bakom och som jag instämmer i, nämligen att det därutöver behövs ytterligare satsningar på att utveckla anhörigstödet. Det är också det vi nu kommer med. Jag tycker att det är angeläget att göra det.
Det är viktigt att komma ihåg att när man ska titta på anhörigstödet handlar det, som också Rosita Runegrund säger, inte bara om att se att 90 % av kommunerna har någon form av avlösning utan det handlar också om kvaliteten. Det låter sig inte heller på ett enkelt sätt regleras. Därför är det viktigt med Socialstyrelsens uppdrag att finna metoder för hur man kan följa utvecklingen i kommunerna, och det är också viktigt att se på kompetensfrågan. Jag menar att den är helt central. Jag menar att det är en positiv tanke med kunskapscenter. Det kanske inte ska vara ett. Det kanske till och med ska vara flera. I dag är det länsstyrelserna som har uppgifterna att hålla samman detta och fördela medlen till anhörigstödet. Jag tror att det på många håll skulle vara en bra idé att stödja den typen av centrumbildning eller att några kommuner går samman i regionen dels för att utveckla kompetens, dels för att sprida vidare goda exempel och praktiska lösningar. Jag tycker att det är bra. Jag tror att vi behöver göra ännu mer när det gäller kompetensfrågan, också när det gäller personalens kompetens i bemötandet av anhöriga och hur man på ett bra sätt kan samverka med anhöriga så att vi inte får en situation där det är fråga om antingen kommunala insatser eller anhörigas insatser utan där man kan hitta lämpliga kombinationer av detta. De kombinationerna måste inte alltid vara statiska. Den anhöriga som vill vårda en anhörig kanske inte alltid orkar. Den situationen kanske inte alltid är konstant utan kan variera över tiden. Då är det också viktigt att de insatser som kommunen kan ställa upp med på motsvarande sätt kan variera. Där är min bedömning att det finns en hel del mer att göra.
Anf. 23 Erik Ullenhag (Fp)
Fru talman! Ibland funderar jag på vilken verklighet Ylva Johansson lever i. Hon säger att det har gjorts en jättesatsning på kommunala sektorn och att vallöften är lösta. Det är inte verkligheten för de 4 000 som har fått beslut om att de ska få plats i ett äldreboende men som ändå nekas plats. Det är inte verkligheten för de 2 000 äldre som har fått avslag på plats i äldreboenden, inte med hänvisning till att de inte har behov utan av det enkla skälet att man säger att det inte finns pengar.
Det här var intressant, och vi ska följa upp detta. Ylva Johansson säger att man kommer att kunna bocka av sina vallöften. Vi ska fråga henne gång på gång. Verkligheten i vallöftena från 2002 är att ni lovade 10 000 nya platser i äldreboenden. Ni gick ut stort med detta i valrörelsen. Fakta i dag är att de är över 10 000 färre. Det är att ha en väldig tilltro till regeringens möjligheter om ni på ett års tid, fram till valdagen, ska se till att det finns 20 000 nya platser i äldreboenden. Då får ni ägna er kongress framför allt åt att fokusera på den frågan.
Jag instämmer i vad Ylva Johansson säger i fråga om anhörigstödet och dess flexibilitet. Det är bakgrunden till att Folkpartiet lyfter upp frågan om stimulansmedel till anhörigpeng. Den anhörige kan då själv få makten och säga till om man behöver hjälp med avlastning, hemhjälp eller att få komma i väg för att klara den tillvaro man befinner sig i, det vill säga att finnas till för sina nära och kära.
Folkpartiet har en tydlig linje i detta. Vi vill ha anhörigpeng. Vi vill öka antalet dagar med närståendepenning. Nu visar det sig också att det finns en politisk skillnad där vi säger att det borde vara en laglig skyldighet för alla kommuner att göra detta, i alla fall ett minimikrav på vilket stöd anhöriga ska ges. Ylva Johansson och regeringen säger numera att en sådan laglig skyldighet inte ska finnas. Det är en debatt vi kommer att fortsätta.
Anf. 24 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Jag vet inte vilket valmanifest som Erik Ullenhag har läst, men jag kan lova att de delar som stod i vårt valmanifest när vi gick till val i förra valet kommer vi att kunna bocka av när vi möter väljarna igen om mindre än ett år.
Plats i äldreboenden är en helt annan fråga än den om anhörigstöd. Men jag ska gärna svara på den frågan också. Det är ett allvarligt problem i dag att man dels får beslut om plats i äldreboende, dels inte får det verkställt. Alternativt gör kommunen bedömningen att man behöver plats i äldreboende men fattar ändå ett beslut om nej till äldreboende. Det är mycket allvarliga problem. Här förbereder jag en lagskärpning. Det finns en utredning till grund för detta, och en proposition är aviserad. Det här visar också på vikten av att lagstiftningen följs upp av bra metoder för att se till att den också verkställs så att en förbättring åstadkommes i verkligheten och inte bara i själva lagstiftningen. Det här är ett exempel på det.
Jag tror också att vi behöver göra mer när det gäller platser i äldreboenden framöver. Det är en av de stora frågorna.
Erik Ullenhag tar upp frågan om närståendepenning. Det är naturligtvis en viktig fråga. Den ligger inte under mitt ansvarsområde. Men det är också viktigt att komma ihåg att de allra flesta som vi talar om inte är yrkesverksamma. Det är en helt annan grupp. Det är ofta en annan typ av stöd man behöver än den som ersätter inkomstbortfallet. Där måste vi titta på andra former. Jag är inte nöjd eller tillfreds med de former som redan finns. Jag tror att vi behöver utveckla mer när det gäller anhörigstödet, och jag tror att det här kommer att vara ett av de viktiga utvecklingsområdena de kommande åren för att se till att vi har en bra tillvaro för våra äldre och en bra kombination med äldreomsorgen.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.