Finnskogen som världsarv
Interpellation 2025/26:49 av Runar Filper (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2025-10-02
- Överlämnad
- 2025-10-06
- Anmäld
- 2025-10-14
- Svarsdatum
- 2025-10-16
- Besvarad
- 2025-10-16
- Sista svarsdatum
- 2025-10-24
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Finnskogen, med dess finngårdar och rökstugor i Värmlands län, är det allra största sammanhängande området i landet med gamla finnbosättningar och lägesnamn. Hela kyrksocknar har grundats av finnbosättarna.
Ett projekt som arbetar med att göra denna finnskog till världsarv startades för flera år sedan av ett antal länsaktörer som vill ta till vara denna unika kulturmiljö och ge den det starkaste skyddet mot förstörelse och förfall.
Det är ur regionalt perspektiv angeläget att regeringen bidrar till en utveckling som skulle främja besöksnäring och lokalt näringsliv.
Unesco har meddelat att man kommer att vara mycket restriktiv med att nominera nya objekt till sina världsarvslistor. Den tidigare regeringen har därför anfört att Sverige bör vara återhållsamt med att föra fram förslag på nya världsarv.
Unesco bör upplysas om kulturvärdet som utgörs av det unika sammanhängande området med de på ursprunglig plats kvarvarande rökstugorna. Det här är ett kulturarv både materiellt och immateriellt. Sverige har i dag 15 världsarv. Det senaste införlivades 2012. Det är alltså 13 år sedan.
Jag vill därför ställa följande fråga till kulturminister Parisa Liljestrand:
Ser ministern värdet i och möjligheten med att föra fram ett nytt världsarv som Värmlands finnskog, enligt Unescos världsarvskonvention, och avser ministern att vidta några åtgärder utifrån sin syn på frågan?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:49
Webb-tv: Finnskogen som världsarv
Dokument från debatten
- Torsdag den 16 oktober 2025Kammarens föredragningslistor 2025/26:20
- Protokoll 2025/26:20 Torsdagen den 16 oktoberProtokoll 2025/26:20 Svar på interpellation 2025/26:49 om Finnskogen som världsarv
Protokoll från debatten
Anf. 22 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Runar Filper har frågat mig om jag ser värdet i och möjligheten med att föra fram Värmlands finnskog som ett nytt världsarv enligt Unescos världsarvskonvention och om jag avser att vidta några åtgärder utifrån min syn på frågan.
Arbetet med världsarven omfattar många aktörer. Det är Riksantikvarieämbetet som har det övergripande ansvaret för tillämpningen i Sverige av Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv och för samordning av det nationella världsarvsarbetet. Naturvårdsverket har ansvaret för de världsarv som är naturarv. På regional nivå ansvarar bland annat länsstyrelserna för frågor om kultur- och naturmiljö, vilket också kan omfatta världsarv. Världsarven ägs och förvaltas av både privata och offentliga aktörer.
Själva grunden för Sveriges arbete med världsarven under perioden 2020–2030 utgörs av den nationella världsarvsstrategin. Den har tagits fram av Riksantikvarieämbetet på regeringens uppdrag och i samarbete med berörda myndigheter, kommuner och olika aktörer i världsarvsarbetet. Strategin innehåller bland annat en vision och övergripande mål för världsarvsarbetets aktörer, tydliggörande av ansvar och roller samt utvecklingsområden.
Av strategin framgår att Sverige ska vara restriktivt med att nominera fler världsarv. Det är klokt. En världsarvsutnämning är naturligtvis väldigt hedersam men kommer också med ett stort ansvar och krav på förvaltning och finansiering. Det är ytterst Sveriges regering som är ansvarig inför Unesco när det gäller förvaltningen av världsarven, trots att ägandeskapet för världsarven kan se olika ut. Regeringens restriktivitet är därför befogad.
Det är dessutom så att det i Riksantikvarieämbetets övergripande ansvar för tillämpningen av Unescos konvention om skydd för världens kultur- och naturarv ingår att lämna förslag på nya världsarv för regeringen att nominera till Unesco. Något sådant förslag från Riksantikvarieämbetet finns inte när det gäller Värmlands finnskog.
Det är min bedömning att aktuell strategi, i synnerhet när det gäller frågan om att nominera nya världsarv, bidrar till att säkra en hållbar och långsiktig förvaltning av Sveriges världsarv. Det stärker också Sveriges legitimitet i arbetet med konventionen.
Anf. 23 Runar Filper (SD)
Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.
Precis som jag har angett i interpellationen är jag medveten om att det inte finns något förslag om världsarvsnominering från Riksantikvarieämbetet gällande Värmlands finnskog. Men, som jag också har angett i interpellationen, är ett projekt för att förverkliga detta i startgroparna. Det har initierats av ett antal länsaktörer i Värmland som vill ta denna unika kulturmiljö till vara och ge den det starkaste skyddet mot förstörelse och förfall.
Arbetet bedrivs som ett projekt med pengar från Länsstyrelsen i Värmland, Region Värmland, Torsby kommun, Helmiastiftelsen med flera som vill att Finnskogen ska bli världsarv. Värmlands Museum och Torsby Finnskogscentrum är värd för projektet. Arbetet började på allvar hösten 2018. Det brukar ta ungefär 10–15 år för en ansökan att gå igenom om den har allt som krävs.
Finnskogen med dess finngårdar och rökstugor i Värmlands län är det allra största sammanhängande området i landet med gamla finnbosättningar och lägesnamn. Hela kyrksocknar har grundats av finnbosättarna. Området har en rik historia med rötter i den finska invandringen på 1600-talet. Dessa finska nybyggare tog med sig sin kunskap om svedjebruk och levde i harmoni med skogen, vilket har format landskapet och kulturen i regionen.
I framför allt Torsby kommun finns många finngårdar och traditionella rökstugor bevarade, varav ett flertal på sina ursprungliga platser. Ingen annanstans finns det så många som är kvar på sina ursprungliga platser. Man får där en inblick i hur de finska nybyggarna levde. Rökstugorna är typiska för skogsfinsk byggnadskonst och representerar en viktig del av områdets kulturarv. Inte ens i Finland finns det några rökstugor bevarade på sina ursprungliga platser, utan endast på hembygdsgårdar.
En rökstuga är en byggnad utan skorsten där det är röken från eldstaden som värmer upp stugan. På finngårdarna kan man uppleva den unika byggnadstradition som finnarna förde med sig till Sverige. Röken låg strax ovanför ens huvuden, och det var alltså den som värmde upp stugan. När röken kom för långt ned öppnade man bara en lucka i taket. Man ser när man kommer in i finngårdarna att de är alldeles svarta upptill och ljusa nedtill.
Skogsfinnarna förde även med sig sin egen matkultur. Rätter som motti, silppu, hillo och peppo finns fortfarande i norra Värmland. I Sunne kan man beställa motti på restaurang.
Jag åberopar bestämt det unika kulturvärdet och att regeringen tar detta i beaktande genom att upplysa Unesco om det kulturvärde som det unika sammanhängande området med de på ursprunglig plats kvarvarande rökstugorna utgör. Detta är tillsammans med rian, bastun och skogsfinnarnas folktro ett kulturarv både materiellt och immateriellt.
Inte minst ur ett regionalt perspektiv vore det angeläget att regeringen bidrar till en utveckling som skulle främja besöksnäring och lokalt näringsliv.
Anf. 24 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Jag tackar ledamoten Filper för den fantastiska beskrivningen av platserna och stugorna.
Jag tror att det råder samsyn bland Sveriges Unescoaktörer om den svenska hållningen till restriktivitet i nomineringen av nya världsarv. Precis som jag har nämnt tidigare är det Riksantikvarieämbetet som håller ihop arbetet och har uppdraget från regeringen att tillämpa det och världsarvskonventionen.
Jag vill ändå säga att vi har många fantastiska platser runt omkring i Sverige, och det finns många sätt att uppmärksamma dessa platser på. När det gäller just Värmlands finnskog måste vi absolut vara tydliga med att det verkligen inte förminskar områdets värden att det inte har nominerats som världsarv.
Anf. 25 Runar Filper (SD)
Herr talman! Jag tackar kulturministern för svaret.
Låt mig säga något om skogsfinsk folktro. Mot slutet av 1500-talet började en våg av folkomflyttning inom det dåvarande Sverige, som även inkluderade Finland på den tiden. Sverige och Finland var en nation. Hertig Karl erbjöd sex skattefria år för dem som bosatte sig i de ödsliga mellansvenska skogarna, och de hade möjlighet att ta eget markområde i anspråk.
Från dessa områden har tidigare saknade pusselbitar för att komplettera det finska nationaleposet Kalevala hittats med hjälp av intervjuer. Språkforskare har också studerat den ålderdomliga Savolaxdialekten, som hade varit utdöd i Finland sedan flera hundra år men levde kvar i Värmlands isolerade finnskogar ända fram till slutet av 60-talet då den sista finsktalande avled.
Berättelserna från de finska skogarna är fascinerande att ta del av. Skogsfinnarna hade en för den svenska befolkningen helt okänd folktro med en egen mytologi med naturväsen och praktiserande av besvärjelser. Den svenska befolkningen ansåg att de hade magiska krafter och var trollkunniga, vilket ledde till att de höll sig på avstånd från den finska befolkningen. De var lite rädda för dem.
Det finns mycket att säga om detta mytiska område och de människor som bebodde den vida skogen. Det är ett unikt immateriellt kulturarv.
Många finska namn lever fortfarande kvar på gårdar och platser i skogarna på båda sidor om gränsen. Det sista finskspråkiga området var norra Värmland där Niitaho-Jussi av släkten Oinoinen bodde; kallad finnskogens siste vandringsman. Han dog 1965. Under sin levnad fick han åka till Finland och ta emot Finlands Lejons orden av president Urho Kekkonen, som symbol för de sista 15 då ännu finsktalande i Värmlands finnmarker.
Här bodde Kaisa Vilhuinen – finnskogens sista sierska som kunde många finska sånger och berättelser. Hon var kunnig inom traditionell läkekonst och örtmedicin, och hon var kunnig i forna dagars besvärjelser och visdom. Ja, hon besatte sådana fantastiska kunskaper om det gamla Finland att folklivs- och språkforskare reste ända från Finland till hennes stuga i Jussintorpa. De fick ta del av okända delar som kompletterade Kalevala. Efter henne har det sverigefinska litteraturpriset Kaisa Vilhuinen-priset uppkallats.
Här fanns trollkarlen Päger. Och här bodde den i finnskogen fruktade Ivana-Julia, som ansågs trollkunnig och som man trodde kunde sätta död och olycka på folk.
Allt detta med ritualer, besvärjelser, runosånger, sierskor och trollkarlar kvalificerar denna ödsliga och höglänta trakt med sin berättartradition till att vara ett immateriellt kulturarv. Det jobbas nu, som sagt, sedan ett antal år tillbaka för att Finnskogen ska bli ett världsarv som ska tas upp på Unescos världsarvslista. När den ansökan inkommer till regeringen är det verkligen på sin plats att verka för att så sker. Finnskogen med sin kultur och sina typiska byggnader är så speciell på många sätt, som jag har beskrivit här, att arvet är värt att bevaras för framtiden genom att fler får kunskap om och intresse för denna viktiga del av både värmländsk och svensk kulturhistoria. All denna unika finnkultur kvalificerar som både materiellt och immateriellt världsarv. Regeringen bör ta denna debatts innehåll i beaktande vid en framtida bedömning.
Anf. 26 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Jag tackar återigen för dessa fantastiska berättelser som vi alla bär med oss och som är en del av hela Sveriges och vårt kulturarv.
Det är min och regeringens bedömning att den aktuella strategin för arbetet med världsarven, i synnerhet om att Sverige ska ha en restriktiv hållning för nya nomineringar, bidrar till att säkerställa en långsiktig och hållbar förvaltning av Sveriges världsarv. Den stärker Sveriges legitimitet i arbetet med konventionen. Icke desto mindre ska det inte förta att det finns många platser runt omkring i vårt land som är fantastiska och bär på en rik och stolt kulturhistoria och immateriella värden som vi alla lägger stort värde vid.
Anf. 27 Runar Filper (SD)
Herr talman! Jag tackar återigen för svaret, Parisa.
Alla dessa ritualer, besvärjelser, runosånger, sierskor, trollkarlar och berättartraditioner gör att denna ödsliga och höglänta trakt kvalificerar sig till att utses till ett immateriellt kulturarv.
Vi har den finske folklivsforskaren Carl Axel Gottlund att tacka för mycket av kunskapen om finska släkter och gamla seder och bruk i skogen. Det är tack vare hans mycket detaljrika dagböcker från hans vandringar i Värmlands finnskog under åren 1821–1822.
Det jobbas nu för att Finnskogen ska tas upp på Unescos världsarvslista. Med anledning av detta bör regeringen verka för att så sker. Denna möjlighet får inte gå oss förbi den dag ansökan inkommer från de värmländska länsaktörerna. Finnskogen med dess kultur och typiska byggnader är så unik och speciell på många sätt, och arvet är värt att bevara för framtiden. Genom att detta tas upp på världsarvslistan ges också en större tyngd till betydelsen av detta unika område på ömse sidor om den svensk-norska gränsen. Finnskogen har inga gränser utan den fortsätter in i Norge, i Solørs och Finnmarks hembygder.
Nu har ministern fått sig till livs lite finnskogskunskap och kanske ett nytt besöksmål. Missa då inte finnskogens nationalrätt motti, kröser och fläsk. Häll möe flôt på, annars blir det tôrrt!
Anf. 28 Kulturminister Parisa Liljestrand (M)
Herr talman! Det låter onekligen som att ett besök borde vara nära förestående.
Det är otroligt fint att se ledamotens engagemang, och jag tror att vi i grund och botten delar engagemanget för behovet av att bevara kulturhistoriskt viktiga miljöer. Vi behöver uppmärksamma dem och prata om hur vi bäst skyddar dessa viktiga områden, inte minst de skogsfinska kultur och odlingslandskapen.
Sedan har vi lite olika tillvägagångssätt dit, men i grund och botten har vi ett delat engagemang – även om vägarna dit kan se lite olika ut och skyddet se olika ut beroende på vilken roll man intar.
Det har varit en fin interpellation och debatt som har belyst vikten av våra kulturhistoriskt viktiga miljöer i Sverige. De har ett unikt värde som vi alla behöver ta ansvar för att skydda och omhänderta för kommande generationer.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.