EU:s forskningspolitik och den fria forskningen

Interpellation 2001/02:103 av Nilsson, Ulf (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2001-11-23
Anmäld: 2001-11-27
Besvarad: 2002-01-29

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 23 november
Interpellation 2001/02:103
av Ulf Nilsson (fp) till utbildningsminister Thomas Östros om EU:s forskningspolitik och den fria forskningen

I mitten av februari presenterade EU-kommissionen sitt förslag till nytt s.k. ramprogram för forskning (det sjätte ramprogrammet). Programmet håller nu på att slutbehandlas i ministerrådet och Europaparlamentet. Om det genomförs i sina huvuddrag, vilket det mesta tyder på, innebär det dels en kraftig centralisering av makten över forskningspolitiken, dels ett tydligt hot mot principen om fri forskning.

Det nya ramprogrammet avser femårsperioden 2002@2006 och omfattar, enligt kommissionens förslag, 17,5 miljarder euro, över 160 miljarder kronor @ en ökning med hela 17 % jämfört med det gällande ramprogrammet. Om resurserna fördelas på vart och ett av de fem åren, så betyder det att den europeiska forskningspolitiken omsluter runt 32 miljarder kronor. Om vi hypotetiskt tänker oss att forskningsmedlen sprids jämt över unionens 15 länder, innebär det att EU blir en finansiär jämförbar med Vetenskapsrådet @ navet i den svenska forskningsfinansieringen. EU-kommissionen blir en mycket viktig forskningspolitisk maktfaktor.

Tankegångarna i ramprogrammet inger stark oro @ av två skäl. För det första innebär de att det sker en tydlig maktförskjutning av forskningspolitiken från medlemsstaterna till unionen. Den europeiska forskningspolitikens allt större ekonomiska omfång är en bidragande orsak, de alltmer tydligt uttalade ambitionerna att centralstyra (maskerade i termer av samordning och kraftsamling) en annan. Forskningspolitiken måste också framöver vara ett spörsmål som hanteras på medlemsstatsnivå.

För det andra riskerar det sjätte ramprogrammet att bli förödande ur forskningspolitisk synpunkt. Den ensidiga fokuseringen på ett visst antal detaljerat angivna forskningsområden kommer att ha en mycket styrande inverkan på de satsningar som görs också med hjälp av de resurser som medlemsstaterna avsätter. EU:s satsningar bygger primärt på tanken om samfinansiering, dvs. att EU enbart engagerar sig ekonomiskt, om också andra aktörer bidrar till finansieringen. Effekten blir att även resurser som från början var tänkta för fri forskning dras in i EU-projekt över vars inriktning politiker och byråkrater i EU-kommissionen bestämmer.

Folkpartiet har inga egentliga synpunkter på innehållet i prioriteringarna. EU-kommissionens, Europaparlamentets och ministerrådets uppfattning om var det finns goda utsikter till forskningsframgångar till européernas fromma kan vara riktig, men den kan lika gärna vara felaktig. Just detta visar poängen med fri forskning. Den fria forskningen har från effektivitetssynpunkt visat sig överlägsen den politiskt styrda forskningen. Samhällen som har gett forskarna stort svängrum, när det gäller att välja ämnen och metoder, når i det långa loppet bättre resultat än samhällen, där politikerna anger inriktningen. Den forskningspolitik, som avtecknar sig i det sjätte ramprogrammet, strider mot historiskt väl beprövad erfarenhet. Den innebär också en utmaning mot den principiella idén om det fria kunskapssökandet, som under sekler starkt har präglat det europeiska universitetsväsendet.

Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande fråga till utbildningsministern:

Hur avser utbildningsministern framgent agera för att i EU-kretsen värna principen om fri forskning inom den nya europeiska forskningspolitiken (det sjätte ramprogrammet)?

Debatt

(9 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:103

Webb-tv: EU:s forskningspolitik och den fria forskningen

Protokoll från debatten

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 29 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Jag vill tacka utbildningsministern för svaret. Orsaken till min interpellation är ju att jag är övertygad om att framgångsrik forskning utvecklas bäst i miljöer där det råder pluralism och frihet. Sam- tidigt ser jag och många med mig väldigt starka hot mot forskningens frihet i Sverige. Försök att styra forskningen på grundval av poli- tiska överväganden om vad som kommer att vara samhällsnyttigt i framtiden brukar misslyckas. Det går helt enkelt inte att i förväg avgöra vad som kom- mer att vara nyttigt i framtiden. Forskningens historia är full av exempel på hur grundforskning lett till fantastiska praktiska resultat kanske först 30-40 år senare. Bara för att ta ett aktu- ellt exempel bygger utvecklingen av datachips på tidigare forskningsresultat i en tid där man inte hade en aning om vad dessa skulle kunna användas till. Enligt min mening är det uppenbart att forskarnas frihet minskar i Sverige. Andelen anslag som måste sökas externt utanför institutionerna ökar hela tiden. Sveriges statliga anslag till forskningen har minskat. Under de senaste åren har de statliga anslagen till forskning i Sverige minskat mest jämfört med de andra EU-länderna. Och det är ett stort problem för dem som forskar när en så stor del av forskningen bygger på att hoppas på osäkra pengar för de när- maste åren och ibland t.o.m. bara för de närmaste månaderna. Själva sökandet efter pengar blir viktiga- re än sökandet efter forskningsprojekt. Därför har vi från Folkpartiets sida motionerat om att forskarna i mycket större utsträckning ska ha inflytande över hur forskningspengarna ska användas. Och det är just den fria forskningen som hotas av EU:s forskningspolitik som den bedrivs i dag. Som liberal är jag ju mycket positivt inställd till den europeiska unionen. Folkpartiet är Sveriges mest Europavänliga parti, skulle jag vilja påstå. Vi vill ha fler europeiska gemensamma beslut om miljöfrågor, säkerhetsfrågor, m.m. Och vi vill öka rörligheten och utbytet mellan länderna. Men när det gäller forsk- ningspolitiken har EU tyvärr enligt min mening väx- lat in på fel spår. Det är nämligen inte centralstyrning och gigantiska projekt som lägger grunden för fram- gångsrik forskning. När Europeiska unionen nu skaffar sig en alltmer omfattande och långtgående forskningspolitik vill vi göra motstånd mot den. Det nya ramprogram som vi diskuterar i dag omfattar för femårsperioden fram till 2006 17,5 miljarder euro, nästan 160 miljarder kro- nor. Det är en ökning med 17 %. Om resurserna för- delas på vart och ett av de fem åren betyder det att den europeiska forskningspolitiken handlar om runt 32 miljarder kronor. Om vi dessutom gör tankeexpe- rimentet att forskningsmedlen i stället skulle spridas jämnt över unionens länder innebär det att EU blir en större finansiär i Sverige än vad Vetenskapsrådet, som ju är regeringens nya motor i forskningsfinansie- ringen, är. På det sättet blir EU-kommissionen en väldigt viktig forskningspolitisk maktfaktor. Dessutom styr EU:s forskning indirekt även svenska pengar som från början var tänkta för fri forskning, eftersom det hela bygger på tanken om samfinansiering - det blir bara pengar från EU om svenska universitet och högskolor bidrar med egna pengar. Effekten blir att resurser som från början var tänkta för fri forskning dras in i EU-projekt. På det sättet kan man diskutera hur stor frivilligheten är, eftersom det inte blir några pengar för många om man inte går med på detta. Fru talman! Avslutningsvis skulle jag vilja veta vad Thomas Östros vill föreslå för konkreta åtgärder för att stärka grundforskningen inom EU:s forsk- ningspolitik.

Yvonne Andersson (Kd)

Anf. 30 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Tack för svaret. Men jag beklagar att min interpellation besvarades tillsammans med en interpellation som delvis handlar om något annat än det som jag tar upp i min interpellation. Ramprogrammet är en välkommen forsknings- satsning för oss kristdemokrater inom EU och innebär att det som finansiär blir ungefär lika stor som Veten- skapsrådet i det här landet. EU-kommissionen blir en viktig forskningspolitisk maktfaktor. Och det blir en maktförskjutning av forskningspolitiken från med- lemsstater till en union. Det blir en maktförskjutning om vi från den här kammaren delvis skulle förskjuta alla de resurser som Sverige ger till forskning. Den europeiska forskningspolitiken får ett allt större eko- nomiskt omfång då ambitionerna blir mer centralstyr- da. Svenska företag, industriforskningen och företrä- dare från högskolor och universitet har framfört åsikten att dessa ramprograms inriktning har varit väldigt svår att påverka. Och man har tagit lite hänsyn till de åsikter som har angetts i remissvaren. Dess- utom har det väl egentligen enbart varit ett remissför- farande när ramarna redan har varit fastlagda? Det som jag vill lyfta fram i denna interpellation är ju på vilket sätt som företagen - som exempel tänker jag då ta SAAB som ligger mig nära i Linkö- ping - har fått vara med och uttrycka behoven av forskningsresurser till den branschen. Såvitt jag för- står av svaret, som jag för övrigt tycker är väldigt utförligt och bra, har branschorganisationerna fått tycka till när väl alla dessa pengar är fastlagda inom givna ramar. Jag vill höra lite grann om detta. Hur går det till? Hur sker den demokratiska processen när man lägger fast ramarna för varje område? Att man därefter har fått ange en uppfattning om ramarna, det vet jag också. Dessutom vet jag att det har varit konferenser och annat. Men jag funderar på vem som står för inrikt- ningen och strategin för fem år. Sedan är det bra att den sammanfaller med den svenska. Men det är ju saker som vi inte kan följa riktigt, utan här redovisas saker osv. Men vi är inte med som politiker i den inledande processen. Detta vill jag höra lite grann om.

Utbildningsminister Thom (S)

Anf. 31 Utbildningsminister Thom (S)

Fru talman! Jag skulle vilja börja med att till Ulf Nilsson säga att min främsta ambition när jag fick möjligheten att ta ansvar för forskningspolitiken var att knyta an till den tradition som jag menar har varit så oerhört framgångsrik för Sverige, tron på den fria grundforskningen, styrd av forskarna själva och för min del med politisk inspiration från Tage Erlander och den tidsperiod som han inledde. Det är inte alls självklart på något sätt. Jag led mycket när jag såg en borgerlig majoritet i denna riksdag driva en mycket kortsiktig, en mycket tillämpad inriktning och en mycket näringslivsinrik- tad politik under 1991-1994. Det var ett stort brott med den Erlanderska traditionen, som också fullfölj- des av Olof Palme och Ingvar Carlsson och flera andra starka utbildnings- och forskningspolitiker. Den är livligt understödd av Folkpartiet. Jag skulle verkli- gen välkomna om denna signal verkligen är en ändrad inriktning från Folkpartiets sida. I så fall är ni väl- komna in i den tradition som har byggt Sverige starkt som forskningsnation - tilliten till forskarsamhället, resurser för grundforskning. Däremot blir jag orolig när jag ser den konkreta politiken, när Folkpartiet vill spara relativt dramatiskt på grundforskningens högborg, Vetenskapsrådet, som styrs av forskarna själva, där man värderar varandras ansökningar, lägger en hög kvalitetsribba, men där det är kvalitet bedömd av forskarna själva som vin- ner. Det tycker jag är själva sinnebilden för forsk- ningens frihet. Där vill Folkpartiet skära ned mycket kraftigt. Det första steget är 250 miljoner. Nästa steg är upp till 500 miljoner. Det är en mycket kraftig nedskärning av grundforskningen i Sverige. Men om detta inlägg från Ulf Nilsson, som jag tyckte var lovande, är inledningen på en annan politik så säger jag välkommen in i den grupp som verkligen ser fri grundforskning som alldeles avgörande. Det är också min ambition när det gäller EU:s forskningspolitik att bedriva ett arbete, inte minst ett opinionsmässigt arbete, för att sakta men säkert se till att vända den skuta som EU:s forskningspolitik har varit ända sedan Romfördraget, väldigt inriktad in mot det tillämpade och det näringslivsnära. Jag tror att europeisk gemensam forskning i form av ramprogram skulle vinna väldigt mycket på att bli mer forskarstyrd. Och om Ulf Nilsson som en första folkpartist på länge faktiskt börjar inse att forskarsty- re är viktigt så är han i så fall välkommen. Men jag är inte säker på att han har hela sitt parti med sig. Då krävs det att vi börjar ett ordentligt opinionsbild- ningsarbete för att sträva efter att också andra länders beslutsfattare och inte minst forskare vill ha detta. Min vision för framtiden när det gäller europeisk forskning är en europeisk motsvarighet till Veten- skapsrådet, som är forskarstyrt och använder resurser till grundforskning, tillsammans med en europeisk motsvarighet till Vinova, som vi nu också har bildat i vår nya stora omorganisation i Sverige. Vinova syss- lar med det mer näringslivsnära, som ju är en viktig del av EU:s tradition, och den har sin plats. Men ett starkt inflytande av forskarna själva i ett europeiskt forskningsråd kräver ett mycket gediget arbete. Det är jag villig att ställa upp med. Jag hoppas att Ulf Nilsson kan stödja detta. Yvonne Anderssons viktiga fråga tycker jag att jag har besvarat rejält i interpellationssvaret. Tre remissomgångar, inte när allt har varit färdigt utan i mycket god tid innan någonting har varit färdigt, många konferenser, mycket inhämtande av synpunk- ter. Näringsliv och forskarsamhälle har varit med. Det har styrkt mig i den principiella uppfattning som jag nu har givit till känna. Det finns nog ingen process som har varit så väl genomarbetad som denna när det gäller europeisk forskningspolitik.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 32 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Thomas Östros har rätt i att det finns skillnader mellan socialdemokratisk och folkpartistisk forskningspolitik. Jag tänker på två skillnader som är aktuella i dag. För det första har vi folkpartister när det gäller anslag till forskning anslagit närmare 2 miljarder mer till forskning och forskarutbildning i vår budget än regeringen för den närmaste treårsperi- oden. För det andra vill vi lägga betydligt mer pengar än regeringen på fakulteterna och vetenskapsområdena ute på universiteten och högskolorna. Det är därför jag inte riktigt får det att gå ihop - även om det egentligen inte är dagens debattämne - hur Thomas Östros konkret vill öka den fria forskningen när pengarna läggs på en högre nivå som inte forskarna helt och hållet styr över själva i stället för att läggas direkt hos forskarna. Mer pengar direkt till forskarna och mer pengar till forskningen över huvud taget! Men nu diskuterar vi Europeiska unionen. Det som Thomas Östros tog upp när det gäller ett euro- peiskt forskningsråd var intressant. Jag tror nämligen att Sverige borde driva två huvudspår i EU:s forsk- ningspolitik. Det ena är helt enkelt att minska EU:s forskningsbudget så att forskarna i Sverige och i de andra medlemsländerna kan få mer pengar att be- stämma över själva. Hur kraftig den sänkningen ska vara är naturligtvis någonting som får prövas och diskuteras. Det andra är just att utveckla ett europeiskt forsk- ningsråd som får fördela EU:s forskningspengar i stället för att politiker och byråkrater ska styra ut- vecklingen. Det tänker vi folkpartister driva. Jag ser fram emot att få höra om utbildningsministern följer upp det han har sagt i dag, att han kan tänka sig börja driva detta som ett svenskt förslag i förhandlingarna med medlemsländerna. Fru talman! Professor Sverker Gustavsson ställde i Upsala Nya Tidning i går frågan varför de ameri- kanska universiteten når så mycket bättre forsknings- resultat än de europeiska. Europa borde ju ha lika goda förutsättningar. Det finns, konstaterar han, en avgörande skillnad mellan europeisk och amerikansk forskning. I USA är universiteten fria i sin forskning, men i Europa styrs forskningen i stor utsträckning av politiker och byråkrater. Det är just detta som jag tror är ett grundläggande tankefel när europeiska politiker bestämmer sig för att ta upp tävlan i forskningspolitiken med USA. Vi borde ha lärt oss av historien. Samhällen som har gett forskarna stort svängrum och stor frihet har nått bra resultat. I samhällen där forskningen styrts av politis- ka ideologier, religion eller ensidig marknadsstyrning har forskningen stagnerat. Därför är jag fortfarande väldigt intresserad av att höra hur Thomas Östros med konkreta förslag vill leva upp till det han säger sig värna om, den fria forskningen, både i den svens- ka och den europeiska forskningspolitiken.

Yvonne Andersson (Kd)

Anf. 33 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Det blir en lite konstig debatt i dag eftersom det delvis rör sig om olika frågor. Jag ska försöka vara konkret när det gäller de här frågorna. Jag tycker inte att utbildningsministern har svarat på det som jag efterfrågar. Vilka styr ramarna till det sjätte ramprogrammet? Vi börjar med den frågan. Vilka är det som har styrt de ramarna? Har ministern själv delegation på att konstruera ramarna till den europeiska forskningen? Var finns den demokratiska processen? Det finns ett remissför- farande, javisst, men hur kan jag som politiker och förtroendevald följa att remissvaren har beaktats? Finns det någon dokumentation som så att säga be- skriver processen från ax till limpa? Vem är det som beslutar om strategier och visioner? Vem har ansvar för fördelningen mellan de olika områdena? Vilka utvärderar processen? Den här stora beskrivningen har jag inte fått under min tid som riksdagsledamot i utbildningsutskottet. Detta är ungefär lika mycket pengar som de vi tittar på mer eller mindre öre för öre för att se hur det går. Jag vill se hela den processen. Jag tycker att det är väsentligt för att man ska kunna följa med. Jag är inte tveksam till att människor som har va- rit på konferenser, branschorganisationer och sådant har sagt någonting. Men det sägs väldigt mycket. Var inflytandet sedan läggs är det som är intressant, var vi kan följa den här processen.

Utbildningsminister Thom (S)

Anf. 34 Utbildningsminister Thom (S)

Fru talman! Det är viktiga frågor som Yvonne Andersson ställer. Det handlar naturligtvis om en process, där Yvonne Andersson också har varit del- aktig, som berör Sveriges riksdag, Sveriges regering, EU-parlamentet, ministerrådet, forskarsamhället i Sverige och i EU, näringslivet i Sverige och i EU. Det är naturligtvis en sak vilka diskussioner som förs med olika typer av organisationer som represen- terar forskare och näringsliv och en annan sak vilka diskussioner som förs i de beslutande församlingarna. EU-nämnden i Sverige har en mycket viktig roll. Inga steg har tagits utan att EU-nämnden har varit in- kopplad. Utbildningsutskottet har en mycket viktig roll. Där har jag ett flertal gånger varit och resonerat om vilka inriktningar Sverige har. Men Yvonne Andersson känner väl till att det är en sak vilken inriktning vi bestämmer här, sedan vidtar också den förhandling som måste ske med 14 andra medlemsländer. Det sker i ministerrådet. Mi- nisterrådet beslutar vilken uppfattning de 15 olika regeringarna har. Sverige förhandlar sedan med EU- parlamentet som har skaffat sig en uppfattning bland de 15 länder som representeras i EU-parlamentet för att sedan förlikas i en gemensam slutsats. Det är klart att det är en process det handlar om. Vi från regeringens sida har varit mycket noga med att föra de resonemangen inte minst med EU- nämnden för varje steg vi har tagit. Vi har också haft EU-nämndens stöd. Det är klart att när det till sist kommer till för- handlingar om summor är det ministerrådet och EU- parlamentet som hamnar i den sista typen av för- handlingar. Det är precis på samma sätt som med all EU-politik när det handlar om budgetmedel. Där känner jag mig trygg i att vi i Sverige har haft en ambitiös och bra process där vi också involverat forskarsamhället tydligt. Det gör mig väldigt trygg i min principiella uppfattning att vi ska driva på ännu hårdare mot grundforskning och mot ökat forskarin- flytande inom EU:s forskningspolitik. Det har varit Sveriges profilfråga under den ministerperiod som jag har varit ansvarig. Jag räknar med att vi måste få med oss de andra medlemsländerna, inte minst forskarna själva så att de sätter press på sina regeringar. Fri forskning är helt avgörande. Jag skulle önska att Ulf Nilsson förstod att det inte handlar om stiftel- ser när man vill försvara fri forskning. Fri forskning handlar framför allt inte om att hitta på lösningar av det slag som gjordes sist när Ulf Nilsson hade infly- tande över forskningspolitiken, vilket begränsade möjligheten för forskarna att få inflytande. Fri forsk- ning handlar om att medlen ska bestämmas av fors- karna själva. Därför blir Ulf Nilssons idé udda på hemmaplan, när han påstår att det blir mer fri forsk- ning om resurserna till Vetenskapsrådet minskas. Det är Ulf Nilsson tämligen ensam om att tycka. Vetenskapsrådet får en halv miljard mer i ökade resurser under denna period. Rådet bör stå först för att få ökade resurser även de kommande åren. Det är inspirerat av den starka ställning som en forskarstyrd forskningsfinansiering kan ha i USA och vilka fina resultat det kan ge. På samma sätt är det en högst udda ståndpunkt från Ulf Nilsson att vi ska sträva efter att minska EU:s pengar till forskning. De pengarna går i så fall till jordbrukspolitik eller någon annan strukturfond. Ska vi aktivt verka för att minska EU:s pengar till forskning i stället för att verka för ökat forskarstyre och ökad fri grundforskning? Jag är stolt över att vi är duktiga i Sverige på att ta till oss medlen. Vi tillhör en av Europas starkaste forskningsnationer. Det är inte heller riktigt som Ulf Nilsson säger att Sverige har minskat sina statliga anslag till forskning mer än något annat EU-land. Det handlar om för- svarsforskningen, Ulf Nilsson. Det handlar om JAS. JAS-planet är i många stycken färdigutvecklat, och det flyger. Blanda inte ihop det med svensk grund- forskning.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 35 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Thomas Östros säger att fri forskning är när forskarna får bestämma själva. Det är precis det som Folkpartiets förslag när det gäller svensk forsk- ningspolitik går ut på, dvs. ge mera pengar direkt till forskarna på universitet och högskolor att bestämma över. Det är precis samma tankar som ligger bakom resonemanget om att minska EU:s forskningsbudget. Om det skulle vara möjligt att förändra något i detta skede, handlar det inte om att föra över pengar till jordbrukspolitiken utan till medlemsländerna för att användas av forskarna. Thomas Östros driver i Sverige - och det står tyd- ligt skrivet i en proposition - att andelen pengar som går direkt till universiteten ska minska. Det är inte förenligt med det vackra talet om fri forskning. Men faktum kvarstår när det gäller EU som vi diskuterar i dag, att Europeiska unionen håller med hjälp av sjätte ramprogrammet på att skaffa sig en omfattande forskningspolitik. Det innebär först och främst en centralisering av makten över forsknings- politiken. Det är en centralisering från Sverige som land men också en centralisering som går ut över forskarna. Det allt större ekonomiska omfånget i unionens budget är ett utslag av detta, och det gäller även de allt mera uttalade ambitionerna att centralsty- ra. Samordning och kraftsamling är ett annat uttryck för detta. Det är min övertygelse att forskning även i fram- tiden ska vara en fråga som i första hand ska hanteras på medlemsstatsnivå, samtidigt som vi ska vara öpp- na för utbyte och samarbete. Jag noterar som positivt i debatten i dag en för- siktig öppning till tanken att starta ett europeiskt forskningsråd. Jag känner ändå inte riktigt att Thomas Östros vill diskutera grunden till problemen för den fria forskningen inom EU.

Yvonne Andersson (Kd)

Anf. 36 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Vi har från utbildningsutskottets sida efterfrågat information, Thomas Östros. Det har, såvitt jag känner till, inte funnits något beslutsunder- lag. EU-nämnden har informerats om vilka ramar som har lagts fast och hur pengarna ska fördelas, men inte heller där har jag funnit att det har varit fråga om beslutsunderlag. Om vi i kammaren får underlag för att fatta beslut om treåriga strategier för svensk forsk- ning, och man sedan lägger fram från svensk sida ett tyckande om hur femårsplanerna ska vara när det gäller det sjätte ramprogrammet, är det inte oväsent- ligt att vi får vara med och bestämma och göra vår röst hörd i det strategiska arbete som gör att vi binder upp oss två år efter det beslut som har fattats i kam- maren för svensk forskning har löpt ut. Det är i denna del som vi vill vara med och finnas till som informatörer och ta in information från andra, t.ex. branschorganisationer eller de universitet och högskolor som i dag inte anser att de har fått göra sina röster hörda i fråga om Sveriges intressen i utar- betandet och utvecklandet av sjätte ramprogrammet. Jag ser fram emot att vi får mer insyn, uppfölj- ning, utvärdering och möjligheter till att ta ställning i fråga om de pengarna.

Utbildningsminister Thom (S)

Anf. 37 Utbildningsminister Thom (S)

Fru talman! Ulf Nilssons synpunkter om forsk- ningspolitiken ter sig onekligen väldigt udda. Det ska gärna finnas forskningsstiftelser som forskarna inte har ett dugg inflytande över, som utser sig själva i styrelserna, såsom de bidrog till för några år sedan, helt utan forskarstyre. Sedan ska det gärna finnas fakultetsmedel, men det ska absolut inte finnas forsk- ningsråd. Det är lite grann höjdpunkten i den Tage Erlan- derska traditionen att inse att forskningsråd styrda av forskarna själva, där man värderar i konkurrens de olika forskningsansökningarna, där forskarna själva på grundval av kvalitet bedömer vad som ska komma fram, driver utvecklingen framåt på fakulteterna. Självklart ska det vara rejäla fakultetsanslag, men det är en väldigt udda ståndpunkt att säga att forskarstyr- da forskningsråd i sig är ett hot mot forskningens frihet och att ett minskande av resurserna till Veten- skapsrådet ökar forskningens frihet. Det tror jag inte forskarsamhället ställer upp på. Jag vill snarare se att vi fortsätter att satsa ordent- ligt på Vetenskapsrådet i framtiden. Det är viktigt för svensk forsknings kvalitet och internationella ställ- ning. Det har också framförts en udda ståndpunkt när det gäller EU-politiken. Vi ska nu utvidga EU. Det kommer att bli en strid på kniven om framtidens resurser, där sådant som jordbrukspolitik - som har varit EU:s kärna så länge - kommer att slåss för att behålla sin andel. Ulf Nilsson idé är att vi ska säga att vi aktivt ska verka för att dra ned på just forskning, där vi vill att det ska finnas en vital verksamhet, och i stället låta andra verksamheter expandera. Det vore synd. Jag tror på ett europeiskt forskningsråd i framti- den. Vår vetenskapliga rådgivare i regeringen, Hans Wigzell, har uttryckt detta i senaste numret av tid- skriften Science. Jag ställer mig fullt bakom den idén. Det kan bli en utveckling som, om den stöds av EU- länderna, vilket är ett villkor, kan stärka europeisk forskning i framtiden.

Intressenter

Frågeställare

Nilsson, Ulf (fp)

Besvarad av

utbildningsminister Thomas Östros Socialdemokraterna