Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Erkännande av folkmorden i Turkiet

Interpellation 2008/09:177 av Papadopoulos, Nikos (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2008-12-02
Inlämnad
2008-12-02
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2008-12-09
Sista svarsdatum
2008-12-16
Besvarad
2009-01-13

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 2 december

Interpellation

2008/09:177 Erkännande av folkmorden i Turkiet

av Nikos Papadopoulos (s)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

Pontiska greker har levt vid Pontus (Svartahavskusten) sedan 800 talet före Kristus. Som en del av den grekiska diasporan utvecklades en speciell kultur och ett speciellt språk under århundraden. Pontus har lämnat synliga spår i världshistorien genom kung Mithridates, geografen Strabon och det pontiska kejsardömet. Efter det att ottomanerna erövrat området har pontiska greker fortsatt att leva i trakten och under hårda premisser utvecklat traktens sociala liv, kultur och handel.

Efter ett antal krig som minskat det ottomanska Turkiets territorium påbörjades folkmorden i Turkiet. Mellan 1918 och 1923 miste ca 350 000 pontiska greker livet (av totalt 750 000). Folkmordet på pontiska greker och andra kristna minoriteter i Mindre Asien är dokumenterat av tidens diplomater och skildringar av ögonvittnen. Horribla beskrivningar återfinns i statliga arkiv i bland annat Frankrike och Österrike.

Folkmorden genomfördes under Osmanska rikets sista år och åren efter första världskrigets slut drabbades också armenier och assyrier/syrianer, kaldéer med flera. Detta var kulmen på en lång rad attacker och massakrer på kristna, och de närmast utplånade den kristna civilisationen. Dessa avskyvärda händelser var 1900-talets stora folkmord som med stöd av FN:s folkmordskonvention från 1948 har erkänts av bland annat flera länder i Europa och i USA. Trots att det finns ett tydligt stöd för ett erkännande i FN:s folkmordskonvention har Sverige inte anslutit sig till de länder som erkänt folkmorden. Frågan om folkmorden har debatterats ett flertal gånger i Sveriges riksdag men utan att Sverige tagit upp ett erkännande.

Mina frågor till utrikesministern är:

Avser utrikesministern att ta några initiativ för att Sverige ska erkänna folkmorden på pontiska greker och andra kristna minoriteter i Mindre Asien?

Avser utrikesministern att ta några initiativ för att EU och FN ska verka för ett internationellt erkännande av folkmordet på pontiska greker och andra kristna minoriteter i Mindre Asien?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2008/09:177, Erkännande av folkmorden i Turkiet

Interpellationsdebatt 2008/09:177

Webb-tv: Erkännande av folkmorden i Turkiet

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Carl Bildt (M)
Anf. 8 Carl Bildt (M)
Herr talman! Nikos Papadopoulos har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att Sverige ska erkänna folkmorden på pontiska greker och andra kristna minoriteter i Mindre Asien samt för att EU och FN ska verka för ett internationellt erkännande beträffande samma fråga. Jag vill i allt väsentligt hänvisa till det svar jag gav Mats Pertoft på en likartad interpellation i oktober 2007 - 2007/08:41, och ser ingen anledning att nu upprepa vad jag då sade.
Nikos Papadopoulos (S)
Anf. 9 Nikos Papadopoulos (S)
Herr talman! Jag vill först tacka utrikesministern - men inte för svaret eftersom utrikesministern inte lämnade något svar på min interpellation. Att hänvisa till svar i en annan debatt är ett minst sagt underligt sätt att föra en fri debatt om en så pass allvarlig fråga som folkmorden. Jag vill inleda lakoniskt med några historiska fakta om händelser som har haft en stor betydelse för många människor. Mellan 1915 och 1924 miste nästan tre miljoner människor i kristna minoriteter livet i det dåvarande Osmanska riket. Folkmordet på pontiska greker och andra kristna minoriteter i Mindre Asien är dokumenterat av tidens diplomater och ögonvittnen. Det finns fakta och beskrivningar i flera statliga arkiv, bland annat i Sverige, Finland, Tyskland och Österrike. Frågan om folkmord är inte bara en fråga för historien, utan det är en del av nutiden. Journalister, författare och oppositionsledare har förföljts, trakasserats och fängslats för att de har talat öppet om folkmordet i Turkiet. Några exempel är journalisten Dink och Nobelpristagaren Pamuk. Många av de drabbade och deras barn och barnbarn är bosatta i Sverige och har Sverige som sitt hemland. För dem är folkmordet fortfarande en viktig fråga. För en del är det också ett öppet sår. Detta faktum ställer också större krav på att Sveriges regering aktivt ska arbeta för att den historiska sanningen om folkmordet kommer fram. Ett erkännande av folkmordet är en förutsättning för att de efterlevande ska få upprättelse och för att Turkiet ska kunna bli ett mer demokratiskt land. Ett konkret exempel på hur man försöker förhindra att sanningen kommer fram beskrivs i en artikel i Dagens Nyheter den 8 november 2008. Där tar man upp att ett upprop på Internet från 200 författare, akademiker, konstnärer och journalister om en ursäkt till armenier möter kraftigt mothugg från politiker och före detta ambassadörer i Turkiet. Herr talman! För att vi ska kunna få en verklig bild av vad som hände under tiden för folkmordet är det nödvändigt att detta utreds grundligt. Det krävs att statsarkiven i Turkiet öppnas och blir offentliga så att forskare och historiker får tillträde till dem. Den oberoende Internationella föreningen för folkmordsforskare har flera gånger fastslagit en konsensus i fråga om folkmordet. Deras bedömning av vad som skedde mellan 1914 och 1923 är att folkmordet skedde mot pontier, armenier, assyrier/syrianer och kaldéer. Kunskap om folkmordet fanns på Utrikesdepartementet redan 1915. Den svenska ambassadören i Konstantinopel rapporterade om förföljelse och utrotning av armenier och greker i Turkiet. Le Petit Journal och Hürriyet är källan. Jag vill ställa frågan till utrikesministern: Avser utrikesministern att ta några initiativ för att Sverige ska erkänna folkmordet på pontiska greker, armenier, assyrier/syrianer och kaldéer?
Hans Wallmark (M)
Anf. 10 Hans Wallmark (M)
Herr talman! Herr utrikesminister! Det Nikos Papadopoulos fäster uppmärksamhet på i sin interpellation är något som jag också kan bära vittnesmål om. När man träffar kristna i Sverige som kommer från andra delar av världen, bland annat samlade i Sveriges kristna råd, ger de uttryck för just den typ av starka känslor och sorg som Nikos Papadopoulos här formulerar från riksdagens talarstol. Jag har också läst utrikesministerns korta och kärnfulla svar som egentligen är en läsanvisning till interpellationsdebatter bland annat med ledamöterna Mats Pertoft och Hans Linde för att inte upprepa argument som redan hörts härifrån talarstolen. Jag har också tagit del av dem, och jag måste säga att jag tycker att utrikesministerns svar i de tidigare interpellationsdebatterna i oerhört stor och väsentlig grad är väldigt kloka. Det utrikesministern ger uttryck för i svaren på de ställda frågorna är att han avvisar tanken på att man ska fatta politiska beslut om historien. Han säger också att det endast är parterna själva som kan vara med och starta en process mot försoning och diskutera det som har skett. Detta tycker jag är väldigt klokt av utrikesministern, och jag vill i allt väsentligt ställa mig bakom det. Det viktigaste när vi tittar på historien är att komma ihåg att historien är ett tveeggat svärd. Vi kan lära oss en hel del av historien. Vi kan tolka, vi kan förstå och vi kan till och med bli klokare av historien. Vi kan också av historien påbörja ett arbete mot försoning. Så tror jag att historia rätt ska hanteras, och då är det fel att i politiska sammanhang och politiska församlingar som Sveriges riksdag fatta formella beslut om hur man ska tolka olika historiska händelser. Herr talman! Vi kommer om två dagar att uppmärksamma märkesåret efter freden med Ryssland 1809, där Sverige och Finland gick skilda vägar. Detta är en stor historisk händelse, men vi ska inte nödvändigtvis fatta riksdagsbeslut om hur vi ska tolka rikssprängningen som historiskt faktum. Däremot är det naturligtvis bra att vi på olika sätt uppmärksammar det, för en diskussion och har en dialog om det. Samma sak är det med slaget om Poltava som också ger väsentliga bidrag till en politisk diskussion. Men det är ingenting som man nödvändigtvis ska fatta politiska beslut om i Sveriges riksdag. Man kan också diskutera, om man går ytterligare ett par hundra år tillbaka, försvenskningen av Skåne efter freden med Danmark. Den har otvivelaktigt också blodiga inslag men kräver inte nödvändigtvis ett riksdagsbeslut, däremot en diskussion. Herr talman! Jag tror att man dessutom ska peka på några saker. Det som är hoppfullt är den så kallade fotbollsdiplomati som utvecklas mellan Turkiet och Armenien. Där finns inslag av att man räcker varandra händerna, trots åratal av mycket starka känslor. Samtidigt, med allt detta sagt, finns ändå all anledning för oss i Sveriges riksdag att se kritiskt på utvecklingen. Vi ser hur kristna har förföljts i närtid. Vi vet också hur den ortodoxa kyrkan på olika sätt har haft problem i Turkiet med pogromer in på 50-talet. Vi ser också svårigheten för den ortodoxa kyrkan att kunna utse en ny patriark när Bartholomeus av olika skäl försvinner och man från Turkiets sida kräver att det ska vara en turkisk medborgare. Allt detta mynnar ut i en slutsats, herr talman och herr utrikesminister. Jag tror att det absolut bästa för alla minoriteter i Turkiet, etniska såväl som religiösa, är en förstärkning av det legala och det konstitutionella. EU-medlemskap och processen mot EU-medlemskap innebär den typen av säkerhet. Därför är det viktigaste inte en politisk diskussion om historien, det är en process mot EU-medlemskap.
Carl Bildt (M)
Anf. 11 Carl Bildt (M)
Herr talman! Nikos Papadopoulos påpekar med all rätt att jag inte riktigt svarar på hans fråga. Det är av den enkla anledningen att jag har svarat på frågan vid åtskilliga tillfällen tidigare i denna kammare. Jag tycker inte att vi ska uppta alltför mycket tid med att upprepa argument som har förts fram många gånger. Regeringens syn har klarlagts, och det som har sagts gäller självfallet fortfarande. Det jag har förklarat i tidigare debatter är ju att historien är betydelsefull, som Hans Wallmark sade. Det är bra att vi är medvetna om den, men det innebär inte nödvändigtvis att jag tror att det är klokt att fatta politiska beslut om olika delar av historien. Jag fruktar att det ibland kan leda till mer problem än det faktiskt löser. Tragedin för de pontiska grekerna, armenierna och assyrierna är en del av den stora tragedi som vi såg under decennierna av det osmanska rikets upplösning, outsägliga tragedier som vi lever med konsekvenserna av fortfarande. Där gick en kulturell mosaik och mångfald med rötter många tusen år tillbaka i tiden förlorad för dessa folk och för dessa regioner. Bitterheten över detta och, som Nikos Papadopoulos sade, de öppna såren finns fortfarande. Det gäller i fallet både med de pontiska grekerna och med många andra befolkningsgrupper. Vi ska dessutom inte vara omedvetna om i dessa dagar att vi fortfarande sysslar med åtskilliga svårigheter och problem som motsvarar detta i det väldiga område som en gång var det osmanska väldet. Förra året, om vi talar om historiska minnespunkter, som Hans Wallmark var inne på, var det 60 år sedan staten Israel bildades, det som av palestinierna beskrivs som nakba , den stora katastrofen. Jag vill inte fatta några politiska beslut om exakt hur beslutet från 1948 ska tolkas. Jag tror att det skulle ställa till större problem i den försoningsprocess vi behöver i Mellanöstern nu än det kanske skulle skapa tillfredsställelse för den ena eller den andra gruppen. Det är grunden för min inställning - alls icke ett förnekande av tragedin, snarare en mycket djup medvetenhet om den för både de pontiska grekerna och andra. Det är ett välkomnande av en intensiv, öppen, ibland också känslosam diskussion om dessa frågor, men slutsatserna bör hållas utanför de politiska beslutsprocesserna. Det är inte regeringar och det är inte riksdagar som fastställer historien. Det finns länder och politiska system som har försökt sig på det. Den vägen ska vi inte beträda.
Nikos Papadopoulos (S)
Anf. 12 Nikos Papadopoulos (S)
Herr talman! Utrikesminister Carl Bildt och även Wallmark har betonat att man inte ska fatta historiska beslut i politiken. Det är inte det som det är fråga om. Det är inget politiskt beslut. Det är historia. Men jag kan påpeka, herr talman, att frågan om folkmordet är förknippad med det Turkiet vi ser i dag. Att Turkiet inte fullt ut uppfyller mänskliga rättigheter för etniska minoriteter är ett problem som måste uppmärksammas. Turkiets framtida medlemskap är omdiskuterat av många länder inom EU. För oss socialdemokrater är inställningen att frågan inte gäller om Turkiet kan bli medlem utan när . Men detta "när" måste avgöras av hur Turkiet klarar att uppfylla de kriterier som krävs av ett medlemsland, däribland de så kallade Köpenhamnskriterierna. Det bör också omfatta att Turkiet öppnar sina statliga arkiv. Ett framtida turkiskt EU-medlemskap är viktigt, inte minst med tanke på hur det kan främja rättigheter för kurder och andra folkgrupper i Turkiet. Herr talman! Att en regim förnekar folkmord har vi sett flera exempel på. Förintelsen gav oss en ny fras som vi ofta uttalar med eftertryck. Vi säger: Aldrig mer! Men historien upprepar sig om och om igen. För att vi ska kunna blicka framåt det här seklet är det mycket viktigt att vi vågar erkänna de brott som har begåtts. Detta måste också gälla folkmorden 1915. Den oberoende Internationella föreningen för folkmordsforskare har flera gånger fastställt en konsensus i fråga om folkmord. I resolutionstexten från den 13 juli 2007 står det följande: Förnekande av folkmord anses allmänt som sista steget i ett folkmord och skrinlägger bestraffningen av folkmordets förövare och bereder bevisligen vägen för framtida folkmord. Det betyder att ett förnekande bara riskerar att leda till nya övergrepp. Min fråga till utrikesministern är: Kommer Sverige inom ramen för EU:s samarbete och i medlemsförhandlingar om Turkiets medlemskap i EU att ställa krav på att Turkiet ska öppna arkiven för att historiker och forskare ska få tillgång till fakta om folkmorden?
Hans Wallmark (M)
Anf. 13 Hans Wallmark (M)
Herr talman! Jag tycker att det Nikos Papadopoulos sade om Turkiet i inledningen av sitt förra inlägg var väsentligt, nämligen att frågan inte är om Turkiet ska bli EU-medlem utan när och därmed också hur den processen ser ut. Det här tror jag är väldigt viktigt. Därför är det också oerhört angeläget att titta på de etniska och religiösa folkspillror som finns kvar i Turkiet i dag. Många av deras förfäder har fördrivits, förföljts och, precis som Nikos Papadopoulos pekar på, i vissa fall mördats på grund av sin etniska tillhörighet eller sin religion. Då är det rätt angeläget att ställa sig frågan: Vad kan man göra för de etniska och religiösa minoriteter som finns i dagens Turkiet? Herr talman! Om några dagar kommer riksdagsstyrelsen att på sitt bord få en reseberättelse från kulturutskottet eftersom några av oss för ett par månader sedan var i just Turkiet. Entydigt från alla företrädare för etniska och religiösa minoriteter var att EU-processen har inneburit positiva saker för dem. Den har inneburit ökad frihet och ökade möjligheter därför att den har skapat en legal och konstitutionell struktur som har varit till fördel för de etniska och religiösa minoriteterna. Av det skälet tror jag att det i stället för att här i kammaren definiera när, var och hur folkmorden skedde i början av 1900-talet är viktigare att vi funderar på vad vi kan göra för de religiösa och etniska minoriteter som finns i dagens Turkiet. Då är det otvivelaktigt så att det är processen mot medlemskapet som ska leda till det mål som Nikos Papadopoulos, utrikesminister Carl Bildt och jag säkert är helt överens om. Sverige har en utmärkt chans eftersom vi nu under andra halvåret kommer att inneha EU-ordförandeskapet. Vi kan vara initiativtagare i det fortsatta arbetet. Nikos Papadopoulos har ställt två frågor till utrikesministern. Han kunde ha avslutat med en tredje: Avser utrikesministern att ta några initiativ för att förbättra villkoren för dagens minoriteter, etniska och religiösa, i Turkiet? Utrikesministerns svar skulle ha varit: Ja, fortsatt process för EU-medlemskap för Turkiet.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 14 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! Det här är en debatt som är oerhört viktig för många i Sverige och för ännu fler i Turkiet. Det handlar naturligtvis om EU-medlemskapet, som redan har berörts i det tidigare samtalet. Det är oerhört viktigt att vi klarar att hålla medlemskapsperspektivet tydligt för Turkiet för att vi ska nå en framgång när det gäller minoriteters situation i Turkiet. Det är med oro jag ser och hör att intresset för EU-medlemskap sviktar, herr talman, när Turkiet möts av en alltför njugg inställning från omvärlden, inte minst från ett antal EU-medlemsstater. Därför har Sverige en viktig uppgift att vara ledande i samtalen för att göra det möjligt för Turkiet att bli medlem. Det handlar naturligtvis om mänskliga rättigheter, om etniska och religiösa minoriteters ställning, och det finns en lång rad frågor som måste lösas. Det som är så oerhört viktigt är att vi är med och försöker hjälpa till att skapa det öppna samtalet, att göra det som vi ser som så centralt i väst och i EU, nämligen att dialog, samtal, öppenhet och transparens gör det möjligt att läka också svåra konflikter. Här är det centralt. Jag minns med glädje vid besök från Turkiet de signaler som har givits, nämligen att man har ställt sig positiv till att öppna för forskning. Här är det viktigt att det är fråga om oberoende forskning så att alla kan granska utifrån sina perspektiv och att de kan brytas mot varandra. Jag besökte nyligen ett kloster i östra Turkiet. Klostret hotades av myndigheter och kunde eventuellt bli av med sina marker. I de diskussionerna kom också dessa frågor upp. Men det var samtidigt märkbart vilken betydelse just vår närvaro hade och att EU, genom ambassaderna, fanns närvarande för att granska och följa upp, inte för att rasera utan för att hjälpa och stötta till en bättre ordning, en starkare rättsstat och mer öppenhet. Det är viktigt att vi från svensk sida fullföljer detta och är aktiva på området.
Carl Bildt (M)
Anf. 15 Carl Bildt (M)
Herr talman! Om vi bortser från frågan om huruvida vi ska fatta politiska beslut om historien eller ej - där vi har lite olika meningar även om riksdagen med stor kraft har tagit ställning i den frågan också - tror jag att vi har en bred samsyn i frågorna. Den historiska forskningen är viktig, och tillgången till arkiv är viktig. När jag senast informerade mig om den frågan framkom det att de osmanska arkiven är i princip öppna. Det är två problem förknippade med detta. För det första är de enorma och ännu inte fullständigt katalogiserade. För det andra är de delvis avfattade på ett skriftspråk som få i dag längre behärskar. Det innebär att även om de är öppna i svensk formell bemärkelse är de lite svåra att få tillgång till på grund av både den massiva omfattningen - de är inte till fullo katalogiserade - och problemen med skriftspråket. Det är klart att vi alla har ett intresse av att understödja den forskning som tar sig in i denna materia av inte bara dessa skäl utan också av en lång rad andra skäl. I den mån det finns behov av att understödja detta ska vi självfallet ge stöd. En annan synpunkt är att vi ska vara medvetna om den djupa tragedi som låg i hela denna decennielånga upplösningsprocessen av Osmanska riket - i Balkan, i Mindre Asien, i Centralasien, i Mesopotamien. Vi ska icke alls utesluta Palestinafrågan från detta historiska perspektiv. Vi lever fortfarande med de öppna såren efter detta fram till Lausannefreden, som är en formell fred men som innehåller inslag som är oss i dag mänskligt och politiskt främmande. Men även det tillhör den etablerade historien. Den uppgift vi har i dag är att försöka åstadkomma en försoningsprocess genom den integration som vad gäller Turkiets del handlar om medlemskapet i Europeiska unionen. Det är en långsiktig omvandlingsprocess av hela den turkiska samhällsstrukturen. De har kommit en lång bit på väg i detta. Det handlar om rättigheter i dag. Till exempel var kurdisk television något alldeles otänkbart för ett antal år sedan. Revisionen av artikel 301 i kriminallagstiftningen var ett oerhört väsentligt steg. Det tas nu steg. Det är nu en öppen historisk diskussion i Turkiet på ett sätt som var närmast otänkbart för fem år sedan och som var både otänkbart och illegalt för tio år sedan. Det innebär inte att alla tycker samma sak i den historiska diskussionen. Så ska det vara. Vi har haft en revision av synen på Gustav Vasa i svensk historiedebatt under de senaste decennierna. Det är möjligt att vi kommer att revidera synen på Gustav Vasa igen. Det ligger i sakens natur - utan att därför anklaga honom för folkmord. Denna historiska process ska vi försöka bidra till så mycket som möjligt. Jag tycker att vi kan säga att vi under olika regeringar har gjort mer än de flesta andra länder för att aktivt i Turkiet medverka till denna integrations- och försoningsprocess. Om vi kan göra mer i det hänseendet och utsträcka den till andra delar av detta väldiga område ska vi också göra det. Det gäller Balkan, tvåflodslandet, Kaukasus och Centralasien. Överallt finns de öppna såren. Det är bara den öppna diskussionen som kan bidra till att långsiktigt hela dem, i förening med den europeiska integrationsprocessen.
Nikos Papadopoulos (S)
Anf. 16 Nikos Papadopoulos (S)
Herr talman! Det har diskuterats mycket, och det är positivt att utrikesministern kommer att verka för att minoritetsgrupper i Mindre Asien och Kaukasus ska få det lite bättre. Herr talman! Situationen som olika etniska grupper upplever i Turkiet för mina tankar till Voltaire. Jag ska citera honom fritt: Jag tycker inte om din åsikt, men jag är beredd att dö för din rätt att yttra den. I Turkiet har under lång tid en annan devis gällt, nämligen: Vi tycker inte om din åsikt, och vi är beredda att sätta dig i fängelse och starta offentliga motkampanjer. Du ska till och med dö för att du vågar yttra din åsikt. Utrikesministern har en fantastisk styrka att påverka, och han kan framföra att någon gång måste Turkiet acceptera mänskliga rättigheter och öppna sina arkiv. Det sägs att arkiven är öppna. Kan jag tolka det så, herr utrikesminister, att jag som fri forskare i Turkiet kan gå in i arkiven och forska? Är det så? Jag håller med utrikesministern och Wallmark om att vi politiker inte ska fatta politiska beslut om historien, men det är vår uppgift att förhålla oss till historiska fakta. Några minoritetsgrupper i Sverige vill att Sverige ska verka för att sanningen om folkmorden 1915 på pontiska greker, armenier och assyrier/syrianer/kaldéer blir erkända. De väntar på utrikesministerns svar.
Kerstin Lundgren (C)
Anf. 17 Kerstin Lundgren (C)
Herr talman! Ja, den öppna debatten och dialogen är naturligtvis central, och att då också våga se vad som hände, kunna göra jämförelser, se de historiska felgrepp som togs, distansera sig till dem och se hur de skulle betraktas. Många säger ju att det skulle vara identiskt med folkmord om det som då hände prövades i domstol. Men låt oss inte tvista om det. Låt oss i stället försöka jobba vidare för den öppna debatten och jobba vidare för implementering av de lagstiftningsförslag som har lagts fram och beslutats om i Turkiet. Det är väl den svåra delen, att klara att inte bara fatta beslut i parlament utan också genomföra dem i verkligheten. Där är det viktigt att vi är många som är med och granskar och vågar föra en öppen debatt för att hävda mänskliga rättigheter. Det handlar om journalisternas möjligheter att arbeta. Det handlar naturligtvis om olika minoriteter, religiösa och etniska grupper. När jag var i Diyarbakir dagarna före jul mötte jag till exempel en borgmästare som hade tagit sig för att trycka informationsmaterial på olika språk eftersom det fanns många olika grupper i området. Men se det hade inte uppskattats, utan borgmästaren hade avsatts. Det är signaler som inte talar om en riktig färdväg när man kommer ned på marken. Där krävs det mycket insatser och att vi är vaksamma men också hjälpsamma. Det är det som är utgångspunkten - inte att kritisera eller döma per se utan att försöka stötta för att nå en utveckling. Det handlar om mänskliga rättigheter för människor på marken.
Carl Bildt (M)
Anf. 18 Carl Bildt (M)
Herr talman! Låt mig då bara kort anknyta till det Kerstin Lundgren sade. Hon formulerade det så att vi ska vara vaksamma samtidigt som vi är hjälpsamma. Jag tycker att det är en god sammanfattning. Det är klart att vi ska vara vaksamma - det är vi alltid, eller försöker alltid att vara när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Det är ingen tvekan om att utvecklingen i Turkiet är på väg åt rätt håll, även om vi ännu inte är där fullt ut. Så är det. Turkiet är underkastat Europadomstolen för mänskliga rättigheter, och en lång rad av de olika frågeställningar som vi diskuterar här prövas de facto av domstol. Det gäller dagsläget, och det gäller framtiden. Det gäller inte historien. Men vad gäller historien är det i dag en mycket öppnare debatt än vad det varit tidigare, och det ska vi också välkomna - och hoppas att den kan bli ännu öppnare - med historiker, med samhällsdebattörer, med historiska arkiv. Och ibland kan det till och med krävas politiska initiativ, som man diskuterar i en gemensam kommission mellan Turkiet och Armenien nu för att titta på delar av denna fråga. Jag hoppas att det rör sig framåt. Vi ska också vara understödjande i den processen. Vi ska inte - det är det som vi egentligen har diskuterat - fatta politiska beslut om historien. Men vi kan mycket gärna föra en politisk samhällsdebatt om historien, för den är viktig när det gäller att lägga en grund också för framtiden.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.