Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

En nationell reform för egenvård och farmaceutiska tjänster

Interpellation 2024/25:637 av Ulrika Westerlund (MP)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2025-04-25
Överlämnad
2025-04-28
Anmäld
2025-04-29
Svarsdatum
2025-05-12
Besvarad
2025-05-12
Sista svarsdatum
2025-05-12

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

PDF
En nationell reform för egenvård och farmaceutiska tjänster(pdf, 94 KB)

Interpellationen

till Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

 

I en tidigare skriftlig fråga (2024/25:515) inlämnad av mig belystes behovet av en tydligare och mer enhetlig definition av begreppet egenvård. Svaret från statsrådet lyfte fram lagen om egenvård (2022:1250), som reglerar hälso- och sjukvårdsåtgärder som en patient kan utföra själv efter bedömning av hälso- och sjukvårdspersonal. Detta svar missade dock den bredare frågeställningen om egenvårdens roll i att avlasta sjukvården och främja hälsa genom förebyggande insatser.

Den nuvarande lagstiftningen omfattar endast egenvård inom ramen för hälso- och sjukvårdssystemet och förbiser behovet av att utveckla nationella riktlinjer för egenvårdsrådgivning och farmaceutiska tjänster. Erfarenheter från andra länder, som Storbritanniens Pharmacy First, visar att en välutvecklad strategi för farmaceutiska tjänster kan minska onödiga läkarbesök och avlasta primärvården. Den svenska primärvården är redan under hårt tryck med långa väntetider och en ansträngd arbetsbelastning för vårdpersonal. Att minska antalet onödiga vårdbesök genom tydligare riktlinjer och större användning av egenvårdsrådgivning skulle därför vara en viktig åtgärd för att säkra en mer hållbar hälso- och sjukvård.

I TLV:s rapport från december 2024 om farmaceutiska tjänster framgår att farmaceutiska tjänster som inhalationsvägledning och apotekens läkemedelssamtal har visat positiva effekter på patienters läkemedelsanvändning. En breddning av dessa tjänster skulle kunna bidra till en mer effektiv användning av hälso- och sjukvårdens resurser och skapa förutsättningar för primärvården att fokusera på mer komplexa medicinska behov. En nationell strategi för egenvård och farmaceutiska tjänster skulle kunna frigöra betydande resurser genom att minska antalet onödiga läkarbesök och belastningen på primärvården.

Från apotekens håll framförs också ofta önskemål om att få ta en ännu större roll i arbetet för förbättrad hälsa. Förutom farmaceutiska tjänster i den betydelse som uppdraget till TLV omfattade framhålls ibland exempel från länder där apoteken har möjlighet att efter rådgivning och bedömning direkt kunna skriva ut läkemedel för ett begränsat antal åkommor, för att avlasta vården och förenkla för patienten. Det kan till exempel röra sig om medicin mot halsont eller urinvägsinfektion hos kvinnor.

En annan fråga är den om att göra fler läkemedel receptfria, efter rådgivning av farmaceut, så kallat farmaceutsortiment, och en annan är att tillåta farmaceuter att förnya recept för ett begränsat antal läkemedel.

Med anledning av detta vill jag fråga statsrådet Acko Ankarberg Johansson:

 

  1. Hur ser statsrådet på behovet av en nationell strategi för att stärka egenvård och farmaceutiska tjänster för att avlasta primärvården?
  2. Vilka åtgärder anser statsrådet att regeringen bör vidta för att minska antalet onödiga vårdbesök genom ökad egenvårdsrådgivning och ökat ansvar för apoteken?
  3. Hur ser statsrådet på apotekens roll i att ge egenvårdsrådgivning och förbättra patienters användning av läkemedel som ett sätt att minska belastningen på primärvården?
  4. Planerar statsrådet och regeringen att gå vidare med förslagen från TLV om farmaceutiska tjänster? 
  5. Finns det andra planer från statsrådet och regeringen på att, efter nödvändiga utredningar, utöka apotekens ansvar och verksamhet?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2024/25:637, En nationell reform för egenvård och farmaceutiska tjänster

Interpellationsdebatt 2024/25:637

Webb-tv: En nationell reform för egenvård och farmaceutiska tjänster

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Acko Ankarberg Johansson (KD)
Anf. 43 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Ulrika Westerlund har frågat mig hur jag ser på behovet av en nationell strategi för att stärka egenvård och farmaceutiska tjänster för att avlasta primärvården.

Ulrika Westerlund har även frågat mig vilka åtgärder jag anser att regeringen bör vidta för att minska antalet onödiga vårdbesök genom ökad egenvårdsrådgivning och ökat ansvar för apoteken.

Ulrika Westerlund har vidare frågat mig hur jag ser på apotekens roll i att ge egenvårdsrådgivning och förbättra patienters användning av läkemedel som ett sätt att minska belastningen på primärvården.

Därutöver har Ulrika Westerlund frågat mig om jag och regeringen planerar att gå vidare med förslagen från TLV om farmaceutiska tjänster.

Slutligen har Ulrika Westerlund frågat mig om det finns andra planer från mig och regeringen på att efter nödvändiga utredningar utöka apotekens ansvar och verksamhet.

Fru talman! Det görs insatser på flera fronter för att såväl stärka primärvården som utveckla apotekens roll i vårdkedjan. Det handlar om att varje åtgärd ska utföras på det ställe och av den hälso- och sjukvårdspersonal som har bäst förutsättningar att göra det, med beaktande av såväl patientsäkerhet och personcentrering som kostnadseffektivitet. Låt mig ge några exempel.

Gällande primärvården trädde den nya förordningen (2024:1253) om statsbidrag till kommuner och regioner för utveckling av god och nära vård i kraft i januari 2025. Genom denna förordning avser regeringen att fördela drygt 3,6 miljarder kronor till kommuner och regioner i syfte att utveckla god och nära vård, med fokus på primärvården.

Förordningen ersätter de tidigare överenskommelser som regeringen ingått med Sveriges Kommuner och Regioner och kommer att skapa ökad tydlighet och förutsägbarhet i statens stöd till hälso- och sjukvården. På så sätt bidrar den till en god och nära vård jämfört med tidigare överenskommelser.

En viktig del i förordningen är att huvudmännen ska arbeta med insatser som främjar kontinuitet i primärvården, inklusive med fast läkarkontakt. Genom stärkt kontinuitet ges också bättre förutsättningar för en väl fungerande egenvårdsrådgivning.

Vidare vill jag lyfta fram lagen (2022:1250) om egenvård, som trädde i kraft i januari 2023, vilken också nämns i frågan från ledamoten. Ett viktigt syfte med lagen är att tydliggöra begreppet egenvård. Med egenvård avses en hälso- och sjukvårdsåtgärd som behandlande personal har bedömt att en patient kan utföra själv eller med hjälp av någon annan. Socialstyrelsen har sedan lagen beslutades bland annat tagit fram ett meddelandeblad samt, efter ett regeringsuppdrag från 2023, ett särskilt kunskapsstöd riktat till hälso- och sjukvård, socialtjänst och LSS-verksamheter. I kunskapsstödet lyfts även det hälsofrämjande perspektivet fram som viktigt.

När det gäller apotekens roll vill jag särskilt påminna om att det inom deras grunduppdrag redan i dag ingår att verka för god och säker läkemedelsanvändning genom att bland annat ge sakkunnig och individuellt anpassad information och rådgivning.

För att stödja detta perspektiv ytterligare gav regeringen 2022 Läkemedelsverket i uppdrag att reglera kompetenskrav vid egenvårdsrådgivning hos öppenvårdsapoteken. Uppdraget rapporterades i december samma år, och av slutredovisningen framgick att myndigheten såg ett behov av att reglera kraven på den utbildning och erfarenhet som ska innehas av personal som ger egenvårdsrådgivning på öppenvårdsapotek. Myndigheten har därefter under 2024 remitterat ett förslag om särskilda krav på personal som ska lämna information och rådgivning om egenvård.

Beträffande Tandvårds- och läkemedelsförmånsverkets förslag om farmaceutiska tjänster lämnade myndigheten en slutrapport om sitt uppdrag i december 2024. Av denna framgår bland annat att införandet av en eller flera sådana tjänster förutsätter att finansiering, lagreglering samt teknisk lösning tas fram. Rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Summerat ser jag positivt på de pågående insatser som nämnda myndigheter gör för att stärka personalen inom sjukvården och på apoteken så att de i sin tur kan ge effektiv och säker egenvårdsrådgivning. Jag fortsätter följa arbetet på området.

Ulrika Westerlund (MP)
Anf. 44 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret och möjligheten att ha det här samtalet! Denna fråga engagerar mig mycket. Det är därför jag har ställt interpellationen, även om jag nu har lämnat socialutskottet och gått till justitieutskottet. Kanske är det hemifrån jag har fått intresset, eftersom båda mina föräldrar är farmaceuter.

Apoteken har en väldigt viktig roll i arbetet med att främja hälsan och avlasta vården. Jag tänker att detta generellt inte är en fråga om partipolitiska meningsskiljaktigheter, eftersom jag är övertygad om att vi alla har stort intresse av att folkhälsan förbättras, att människor ska ha tillgång till vård och mediciner som de behöver och att det här ska organiseras så tillgängligt och kostnadseffektivt som möjligt.

Jag tror att många människor i Sverige vill ta mer ansvar för sin egen hälsa men att många behöver mer kunskap. Det finns beräkningar som visar att ökad egenvård kan innebära stora besparingar.

En nationell strategi för egenvård och farmaceutiska tjänster skulle kunna förbättra möjligheterna att ta vara på människors eget engagemang. Den skulle kunna inkludera apoteken tydligare i omställningen till god och nära vård. Lagen som statsrådet nämner i sitt svar omfattar endast egenvård inom ramen för hälso- och sjukvårdssystemet och handlar inte riktigt om att utveckla nationella riktlinjer eller strategier för egenvårdsrådgivning och farmaceutiska tjänster.

Jag skulle vilja inleda med att diskutera frågan om utvidgning av dagens egenvårdsrådgivning på apotek. I dag fokuserar rådgivningen på att avgöra när konsultation hos annan profession behövs, det vill säga om man måste uppsöka läkare, och att ge stöd till patienten att själv fatta beslut om sin vård, till exempel med receptfria läkemedel. Det kan också handla om andra insatser som motion, bättre sömn och kost. Men det här skulle kunna utökas på flera sätt.

Bland annat kan vi ta upp frågan om ett så kallat farmaceutsortiment. Vissa läkemedel som i dag är receptbelagda skulle kunna säljas direkt på apotek efter rådgivning av farmaceut. Det gäller läkemedel som inte kan vara helt receptfria eftersom det finns risk för felanvändning eller dålig interaktion med andra läkemedel men som skulle kunna säljas direkt, efter rådgivning. Ett exempel är Respinal, alltså naloxon i form av nässprej, som kan häva opioidöverdoser. Den säljs nu direkt på apotek. Det här uppfattades av delar av branschen och kanske också Läkemedelsverket som något slags pilotprojekt för ett farmaceutsortiment. Regelverket skulle behöva följa efter för att ge god tillgänglighet till naloxon och eventuellt även andra läkemedel.

Ett annat inslag som skulle kunna ingå i en nationell strategi eller riktlinje är farmaceutförskrivning, som i vissa länder kallas pharmacy first. Det är att gå lite längre än det jag pratade om tidigare. Här ställer farmaceuten nämligen också diagnos. Det kan handla om enklare åkommor som till exempel eksem, allergi och urinvägsinfektion. Om vi inför en utökad möjlighet till provtagning kan det även införas i Sverige.

Apotekens stöd till patienter att klara egenvård med receptbelagda läkemedel kan också utökas. Vi var inne på tidigare att TLV, Tandvårds och läkemedelsförmånsverket, i december förra året rapporterade från uppdraget som gällde så kallade farmaceutiska tjänster, specifikt två av dem. Här fanns färdiga förslag för införande.

Statsrådet nämnde att apoteken redan har en viss sådan roll. Men som jag uppfattade det var lite av poängen med rapporten från TLV också frågan om hur det här ska ersättas. När vi har ett system där tiden på apoteken är pengar måste de få ersättning för viss form av rådgivning.

Jag skulle vilja veta lite mer om vilka planer som finns. Jag förstår att saker bereds i Regeringskansliet, men finns det planer på att ta fram en nationell strategi eller något annat lämpligt regelverk som tar upp flera av de aspekter som jag nu har nämnt?

Acko Ankarberg Johansson (KD)
Anf. 45 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Den är synnerligen intressant och berör väldigt många områden. Jag hoppas att vi hinner avhandla alla som påverkas av det här.

Apotekens roll behöver tydliggöras; de är en del av hälso- och sjukvården. Man kan tycka att det är viktigt att få tag på parfymerad hudlotion eller smink, men ju mer vi behandlar apoteken som ett ställe som säljer saker som inte är nödvändiga, desto mindre viktiga blir de för sjukvården. Vi måste fylla dem med så mycket hälso- och sjukvård som möjligt så att vi använder personalens kompetens på bästa sätt.

Det här är legitimerad personal med gedigen utbildning, och det gäller både apotekare och receptarier. Det är oerhört viktigt att vi ser dem som en del i hälso- och sjukvården. Jag menar att alldeles för få gör det, inte minst när vi talar om apoteken och omregleringen som om de vore institutioner som inte är viktiga för hälso- och sjukvården. Jag är därför väldigt glad över interpellationen och möjligheten att få lyfta upp frågorna.

Det här är också regeringens uppfattning, och därför finns detta med i Tidöavtalet. Vi kommer att återkomma med förslag. En tråkig erfarenhet, som jag tror att ledamoten har, är att när regeringen inte är färdig med ett förslag får man heller ingen information i kammaren förrän förslaget väl kommer. Det finns inget som jag kommer att hinta om i dag, utan jag kommer bara att prata om de berörda frågorna och hur viktiga de är.

Först och främst måste apoteken få bli en viktig del av hälso- och sjukvårdssystemet. Kunnig, erfaren och legitimerad personal ska användas på bästa sätt. 1177 är i dag en kanal som jag vill att vi utvecklar. Det har utvecklats långsamt och organiskt, och det har funnits diskussioner under årens lopp om det är den bästa kanalen. Men jag bedömer att alla i dag vet vad 1177 är. Man hittar dit ganska lätt. Där finns mycket egenvårdsråd, inte minst sådana som triagerar åt mig och säger: Här klarar du dig själv, eller här behöver du uppsöka vårdcentral eller sjukhus, om det är akut.

Jag tycker att det är väldigt bra att regionerna utvecklar 1177 och att det kan få bli en bred kanal för många saker, inte bara för min journal och kontakter med sjukvården utan också för att få säkra svar. Jag vill betona det: Många vill bidra med svar inom hälso- och sjukvårdssystemet. Många är privata utförare som vill sälja någon produkt, men då vet man inte om det är ett evidensbaserat svar.

Jag tror att ledamoten, precis som jag, tog del av nyheter i dag som tog upp hur det inte blir bra när någon vill sälja produkter som jag faktiskt inte behöver. Det är oerhört viktigt att jag får information som är evidensbaserad. Går jag till 1177 får jag det. Förutom alla insatser som redan görs är 1177 alltså en viktig kanal i fråga om egenvård.

Nästa kanal jag vill lyfta fram är att få rätt till en fast läkarkontakt men också en vårdkontakt i övrigt. En distriktssköterska eller en distriktsläkare kan vara mycket viktiga för att jag ska få rätt vård men också för att jag har följsamhet till ordination. Har jag inte en fast läkarkontakt – låt mig börja där – utan träffar olika och ingen som känner mig kan det utgöra en risk att jag inte tar de läkemedel som förskrivs till mig. Om jag inte riktigt kände att läkaren ens förstod mitt behov kanske jag låter bli att ta läkemedlet eller tar det på fel sätt. Det kan också bli så att jag belastar vården flera gånger när jag inte får kontinuitet och relation med den som är min kontakt.

För att främja egenvård och goda råd tror jag att en fast läkarkontakt och en fast vårdkontakt, till exempel distriktssköterska och många andra, är oerhört väsentligt. Dessutom är den som ordinerar också ansvarig för ordinationen, vilket jag återkommer till i mitt nästa inlägg. Detta gör att vi behöver grunna lite vidare när vi talar om apotekens roll.

Ulrika Westerlund (MP)
Anf. 46 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Återigen tackar jag statsrådet för svaret.

Det här är som sagt ett brett ämne. Jag är medveten om det.

Jag håller verkligen med om att apoteken är en del av hälso- och sjukvårdssystemet. Tyvärr märks inte det i alla strategier. Vad gäller målet om en god och nära vård är apotekens roll inte helt tydliggjord. Jag håller också verkligen med om att det är viktigt att man ser dem på det sättet, så att fokus inte läggs på att sälja produkter som inte riktigt finns inom ramen för hälso- och sjukvården.

Man ska ha ersättning för sin kompetens. Det är det som farmaceutiska tjänster handlar om, det vill säga att man ska få ersättning för den rådgivning ges så att man inte blir beroende av att sälja smink eller tuggummi.

Även jag tycker att 1177 har en jätteviktig roll, och det kan med fördel ingå i en nationell strategi eller i riktlinjer för egenvården. Det är en del av samma system, som jag ser det.

Jag vill ta upp fler exempel på hur apotekens verksamhet skulle kunna utvecklas. En sådan sak är provtagning på apotek. Detta skulle också kunna ytterligare förbättra möjligheten för farmaceuter att avgöra om fortsatt kontakt med annan vård är nödvändig. Exempelvis skulle man kunna ta blodprover och halsprover. Det har under lång tid funnits blodtrycksmätning på apotek, men teknikutvecklingen skulle möjliggöra även andra typer av prover, efter nödvändig kompetenshöjning och översyn av regelverket.

Ett annat förslag är extra expedition, det vill säga att en farmaceut kan expediera ett uttag på ett recept som har gått ut eller är slutexpedierat. Det skulle ge utökade möjligheter till utbyte till likvärdiga läkemedel.

Det finns ett uppdrag hos Läkemedelsverket avseende detta, och slutrapport ska komma 2026. En delrapport är redan på gång, men det är lite oklart om den kommer att innehålla förslag som tar till vara farmaceuternas hela kompetens eller om det enbart fokuserar på situationer med konstaterad läkemedelsbrist. Detta är också någonting att titta på.

Ett annat ämne som ofta är uppe i debatten är möjligheten till farmaceut på distans. Ibland uppstår problem med att bemanna apoteken, särskilt i glesbygd. Därför skulle man kunna se över även detta inom ramen för ett arbete med en strategi eller med riktlinjer för att stärka egenvården och apotekens roll.

En annan möjlig utveckling av verksamheten på apoteken är möjligheten till vaccination utförd av farmaceuter på apotek. Jag förstår att många av förslagen inte är möjliga att genomföra om man inte ser över regelverk, kompetensutvecklar och så vidare. Men det här är någonting som sker i flera europeiska länder. Bland annat kan man i Norge, Danmark och Finland vaccinera mot influensa, covid och annat på apoteken. Detta ökar såklart tillgängligheten över hela landet.

Flera av de aktörer som är engagerade inom det område som vi diskuterar i dag – stärkt egenvård och ett utökat ansvar för apoteken – pekar bland annat på möjligheten till stora besparingar. Det är självfallet av intresse. Jag ville nämna det, men det största intresset är kanske inte besparingarna, utan det är tillgängligheten för patienterna och jämlikheten över landet och att säkerställa att alla får bästa möjliga chans att ta eget ansvar för den egna hälsan.

Vad gäller besparingar nämns dock ibland en summa på upp till 1 miljard. Jag är nyfiken på vad statsrådet tänker om ett sådant antagande. Det skulle bland annat åstadkommas genom färre onödiga läkarbesök och ökad användning av receptfria läkemedel. Den ökade egenvården skulle också minska trycket på primärvården genom att man undviker besök som syftar till att få medicin utskriven mot enklare åkommor.

Finns det något område av dem som vi nu har diskuterat som är mer intressant än de övriga? Har statsrådet någon tanke om det?

Acko Ankarberg Johansson (KD)
Anf. 47 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Låt mig först instämma i att de åtgärder vi vidtar ska göras för att använda apoteken och deras välutbildade personal på ett klokt sätt i hälso- och sjukvårdssystemet, inte för att spara pengar. Det är vi helt överens om. Men om man gör saker som leder till en kostnadsminskning är det alltid positivt. De är dock sällan entydiga, utan det finns kostnader på annat håll.

Vi har en strategi som vi förhåller oss till, nämligen läkemedelsstrategin. Den inbegriper apoteken. För att vara jättetydlig tror jag inte på en framtid med en massa strategier. Det löser väldigt lite. Någon ska vara ansvarig för strategin, och det blir ännu fler pålagor på dem som arbetar.

Någon ny strategi för just detta speciella område kommer det inte att bli. Vi har den befintliga läkemedelsstrategin och annat arbete. Det är genom dessa saker vi tänker fortsätta arbeta. Det står som sagt i Tidöavtalet att vi kommer att genomföra detta.

Ledamoten nämnde vikten av att vi får färre onödiga läkarbesök. Låt mig verkligen instämma i detta. Men lösningen går via fasta kontakter, framför allt för att bygga kontinuitet och relation. Det är den viktigaste åtgärd som landets regioner behöver vidta för att vi ska minska antalet onödiga besök, oavsett om det sker hos en sjuksköterska, en fysioterapeut eller en läkare. Ju oftare jag möter nya personer som jag ska berätta min historia för, desto större är risken att jag söker en gång till. Patienter söker sällan vård i onödan. När vi har riggat systemet på ett sätt som gör att jag inte kan bygga kontinuitet och relation riskerar vi många nya besök.

För mig är det inte åtgärder av den sort som ledamoten föreslår som är prioriterade för att minska antalet onödiga läkarbesök. I stället handlar det om att få en fast läkarkontakt – fasta vårdkontakter är min prioriterade uppgift för att minska detta. Sedan kan andra saker medverka till detta, men de utgör inte huvuduppgiften.

Ett sådant exempel är att det då och då ställs upp bussar på olika ställen, där man genomför olika slags provtagning. Men så länge de inte är en del av hälso- och sjukvårdssystemet blir det bara en extra provtagning som vi gemensamt ska betala för. Sedan måste det göras en gång till när jag kommer till vårdcentralen.

Alla sådana spännande tankar om hur man kan göra måste vara en del av hälso- och sjukvårdssystemet också när det gäller att kunna föra information vidare. Det kan man inte i dag mellan apotek och övrig hälso- och sjukvård; det är tydliga gränser.

Jag är inte negativ till att man ska kunna göra fler av de saker som ledamoten lyfter. Men när jag administrerar en vaccination tar jag del av patientens anamnes. Jag vet vad det är för patient jag har framför mig. Då måste jag ha betydande kunskaper för att kunna avgöra om det fungerar. Om något händer måste det finnas kunnig personal som kan häva det som skulle kunna hända. Det gör man inte hur som helst, enligt den ordning för patientsäkerhet som vi har i Sverige.

Jag tänker inte tumma på patientsäkerheten, utan allt som vi tänker göra framåt kräver, precis som ledamoten lyfter, kompletterande utbildningar eller kompetenser om vi ska göra det. Landets farmaceuter lyfter detta väldigt tydligt. De är förstås positiva till att kunna göra fler saker men lyfter att de då självklart måste ha utbildning som motsvarar de nya uppgifterna. Även ledamoten har lyft detta flera gånger.

Låt mig återkomma till frågan om vad man kan göra. Det är viktigt att den som ordinerar har ansvar för ordinationen och riskerna för patienten. Om någon annan kommer in längs vägen, vilket ansvar och vilken roll har den personen? De frågorna är kanske inte riktigt så enkla som de kan låta för allmänheten när man lyfter dem. Det är viktigt att man, när man tittar på sådana saker, klarlägger vem som har ansvar för patienten. Vi har ett väldigt starkt ansvarsutkrävande i svensk hälso- och sjukvård i dag, och jag tycker att det är av godo.

Men med detta sagt kan det finnas saker vi kan göra, inte minst för att underlätta samverkan mellan primärvård och apotek. Det är också en av de frågor jag diskuterade i början av förra veckan med företrädare för just primärvården. Jag hoppas att få återkomma till goda exempel.

Ulrika Westerlund (MP)
Anf. 48 Ulrika Westerlund (MP)

Fru talman! Jag tror att det är mycket som vi är helt överens om, inte helt överraskande. Jag tycker också att en fast läkarkontakt är bra, såklart. Jag vet inte för hur många personer detta är verklighet. Om man inte uppsöker vården jätteofta hinner läkare ofta byta arbetsplats och så vidare ändå. Men det är såklart något som det är bra att sträva efter.

Jag tycker också såklart att det är viktigt med kompetens och att människor som ger vård har tillräcklig kompetens och utbildning för att kunna ge den. Flera av de exempel från andra länder som jag har gett kräver fortbildning och så vidare, och att man ser över regelverk och system. Jag tänker att detta ingår i arbetet med en eventuell strategi eller andra typer av åtgärder på området.

Jag tänker också att det nuvarande regelverket även om man har en fast läkarkontakt är sådant att man ändå tvingas uppsöka vård för saker som man tänker kanske skulle kunna lösas på ett enklare sätt, till exempel återkommande urinvägsinfektioner eller en hudsjukdom som man vet att man har och som kräver en viss typ av hudkräm. Nu krävs det att man först går till en läkare för att få receptet och sedan till apoteket för att få medicinen. Det skulle kunna undersökas om det finns ett begränsat antal åkommor där det skulle kunna vara fråga om att först och endast gå till apoteket, för att spara på resurserna så att vården kan ägna sig åt de mer avancerade fallen och vi tar till vara farmaceuters kompetens. Det gäller även provtagning, vaccination och så vidare. Det skulle såklart kräva kompetens och att vi följer upp på ett sätt som vi nu inte riktigt gör för att vi inte har infört detta.

Jag tycker också att det är viktigt att den som ordinerar tar ansvar. Detta kräver som sagt en viss översyn. Jag undrar om det finns en ambition och ett intresse för att göra en större sådan översyn i någon form, som skulle leda till att apoteken och 1177 skulle kunna ta en större roll och till att vi sprider ut resurserna och möjligheten, för både patienter och andra, att få så stor tillgång som möjligt till våra gemensamma resurser på området.

Acko Ankarberg Johansson (KD)
Anf. 49 Statsrådet Acko Ankarberg Johansson (KD)

Fru talman! Det krävs inga lagändringar för att 1177 ska utvecklas. De har utvecklats fantastiskt bra de senaste åren och fortsätter att göra det – det krävs inga lagändringar där.

Där har vi också kvalitetssäkrade råd – jag vill betona det igen. Det är så viktigt att allmänheten får del av evidensbaserade råd. Det är många andra som väljer råd av olika skäl. Det är viktigt att man vet att om man går till 1177 får man rätt råd – man vet hur man ska bete sig.

Läkemedelsstrategin är det vi håller oss till. Den är antagen, och vi gör hela tiden löpande det som står i den och följer upp den, förstås. Vi kommer att återkomma i den mån det behövs under tiden, men framför allt när vi förnyar den.

Den som ordinerar är också den som har ansvar för vad som händer med patienten. Man skulle kunna grunna på om den som ordinerar skulle kunna ordinera något för patienten i mötet med apoteket som har bestämts på förhand, av läkaren i det här fallet. Skulle det kunna finnas en möjlighet för min patient att, som ledamoten lyfter, få något utskrivet ytterligare en gång – kanske en månads användning eller så – innan patienten behöver uppsöka läkare, när läkaren själv ordinerar att den möjligheten ska finnas för patienten i fråga?

Där tror jag att det finns ett intresse av att göra något. Det vill säga: Ansvaret ligger kvar hos den som ordinerar, men det är också den som bestämmer vilka möjligheter som skulle vara till fördel för just den speciella patienten, utan att riskera patientsäkerheten. Men återigen: Detta kräver att man öppnar upp mellan de olika delarna. Framför allt vet vi att läkarna vill kunna ha bättre kontakter med apoteken. Apotekare brukar berätta om hur svårt det är att få kontakt med vårdcentralen när man behöver det. Man har inte telefonnummer så att man kan komma fram på rätt sätt. Jag uppfattar alltså att båda sidor, om jag får kalla det så, har ett intresse av att komma närmare varandra.

Jag hoppas få återkomma i närtid med fler förslag. Vi behöver använda apoteken och den utbildade personalen bättre. Det är samarbetspartiernas uppfattning, och vi kommer att återkomma i detta.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.