export av billiga läkemedel till u-länder
Interpellation 2003/04:150 av Nordmark, Gunnar (fp)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2003-11-24
- Anmäld:
- 2003-11-25
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält:
- 2003-12-04
- Sista svarsdatum:
- 2003-12-08
- Besvarad:
- 2003-12-16
Interpellationen
den 24 november
Interpellation 2003/04:150
av Gunnar Nordmark (fp) till näringsminister Leif Pagrotsky om export av billiga läkemedel till u-länderDen 5 november 2003 lade den kanadensiska regeringen fram ett lagförslag som förändrar den kanadensiska patentlagstiftningen. Syftet är att underlätta export av billiga kopior av läkemedel, så kallade generika, till fattiga länder. Detta är en fråga av stor betydelse för många u-länder. Bakgrunden är att WTO:s ministermöte i Doha bekräftade att WTO:s regler ger alla länder möjlighet att vid nationella hälsokriser genom tvångslicenser få tillgång till mediciner mot sjukdomar som hiv/aids, tbc och malaria. Fattiga länder med bristande inhemsk produktionskapacitet har svårt att i praktiken dra nytta av denna möjlighet. Därför beslöt WTO:s medlemmar i Doha att försöka finna lösningar på detta problem. Efter långdragna förhandlingar kunde ett avtal presenteras i augusti i år.
Syftet med avtalet är bland annat att ge människor i fattiga länder tillgång till bromsmediciner mot hiv/aids. Enbart i Sydafrika bär fem miljoner människor på hivviruset. Av Afrikas 30 miljoner hivsmittade är drygt fyra miljoner i behov av bromsmediciner, men endast 50 000 till 75 000 har tillgång till sådana.
Det kanadensiska initiativet har mött positivt gensvar från såväl länder i tredje världen, FN:s generalsekreterare Kofi Annan som olika hjälporganisationer. Kanadas regering har uttryckt förhoppningar om att andra länder ska följa efter.
Vilka åtgärder är ministern beredd att vidta för att undersöka möjligheten att underlätta svensk produktion och export av billiga läkemedelskopior till fattiga länder med nationella hälsokriser?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:150
Webb-tv: export av billiga läkemedel till u-länder
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 194 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Gunnar Nordmark har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att undersöka möjligheten att underlätta svensk produktion och export av billiga läkemedelskopior till fattiga länder med nationella hälsorisker.
För Sveriges regering är det viktigt att verka för att WTO-reglerna inte står i strid med ambitionerna att kraftfullt och effektivt bekämpa nationella hälsokriser. Vi är därför glada över att två överenskommelser har nåtts i WTO som gör det möjligt för fattiga länder att få tillgång till livsnödvändiga läkemedel till en låg kostnad. Den första, som handlade om möjligheten att utfärda tvångslicenser, nådde vi redan i Doha i november 2001. Den senaste, som träffades i augusti i år, rörde möjligheten för de allra fattigaste länderna att importera billiga kopior av patentbelagda läkemedel.
För Sveriges del är överenskommelserna en stor framgång. Under det svenska ordförandeskapet lyckades vi driva igenom att EU aktivt skulle verka för WTO-lösningar i linje med dem som nu har kommit till stånd. EU:s tidiga ställningstagande till förmån för de fattiga länderna i världen hade stor betydelse för att bereda vägen för de två uppgörelserna.
I enlighet med WTO-överenskommelsen från augusti avser regeringen nu att erbjuda svenska läkemedelsföretag möjligheten att producera billiga läkemedel för export till fattiga länder. Vi ser fram emot stöd från övriga partier i riksdagen för ett sådant lagförslag. Vi hoppas också att de flesta industriländerna, i likhet med Sverige och Kanada, ska göra det möjligt för sina inhemska företag att bidra med billiga läkemedel till fattiga länder.
Samtidigt är det viktigt att understryka att målet med WTO-överenskommelserna är rent humanitärt. Vi måste motverka eventuella tendenser att missbruka WTO-överenskommelsen i andra syften än humanitära.
Det får exempelvis inte bli så att industriländerna försöker gynna den inhemska industri som producerar kopior av läkemedel på bekostnad av motsvarande industri i u-länder. Möjligheten att producera kopior av läkemedel i den rika världen ska utgöra ett komplement till sådan produktion i andra delar av världen.
Det får inte heller bli fråga om att enskilda företag i industriländer utnyttjar systemet för att slå undan benen för sina konkurrenter. Billiga kopior av läkemedel bör till exempel i första hand produceras av de företag som innehar patenten.
Samtliga dessa aspekter håller vi nu på att analysera. De behöver tas om hand om på ett tillfredsställande sätt i regeringens kommande förslag på lagändring. Innan formellt beslut fattas ska vi självklart samråda med alla berörda intressenter. På så sätt kan vi också försäkra oss om att WTO-överenskommelserna verkligen bidrar till ett drägligare liv för sjuka människor i fattiga länder.
Men detta kommer att vara långt ifrån tillräckligt. WTO:s patentregler är bara en pusselbit i våra ambitioner att få fram läkemedel till behövande i världens fattigaste länder.
EU har därför skapat ett system för billig export av fler typer av läkemedel till en stor del av u-länderna. Detta system är ett viktigt komplement till WTO-överenskommelsen. Den EG-förordning som infördes i maj håller just nu på att omsättas i praktiken. Från regeringens sida har vi uppmanat de svenska läkemedelsbolagen att delta i systemet och sälja sina produkter till väsentligt rabatterade priser till u-länder. Dessutom vill vi att fler rika länder följer EU:s exempel och inför motsvarande system för sina läkemedelsföretag.
Men det är ett misstag att tro att de hälsoproblem som vi ser i världen skulle vara lösta om det bara fanns tillgång till billiga mediciner. Det återstår enormt mycket att göra inom andra områden. Det handlar till exempel om att öka forskningsinsatserna och att satsa på jämställdhet, att stärka de nationella hälsosystemen och att bygga en fungerande infrastruktur i u-länderna. Sveriges breda politik för global utveckling spelar här en central roll för att få till stånd viktiga förändringar för fattiga människor i hela världen. Det krävs att vi agerar på flera fronter för att åstadkomma resultat.
Anf. 195 Gunnar Nordmark (Fp)
Fru talman! Jag vill tacka näringsministern för svaret. Jag kan också konstatera att även vi gläds åt de två överenskommelser som har gjorts inom WTO-rundan.
Det finns även annat att glädjas åt. Man kan titta 10-15 år tillbaka i tiden och jämföra var forskningen om bromsmediciner mot hiv/aids befann sig då och var man befinner sig i dag. I dag är det helt annorlunda. I dag kan människor tack vare en avancerad medicinsk forskning och utvecklingen av läkemedel leva ett drägligt liv även om de bär på hivsmitta. Men det beror också på var någonstans i världen man bor om man har möjlighet att få tillgång till dessa mediciner. Vi som har haft förmånen att födas i den rikaste av de rika delarna av världen vet att vi har ett hälsosystem, ett sjukvårdssystem och en finansiering som gör att om vi skulle drabbas av allvarliga sjukdomar har vi samhällets stöd, och då har vi tack vare medicinsk vetenskap och möjligheten att få medicin möjlighet att leva ett drägligt liv.
För många av de människor som bor i de fattigaste länderna i världen är detta inte möjligt därför att dessa mediciner, som vi vet, av naturliga skäl är mycket dyra. De läkemedelsföretag som har lagt ned pengar på att forska och ta fram dessa mediciner har haft mycket stora kostnader för detta. När det gäller länder i den rika delen av världen är det därför förståeligt att man håller på sina patent. Och det ska man givetvis göra eftersom det är detta som ger företagen möjlighet att fortsätta att utveckla nya mediciner för att bota sjukdomar.
Men det förhåller sig inte riktigt på det sättet i de fattigaste länderna. Där har man inte, och kommer aldrig att ha, någon möjlighet att köpa dessa mediciner. Det är därför som de överenskommelser som handelsministern här har redogjort för är så viktiga för människor som lever i fattiga länder.
Jag vill också understryka att jag delar handelsministerns uppfattning att när det gäller att lösa hälsoproblem i fattiga länder handlar det inte enbart, och kanske inte ens i första hand, om att få fram billiga kopior av läkemedel, utan det handlar om att bygga upp en fungerande hälso- och sjukvård, och det handlar om att skapa infrastrukturer som gör att man motverkar sjukdomar och i stället främjar hälsa. Det handlar till exempel när det gäller hivepidemin om att se till att man hjälper människor att ändra sina beteenden och så vidare.
Men för de människor som har drabbats av hiv/aids är det oerhört viktigt att de har tillgång till dessa bromsmediciner.
Jag tänkte fråga ministern: När tror ministern att det är möjligt att lägga fram ett lagförslag i riksdagen? Hur långt har man kommit?
Anf. 196 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Det är väldigt ofta angenämt att debattera handelspolitik i Sveriges riksdag eftersom vi här är begåvade med en, åtminstone i Europa, ganska unik samsyn i grundläggande frågor om hur det internationella handelssystemet bör vara beskaffat. Därför är det trevligt att också i kväll konstatera att vi är helt överens om hur vi ser på frågan om hur aids och hiv ska bekämpas i fattiga länder och hur de internationella handelsavtalen ska användas och inte användas i dessa sammanhang. Vi har ett gemensamt perspektiv när det gäller att patentskyddet är viktigt för att driva fram teknisk utveckling och forskning som är så viktiga om vi vill bekämpa svåra sjukdomar men att det samtidigt ska finnas utrymme att tillämpa det på ett sådant flexibelt och humant sätt att det inte blir ett hinder för att använda också de allra dyraste medicinerna för att lindra nöd även för fattiga människor i världens allra fattigaste länder.
Samtidigt är vi medvetna om att detta inte räcker. I ett land som saknar utbyggd hälso- och sjukvård och som saknar metoder för att distribuera läkemedel hjälper det inte att läkemedlen är billiga, men det är en viktig pusselbit i detta sammanhang. Men vi måste jobba även på många andra områden, inte minst på biståndsområdet för att få en politik som totalt sett blir effektiv när det gäller att bekämpa så svåra sjukdomar som hiv och aids och andra som kan jämföras med dem.
Gunnar Nordmark frågade när jag tror att vi har ett konkret förslag i denna fråga att lägga fram i riksdagen. Jag kan tyvärr inte ge något precist besked. Vi har inte satt upp frågan på propositionsförteckningen därför att vi inte har kommit så långt. Men jag räknar med att det ska vara möjligt att göra det under loppet av nästa år. Vi avvaktar en del återstående arbete i WTO-miljön, men vi har också grundlagens krav på beredning av de lagförslag som riksdagen ska få på sitt bord. Jag kan därför inte ta gift på vilket datum som riksdagen kommer att få ta ställning till ett sådant förslag.
Anf. 197 Gunnar Nordmark (Fp)
Fru talman! Jag ber att få tacka ministern även för upplysningen att vi förhoppningsvis under nästa år får se ett förslag från regeringen.
Det var inte med lite stolthet som jag konstaterade att den första regering som lade fram ett förslag till sitt parlament var den liberala kanadensiska regeringen. Men jag kommer att vara minst lika stolt när ett sådant förslag läggs fram för denna kammare och behandlas här. Jag får hoppas att andra länder skyndar lika snabbt som vi.
Jag tycker ändå att det är viktigt att vi i denna debatt erinrar lite grann om de enorma hälsorisker och de enorma katastrofer som hivviruset och aids skapar framför allt i Afrika söder om Sahara. Man har sagt att ohälsa och sjukdom är ett av de allvarligaste hoten mot välstånd i den här delen av världen. Man beräknar att ekonomin i länderna i södra Afrika kommer att minska med ungefär 2 % årligen som en följd av hiv/aids-epidemin. I Zambia och Zimbabwe rapporterar man i dag om minskande jordbruksproduktion därför att bönder insjuknar och dör. Man räknar med att om nio år kommer en tredjedel av barnen söder om Sahara att vara föräldralösa på grund av aidsepidemin. De kommer då att tvingas försörja sig, kanske i forma av prostitution och kriminalitet i stället för att gå i skolan.
Meddellivslängden sjunker i dessa länder. I Swaziland kommer meddellivslängden om ungefär tio år att vara nere på omkring 27 år om ingenting görs. Det är en påtagligt kortare medellivslängd än vad man hade i Sverige under jägarstenåldern.
De här siffrorna tycker jag är talande: I år har 5 miljoner människor insjuknat i hiv/aids. Av dessa är ungefär 4,2 miljoner vuxna. 700 000 är barn. Det är framför allt för dessa sjuka personer som det är viktigt att vi får möjlighet att exportera mediciner på ett billigt och bra sätt.
Sedan känner jag lite oro för en sak som jag skulle vilja fråga näringsministern om. I USA och i Kanada vet man efter att ha försökt ta fram sådana här lagförslag att läkemedelsindustrin - som förvisso har stora intressen i detta, som vi varit inne på - med stor rätt är en mäktig lobbyorganisation.
Jag tycker också att det är viktigt att man här tar hänsyn till detta och tittar närmare på industrins rättmätiga krav när det gäller att skydda sina patent. Men det gäller också att försöka se till att man inte stoppas i de här ambitionerna på det sätt som framför allt amerikansk läkemedelsindustri visat sig vara rätt så bra på.
Jag undrar lite grann hur ministern ser på detta.
Anf. 198 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Återigen kan jag inleda med att säga att det är ett nöje för mig också att stå här i kammaren och säga att den svenska läkemedelsindustrin inte har uppvaktat mig och protesterat mot den linje som vi har intagit i WTO och inte heller innan detta nådde WTO när vi under det svenska ordförandeskapet för två och ett halvt år sedan drev den här frågan.
Vi har diskuterat dessa saker, och jag har inte hört några protester eller försök att stoppa det. Däremot har det getts uttryck för en oro inför risken för parallellimport och återinflöde till våra marknader av lågprissålda mediciner från u-länderna.
Där har vi ett gemensamt intresse. De läkemedel som säljs dit är ju till för användning där. Där vill inte vi heller att de tas bort, med tanke på de fattiga ländernas behov, för att säljas på våra apotek på ett okontrollerat sätt. I det avseendet har vi alltså samma syn.
Den svenska läkemedelsindustrin avviker på ett hedrande sätt från vad vi har sett gäller för den amerikanska industrin. Det visar hur bra det är att vi fortfarande har viktiga tunga läkemedelsföretag som är fast rotade i Europa.
Anf. 199 Gunnar Nordmark (Fp)
Fru talman! Jag vill bara helt kort tacka näringsministern för vad jag tycker har varit en stimulerande, intressant och viktig interpellationsdebatt. Jag och många med mig ser fram emot den proposition som vi hoppas kommer mycket snart.
Anf. 200 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Åsa Torstensson har frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att i en öppen och framåtsyftande dialog diskutera företagsetiken i de statliga bolagen samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att tillsätta en etik- och förtroendekommission för de statliga företagen.
Låt mig först inleda med att säga att regeringen fäster mycket stor vikt vid det område som Åsa Torstensson tar upp. De incidenter som rapporterats under det senaste året har på ett mycket påtagligt sätt visat på behovet av att vi vidtar åtgärder för att återskapa förtroendet såväl för statligt ägda företag som för näringslivet i stort.
Regeringen har en viktig roll i detta - inte minst som ansvarig för de statligt ägda företagen. Regeringen har därför inte låtit det stanna vid diskussioner utan har vidtagit ett antal konkreta åtgärder som jag kort vill redogöra för.
För det första framgår det tydligt av regeringens ägarpolicy för företag med statligt ägande att "miljö- och etikhänsyn bör vara självklara utvärderingsparametrar för de beslut som rör förvaltningen av företag med statligt ägande". Ägarpolicyn riktar sig närmast till styrelserna, som har det yttersta ansvaret för att ansvarsfullt förvalta de statliga företagen. Min förväntan är att detta tydligt ska återspeglas i företagens interna och externa företagskultur.
För det andra vill jag hävda att regeringen kan agera med trovärdighet eftersom vi har arbetat dokumenterat aktivt med flera viktiga förtroendeskapande frågor som andra har misslyckats med att ta itu med. Det gäller framför allt frågor om öppenhet och företagsledares ersättningar. Riksdagens revisorer har vid sin granskning kunnat rapportera att efterlevnaden av tidigare beslutade riktlinjer är god och att de excesser som ständigt redovisas från det övriga näringslivet inte förekommer i de statligt ägda företagen. Regeringen har därtill beslutat om nya och tydligare riktlinjer, som trädde i kraft i oktober i år. En av nyheterna som uppmärksammats av övriga företrädare i näringslivet är att styrelsen ska redogöra för vd:s ersättningar på bolagsstämman.
För det tredje fattade regeringen redan i september 2002 beslut om att inrätta den så kallade Förtroendekommissionen. Kommissionen väntas presentera sina förslag och åtgärder i mars nästa år. Jag föreställer mig att resultatet av det arbetet kommer att få relevans inte bara i fråga om det privata näringslivet utan också i fråga om alla företag i näringslivet, alltså även de statliga företagen.
Slutligen kan jag berätta att jag och biträdande finansminister Gunnar Lund för samtal med olika företrädare för arbetsmarknadens parter om hur etik och moral kan komma högre upp på agendan. Det krävs energiska, öppna, breda och konstruktiva samtal med flera parter för att samtalen verkligen ska leda till förändring.
Vi har alla ett ansvar för att medverka till att förtroendet för näringslivet stärks. Jag kommer att fortsätta det målmedvetna arbete som pågår inom Regeringskansliet för att utveckla en ändamålsenlig ägarpolicy för företag med statligt ägande som kan tjäna som ett föredöme för andra ägare. Jag vill därmed säga nej till Åsa Torstenssons förslag om en särskilt inrättad kommission men välkomnar med glädje den öppna debatten.
