Folkmordet 1915
Interpellation 2016/17:463 av Robert Hannah (L)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2017-04-20
- Överlämnad
- 2017-04-21
- Anmäld
- 2017-04-25
- Sista svarsdatum
- 2017-05-05
- Svarsdatum
- 2017-05-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Utrikesminister Margot Wallström (S)
Under valrörelsen 2014 lovade Stefan Löfven att han som statsminister skulle erkänna folkmordet 1915/seyfo om han blev statsminister.
När Socialdemokraterna kom i regeringsställning begravdes frågan genom en utredning som inte kom med några konkreta rekommendationer i frågan. I stället var det en politisk fråga för en regering att avgöra om man ville ta konsekvensen av att erkänna folkmordet.
Folkrättsprofessorn Ove Bring kommenterade frågan om erkännande av seyfo på detta sätt till SVT: "Politik och folkrätt flyter ihop, det här är inte en fråga för domstolar enbart. Det är en politisk fråga i Turkiet så varför skulle det inte vara en politisk fråga i andra länder?"
Trots det beslöt Socialdemokraternas kongress i april 2017 på partistyrelsens inrådan att säga nej till motioner om att regeringen ska erkänna folkmordet 1915.
Motiveringen löd att "regeringen av principiella skäl inte ska ta ställning till massövergreppen i det Osmanska riket". Är det inte att ta ställning att benämna folkmordet som massövergrepp i stället för folkmord? Och varför gällde inte samma principiella skäl när Stefan Löfven under valrörelsen 2014 lovade att erkänna folkmordet ifall han blev statsminister?
Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:
- Pågår beredningen av frågan om att erkänna folkmordet fortfarande inom Regeringskansliet eller är saken avslutad?
- Är det utrikesministerns ställningstagande att regeringen av principiella skäl inte ska ta ställning till massövergreppen i det Osmanska riket, och hur förhåller sig detta i så fall till Stefan Löfvens löfte under valrörelsen 2014 att erkänna folkmordet?
- Om regeringen av principiella skäl inte ska ta ställning till massövergreppen, kan utrikesministern redogöra för vilka de principiella skälen är?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2016/17:463
Webb-tv: Folkmordet 1915
Dokument från debatten
- Tisdag den 9 maj 2017Kammarens föredragningslistor 2016/17:107
- Protokoll 2016/17:107 Tisdagen den 9 majProtokoll 2016/17:107 Svar på interpellation 2016/17:463 om folkmordet 1915
Protokoll från debatten
Anf. 37 Utrikesminister Margot Wallström (S)
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Herr talman! Robert Hannah har frågat mig om beredningen av frågan om att erkänna folkmordet fortfarande pågår inom Regeringskansliet. Han har frågat om det är mitt ställningstagande att regeringen av principiella skäl inte ska ta ställning till massövergreppen i Osmanska riket, och hur det i så fall förhåller sig till Stefan Löfvens löfte under valrörelsen 2014 att erkänna folkmordet. Robert Hannah har även frågat om jag, om regeringen av principiella skäl inte ska ta ställning till massövergreppen, kan redogöra för vilka de principiella skälen är.
Utan tvekan begicks omfattande övergrepp mot den armeniska folkgruppen och andra minoriteter under första världskriget i det sönderfallande Osmanska riket. Skildringarna av vad som hände är fruktansvärda.
Regeringen gav år 2015 Stockholm Center for International Law and Justice i uppdrag att på en principiell och allmän nivå belysa relevanta rättsliga, historiska och andra aspekter på förhållningssätt och benämningar i anslutning till historiska massövergrepp. Som jag har beskrivit i större detalj i samband med tidigare interpellationsdebatter i denna kammare visar rapporten hur svåra och mångfasetterade dessa frågor är. I rapporten diskuteras också en rad olika förhållningssätt. I rapporten görs också en tydlig uppdelning mellan förhållningssätt till samtida respektive historiska massövergrepp. Rapporten har överlämnats till regeringen, och något ytterligare arbete med frågan pågår inte i nuläget.
Regeringen instämmer i den allmänna uppfattningen i rapporten om vikten av överväganden om hur ett svenskt agerande kan tänkas påverka parterna i konfliktdämpande och försonande riktning. Enligt rapporten är regeringsuttalanden som fastställer historiska fakta inte helt oproblematiska. De kan uppfattas som normerande för forskningen och strida mot den akademiska principen om kritiskt tänkande. I fråga om massövergreppen i det sönderfallande Osmanska riket är det viktigaste att de berörda gemensamt analyserar och kommer fram till ett förhållningssätt till övergreppen.
Rapporten visar hur viktigt det är att lära av historien för att förhindra upprepning av massövergrepp i vår samtid. Detta är en fråga om respekt för folkrätt och mänskliga rättigheter som är grundläggande i svensk utrikespolitik.
Anf. 38 Robert Hannah (L)
Herr talman! Det är intressant att utrikesministern avslutar med en mening om att lära sig av historien. Vi har nämligen inte lärt oss av historien. Turkar och kurder i Osmanska riket våldtog systematiskt och dagligen assyriska, armeniska, pontisk-grekiska kvinnor och flickor under folkmordet. Det var en del av folkmordet. Först våldtogs de; sedan tvingades de ut på dödsmarscher i den syriska öknen.
Jag vill citera ett ögonvittne, på engelska: It was a very common thing for them to rape our girls in our presence. Very often they violated eight or ten-year-old girls so that they were unable to walk and were shot instead.
Man våldtog flickor, och efter att de hade våldtagits kunde de inte ta sig genom den syriska öknen. Då sköt man och dödade flickorna. Man spetsade gravida kvinnor. Det här var ett folkmord där man systematiskt utnyttjade och mördade de kristna minoriteterna när riket höll på att falla, för att skapa en turkisk nationalstat.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Den turkiska staten har gjort det till sin nationella identitet att förneka det här folkmordet. Det verkar ni inte inse, Margot Wallström. Folkmordet är levande. Jag kan inte återvända till mina släktingars hemtrakter eftersom folkmordet inte har erkänts, eftersom vi inte har några rättigheter där. De byarna är ockuperade av den turkiska staten. Tror du att vi har fått kompensation för att de byarna inte längre är våra? Tror du att det finns någon möjlighet för mig att åka dit och lägga ned en sten för att minnas alla de här personerna som har gått bort?
Det finns ingen sådan möjlighet. Turkiska intellektuella som fattar att det här har hänt blir åtalade. Tal om folkmordet är ett brott enligt den turkiska lagen.
Jag har en princip som jag tycker att den här regeringen borde arbeta efter. Om förövarstaten förnekar det den har gjort, ett folkmord, är det upp till andra länder att stå upp och påpeka att det har hänt. Landet tar inte sitt eget ansvar. Man förbjuder tal om folkmordet och har inte lärt sig av det nu, i samtiden. Nu säljs flickor på slavmarknaden i Mosul. Särskilt yazidiska flickor, men kanske också kristna, som kanske är ättlingar till de här personerna, säljs på slavmarknaden i Mosul, på samma sätt som tidigare.
Nej, vi har inte lärt oss av historien. Och Socialdemokraterna har definitivt inte lärt sig av historien. Jag var glad när statsministerkandidaten Stefan Löfven, på det assyriska nyåret i Södertälje inför 2 000 personer, sa: Jag tänker erkänna folkmordet om jag blir statsminister.
Jag var väldigt glad. Jag tyckte nämligen att riksdagen hade svikit tidigare. Men ni sviker ännu mer. Ni lovar saker som ni kan genomföra, men ni genomför det inte eftersom ni anser att det är viktigare att fjäska för Erdogan. Det är uppenbart att den svenska regeringens syn på frågan förvandlades över en natt när migrationssituationen förvärrades i Europa och EU behövde teckna ett avtal.
Jag förstår inte varför man måste blidka den turkiska regimen i det här läget. De senaste tre åren har Tjeckien erkänt folkmordet. Brasilien, Belgien och Österrike har erkänt på senare år. Chile, Holland, Luxemburg, Tyskland och Polen erkände förra året. Slovakien har erkänt på sistone. Schweiz, Uruguay och till och med Europaparlamentet har på olika sätt erkänt det hela. Man måste alltså fråga sig varför det inte görs här.
Utrikesminister Margot Wallström påpekar att det är en känslig politisk fråga. Jag vill citera folkrättsprofessor Ove Brings kommentar till det här: "Politik och folkrätt flyter ihop, det här är inte en fråga för domstolar enbart. Det är en politisk fråga i Turkiet så varför skulle det inte vara en politisk fråga i andra länder?"
Herr talman! Det enda jag vill veta, det enda jag vill ha svar på från utrikesministern, är: Tänker den socialdemokratiskt ledda regeringen erkänna det här folkmordet under den här mandatperioden, ja eller nej?
Anf. 39 Fredrik Malm (L)
Herr talman! Adolf Hitler sägs ha sagt: Vem minns armenierna? Det armeniska folket hade utsatts för folkmord under första världskriget, i det som i dag är Turkiet och som på den tiden var Osmanska riket. Men det var ingen som kom ihåg armenierna. Det var ingen som engagerade sig i att verkligen skapa rättvisa efteråt och berätta om det, och väldigt många av offren var döda.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Vad Hitler syftade på var att han tänkte göra samma sak, vilket han också gjorde mot judarna, även om Förintelsen var mer industriell med dödsfabriker och annat. Armenierna högg man ihjäl med lansar och sablar och knuffade ned i Eufrat och Tigris, där de fick drunkna.
Herr talman! Det är något med folkmordet på armenier som skiljer sig från andra. Det var ett folkmord där uppskattningsvis 1 miljon människor dödades. Det var inte bara armenier; det var också assyrier, syrianer, pontiska greker, och det var kristna. Man utropade jihad mot dem, och kurdiska klaner och den turkiska osmanska militären begick det här folkmordet.
Men det som skiljer det armeniska folkmordet från många andra folkmord är att förnekelsen upprätthålls av en stat, Turkiet. Det är en stor stat med 75 miljoner invånare.
Hela den diplomatiska apparaten, tidningar, skolor, det officiella samhället, politiker, etablissemanget, domstolar - allting mobiliseras som om det mest centrala för regimens existens är att förnekelsen av folkmordet på armenierna upprätthålls.
Fru talman! I kväll har en film premiär i Sverige. Den visas på en biograf i Stockholm och heter The Promise. Det är en film som handlar om det armeniska folkmordet. Jag har fått möjlighet att gå på den premiären, och det ska bli mycket intressant.
Filmen har visats på några filmfestivaler. Den handlar om tjej och en kille som blir tillsammans under det första världskriget. Den ena i paret är armenier, och filmen skildrar folkmordet.
Innan filmen ens började visas hade det kommit in tiotusentals recensioner på olika filmsajter där man kunde betygsätta filmen. Det var många som röstade för att detta var den värsta film som hade gjorts. Den fick sämsta betyg innan den ens hade visats. Ingen hade sett den.
Det var bara ett exempel på de ständigt pågående kampanjerna för att förneka folkmordet.
Sveriges riksdag har ju erkänt detta folkmord. Den förra regeringen - alliansregeringen - gjorde tyvärr inte det, vilket jag beklagar. Den nuvarande regeringen gör det inte heller. Då är den viktiga frågan vilka uttryck man använder. Jag noterar att utrikesministern hela tiden i sitt svar använder uttrycket massövergrepp om detta. Då blir frågan till Margot Wallström: Var det ett folkmord som armenierna utsattes för, eller var det något annat? Vilken term använder utrikesministern för det som faktiskt har hänt och som forskarna är tämligen överens om har hänt?
Anf. 40 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Fru talman! Först och främst vill jag säga att ni inte behöver undervisa mig i frågan om övergrepp och att vi inte har lärt av historien. Jag tjänade i mer än två år som speciell representant för generalsekreteraren när det gällde sexuellt våld i krig och konflikt, så jag kan ge ögonvittnesskildringar om det. Det behöver jag alltså inte undervisas om.
Inte heller behöver jag undervisas om politiskt ansvar. Den förra regeringen valde samma förhållningssätt. Men vi är överens om att skildringar av det som hände i det sönderfallande Osmanska riket är fruktansvärda. Både tidigare rapporter från svenska ambassaden i Konstantinopel och nutida forskning visar ju på ett ofattbart stort antal människor som mördades, deporterades eller tvingades på flykt från sina hem. En betydande del av den kristna befolkningen i Osmanska riket dödades.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är viktigt att vi minns och lär av de mörka kapitlen. Jag tror att de lärdomarna har lagt grunden för den vikt som vi nu lägger vid respekt för folkrätten och mänskliga rättigheter i vår utrikespolitik. Det har definitivt spelat in. Massövergrepp har oerhörda konsekvenser, både omedelbara och långsiktiga, och dem måste vi försöka att förstå på djupet.
Frågan om hur en regering tillämpar en konvention - folkmordskonventionen - och hur en regering bör förhålla sig till och benämna massövergrepp som skett långt bak i tiden innehåller flera, inte sällan komplicerade, folkrättsliga, konstitutionella, straffrättsliga och politiska aspekter. Det är därför som mycket få regeringar - någon enstaka - över huvud taget har hanterat den frågan. Det är ju sanningen.
Parlament har haft lättare att hantera frågan, men regeringar gör i allmänhet inte det. Den principiella hållningen till massövergrepp är att vi ville att Stockholm Centre for International Law and Justice på principiell och allmän nivå skulle visa hur relevanta rättsliga, historiska och andra aspekter på förhållningssätt och benämningar i anslutning till historiska massövergrepp skulle kunna användas.
Rapporten är författad av professor Pål Wrange, och den visar hur svåra och mångfasetterade de här frågorna är. Man diskuterar också en rad olika förhållningssätt. Till exempel påpekas det att folkmordskonventionen inte gäller retroaktivt. När vi diskuterar det här begreppet är det som om vi saknar lämpliga ord för att fånga in det fasansfulla som har skett. Då tycker vi inte att det duger med begreppen massövergrepp och brott mot mänskligheten. Vi önskar ord som bättre fångar in dessa företeelser. Tyvärr är konventionen inte alltid användbar i det sammanhanget. Den är utformad på ett väldigt speciellt sätt.
Men rapporten innehåller en folkrättslig genomgång. Pål Wrange konstaterar att de flesta historiska massövergrepp inte har blivit föremål för något agerande från stater som inte har varit delaktiga i massövergreppen. När de har föranlett reaktioner har det varit från ett mindre antal stater, och det är inte regeringar utan parlament som har gjort uttalandena. Det har riksdagen också gjort tidigare, och den tidigare regeringen delade den synen. Vi vill ju helst att parterna själva ska ta ansvar för sin historia.
Anf. 41 Robert Hannah (L)
Fru talman! Utrikesministern talar mycket om lärdomar. Har den turkiska staten tagit lärdom av det som man har gjort i sin historia? Absolut inte. Det kan inte ens utrikesministern hävda. Sättet som man behandlar den kurdiska minoriteten, journalister och hbtq-personer på och sättet att urholka demokratin är en direkt konsekvens av att man inte har haft en process där man har demokratiserats och fått respekt för sina invånare och minoriteter. Nej, vi har inte lärt oss historien.
Att kalla det för någonting annat än folkmord är att ta ställning från regeringens sida. Massövergrepp duger inte, precis som ministern säger. Det saknas inte ord; det finns ett ord, och det är folkmord.
Jag vill citera en modig socialdemokrat, till skillnad från den nuvarande regeringen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Hjalmar Branting har uttalat sig om det armeniska folkmordet. I tidningen Socialdemokraten från den 28 mars 1917 återges ett tal som Branting höll dagen före vid ett opinionsmöte på Norra Bantorget i Stockholm mot det armeniska folkmordet. Så här säger den då blivande statsministern:
"Dokumenten säga klart ifrån, att här ej är tal om övergrepp av underordnande, utan det är frågan om ett organiserat och systematiskt folkmord, värre än vad vi någonsin sett maken till i Europa. Det har gällt att hela stora områdes befolkning, att massakrera dem, driva de överlevande i öknen under förhoppning att de ej skola uthärda utan att deras ben skola vittra i ökensanden. Detta folkmord står bland krigets alla ohyggligheter beträffande offrens antal och den systematiska vildheten i dess utförande utan motstycke. När vi läsa därom har det isat våra hjärtan, verkligen på allvar isat våra hjärtan".
Det här tyckte Socialdemokraterna när folkmordet fortfarande pågick. Nu, 100 år senare, väljer man att kalla det för massövergrepp och påstå att det inte finns ord som är tillräckliga. Hjalmar Branting pratade om systematiskt folkmord, och det är vad vi vill att det ska kallas, eftersom det är vad som har skett.
Jag blev väldigt förvånad när utrikesministern sa att det inte finns några politiska möjligheter att kalla det för folkmord. Det finns det visst, men precis som Ove Bring - Sveriges främsta professor i folkrätt - har uttalat är detta en politisk fråga i Sverige därför att det är en politisk fråga i Turkiet.
De svenskar som tycker att den här frågan är väldigt viktig förtjänar ett svar från Socialdemokraterna. Den enda fråga som jag ställer och som jag uppmanar utrikesministern att svara på - jag kommer att återvända till kammaren tills att jag har fått svar på frågan - är: Kommer den socialdemokratiska regeringen att erkänna folkmordet under den här mandatperioden, ja eller nej?
Anf. 42 Fredrik Malm (L)
Fru talman! Det är ju lite märkligt att vi 2017 i ett parlament diskuterar vad som hände för 100 år sedan. Orsaken till det är inte att det är vi som vill ha ett erkännande som försöker politisera den här frågan, utan problemet är ju att Turkiet medvetet har valt att politisera frågan om folkmordet.
Varje land måste göra upp med sitt förflutna och bearbeta det. Vi i Sverige har gjort det under lång tid. Vi har också saker i vårt förflutna att göra upp med och som kan bearbetas mer. Det handlar om hur vi har behandlat minoriteter och annat. Varje land måste göra det.
I Finland pågår nu en process, där man ser på vad som egentligen hände under finska inbördeskriget för 100 år sedan. Man börjar utmana den officiella beskrivningen och så vidare. På samma sätt finns det en ny generation historiker i Israel som på olika sätt bearbetar vad som hände 1948 och framåt. Varje land måste göra detta.
Problemet i Turkiet är att man helt har lagt locket på. Om man använder ordet folkmord när det gäller armenierna i Turkiet ställs man inför rätta. Man kan hamna i fängelse eller få böter för det. Nobelpristagaren Orhan Pamuk drevs ju mer eller mindre i landsflykt för detta.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det är därför som det är oerhört viktigt att ett land som Sverige, som är en demokrati och värnar mänskliga rättigheter, inte svajar när det gäller vad som faktiskt hände. Utrikesministern talar om att det var ofattbart många, att det var massövergrepp och så vidare. Men det var ju ett folkmord som ägde rum, och det tycker jag att vi ska erkänna.
Anf. 43 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Fru talman! I den rapport som vi beställde och som finns i Regeringskansliet framförs en allmän uppfattning om vikten av överväganden när det gäller hur ett svenskt agerande kan tänkas påverka parterna i en konflikt i konfliktdämpande och försonande riktning. Kommer det att bli lättare att diskutera detta och ta itu med effekterna? Enligt rapporten är regeringsuttalanden som fastställer historiska fakta inte helt oproblematiska, både för att de verkar normerande för forskningen och för att de strider mot den akademiska principen om kritiskt tänkande.
Är det regeringar som ska göra den här typen av uttalanden? Er egen regering gjorde det inte, och jag tror heller inte att ni har lovat att ni ska göra det om ni kommer till makten igen. Det finns förstås skäl till det. Den konvention som vi i dag har för att hantera folkmord är inte retroaktiv. Den har också visat sig svår att tillämpa även i pågående situationer av folkmord, massövergrepp eller brott mot mänskligheten.
Men det viktiga är faktiskt vad vi gör och hur vi bidrar till att främja förståelse, debatt och dialog om de här händelserna i Turkiet och mellan Turkiet och Armenien. Vi har ett bilateralt reformsamarbete som faktiskt stöder öppen forskning och debatt för att nå en sådan utveckling. Till exempel stöder vi Hrant Dink Foundation och deras arbete med etableringen av det första armeniska institutet i Turkiet. Det är sådana saker som vi menar är vägen framåt.
Detta har förblivit en tvistefråga in i vår tid. 100 år efteråt är det en tvistefråga. En mer gemensam syn på vad som faktiskt hände skulle kunna bidra till försoning och i förlängningen också till ett mer framåtblickande arbete.
Jag tror visst att ni försöker göra detta till en politisk fråga, men vi tycker att man ska hantera den här frågan ansvarsfullt och på ett sådant sätt att det främjar en hållbar utveckling i regionen. Ett flertal av de mekanismer som kom till skydd för de mänskliga rättigheterna och som utvecklades under 1900-talet växte fram just ur erfarenheterna av tidigare massövergrepp, däribland de som skedde i det sönderfallande Osmanska riket. Kunskap om vad som har hänt hjälper ändå till. Det är inte detsamma som att vi inte fördömer det som sker i Turkiet. Att påstå något sådant är rent oförskämt. Vi arbetar i EU och på olika sätt också bilateralt med att förespråka förändring av politiken som den utvecklas i Turkiet. Sedan måste den här debatten fortgå.
Anf. 44 Robert Hannah (L)
Fru talman! Utrikesministern säger att det viktiga är vad vi gör och vad vi uppnår för resultat. Tittar man på Turkiet ser man ju vad resultatet är. Resultatet är att den kurdiska minoriteten är kraftigt förtryckt och att journalister förtrycks. Orhan Pamuk är ett typiskt exempel på en sådan person.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Svaret är egentligen att vi har gjort allt fel hittills. Tror utrikesministern att samtal om försoning kommer att leda någonvart så länge som det är olagligt att komma till Turkiet och säga att detta folkmord har ägt rum? Så länge som överlevande, deras efterlevande och släktingar inte kan återvända till sina hembyar och säga att detta har skett kommer detta att vara levande.
Utrikesministern frågar sig om det är regeringar som ska erkänna dessa händelser. Ja, jag anser det i två typer av fall. Det första är när förövarstaten förnekar det hela. Då tycker jag att regeringen har ett ansvar att kliva fram och ta striden för det rätta. Det andra är när det är ett pågående folkmord. Då finns det ett ansvar för alla regeringar i världen att arbeta för att det ska stoppas. Om man då inte erkänner det kommer man ingenstans.
Ja, utrikesministern, jag anser att regeringens ansvar i det här läget är att ta det politiskt tuffa beslutet att ta fajten med Erdogan och erkänna folkmordet, och se till att de gör det rätta, det vill säga arbetar för att minoriteternas rättigheter i Turkiet i dag erkänns, för att den kurdiska befolkningen inte förtrycks och för att armenier, assyrier/syrianer och andra grupper som blev utsatta kan få återvända till sina hemtrakter och kanske till och med kan få lite kompensation för allt som har skett.
Jag kommer att återkomma i debatt med utrikesministern här i kammaren för att få ett svar om hon inte ger det här och nu: Kommer den här regeringen att erkänna folkmordet under den här mandatperioden, ja eller nej? Det är en väldigt enkel fråga som jag kräver ett enkelt svar på.
Anf. 45 Utrikesminister Margot Wallström (S)
Fru talman! Den här debatten kommer att fortsätta. Jag ser fram emot att diskutera hur vi både kan lära av historien och påverka dagens politiska utveckling också i Turkiet. Jag konstaterar att jag heller inte har fått några svar om vare sig vad ni har gjort tidigare eller vad ni tänker göra framöver i en alliansregering.
Jag tackar för dagens debatt och ser fram emot fortsatt diskussion.
Överläggningen var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.