EU-rätten och lönedumpning
Interpellation 2010/11:300 av Sjöstedt, Jonas (V)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2011-04-01
- Inlämnad
- 2011-04-01
- Besvarad
- 2011-04-12
- Sista svarsdatum
- 2011-04-15
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 1 april
Interpellation
2010/11:300 EU-rätten och lönedumpning
av Jonas Sjöstedt (V)
till arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M)
Fackföreningen Byggnads har nyligen uppmärksammat ett kryphål i EU-rätten (EU-förordningen 883/04) som får till följd att vissa utländska byggföretag – förvisso med stöd i lagtext – kan lönedumpa och i praktiken skaffa sig otillbörliga konkurrensfördelar.
Inbetalningen av sociala avgifter skiljer sig åt mellan EU:s medlemsstater. I somliga länder, exempelvis Sverige, betalar arbetsgivaren in de sociala avgifterna. I andra länder, bland annat Polen, är det arbetstagaren som själv får stå för avgifterna. Rent konkret innebär det att till exempel ett polskt företag, genom att vältra över kostnaderna på löntagaren, får lägre lönekostnader än ett svenskt företag som tecknat kollektivavtal med Byggnads. Detta gynnar varken svenska eller utländska löntagare.
Med anledning av vad som anförts ovan vill jag fråga arbetsmarknadsminister Hillevi Engström:
1. Vilken bedömning gör ministern om luckan i EU-rätten?
2. Är ministern beredd att lyfta upp frågan i EU för att se till att arbetstagare, oavsett nationalitet, inte missgynnas av det nuvarande regelverket?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2010/11:300
Webb-tv: EU-rätten och lönedumpning
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2010/11:86 Tisdagen den 12 aprilProtokoll 2010/11:86 17 § Svar på interpellation 2010/11:300 om EU-rätten och lönedumpning
Protokoll från debatten
Anf. 78 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Jonas Sjöstedt har frågat mig vilken bedömning jag gör om en lucka i EU-rätten och om jag är beredd att lyfta frågan i EU för att se till att arbetstagare, oavsett nationalitet, inte missgynnas av det nuvarande regelverket.
Jonas Sjöstedts frågor gäller tillämpningen av EU-förordningen 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Reglerna i denna förordning avser att samordna sociala trygghetsförmåner när personer flyttar mellan medlemsländerna. Reglerna ska skydda arbetstagare och egenföretagare från att bli oförsäkrade eller dubbelförsäkrade. Dessutom ska de när de flyttar inom unionen ha ett sammanhängande försäkringsskydd och inte förlora intjänade rättigheter bara för att de byter arbets- eller bosättningsland.
EU-reglerna i förordning 883/2004 fastställer i vilket land en migrerande person ska vara försäkrad. Reglerna garanterar dessutom att man ska kunna lägga samman försäkringsperioder som man tjänat in i olika medlemsländer om det skulle behövas för att uppfylla försäkringsvillkor i ett nytt inflyttningsland. Vidare ska man kunna ta med sig socialförsäkringsförmåner vid flytt inom unionen.
Huvudregeln i förordningen innebär att man är försäkrad för socialförsäkringsförmåner i det land där man arbetar. Eftersom EU-reglerna i förordningen endast är samordnande och inte harmoniserande gäller den nationella lagstiftningen i varje medlemsland. Det innebär att försäkringen villkor, omfattning och administration regleras nationellt.
Men undantag finns från huvudregeln att man ska vara försäkrad i arbetslandet. När en person sänds ut för att arbeta under en begränsad tid för sin arbetsgivares räkning till ett annat medlemsland kan så kallad utsändning föreligga. Under förutsättning att personen är omfattad av försäkringen i utsändningslandet vid tillfället för utsändning och att anställningen hos arbetsgivaren fortsätter kan personen i fråga undantas från att bli omfattad av det nya arbetslandets försäkring. En utsändning kan vara aktuell vid begränsade arbetsinsatser upp till 24 månader. Om den förväntade arbetsinsatsen avses vara för längre tid är det inte utsändning. I stället gäller huvudregeln, nämligen att personen omfattas av det nya arbetslandets lagstiftning.
I förordning 883/2004 fastställs således försäkringstillhörigheten. Av det följer att avgifter till försäkringen ska betalas i det land vars försäkring personen omfattas av.
Jag anser inte att utsändningsreglerna i förordning 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen utgör en lucka i EU-rätten. Regeln har funnits länge och underlättar den fria rörligheten för personer inom unionen. Regeln syftar till att trygga en kontinuerlig försäkringstillhörighet för personer som under kortare uppdrag utför arbete i olika medlemsstater för sin arbetsgivares räkning. Regeln missgynnar inte de enskilda arbetstagare som fortsatt får tillhöra samma försäkring under tidsbegränsade arbetsinsatser under arbete i det mottagande landet.
Anf. 79 Jonas Sjöstedt (V)
Herr talman! Jag vill tacka statsrådet Kristersson för svaret på den här interpellationen. Samtidigt kan jag inte dölja att jag är besviken över svaret. Jag tycker att man visar en ovilja att agera mot det som jag ser som ett klockrent exempel på lönedumpning, som sanktioneras av Europeiska unionen och förordningen 883/2004. Vad det handlar om är att arbetskraft från olika länder som i Sverige arbetar på samma arbetsplats behandlas helt olika bara för att de har olika nationaliteter. Medan en svensk byggnadsarbetare kan följa svenska kollektivavtal och få den lön som man har slutit avtal om kan den polske byggnadsarbetaren som gör samma arbete få ett löneavdrag med 21,5 procent för att betala sina egna sociala avgifter.
Vad innebär detta i praktiken? Det innebär för det första att den polska arbetaren diskrimineras, att han får lägre lön fastän han är värd samma lön för samma arbete.
För det andra ingår det att de svenska kollektivavtalen kringgås. Kollektivavtalen och avtalsparternas rätt att sluta dessa avtal är en grundstomme i den svenska arbetsmarknadsmodellen.
En tredje effekt är att svenska företag som behandlar sina anställda väl och korrekt, vilket de flesta företag gör, sluter kollektivavtal och respekterar dem konkurreras ut av företag som får en stor konkurrensfördel av denna legaliserade lönedumpning. Självklart förlorar också svenska löntagare arbetstillfällen på kuppen.
Detta som ska vara en tillfällig regel som man skulle kunna tänka sig skulle gälla några veckor gäller här 24 månader. Det kan vara hela kontraktstiden för ett större byggnadsarbete. Man kan lägga till ytterligare en effekt av EU-regeln. Det är att man kan se att när utländska bolag får den konkurrensfördelen går också staten miste om skatteintäkter.
Byggnads har undersökt vilka som är anställda vid stora byggnadsprojekt, Citytunneln i Malmö, Citybanan i Stockholm och Norra länken. Här har man kommit fram till att ungefär 45 procent av dem som arbetar betalar skatt i ett annat land. Det går inte att utesluta att det finns ett samband mellan att de är billigare och att man också tappar stora skatteintäkter.
Omsorgen om dem som arbetar, respekten för kollektivavtalssystemet och också omsorgen om statens finanser talar för att Sverige har ett intresse för att täppa till luckan. Det blir en sorts lackmustest på om regeringen menar allvar med att man ska respektera den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Det finns ett sätt att lösa detta. Det är att i EU resa kravet på en värdlandsprincip. Huvudregeln ska vara att när man arbetar i ett annat land ska man åtminstone uppfylla värdlandets villkor. Det är det normala och rimliga att ha det på det sättet. Om man inte gör det hamnar man i situationen av lönedumpning och tillbakapressning av löntagarnas villkor.
Nu har Byggnads uppmärksammat oss på EU-regeln. De har själva skrivit till EU-kommissionen och bett EU-kommissionen se över detta. Det skulle vara bra som Sverige klev in på Byggnads sida och säger: Det här är inte en rimlig effekt av regelverket. Det går att arbeta i varandras länder utan att öppna för en legaliserad lönedumpning. Jag beklagar att regeringen inte verkar vara beredd att göra det.
Jag skulle också vilja formulera en fråga till ministern: Är det rimligt att sida vid sida står en svensk byggnadsarbetare och en polsk byggnadsarbetare, och polacken ska ha över 20 procent lägre lön? Är det rimligt att det är på det sättet?
Anf. 80 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Jonas Sjöstedt tar upp ett problem som han har upplevt ganska länge eftersom frågeställningen har förekommit i frågestunder med både enskilda ministrar och statsministern, om jag inte minns fel. Nu kommer den i form av en interpellation. Jag är mycket tacksam för det.
Jag vill rikta ett stort tack till socialförsäkringsministern som ger ett utförligt och uttömmande svar om hur det förhåller sig med regelverket och belyser alla de aspekter och hänsynstaganden som finns inlagt i EU-rätten på detta område. Det är viktigt att konstatera att det som kommit fram i svaret från statsrådet är att det handlar om att också titta på den fria rörligheten inom unionen.
Man kan reflektera på ett allmänpolitiskt plan om Jonas Sjöstedts engagemang. Här har man tagit upp en fråga som fackföreningen Byggnads har verkat för under lång tid och gör den till sin egen. Det finns naturligtvis ett vidare perspektiv. Det finns inte bara fackföreningsintressen utan också företagsintressen och kundintressen att bevaka. Som politiker måste man titta på hela bilden.
Det är nog så viktigt att frågan har kommit upp. Men man får ändå konstatera att det är lite förvånande att ett parti som är så starkt EU-tvivlande som Jonas Sjöstedts parti är, för att inte säga direkt EU-fientligt i vissa sammanhang, nu tycker att det är hög tid att vi i Sverige ger oss på övriga medlemsländer och talar om den svenska modellen.
Det finns faktiskt den polska modellen, den holländska modellen och många andra modeller. Jag vet att annars brukar Vänsterpartiets retorik handla om sitt intresse att inte vara så nära EU och fjärma sig från EU med motivet att det är varje lands och befolknings ansvar att ha sin egen struktur.
Nu råkar det vara så att vi har olika lösning, precis som skrivs i interpellationssvaret, för hur man förhåller sig till sociala avgifter. Det kan också vara rimligt att anta som står i ministerns svar att man hyllar principen om den fria rörligheten när det handlar om tillfälliga rörelser. Är de permanenta blir det på ett annat sätt.
Att i det här läget gå in och med ett imperativ, som sägs i interpellantens andra fråga, se till att arbetstagare får samma villkor är nästan att ge sig på övriga medlemsländerna. Det gör man utan att ställa sig frågan om deras modeller inte är värda någonting.
Man kan ha olika synpunkter på de olika modellerna. Den svenska modellen fungerar alldeles utmärkt för svenska förhållanden. Jag känner mig mycket mindre bekväm med att påstå att alla våra medlemsländer inom EU ska tvingas ta på sig den modellen i oträngt mål.
Vi har ett regelverk som för tillfället, precis som beskrivs i ministerns svar, är ett balanserat övervägande. Det gäller om man ska gynna fri rörlighet, någonting som man kan ifrågasätta att Vänsterpartiet är så positivt till i grunden, eller om man ska gynna vissa partsintressen som gör det svårare för andra medlemsländers strukturer att göra sig gällande inom ramen för den fria rörligheten.
Herr talman! Jag tycker avslutningsvis att det har varit väldigt klargörande med interpellantens fråga, som han ofta återkommer till, och nu ett förtydligat svar från regeringen i form av socialförsäkringsministerns utförliga svar på den viktiga frågeställningen.
Anf. 81 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Ska vi vara noga är det två delar. Den ena delen handlar om samordningsreglerna. Det är därför frågan har kommit till mig trots att den var ställd till arbetsmarknadsministern från början. Jag har ansvar för just detta. Det är i huvudsak i den rollen och i det perspektivet jag har svarat.
Den andra delen handlar om utstationeringsdirektivet. Det är inte min fråga, utan det är specifik fråga som kanske bör riktas speciellt till arbetsmarknadsministern och där det pågår ett annat arbete.
Jag vill vara tydlig med detta. Den lucka som ändå antyds här skulle vara att antingen ta bort utsändningsreglerna helt och hållet. De flesta är överens om att det förenklar tillvaron för många. När vi diskuterar med andra icke-EU-länder är det tvärtom ännu längre period man vill ha. Tvåårsregeln är här ganska etablerad. Det andra vore det som varken jag eller interpellanten vill, nämligen en långtgående harmonisering av lagstiftningen. Det är inte heller aktuellt. Det är de verktyg vi har i dag för att öka möjligheterna för människor att arbeta på andra ställen.
Den andra frågan, och den äger sin giltighet, gäller utstationeringsdirektivet. Där konstaterar vi bara att kommissionen har tagit upp frågan och att vi kommer att lägga fram ett lagförslag för att förbättra tillämpningen av direktivet i samarbete med arbetsmarknadens parter. Vi är positiva till att en sådan dialog förs. Men här finns bekymmer.
Anf. 82 Jonas Sjöstedt (V)
Herr talman! Jag vill först vända mig till Finn Bengtsson efter hans lilla inlägg i diskussionen.
Vad vi diskuterar här är inte principen om man ska få arbeta i varandras länder eller inte. Vi hade en diskussion om övergångsregler när man öppnade upp arbetsmarknaderna mot de nya medlemsländerna. Vänsterpartiet var emot övergångsregler. Det vi är för är att den som arbetar i Sverige har rätt att behandlas anständigt och ska ha svenska kollektivavtal. Det får man hålla isär.
Det jag skulle vilja fråga Finn Bengtsson är: Varför vill du inte gynna seriösa svenska företag som behandlar sina anställda väl och vill ha kollektivavtal? Varför ska de konkurreras ut av företag som systematiskt utnyttjar underbetald arbetskraft från andra länder? Det är en fråga som man ska ställa sig som moderat, konservativ och företagsvän. Varför ska de seriösa företagen inte gynnas till exempel i samband med upphandlingar?
Ett av skälen till att mitt parti är kritiskt mot Europeiska unionen är just att den används som murbräcka för att angripa den svenska modellen på arbetsmarknaden. Till det kan man lägga många andra nackdelar som brist på demokrati och fullständigt sönderfall i valutaunionen.
Jag vill också påminna om att ett av löftena i folkomröstningen om EU-medlemskapet var att den svenska modellen på arbetsmarknaden skulle respekteras. Vi kan nu klart se att så är inte fallet. Här tycker jag att man kan se ett mönster i regeringens agerande eller snarare brist på agerande. Man ger läpparnas bekännelse till den svenska modellen på arbetsmarknaden, och sedan gör man ingenting när Europeiska unionen angriper samma modell. Förordningen 883 är ett exempel på det. Ett annat tydligt exempel är Lavaldomen. Där gick Byggnads och även Elektrikerförbundet ut i konflikt just för att löntagare som kommer från andra länder ska ha rätt till samma villkor, vare sig mer eller mindre utan samma villkor, som den som arbetar i Sverige. Trots att Lavaldomen blev ett frontalangrepp på den principen har regeringen inte gjort någonting för att garantera att det ska bli bättre i framtiden. Det är som om man använder Europeiska unionen som en murbräcka för att försvaga fackföreningarnas ställning.
Det här leder till långtgående konflikter. För det första innebär det att man diskriminerar till exempel löntagare från Baltikum och Polen. Helt fel i sig. De har rätt till samma behandling som svenska löntagare.
För det andra kan det innebära att man pressar tillbaka svenska löntagares villkor, vilket jag som socialist självklart motsätter mig.
För det tredje missgynnas seriösa företag som riskerar att förlora upphandlingar och arbetstillfällen.
För det fjärde riskerar det att underblåsa främlingsfientligheten i det svenska samhället om man kan börja skylla på polackerna eller letterna när det inte är deras fel utan de bara söker sig möjlighet till arbete och utkomst.
Till det kan man också lägga de senaste förslagen, bland annat i europakten och sexpacket om ekonomisk styrning, där EU direkt säger att man ska gå in i den svenska lönebildningen och regeringen inte protesterar mot det utan är beredd att ta det. Jag menar att det här är ett grundligt löftessvek jämfört med det som sades i samband med folkomröstningen om EU-medlemskapet.
Sedan till den mer detaljerade diskussionen om förordningen 883. Varför ska tidsgränsen vara 24 månader? Är inte det väldigt länge? Två år. Varför kan inte regeringen vara för en kortare tid - sex månader, ett år? Är det inte ganska rimligt att om man är två år i ett land ska värdlandets regler gälla? Jag kan inte se att det skulle vara ett hinder för den fria rörligheten att man ordnar det så att värdlandets regler följs fullt ut.
Sedan välkomnar jag att man ser över utstationeringsdirektivet. Problemet är att Lavaldomen inte bara hänvisar till utstationeringsdirektivet utan till själva fördragstexten där principen om fri rörlighet faktiskt överordnas fackliga rättigheter. Därmed borde man också få ett undantag i själva fördragstexten för att garantera svenska löntagares rättigheter på arbetsmarknaden.
Anf. 83 Finn Bengtsson (M)
Herr talman! Den här interpellationen berör naturligtvis fackföreningsintressen och arbetsmarknad, men den berör också socialpolitiken i en vidare kontext. Det kanske är just därför som socialförsäkringsministern är den som besvarar interpellationen.
Det är nämligen så att socialpolitiken som sådan är något som vi under subsidiaritetsprincipen har värnat allra mest inte ska tvingas på olika länder inom EU:s gemenskap. Varje land har en möjlighet att påverka sin egen sjukvård, sina egna sociala trygghetssystem för att vi ska kunna få till exempel varje lands hälso- och sjukvård och även medborgarnas trygghet vid sjukdom på bästa sätt tillgodosedd enligt den tradition som man parlamentariskt i dessa länder har önskat sig.
Nu pågår ett väldigt viktigt arbete med att försöka titta över om det även finns gemensamma strukturer i socialpolitiken inom Europeiska unionen. Det är en väldigt löslig diskussion som precis har påbörjats och som i den här riksdagen tangerar socialförsäkringsutskottet.
Det var därför jag reagerade på den andra imperativa frågan som kom från Jonas Sjöstedt, att utifrån ett fackföreningsmässigt perspektiv, ett arbetsmarknadsperspektiv tycka att ministern skulle se till att arbetstagare . och så vidare.
Det kan inte vara en vettig ingångsvariabel i en diskussion att imperativt komma in och ha synpunkter på alla andra länders socialpolitik som detta berör i samband med att man inom Europeiska unionen ska försöka hitta vilket ramverk som vi möjligen vill se enhetligt inom unionen för att också på sikt öka den fria rörligheten inom till exempel socialt företagande eller andra delar som berör den sociala delen av vårt ansvarsområde.
Anf. 84 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Vi tycker att det är bra att det finns ett grundläggande regelverk som underlättar för den fria rörligheten. Det finns naturligtvis ingen naturlag som säger två år. Många länder vill ha en längre tid. Man kan diskutera var gränsen ska gå någonstans. Den är till för att underlätta, att ge så få byten av system som möjligt och att understryka respekten för varje lands egen särart i de här avseendena. Jag uppfattar inte att det pågår någon diskussion just nu om att förändra tvåårsgränsen till någonting annat.
När det gäller utstationeringsdirektivet är avsikten inte att man ska kunna missbruka och utnyttja någon på ett otillbörligt sätt. Därför är det bra att det nu sker en process i kommissionen där man tillsammans med arbetsmarknadens parter kommer fram till ett regelverk som hindrar detta. Men i grund och botten ska vi uppskatta att det finns system som underlättar den rörlighet som för bara några decennier sedan var mycket svårare för många människor.
Anf. 85 Jonas Sjöstedt (V)
Herr talman! Jag vill börja med att vända mig till Finn Bengtsson återigen. Om jag hade krävt att man skulle ha ändrat i socialförsäkringssystemet i Polen eller i Lettland hade jag förstått din kritik. Men min kritik handlar uteslutande om att den som arbetar i Sverige ska ha rimliga villkor. Det är faktiskt den svenska regeringens skyldighet att se över att det fungerar på ett rimligt sätt. Därför lägger man förslag om allt från bärplockare som kommer från andra länder till byggnadsarbetare och hur de ska ha det. Det menar jag är snudd på en självklarhet.
Jag skulle ändå vilja få ett tydligare besked av ministern. En sak är att vilja underlätta den fria rörligheten. Det är oomstritt i den här diskussionen att det är rimligt. Men det skulle ju kunna ske genom att den som arbetar här har svenska villkor full ut. Jag tror inte att den polske byggnadsarbetaren är missnöjd om han får 20 procent högre lön. Jag tror att de gärna skulle jobba här under de villkoren också.
På något sätt är det också en lite moralisk fråga. Är det rimligt att man har olika lön bara för att man kommer från olika länder? Är det inte ett sätt att utnyttja människor från andra av EU:s medlemsländer att låta dem arbeta här med sämre villkor? Om vi drar slutsatsen att det är rimligt att man om man kommer från olika länder men gör samma arbete har samma rättigheter och samma lön, är det inte då dags att agera?
Här handlar det inte om en liten regel som används för att underlätta smidig rörlighet på arbetsmarknaden. Här är det ju ett kryphål i lagen, en lucka i systemet som gör att man systematiskt kan dumpa lönevillkoren för tusentals människor som arbetar och göra det under lång tid. Då menar jag att man har gått ifrån det som är regelns ursprungliga syfte, att underlätta rörligheten, och gått in i någonting som snarare handlar om att sänka löntagarnas villkor på den gemensamma arbetsmarknaden.
Med det, herr talman, vill jag tacka för den här debatten. Jag vill tacka statsrådet, talmannen och meddebattören. Tack så mycket!
Anf. 86 Ulf Kristersson (M)
Herr talman! Mycket kort vill jag säga att jag förstår de resonemang Jonas Sjöstedt för, utan tvekan. Jag tror bara att om man nu skulle ställa kravet att omedelbart byta till värdlandets, arbetslandets, socialförsäkringssystem skulle det allvarligt försämra möjligheterna för många människor att arbeta i olika länder. Det var inte avsikten.
Sedan är jag den förste att säga att tvåårsgränsen alltid kan diskuteras. Just nu är den dominerande. Många andra länder föreslår en längre gräns än två år. Vi har inte sett några skäl att ha en annan uppfattning just nu än att tvåårsgränsen gäller.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.