Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

EU-kommissionen och arbetsmiljön

Interpellation 2006/07:546 av Larsson, Hillevi (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-05-21
Anmäld
2007-05-22
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-05-28
Sista svarsdatum
2007-06-04
Besvarad
2007-06-05

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 21 maj

Interpellation

2006/07:546 EU-kommissionen och arbetsmiljön

av Hillevi Larsson (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

EU-kommissionen är bekymrad över de arbetsrelaterade sjukdomarna och arbetsolyckorna i EU:s medlemsländer. Kommissionens mål är att få ned dessa sjukdomar och olyckor i hela EU med 25 procent de närmaste fem åren.

Mellan 2002 och 2004 minskade antalet dödsolyckor och olycksfall, men minskningen sker inte överallt. Små och medelstora företag är fortfarande särskilt olycksdrabbade. Kommissionens strategi för att komma till rätta med dessa allvarliga problem består dels av lagändringar, dels av information och utbildning. Nationella strategier ska dessutom tas fram.

Mot bakgrund av detta är det oroande att regeringen lägger ned Arbetslivsinstitutet och genomför en kraftig nedskärning av Arbetsmiljöverket.

Arbetslivsinstitutet är världsledande vad gäller forskning kring arbetsmiljö. Forskningen har resulterat i många viktiga upptäckter om hur vi bäst förebygger sjukdomar och olyckor kopplade till arbetsmiljön. Dessutom har omfattande utbildningsverksamhet bedrivits för att sprida kunskaperna och ge dem praktisk tillämpning i arbetslivet. ALI har dessutom byggt upp en kunskapsbank i världsklass, möjlig för utomstående att söka i.

Arbetsmiljöverket är den yttersta garanten för att lagar och regler gällande arbetsmiljö följs. Man kan utan att överdriva beteckna verkets inspektörer som poliser på arbetsmiljöområdet. Vad skulle hända om Sveriges poliskår drabbades av ett sparbeting motsvarande en tredjedel av deras budget? Ja, självklart skulle det bidra till laglöshet i samhället.

Detsamma gäller på arbetsplatserna. När arbetsmiljöns kontrollanter blir färre kommer laglösheten att öka vad gäller arbetsmiljön på våra arbetsplatser runt om i landet. Dålig arbetsmiljö har oftast sin grund i minst en av tre faktorer. Den första är okunnighet, den andra ansvarslöshet och den tredje kortsiktigt vinstintresse.

Alla dessa faktorer kan påverkas genom besök av Arbetsmiljöverkets inspektörer. Då görs en genomgång av farorna i arbetsmiljön och arbetsgivaren får en viss tid på sig att rätta till felen. Sker inte detta inom föreskriven tid kan vite utdömas. I de allvarligaste fallen kan arbetsplatsen stängas i väntan på att åtgärder vidtas, detta av hänsyn till personalens hälsa och säkerhet.

Skyddsombud finns på de flesta arbetsplatser runt om i landet. De fyller en viktig funktion för att förebygga dålig arbetsmiljö i Sverige. Dessutom kan de slå larm till Arbetsmiljöverket när de upplever att arbetsmiljön på deras arbetsplats är farlig och arbetsgivaren inte åtgärdar problemet. Det krävs uppmuntran för att få fler att ta på sig detta viktiga uppdrag. Det krävs också utbildning för att vässa kompetensen. Allt detta kostar pengar. Pengar som en pressad fackföreningsrörelse inte längre kan satsa på grund av regeringens politik. Detta riskerar att leda till färre och sämre utbildade skyddsombud, som därmed har mindre möjligheter att bekämpa dålig arbetsmiljö.

Många har fått sina liv förstörda av dålig arbetsmiljö. Det rör sig om undermåliga byggnadsställningar med fallolyckor som följd, brist på lyfthjälpmedel i vården med förstörda ryggar som resultat och omänsklig arbetsbörda med utbrändhet i förlängningen.

Om regeringen menar allvar med att bryta utanförskapet och förebygga att ännu fler blir sjukskrivna och förtidspensionerade på grund av dålig arbetsmiljö – då är det hög tid att börja satsa på att undanröja de faror som i dag hotar de anställda på otaliga arbetsplatser! Nu gör regeringen tvärtom och drar undan resurser från arbetsmiljöområdet.

FN-organet ILO rekommenderar minst en arbetsmiljöinspektör per 10 000 anställda i industriellt utvecklade länder. Detta skulle för Sveriges del innebära ca 400 inspektörer. För detta skulle det behövas ett tillskott av ca 80 arbetsmiljöinspektörer jämfört med det antal som bestämts av regeringens ekonomiska neddragning av anslaget till Arbetsmiljöverket. Enligt verkets bedömningar bör Sverige år 2010 ha en regional tillsyn i nivå med Danmark, vilket innebär en inspektör per 6 000 anställda. Detta innebär ett behov av ytterligare 190 inspektörer i Sverige.

Mina frågor till statsrådet är följande:

1. Stöder statsrådet EU-kommissionens strategi mot arbetssjukdomar och arbetsrelaterade olyckor i EU?

2. Kommer statsrådet att utarbeta en nationell strategi för att minska dessa problem på den svenska arbetsmarknaden, i enlighet med kommissionens övergripande strategi?

3. På vilket sätt kommer statsrådet att se till att kompensera det kompetens- och resursbortfall på arbetsmiljöområdet som blir resultatet av ALI:s nedläggning, bantningen av Arbetsmiljöverket och det minskade stödet till landets skyddsombud?

4. Tycker statsrådet att ILO:s rekommendationer bör följas av FN:s medlemsländer, och avser statsrådet att verka för detta?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2006/07:546, EU-kommissionen och arbetsmiljön

Interpellationsdebatt 2006/07:546

Webb-tv: EU-kommissionen och arbetsmiljön

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 54 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Hillevi Larsson har frågat mig 1. om jag stöder EU-kommissionens strategi mot arbetssjukdomar och arbetsrelaterade olyckor i EU, 2. om jag kommer att utarbeta en nationell strategi för att minska dessa problem på den svenska arbetsmarknaden i enlighet med kommissionens övergripande strategi, 3. på vilket sätt jag kommer att se till att kompensera det kompetens- och resursbortfall på arbetsmiljöområdet som blir resultatet av ALI:s nedläggning, bantningen av Arbetsmiljöverket och det minskade stödet till landets skyddsombud samt 4. om jag avser att verka för att ILO:s rekommendationer följs av FN:s medlemsländer. Vad gäller den första frågan så är svaret att jag välkomnar strategin. I den konstateras att viktiga framsteg har gjorts men samtidigt att mycket återstår att göra. Det är dock viktigt att framhålla att fokus på kvantitativa målsättningar inte får skymma behovet av konkreta åtgärder. Jag vill dessutom nämna att en invändning som kan anföras mot kommissionens strategi är att den i alltför stor omfattning, och med alltför stor detaljeringsgrad, föreskriver vilka åtgärder medlemsländerna ska vidta. Vi menar att detta är frågor som i stor utsträckning måste bestämmas av medlemsländerna själva utifrån sina nationella förutsättningar. Det för oss vidare till den andra frågan om en nationell strategi ska utarbetas. Här vill jag framhålla att det på arbetsmiljöområdet pågår en översyn av politiken. Det är ännu för tidigt att säga vad arbetet kommer att leda fram till. En avsikt är dock att det även i arbetsmiljöpolitiken bör finnas en koppling till frågorna om utanförskap och målsättningen att fler människor ska komma i arbete. Den nationella politiken måste självfallet kopplas samman med den inriktning som läggs fast på EU-nivå. Vad gäller den tredje frågan om kompensation för kompetens- och resursbortfallet på arbetsmiljöområdet vill jag nämna att de åtgärder som regeringen har vidtagit efter beslutet om nedläggning av Arbetslivsinstitutet syftar till att säkerställa en fortsättning av forskningen på arbetslivsområdet. Vår grundläggande utgångspunkt är att för att säkerställa kvaliteten på forskningen inom arbetslivsområdet bör denna bedrivas och bedömas i konkurrens på sedvanligt sätt. För att främja fortsatt arbetslivsforskning innan den hunnit etableras vid universitet och högskolor har regeringen beslutat att ALI får använda högst 70 miljoner kronor för att underlätta omställning av forskningsverksamheten inom arbetslivsområdet. Vidare har regeringen beslutat att den nyligen inrättade utredningen om det framtida huvudmannaskapet för företagshälsovårdsutbildningen också ska svara för att den pågående och planerade företagshälsovårdsutbildningen fortgår. På något längre sikt kommer alltså en ny huvudman för företagshälsovårdsutbildningsfrågorna att ta vid. Regeringen har också gett Arbetsmiljöverket i uppdrag att i samverkan med ALI inordna i verket sådan toxikologiskt inriktad kriterieverksamhet som utgör underlag för hygieniska gränsvärlden. Denna tas alltså över från ALI. Vidare föreslår regeringen i den ekonomiska vårpropositionen att 3 miljoner kronor avsätts för att ALI:s arbetslivsbiblioteks samlingar ska kunna tas om hand av Stockholms universitet. Vad gäller Arbetsmiljöverket vill jag framhålla att besparingarna på denna och en rad andra myndigheter är viktiga förutsättningar för regeringens övergripande prioritering att fler människor ska komma i arbete och att det utanförskap som många människor befinner sig i ska brytas. Åtgärder för att bryta detta utanförskap är viktiga även ur ett hälso- och arbetsmiljöperspektiv. Besparingarna görs stegvis och kommer att följas av regeringen. Det kan i sammanhanget påpekas att med de anslagsminskningar som regeringen har föreslagit kommer verket att ligga på samma anslagsnivå som man gjorde i slutet av 1990-talet. Samtidigt bör framhållas att arbetsmiljöpolitik inte enbart handlar om anslagen till myndigheterna. Även andra insatser och verktyg måste uppmärksammas. Vid en jämförelse med andra länder kan konstateras att systemet med regionala skyddsombud inte förekommer annat än undantagsvis i andra länder. Det svenska statliga stödet till den verksamheten torde således vara ganska unikt. Vad slutligen gäller den fjärde frågan bör först uppmärksammas att det inte finns någon ILO-rekommendation i sedvanlig mening om lämpliga nivåer på antalet arbetsmiljöinspektörer. Det Hillevi Larsson hänvisar till handlar om ett riktmärke som kan användas vid jämförelser av tillsynsförhållandena i olika ILO-länder. Det kan dock inte ensamt läggas till grund för en bedömning av de svenska insatserna på arbetsmiljöområdet. Även andra insatser och verktyg måste uppmärksammas. Vid en jämförelse med andra länder kan konstateras att systemet med regionala skyddsombud inte förekommer annat än undantagsvis i andra länder. Det svenska statliga stödet till den verksamheten torde således vara ganska unikt.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 55 Hillevi Larsson (S)
Herr talman! Jag ställde fyra frågor i min interpellation. Den första frågan var om regeringen stöder EU-strategin, alltså det arbete som pågår med arbetsmiljöfrågor på EU-nivå. Då är svaret att regeringen stöder denna strategi men har vissa invändningar. Jag förstår inte riktigt de här invändningarna. Det sägs att det var för många kvantitativa mål när det borde vara konkreta åtgärder. För mig är det ungefär likvärdigt. Sedan anmärks det också på att det är en för hög detaljeringsgrad som kommissionen kommer med. Ska man vara konkret måste det vara en viss detaljeringsgrad. Det har till exempel föreslagits att man ska satsa på inspektionsverksamhet och nationella forskningscentrum kring arbetsmiljön. Det är just det här som regeringen då väljer att lägga ned. Det känns nästan lite som att det kanske är därför regeringen anmärker på detaljeringsgraden, på grund av att man har valt att lägga ned just de här sakerna. Om vi går vidare till nästa fråga säger också statsrådet att regeringen är för att det ska tas fram en nationell strategi på arbetsmiljöområdet, som EU-kommissionen har begärt att vi ska göra. Däremot vet man inte vad den nationella strategin ska innehålla. Då tycker jag att det är viktigt att man redan nu anger vad man vill med arbetsmiljöarbetet. Vill man höja ambitionsnivån? Vill man sänka den? Vill man ligga kvar på samma nivå? Vad är målet? Det är också så att det faktiskt förpliktar om man vill satsa på arbetsmiljöarbetet. Det kostar faktiskt. Så även om man inte kan säga exakt vad resultatet blir skulle jag gärna vilja veta vad regeringen egentligen vill. Det borde ju ändå vara utgångspunkten för det hela. Sedan säger man också att det är viktigt att satsa mot utanförskapet. Jag förstår inte hur detta går ihop med nedskärningar på arbetsmiljöområdet. Om fler skadas och slås ut från arbetslivet, hur kan det leda till mindre utanförskap? Jag ser snarare att det är precis tvärtom, att det leder till ett ökat utanförskap. När det gäller kompetensbortfallet, det handlar ju framför allt om nedläggningen av Arbetslivsinstitutet men även om nedskärningar inom Arbetsmiljöverket, säger man att den forskning som bedrivits av Arbetslivsinstitutet nu ska bedrivas i konkurrens med annan forskning. Det tycker jag är väldigt olyckligt, för risken är att projekt som anses mer spännande, sådant som ger Nobelpriset, vilket den här forskningen inte gör, kommer i första rummet. Jag tycker också att det är konstigt att Folkhälsoinstitutet får finnas kvar och fortsätta att bedriva forskning. Då borde man väl även konkurrensutsätta den forskningsverksamheten. Det sägs också att man lägger ut den toxikologiskt inriktade kriterieverksamheten som handlar om hygieniska gränsvärden. Det är väldigt komplicerat, men detta är alltså en arbetsuppgift som nu flyttas från ALI, Arbetslivsinstitutet, till Arbetsmiljöverket för att det här har lagts ned. Då undrar jag: Innebär det här ytterligare nedskärningar av Arbetsmiljöverket eller kommer verket att få ytterligare resurser för att klara av den här verksamheten? Jag ska väldigt kort också ta upp den sista frågan. Den handlar om att FN-organet ILO rekommenderar att man ska ha minst en arbetsmiljöinspektör per 10 000 anställda. Vi ligger nu under den nivån. Jag undrar om detta verkligen är rimligt.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 56 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag ska börja med den första frågeställning som Hillevi Larsson tog upp, om invändningarna. Den baseras ju på den diskussion som vi hade i EU-nämnden inför det rådsmöte som antog den europeiska arbetsmiljöstrategin. Där brukar den nationella bestämmanderätten över den här frågan poängteras, och att vi ska vara lite försiktiga med en harmonisering. Det handlar ju framför allt om att med utgångspunkt i den europeiska arbetsmiljöstrategin sedan kunna arbeta vidare. Men jag välkomnar ändå att det finns en grundläggande samsyn i de här frågorna. Jag vill ta den som utgångspunkt för det arbete som nu pågår med vår nationella strategi och som vi har berört i olika diskussioner tidigare, också i interpellationsdebatter här i riksdagen. Det arbetet pågår nu som bäst, som jag sade tidigare. Vi har inlett det. Vi jobbar med det. Som jag vet att några av er vet var Kenth Pettersson och jag i Danmark för inte ens två veckor sedan just för att få inspiration av det danska arbetsmiljöarbetet och lära oss mer om detta. Det vill vi naturligtvis fortsätta med, och vi kommer säkerligen att återkomma i olika former med den typen av diskussioner framöver. Men jag vill som sagt inte föregripa det arbetet, för det skulle vara att gå fel. Sedan finns det som jag ser det, och det visar också statistiken, inget rakt samband mellan anslagen, alltså förvaltningsanslagen till Arbetsmiljöverket, och arbetsskadorna. Det går inte att dra den typen av raka slutsatser, utan det handlar väldigt mycket om att se till att det finns förutsättningar för ett gott arbete. Det handlar också om hur många som deltar i arbetskraften, vilken annan typ av lagstiftning som finns eller vilka andra typer av drivkrafter för goda arbeten som finns. Jag är glad för att Hillevi Larsson är väldigt engagerad i de här frågorna. Jag delar det engagemanget. Jag tycker naturligtvis att det är oerhört viktigt med ett preventivt syfte; att man kan undvika att göra sig illa, bli sjuk eller till och med dö på jobbet. Det tycker jag är självklart. Det andra är att jag till och med tycker att man borde vidga begreppet och diskussionen kring arbetsmiljöfrågor till att också bli positivt laddat, det vill säga: Hur kan vi bidra till att man kan gå glad till jobbet, känna tillfredsställelse, uppskattning, glädje och framtidstro under dagen, och därmed också kunna gå hem från jobbet med samma entusiasm, glädje och längtan tillbaka? Det där har vi all anledning att återkomma till, och jag ser fram emot en höst full av diskussioner på det här området. Sedan vill jag bara kort kommentera att Hillevi Larsson också tar upp Arbetslivsinstitutet. Vi har ju haft möjlighet att debattera det många gånger förut, och jag kanske inte ska upprepa diskussionen annat än att konstatera att redan före årsskiftet bedrevs ju fyra femtedelar av forskningen i de här frågorna på universitet och högskolor runt om i landet. Den var utsatt för konkurrens, om vi kallar det för det, på det sätt som Hillevi Larsson oroar sig för. Det jag konstaterar är att avvecklingen av ALI har gått väldigt bra. Vi har hittat "famnar", som jag uttryckte det i en av de debatter som Hillevi Larsson och jag, tror jag, hade för ett halvår sedan, för just den forskning och den verksamhet som har bedrivits vid ALI. Därmed kommer den här viktiga forskningen också att fortgå även om den inte kommer att fortgå i ALI:s regi.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 57 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Ja, jag är mycket engagerad i de här frågorna, och jag har ett antal riksdagskolleger som också är det. Jag kan verkligen understryka att detta inte är något spelat engagemang. Många av oss har rest från andra delar av landet för att komma hit. Det är inte självklart för oss att vara i Stockholm den här veckan, inte för alla i alla fall. Vi är alltså många som har ett engagemang i de här frågorna. Jag tänkte gå vidare lite när det gäller rekommendationen från ILO, alltså det här FN-organet. Sverige har nu gjort en nedskärning i och med den nya regeringen som innebär att vi ligger under ILO:s riktmärke för hur många arbetsmiljöinspektörer man ska ha. Jag undrar: Hur kan man stödja denna ILO-rekommendation och tycka att det är en bra rekommendation till FN:s medlemsländer när man samtidigt inte följer den själv? Dessutom står det i svaret att vi har regionala skyddsombud. Det är riktigt, men det kan inte ersätta arbetsmiljöinspektörer. Det är trots allt de som gör jobbet. Det finns en annan intressant aspekt på det här, och det är att man i en del länder har ett annat system än vi har i Sverige, som går ut på att arbetsgivaren när han eller hon försäkrar sina anställda mot arbetsskador betalar en differentierad summa. Det betyder att ju fler arbetsolyckor man har på arbetsplatsen, ju sämre man sköter sig som arbetsgivare, helt enkelt, för att förebygga sjukdomar och arbetsolyckor, desto högre försäkringspremier får man betala. Det här är ju ett sätt att förebygga framtida arbetsskador, för kostar det ligger det extra mycket i arbetsgivarens intresse att förbättra arbetsmiljön. Det här systemet har vi inte i Sverige, utan här betalar alla arbetsgivare samma avgift. Det gör man då visserligen till staten, men det är ändå samma avgift när man försäkrar sina anställda oavsett hur farlig arbetsplatsen är, oavsett hur man sköter sig som arbetsgivare när det gäller arbetsmiljöarbete. Det här tycker jag är något för oss i Sverige. Vi borde fundera på om vi skulle ha ett liknande system, där arbetsgivaren gynnas om han eller hon ser till arbetsmiljön och där den som inte ser till sina anställdas hälsa missgynnas. Det är den ena aspekten. Den andra aspekten är att det då blir extra viktigt att vi lever upp till rekommendationerna när det gäller antalet arbetsmiljöinspektörer, vilket vi alltså tyvärr inte gör nu. Danmark är ett väldigt intressant exempel. För ett par år sedan gjorde de en stor nedskärning av sin inspektionsverksamhet, som vi har gjort nu när det gäller Arbetsmiljöverket. Men resultaten blev mycket dåliga. Man kunde helt enkelt se att deras motsvarighet till Arbetsmiljöverket hade gjort nytta. Just när man skar ned verksamheten såg man de negativa effekterna för arbetslivet och för de anställdas hälsa. Nu har man gjort en enorm satsning. Man har tillsatt 110 arbetsmiljöinspektörer. Det visar att det faktiskt är en dyrköpt erfarenhet. Jag tycker att det är väldigt tragiskt om vi i Sverige ska få samma dyrköpta erfarenhet, det vill säga att vi lägger ned en stor del av verksamheten, ser att olyckorna ökar, sjukdomarna ökar och därmed utanförskapet för dem som drabbas, och om ett par år kanske vi också ska göra en helomvändning och satsa mer. Det tycker jag är fel väg att gå. När vi kan se vad vårt grannland har gjort, låt oss redan nu lära av deras erfarenheter. Det är alltså en högerregering i Danmark, vill jag betona. Detta är inte bara en höger-vänster-fråga, utan en högerregering kan faktiskt också inse sitt misstag och ändra sig, vilket jag hoppas att vår regering ska göra nu.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 58 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag tar Hillevi Larssons passning. Jag tar gärna inspiration från en borgerlig regering i till exempel Danmark. Det var ett väldigt intressant besök. Det fanns många lärdomar att dra som jag tycker är viktiga att ta till sig. Hillevi Larsson började med ILO-resonemanget. Jag ska bara kort säga att det inte är en ILO-rekommendation i sedvanlig mening, alltså den typen av rekommendationer som är skarpa, utan det handlar om ett riktmärke. I det riktmärket tar man inte hänsyn till att det ser lite olika ut och är organiserat på lite olika sätt. Det är klart att våra regionala skyddsombud trots allt bör vägas in i helhetssynen. Så är det området så att säga behandlat. Sedan vill jag komma över på en annan fråga som Hillevi Larsson tog upp, resonemanget om ekonomiska incitament i arbetsskadeförsäkringen eller i arbetsmiljöarbetet i stort. Jag tar gärna den pucken också och tycker att det är ett intressant resonemang. Det finns delar av det i andra länder i vår närhet, och jag tycker att man definitivt ska analysera det här arbetet. Jag tar gärna med det resonemanget också i det arbete som nu pågår. Jag ser framför mig och hoppas på att det som kommer ut ur det arbete som vi nu har inlett ska bli en ganska bred diskussion under hösten, där vi ska kunna ta upp intressanta lärdomar från olika håll och ha en ganska bred och allmän debatt som involverar parterna på arbetsmarknaden men också andra som har intresse, insyn och engagemang i den här typen av frågor. Jag ser fram emot Hillevi Larssons fortsatta engagemang i den här frågan.
Hillevi Larsson (S)
Anf. 59 Hillevi Larsson (S)
Fru talman! Jag ser också fram emot det, för jag tycker att det är en sådan stor, viktig och avgörande fråga att vi verkligen måste ta debatten och se till att vi får resultat. Hittills ser jag tyvärr att det fortfarande inte finns många öppningar. Det prat man hör är: Vi tycker att det är jätteviktigt, vi ska se över det här. Men det som händer i verkligheten, hittills i alla fall, är gigantiska nedskärningar inom området. Jag kan bara hoppas att regeringen ändå tar till sig den kritik som nu kommer, inte bara från en del av oss riksdagsledamöter utan faktiskt även från dem som berörs och som vet vad det handlar om. I liten mån skulle man kompensera bortfallet från ALI, Arbetslivsinstitutet, och göra en liten satsning. Stockholms universitet får då ta över samlingarna. Men tyvärr tror jag att det är väldigt svårt att reparera det som nu har slagits sönder. Arbetslivsinstitutet har haft en världsledande roll i att samordna forskning om arbetslivet. Slår man sönder den verksamheten får man inte just den samordningen och helhetssynen. Dessutom finns risken att man på biblioteket vid Stockholms universitet inte har kompetent personal. Personal från Arbetslivsinstitutet har också hållit i biblioteket och kunnat hjälpa folk till rätta. Det är faktiskt väldigt svåra frågor det här. Riktmärke eller rekommendation är för mig ungefär samma ord. Om man har ett riktmärke eller en rekommendation är för mig oväsentligt. Det väsentliga är att vi ligger under gränsen för vad ILO, FN-organet, säger är den anständiga gränsen när det gäller arbetsmiljöinspektörer. Vi borde få 80 extra arbetsmiljöinspektörer. Jag hoppas verkligen att vi också kommer att få det inom en snar framtid.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 60 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag kan bara återupprepa att jag ser fram emot att fortsätta diskutera de här viktiga frågorna, inte bara under hösten utan framgent och att det pågår ett utvecklingsarbete där jag tänker ta intryck från andra länder och från olika erfarenheter som finns runt omkring. Jag är inte riktigt lika övertygad som Hillevi Larsson om att det finns ett rakt samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och den målsättning vi vill uppnå. Det kan finnas ett delsamband, men det finns också andra viktiga frågor som jag vill försöka ta in i detta. Det viktigaste är väl att man har ett så öppet sinnelag som möjligt och har målsättningen tydlig och klar för sig.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.