Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
ett självständigt Somaliland
Interpellation 2003/04:128 av Ohlsson, Birgitta (fp)
Interpellationen är besvarad
- Anmäld:
- 2003-11-20
- Inlämnad:
- 2003-11-20
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält:
- 2003-12-02
- Sista svarsdatum:
- 2003-12-04
- Besvarad:
- 2003-12-16
Interpellationen
den 20 november
Interpellation 2003/04:128
av Birgitta Ohlsson (fp) till utrikesminister Laila Freivalds om ett självständigt SomalilandÅr 1960 fick Brittiska och Italienska Somaliland självständighet. De bildade tillsammans staten Somalia. Många problem tornade upp sig, då förutsättningarna var olika i norra respektive södra delen. Kommunikationerna fungerade inte. Engelsmännen hade inte skapat ekonomisk och social utveckling i norra Somalia, medan italienarna i söder skapat grundförvaltning och gett somalierna möjligheter till utbildning. 1969 grep general Muhammed Siad Barre med armén bakom sig makten i landet genom oblodig statskupp. "Revolutionen" var ett faktum och Somalia skulle inspirerade av Tanzania anamma socialism som utvecklingsideologi. Sjukvård, skola, banker med mera blev nationaliserade. Staten började kontrollera priser, löner, export och import. Sovjetunionen stödde Somalia bland annat militärt och vänskap uppstod. Men stormaktskonflikten fanns liggande under ytan. På grund av incidenter och krigssituationer i Etiopien svalnade Sovjetunionens intresse för Somalia och landet blev diplomatiskt isolerat. Senare var det USA:s tur. Avtal med Somalia slöts på det militära området med bakgrunden att shahen av Iran störtats och Afghanistan invaderats av Sovjetunionen. Landet var militärt starkt med afrikanska mått mätt. Interna oroligheter började emellertid och militärt motstånd mot Barre var ett faktum. I januari 1991 tvingades Barre på flykt. En interrimregering uppstod, men den bestod av många viljor och grupper utan samlat mål. Denna splittrades och sedan dess har Somalia inte haft en fungerande centralregering.
Statsmakten har varit helt satt ur funktion med anarki och kaos. Milis, klanbaserade rörelser och andra grupperingar tävlar om makten. Striderna har skapat många flyktingar varav uppemot 20 000 bor i Sverige. Humanitärt är landet en katastrof med en medellivslängd under 50 år, drygt 80-procentig analfabetism och över hälften av medborgarna utan rent vatten.
År 1991 utropades det tidigare Somaliland i norra delen som självständigt. Landet åberopar en gammal kolonial gräns från den brittiska kolonin Brittiska Somaliland.
Somaliland är mycket stabilt, utvecklat och välordnat jämfört med Somalia. Sedan 1996 har det varit fred. Trots fattigdom och inget direkt finansiellt bistånd från omvärlden, då landet inte blivit erkänt som en självständig stat, är Somaliland välutvecklat. Byggandet av infrastruktur i Somaliland håller på att ta god fart. Mobiltelefoner och Internetförbindelser används flitigt. Allt detta är möjligt genom att somaliländare i diasporan sänder hem pengar. Flera demokratiska val övervakade av internationella valobservatörer har hållits och samtliga bedöms i internationella rapporter ha genomförts på ett tillfredsställande sätt. Även en folkomröstning om självständighet har hållits som med klar majoritet visade att folket vill bli oberoende från resten av Somalia.
Alltfler tecken syns på att Somaliland börjar få gehör för att bli självständigt. Ett exempel är en rapport från den Brysselbaserade International Crisis Group, en think tank, vars ordförande är Finlands förre president Martti Ahtisaari. De skriver "Frågan är inte längre om Somaliland bör erkännas som en självständig stat, utan om det finns något bärkraftigt alternativ". Även en juridisk utredning vid Sydafrikas utrikesdepartement instämmer i detta.
Inget land har hittills erkänt Somaliland. Sverige bör vara pådrivande i den här processen och bli pionjärer genom att våga ta ställning för att det internationella samfundet erkänner landet som en oberoende stat.
På vilket sätt avser statsrådet att verka i det internationella samfundet för att Somaliland ska bli erkänt som en självständig stat?
Debatt
(6 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2003/04:128
Webb-tv: ett självständigt Somaliland
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 178 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Birgitta Ohlsson har frågat mig på vilka sätt jag avser verka i det internationella samfundet för att Somaliland ska bli erkänt som en självständig stat.
I mitt svar vill jag redovisa de överväganden, såväl politiska som folkrättsliga, som vägleder regeringen i fråga om ett internationellt erkännande av Somaliland.
Somaliland utgör en del av Somalia som föll sönder under inbördes strider i början av 1990-talet. Sedan ett drygt år tillbaka pågår en freds- och försoningskonferens om Somalia inom ramen för den subregionala organisationen IGAD som samlar Djibouti, Eritrea, Etiopien, Kenya, Somalia, Sudan och Uganda. Målet är att ena de olika somaliska ledarna kring det framtida styrelseskicket samt lösa frågor om avväpning av väpnade grupper och försoning mellan parterna. Det som inger förhoppning i förhållande till tidigare fredsprocesser är dock att de allra flesta somaliska parterna nu deltar i processen. Företrädare för Somalilands myndigheter har däremot valt att inte delta. Jag menar därför att trots att representanter för myndigheter i Somaliland för närvarande inte deltar i konferensen så kan förhandlingarna få stor betydelse för Somalias olika delar eftersom en central fråga är graden av självstyre för olika regionala administrationer. Det internationella samfundet och Sverige bör inte föregripa utgången av dessa förhandlingar.
Även Afrikanska unionen har engagerat sig. Det är positivt att Somalias grannländer, i den regionala organisationen IGAD, är engagerade i processen. Det breda afrikanska engagemanget är i sig betydelsefullt, och det är angeläget att det internationella samfundet på alla sätt stöder inriktningen på fredsprocessen som syftar till att inbegripa alla delar av Somalia.
I det här sammanhanget vill jag peka på att detta också är Säkerhetsrådets slutsats. Säkerhetsrådet poängterar vikten av respekt för Somalias suveränitet, territoriella integritet och politiska självständighet samt landets enighet i överensstämmelse med FN:s stadga och principer. Vidare stöder Säkerhetsrådet det allomfattande synsätt som IGAD har, det vill säga vikten av att nå en hållbar lösning med ett brett deltagande.
Sverige spelar en mycket aktiv roll i den internationella grupp av observatörer som följer fredsförhandlingarna på plats i Kenya. Sverige har också inom EU verkat för stöd till processen samtidigt som Sverige givit ekonomiskt stöd, dels till själva processen men även till fredsfrämjande arbete i Somalia.
Angående ekonomiskt stöd kan jag säga att Sverige ger bistånd, i huvudsak genom enskilda organisationer och FN-organ, till alla delar av Somalia vilket innefattar Somaliland.
Jag vill nu redovisa vår allmänna syn vad gäller att erkänna stater. Sverige tillämpar den så kallade universalitetsprincipen, som innebär att Sverige i princip erkänner de stater som uppfyller de folkrättsliga kriterierna för en statsbildning. De kriterier som uppställs är att det finns ett väl definierat territorium, att det på detta territorium finns en befolkning och att det finns någon form av regering som utövar effektiv kontroll över territoriet och befolkningen i fråga. Vad avser sistnämnda kriterium tillämpar Sverige den så kallade effektivitetsprincipen. Den innebär att det ska finnas en rimlig stabilitet inåt, med vilket menas någon form av statlig myndighet som upprätthåller kontroll över territoriet i fråga och utövar sin suveräna befogenhet. Därutöver ska den nya staten ha förmåga att agera självständigt på det internationella planet. Förutom dessa kriterier beaktas också vissa andra folkrättsliga aspekter såsom om den nya staten tillkommit på ett folkrättsenligt sätt samt om staten kan uppfylla kraven på respekt för mänskliga rättigheter. Med detta sagt bör man komma ihåg att det inte finns någon skyldighet att erkänna andra stater.
Vad gäller Somaliland utgörs territoriet i huvudsak av det som en gång var Brittiska Somaliland. När Somalia bildades slogs Brittiska Somaliland och den italienska kolonin Somaliland samman. Territoriet för nuvarande Somaliland är förhållandevis väl definierat om än inte oomtvistat. Likaså finns det en befolkning på detta territorium. De som gör anspråk på att vara styrande myndigheter bedöms ha förhållandevis god kontroll över territoriet och befolkningen inåt. Vad avser förmågan att agera självständigt på det internationella planet kan man i sammanhanget konstatera att ingen annan stat eller organisation än så länge har erkänt Somaliland, vare sig inom den afrikanska unionen eller FN. Somaliland har enligt min vetskap inte heller ansökt om att bli upptaget som en medlemsstat i FN. För svensk del är det ofta genom att rösta för ett upptagande som medlemsstat i FN som vi först erkänner nya stater.
Oavsett om Somaliland uppfyller de folkrättsliga grundkraven på en stat eller ej finns det som sagt ingen skyldighet att erkänna stater. Sverige tar också i beaktande om det finns särskilda skäl
mot
ett erkännande. Till exempel kom erkännande av Nordvietnam, Nordkorea och Östtyskland först 1969, 1973 respektive 1972, det vill säga flera år efter att de gjorde anspråk på att vara självständiga stater.
Det är vanligt att länder samordnar sina erkännanden av nya stater. Vad avser Somalia har den gemensamma EU-linjen formulerats genom rådets slutsatser antagna i juli 2002. EU:s mål härvidlag är att fred och stabilitet uppnås i hela landet, att man respekterar suveräniteten, den territoriella integriteten, den politiska självständigheten och landets enhet samt det somaliska folkets rätt att bestämma över sin egen framtid i enlighet med FN-stadgan. Sverige ställer sig bakom dessa slutsatser och uttalade mål för EU-politiken på grund av de skäl jag redovisar. Det vill säga att det internationella samfundet och Sverige bör inte föregripa utgången av nu pågående fredsförhandlingar.
Anf. 179 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! Jag vill inleda med att tacka utrikesminister Laila Freivalds för hennes svar på min interpellation om den självutnämnda republiken Somalilands framtida öde. Jag ska gå in på de folkrättsliga aspekterna i mitt nästa inlägg men tänkte berätta lite kort varför jag har engagerat mig i den här frågan.
Mitt intresse för denna lilla nation har uppkommit genom resor i regionen, inte minst i april 2003 då jag under landets presidentval agerade valobservatör i en delegation bestående av parlamentariker, diplomater och akademiker från USA, Sydafrika och Kanada, ledd av sydafrikanska ANC.
År 1960 fick Brittiska och Italienska Somaliland självständighet och bildade, som utrikesministern sade, staten Somalia. Det var ganska många problem som tornade upp sig snart. Engelsmännen hade inte skapat ekonomisk utveckling i norra Somalia, medan italienarna i söder hade skapat förvaltning och gett somalierna rätt till utbildning. 1969 grep en general makten i landet genom en oblodig statskupp. Revolutionen var ett faktum, och Somalia anammade socialismen. Banker, skolor med mera blev nationaliserade, och staten började kontrollera priser, löner och export. Sovjetunionen stödde under den tiden Somalia, som sedermera blev USA:s gunstling genom militära avtal.
Interna oroligheter uppstod. I januari 1991 tvingades generalen på flykt. En interimregering splittrades. Sedan dess kan man säga att Somalia inte har haft någon fungerande centralregering alls. Statsmakten har i praktiken ersatts med anarki. Striderna har skapat åtskilliga flyktingströmmar som också nått Sveriges gränser. Humanitärt är Somalia fortfarande en katastrof.
År 1991 utropades det tidigare Somaliland i norra delen som självständigt. Landet åberopar en gammal kolonial gräns från den brittiska kolonin Brittiska Somaliland. Somaliland är väldigt välordnat jämfört med Somalia. Huvudstaden Hargeysa benämns av amerikanska UD som en av Afrikas absolut tryggaste huvudstäder att vistas i. Sedan 1996 har det varit fred i regionen. Trots inget direkt finansiellt bistånd från omvärlden, då landet inte blivit erkänt som självständig stat, är Somaliland välutvecklat på grund av att många exilsomaliländare i diasporan skickar hem pengar kontinuerligt.
Flera demokratiska val har hållits, såväl kommunalval som presidentval - nästa år är parlamentsval planerade. De har övervakats av internationella valobservatörer. Samtliga har i internationella rapporter bedömts ha genomförts på ett tillfredsställande sätt.
Även en folkomröstning om självständighet har hållits, där en klar majoritet av befolkningen har visat att folket vill bli oberoende från resten av Somalia.
Vad avser utrikesministern att göra för att fortsätta att uppmuntra denna demokratiska utveckling i Somaliland? Nu talar jag inte primärt om ett erkännande, men just om att försöka fortsätta att stödja den process som ändå har börjat och som är ett unikum i denna del av Afrika.
Anf. 180 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Sverige är engagerat i den process som pågår i Somaliland. Vi stöder både ekonomiskt och genom att personer och organisationer är aktiva. Vi ser det som värdefullt att Sverige kan vara på plats och stödja den fredsprocess som pågår, för att på det viset säkerställa att inte bara Somaliland utan hela Somaliaområdet blir en fredlig del av Afrikanska unionen.
Anf. 181 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! Jag gläds, liksom utrikesministern, åt att Sverige och många andra länder jobbar för stabilitet i regionen. Det är oerhört positivt. Utrikesministern påpekar att det pågår en försoningskonferens i Somalia inom ramen för den sub-regionala organisationen IGAD.
Men det här är inte den första konferensen om stabilitet i regionen som hålls. Totalt har ett femtontal liknande arrangemang hållits de senaste åren. Ingenting har i praktiken hänt.
Somalilands styrande är trötta på att de som är folkvalda, till skillnad från många av de andra ländernas deltagare på dessa konferenser, representeras av icke-demokratiskt valda personer från Somalia. Somalilands regering har också sagt att om det kan bli stabilitet i Somalia och landet utvecklas i rätt riktning är man inte främmande för att på sikt ingå i en union, men som läget är nu ställer man sig mycket skeptisk.
Jag håller med utrikesministern om att dessa konferenser är viktiga. Vi vill alla få slut på anarkin i regionen och få en verklig fred. Men det behöver inte stå i något slags kontrast till att från svensk sida uppmuntra de fantastiska demokratiska framgångar som sker i Somaliland. Kommunalvalen 2002 och presidentvalet 2003 bevakades bland annat av parlamentariker från demokratiska stater. Även Europeiska unionen har finansierat det nationella valobservatörskontoret.
Utrikesministern angav i sitt svar att Sverige tillämpar den så kallade universalitetsprincipen, som innebär att Sverige i princip erkänner de stater som uppfyller de folkrättsliga kriterierna för en statsbildning. Vi ska inte irra oss in i folkrättsliga resonemang så här på kvällen, men folkrättsjurister brukar ofta lyfta fram Somaliland som ett exempel på ett land som borde ha blivit erkänt.
Ett exempel är en rapport från Brysselbaserade International Crisis Group, en
think tank
där ordförande är Finlands förre president Martti Ahtisaari. Man skriver i sin senaste rapport att frågan inte längre är om Somaliland bör erkännas som en självständig stat utan om det finns något bärkraftigt alternativ på sikt.
Även en juridisk utredning vid Sydafrikas utrikesdepartement instämmer i detta. Just nu ligger frågan på Sydafrikas utrikesministers bord. Länder som Senegal, ett demokratiskt land, har bjudit in Somalilands president på statsbesök.
I mina kontakter som jag har haft med representanter för både amerikanska UD och brittiska UD har diskussioner förts om att om något afrikanskt land inom det närmaste året erkänner Somaliland kommer en del större länder att eventuellt följa med.
Vad har utrikesministern för kommentarer om dessa händelsers betydelse för Somalilands framtida öde?
Anf. 182 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Det är riktigt som Birgitta Ohlsson säger att det här inte är den första fredsprocessen. Det har varit ett stort antal sådana som inte har lyckats. Men vi tror att den fredsprocess som nu pågår har möjlighet att lyckas. Det finns ett brett deltagande, och det finns ett engagemang kring frågan. Framför allt finns det ett engagemang från de afrikanska staterna själva. Vi ser det som oerhört betydelsefullt att de afrikanska staterna gemensamt tar ansvar för utvecklingen på sin egen kontinent.
Det är ett faktum att inget land har erkänt Somaliland. Det är oerhört intressant att följa vad som händer på den afrikanska kontinenten. Det skulle givetvis vara betydelsefullt om ett afrikanskt land erkände Somaliland. Men jag tror att alla för närvarande är eniga - FN, EU och Afrikanska unionen - om att stödja den fredsprocess som pågår och inte i detta känsliga läge vidta någon åtgärd vad gäller erkännande.
Anf. 183 Birgitta Ohlsson (Fp)
Fru talman! Jag håller med utrikesministern om att Sverige inte ska dra några förhastade slutsatser av detta utan att vi ska jobba vidare för stabilitet i regionen.
Utrikesministern nämnde vidare att det ska finnas ett definierat territorium, att det på detta territorium ska finnas en befolkning och att det finns någon form av regering som utövar effektiv kontroll över territoriet och befolkningen i fråga för ett erkännande. Detta kan tyckas stämma väl överens med dagens Somalia, som de facto fungerat som ett självständigt land under de senaste tio åren, vilket utrikesministern också nämnde i sitt svar.
Under en dag, den 26 juni 1960, då Brittiska Somaliland blev en självständig stat, hann 35 stater erkänna landet, bland dessa USA, Storbritannien och Egypten.
US Secretary of State
Christian Herter gratulerade nationen, och Storbritannien hann under denna tid skriva under flera avtal med Somaliland. Även om Brittiska Somaliland senare på sommaren 1960 gick samman med den italienska delen för att bilda Somalia, talar även detta för att det finns en viss historisk grund för en eventuell framtida självständighet.
Jag vill tacka utrikesministern för denna intressanta diskussion. Det viktigaste just nu är att det blir fred och stabilitet i regionen. Jag tror att vi ofrånkomligen kommer att nå ett skede på sikt då Somaliland kommer att bli en självständig stat. Då den dagen kommer hoppas jag att Sverige blir ett av de länder som vågar stötta detta nyvunna demokratiska land. Ett erkännande på sikt skulle inte heller vara första gången i den afrikanska historien, det vill säga då en stat som ingår i en union med en annan stat upplöses. Egypten och Syrien, Senegal och Gambia samt Eritrea har gått samma öde till mötes. Jag tror att Somaliland också kommer att vandra den vägen.
Övrigt om interpellationen
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.