en fällande dom mot Sverige i Europadomstolen

Interpellation 2004/05:361 av Andreasson, Martin (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2005-02-04
Anmäld: 2005-02-08
Besvarad: 2005-02-18
Sista svarsdatum: 2005-02-18

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 4 februari
Interpellation 2004/05:361
av Martin Andreasson (fp) till statsrådet Morgan Johansson om en fällande dom mot Sverige i Europadomstolen

Den 25 januari 2005 förlorade svenska staten målet N.N. mot Sverige vid Europadomstolen (mål nr 56529/00). Målet gällde frågan om hur den svenska smittskyddslagens regler om tvångsisolering tillämpats gentemot en homosexuell man, född 1947.

År 1994 upptäcktes det att mannen smittats av hiv och att han överfört infektionen på en nittonårig man som han första gången haft sexuellt umgänge med 1990. Den 2 februari 1995 ansökte den ansvarige smittskyddsläkaren om att länsrätten skulle tvångsisolera mannen i tre månader i enlighet med § 38 i den då gällande smittskyddslagen. Länsrätten fastställde beslutet den 16 februari 1995. Tvångsisoleringen förlängdes därefter i sexmånadersperioder fram till den 12 december 2001. Eftersom mannen avvek från isoleringen vid ett flertal tillfällen varade den faktiska tvångsisoleringen sammanlagt knappt ett och ett halvt år. I december 2001 avslog länsrätten ansökan om förlängning med hänvisning till att det inte fanns någon tillgänglig information om mannens beteende, hälsotillstånd med mera.

En enhällig domstol ansåg att Sverige hade kränkt mannens rätt till frihet och säkerhet i enlighet med Europakonventionens artikel 5.1. Domstolen konstaterade att konventionen ger utrymme för frihetsberövade i syfte att hindra spridning av smittsamma sjukdomar, men att åtgärdens berättigande dock beror på om sjukdomen innebär fara för allmän hälsa och säkerhet samt om frihetsberövandet kommer i fråga först efter att alla andra, mindre långtgående åtgärder hade övervägts och befunnits otillräckliga.

Domstolen ifrågasatte inte att hiv är en mycket allvarlig sjukdom, men fann att myndigheterna inte hade gjort en tillräcklig avvägning mellan smittskyddsintressen och den enskildes rättigheter. Beslutet om tvångsisolering gällde under nästan sju år, men mannen var de facto isolerad endast under ett och ett halvt år. Det fanns vidare inga påtagliga tecken på att mannen hade betett sig smittfarligt under de långvariga perioder då han hade avvikit från tvångsisoleringen.

Frågan om smittskyddslagens överensstämmelse med Europakonventionen var föremål för återkommande debatt i samband med att smittskyddslagstiftningen reformerades förra året. Redan den parlamentariska smittskyddskommittén pekade i sitt betänkande (SOU 1999:51) på att reglerna för tvångsisolering var problematiska i förhållande till konventionens bestämmelser, bland annat eftersom smittskyddslagen ger obegränsat utrymme för förlängning av isoleringen. Även min egen interpellation 2002/03:290 pekade på behovet av att regelverket om tvångsisolering bringas i samklang med internationella människorättskonventioner.

Smittskyddskommitténs förslag till lösning av problematiken var att införa en bortre tidsgräns för hur länge en person kan vara tvångsisolerad. Syftet med detta förslag var att säkerställa att tvångsisolering endast tillgrips i ett akutläge för att skapa rådrum till att hitta andra, mindre långtgående åtgärder, alternativt överföra personen till tvångsvård. Regeringen, och riksdagens majoritet, avvisade dock detta förslag. Även i den smittskyddslag som infördes den 1 juli 2004 finns alltså möjlighet till förlängning av tvångsisoleringen ett obegränsat antal gånger.

Reglerna om tvångsisolering i dagens smittskyddslag, som trädde i kraft den 1 juli 2004, är i väsentliga delar desamma som i 1988 års smittskyddslag. Eftersom tillämpningen av den tidigare smittskyddslagen i det aktuella fallet nu har fällts av Europadomstolen är det därför angeläget att analysera på vilket sätt domstolens avgörande kastar nytt ljus över frågan om tillämpningen av 2004 års smittskyddslag riskerar att strida mot Europakonventionen.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta med anledning av den fällande domen mot Sverige i Europadomstolen?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2004/05:361

Webb-tv: en fällande dom mot Sverige i Europadomstolen

Dokument från debatten

Riksdagens protokoll 2004/05:79 Fredagen den 18 februariProtokoll 2004/05:79 4 § Svar på interpellation 2004/05:361 om en fällande dom mot Sverige i Europadomstolen

Protokoll från debatten

Morgan Johansson (S)

Anf. 26 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Martin Andreasson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av den fällande domen mot Sverige i den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i mål nr 56529/00. Målet gällde hur den svenska smittskyddslagens bestämmelser tillämpats gentemot en homosexuell man. Av domen framgår att domstolen funnit att artikel 5 § 1 (e) i Europakonventionen var tillämplig i målet. Denna artikel innebär att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten utom i de situationer som uppräknas i bestämmelsen och i den ordning som lagen föreskriver. Enligt punkt (e) i artikeln tillåts frihetsberövanden för att förhindra spridning av smittsam sjukdom. Vidare konstaterade Europadomstolen att beslutet om tvångsisolering var grundat på svensk lag och att lagen uppfyllde kraven på tydlighet och förutsebarhet. Ett beslut om tvångsisolering måste dock dessutom vara nödvändigt med hänsyn till omständigheterna och proportionellt för att inte strida mot artikel 5 i konventionen. De väsentligaste kriterierna vid denna bedömning är enligt domstolen dels om smittspridningen är farlig för allmänhetens hälsa och säkerhet, dels om isoleringen av den smittade utgjort en sista utväg för att förhindra spridningen av sjukdomen samt att mindre långtgående åtgärder har övervägts men bedömts vara otillräckliga för att skydda allmänhetens intresse. I domen konstaterade domstolen att det första kriteriet var uppfyllt; hivviruset är farligt för allmänhetens hälsa och säkerhet. Vid bedömningen om det andra kriteriet var uppfyllt - att beslutet om tvångsisolering var en sista utväg och att mindre långtgående åtgärder bedömts otillräckliga - tog domstolen fasta på att beslutet att isolera klaganden hade sträckt sig över en lång tidsperiod, från år 1995 fram till år 2001, och att det under denna tidsperiod inte funnits något som talade för att klaganden hade brutit mot sina förhållningsregler. Det framgick inte heller att myndigheterna i Sverige, efter det att det första beslutet om tvångsisolering hade fattats, vid något tillfälle övervägt om mindre långtgående åtgärder kunde ersätta tvångsisoleringen. Under dessa förhållanden fann Europadomstolen att Sverige brutit mot artikel 5 § 1 i Europakonventionen. Det är naturligtvis mycket beklagligt att Europadomstolen funnit att Sverige brutit mot Europakonventionen. Av domen framgår dock att de svenska bestämmelserna om tvångsisolering för att förhindra smittspridning av hivinfektion uppfyller de krav som uppställs i artikel 5 § 1 i Europakonventionen. Däremot ansåg Europadomstolen att tillämpningen av bestämmelsen i det enskilda fallet stred mot Europakonventionen. En översyn av förhållandet mellan den svenska smittskyddslagen och Europakonventionen har nyligen genomförts på initiativ av regeringen. I november 2003 överlämnade regeringen propositionen Ny smittskyddslag m.m. (prop. 2003/04:30) till riksdagen. Riksdagen har i allt väsentligt ställt sig bakom regeringens förslag, och den nya lagen trädde i kraft den 1 juli 2004. Ett syfte med förslagen i propositionen var att skapa en bättre balans mellan befolkningens behov av skydd och den smittades integritet och rättssäkerhet samt att ytterligare betona att tyngdpunkten i smittskyddsarbetet bör ligga på det frivilliga förebyggande arbetet. Vidare anges uttryckligen i den nya lagen att åtgärder som den enskilde motsätter sig endast får vidtas om inga andra möjligheter står till buds. I den nya lagen finns en bestämmelse som motsvarar den som var föremål för Europadomstolens prövning. Av den nya bestämmelsen framgår att den som bär på en allmänfarlig sjukdom får isoleras om det av omständigheterna klart framgår att den enskilde inte är beredd eller i stånd att frivilligt underkasta sig de åtgärder som krävs för att förebygga eller så långt som möjligt minska risken för smittspridning, eller det finns grundad anledning att anta att den enskilde inte följer de förhållningsregler som har beslutats. Beslut om isolering får meddelas endast om det finns en påtaglig risk för att andra människor kan smittas. Beslut om fortsatt förlängning får fattas endast om det finns särskilda skäl. Dessutom ska en sakkunnig höras vid förhandling om isolering och fortsatt isolering. En stödperson ska även utses för att bistå den isolerade i personliga frågor, om den isolerade inte motsätter sig det. Den nya smittskyddslagen överensstämmer med de kriterier som domstolen har ställt upp som vägledning för tolkningen av artikel 5 i konventionen. Bland annat anges att åtgärder som den enskilde motsätter sig enbart ska få vidtas om inga andra åtgärder står till buds samt att beslut om isolering enbart ska kunna förlängas om det finns särskilda skäl. Mot denna bakgrund ser jag inga skäl att vidta några åtgärder med anledning av domen från Europadomstolen.

Martin Andreasson (Fp)

Anf. 27 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! En enhällig Europadomstol har fällt Sverige för brott mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Jag ställer frågan till det ansvariga statsrådet vilka åtgärder som regeringen avser att vidta med anledning av den fällande domen. Det ansvariga statsrådet svarar: ingenting. Regeringen avser inte att vidta några som helst åtgärder med anledning av den fällande domen! Jag anser att detta är förvånande. Jag anser att det är beklämmande att regeringen inte på något sätt kommer att analysera hur den lagstiftning som Sverige nu har infört förhåller sig till den dom som Europadomstolen har avkunnat. Jag anser att det är beklämmande att regeringen tydligen inte heller kommer att vidta några åtgärder för att analysera hur andra individer som har dömts i enlighet med 1988 års smittskyddslag, det vill säga den smittskyddslag som var föremål för domstolens prövning, och deras ärenden ska bedömas i ljuset av den dom som nu har avkunnats. Statsrådet pekar på att domstolen anser att den då gällande smittskyddslagen vad gäller kravet på lagprövning stämmer överens med de krav som Europadomstolen ställer upp för frihetsberövande enligt Europakonventionen. Det är fullkomligt riktigt. Ingen har någonsin påstått att individer i Sverige har tvångsisolerats av smittskyddsskäl utan stöd i gällande svensk lag. Ingen har någonsin påstått att svenska myndigheter skulle agera i smittskyddsärenden utan stöd i smittskyddslagstiftningen. Det är inte där kritiken har legat, fru talman. Kritiken vad gäller 1988 års smittskyddslag - som, vilket statsrådet medger, i det här avseendet i väsentliga delar har överförts till den nu gällande smittskyddslagen - har handlat om att lagstiftningen ger utrymme för en alltför godtycklig avvägning i det enskilda fallet mellan de legitima smittskyddsintressen som vi alla är överens om att samhället måste ta fasta på och den enskildes rätt till frihet och personlig säkerhet. Det är i just denna avvägningsfråga som kritiken har funnits, och det är i just denna avvägningsfråga som Europadomstolen nu har fällt Sverige. Det finns några åtgärder som jag anser att en ansvarskännande regering borde kunna vidta i en sådan situation. En första är att analysera de övriga fall av tvångsisoleringsdomar som avkunnats i enlighet med 1988 års smittskyddslag. Det är trots allt ett förhållandevis begränsat antal - i alla fall färre än hundra personer, törs jag säga - som har isolerats i enlighet med denna lagstiftning. När nu ett fall har prövats i Europadomstolen och Sverige har fällts för sin tillämpning i just det fallet borde det vara naturligt att studera de övriga fallen för att se ifall dessa individer också har rätt till en upprättelse. Det andra, fru talman, är att regeringen rimligtvis borde ge en grupp av folkrättsexperter och epidemiologisakkunniga, gärna i samarbete med organisationer på området, i uppdrag att analysera den nu gällande lagstiftningen i förhållande till det klarläggande som nu har kommit från Europadomstolen.

Morgan Johansson (S)

Anf. 28 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Till att börja med kan man konstatera att tonläget som vanligt när vi diskuterar sådana här saker är ganska högt. Det beklagar jag. Jag tycker att vi skulle ha börjat den här diskussionen med att erkänna att det faktiskt är ganska svåra avvägningar som måste göras, där konflikten står mellan allmänhetens rätt till skydd från allvarliga och allmänfarliga sjukdomar å ena sidan och individens rätt till frihet å andra sidan. Det är precis de avvägningarna som hela tiden finns. I domen, som Andreasson försöker dra stora växlar på, kritiserar domstolen inte svensk lag. Martin Andreasson försöker dra det till att den underkänner svensk lagstiftning. Jag menar att det är precis tvärtom: Domstolen säger att lagen uppfyller de krav som man måste ställa upp när det gäller tydlighet och förutsebarhet. Det är bra. Hade det varit tvärtom, att Europadomstolen hade sagt att detta är en lagstiftning som inte överensstämmer med Europakonventionen hade jag varit bekymrad. Hade Europadomstolen sagt att det är en mänsklig rättighet att staten inte ska ingripa när vissa människor riskerar att smitta andra med hiv hade jag varit väldigt orolig. Om det skulle vara en mänsklig rättighet att smitta andra med hiv och att staten inte ska ingripa i de fall där den risken finns hade jag blivit mycket orolig för domstolens sätt att resonera. Men så säger inte domstolen. Det är precis tvärtom. Det domstolen gör är att man analyserar just balansen mellan de tvångsåtgärder som kan vidtas för att förhindra smitta å ena sidan och den individuella friheten å andra sidan. Man kritiserar inte svensk lagstiftning, och det är faktiskt det viktiga. Tvärtom bekräftar man det som är min bild, nämligen att lagstiftningen är i överensstämmelse med konventionen. Sedan kritiserar man tillämpningen av lagstiftningen i ett enskilt fall. Det är också det som Sverige blev fällt för. Men det är faktiskt en helt annan fråga. Vi har ju diskuterat det här en hel del tidigare, inför den nya smittskyddslagen. Då försökte Martin Andreasson hela tiden hävda att Europakonventionen lade hinder i vägen för de tvångsisoleringsmöjligheter som vi har. Det har han faktiskt inte fått stöd för i den dom som nu kommit. Jag anser att frivillighet självklart är utgångspunkten när man ska förebygga hiv och när man ska avväga hur man ska hantera enskilda människor som har blivit smittade. Det är frivillighet, hjälp och stöd som är den självklara utgångspunkten. Det är också det som vi faktiskt lyfter fram i den nya smittskyddslagen. Vi trycker ännu hårdare på det. Men, och det tror jag att Martin Andreasson måste erkänna, i en del fall räcker det inte. I en del fall finns det människor som inte erkänner sin egen status, som inte erkänner att det är ett problem, som inte håller sig till förhållningsreglerna, som exempelvis har sex med andra människor utan skydd, utan att använda kondom, och som därmed utsätter andra människor för fara. Det är i de situationerna som myndigheterna faktiskt måste ha en möjlighet att ingripa. Såvitt jag förstår är Martin Andreasson emot den typen av ingripanden över huvud taget. Han anser inte att det behövs tvångsomhändertagande i de fallen och vill också göra allt han kan för att undergräva våra möjligheter att ingripa i sådana enskilda fall. Om Folkpartiet vill undergräva svenskt smittskydd på det sättet får man gärna göra det själv. Den synen har inte fått stöd av Europadomstolen, och den kommer heller icke att få stöd av regeringen.

Martin Andreasson (Fp)

Anf. 29 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Om man inte kan invända mot de resonemang som förs i en interpellation kan man ju alltid försöka argumentera mot något annat som ingen någonsin har framfört. Morgan Johansson är, utgår jag från, väl medveten om vad som står i interpellationen och är förhoppningsvis medveten om vad jag och andra debattörer har framfört tidigare. Det är fullkomligt självklart att samhället måste ha möjligheter att skydda allmänheten mot spridande av allmänfarliga sjukdomar. Såvitt jag vet finns det ingen som har ifrågasatt att man som en yttersta åtgärd måste ha möjlighet till tvångsingripanden mot den enskildes vilja. Men vad den här domen handlar om är tillämpningen av den smittskyddslag som vi hade mellan 1998 och 2004. Låt mig återge vad statsrådet Morgan Johansson sade i kammarens debatt den 29 april 2003, när vi förra gången fick tillfälle att diskutera smittskyddslagstiftningen. Statsrådet använde ungefär samma tonläge, ungefär samma argumentation då också, försökte även då tillvita sina meddebattörer åsikter i stället för att se vad de gav uttryck för i interpellationerna. Då sade statsrådet, som argument för att det inte fanns något problem med den då gällande smittskyddslagstiftningen, att det är väldigt klart och tydligt att det i dag inte finns något utslag i Europadomstolen som skulle vara problematiskt för Sverige. I dag, fru talman, står vi inför just den situationen. Vi har ett utslag som testar den svenska smittskyddslagstiftningen och dess tillämpning i ett enskilt fall, och i tillämpningen av det enskilda fallet har Sverige fällts av en enhällig Europadomstol. Statsrådet anser inte att det finns några anledningar till analys eller några ytterligare åtgärder med anledning av detta. Detta handlar om, på den punkten ska jag understryka att jag är fullkomligt överens med statsrådet, en svår avvägning mellan samhällets intresse att skydda allmänheten och den enskildes rätt till integritet och personlig frihet. Det är en mycket komplicerad avvägningsfråga. Det var exakt den risken den parlamentariska smittskyddskommittén enhälligt pekade på när det gällde att den svenska smittskyddslagen skulle kunna stå i strid med Europakonventionens artikel 5.1 vad gäller långvarig tvångsisolering. Det var exakt den risken som regeringen själv pekade på i sin proposition 2003/04:30 s. 79. Nu står vi här med ett utslag i Europadomstolen, och i den domen har Sverige fällts. Då anser jag att en rimlig första åtgärd vore att analysera övriga domar gällande tvångsisolering som har avkunnats med stöd i motsvarande lag för att se om detta var ett olycksfall i arbetet och samtliga övriga domar gjorde en mer rimlig avvägning mellan de olika intressen som här står på spel. Eller finns det andra domar som har likheter med den dom för vilken Sverige just nu har fällts?

Morgan Johansson (S)

Anf. 30 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Martin Andreasson ansluter sig till synen att det i en del fall behövs tvångsåtgärder. Det har ju tidigare varit oklarhet i det. Bland annat har man använt Europakonventionen som argument för att den här lagen inte skulle kunna användas, att den inte skulle få finnas. Nu ansluter sig Martin Andreasson till att i en del fall måste man ha tvångsåtgärder och isolering. Det tror jag är ett bra besked. I den förra interpellationsdebatten diskuterade vi hur lång den isoleringstiden i så fall ska få vara. Jag sade att det måste avgöras i varje enskilt fall. Och jag sade att det hela tiden måste komma an på om förutsättningarna fortfarande fanns. Smittskyddskommittén och vad jag förstår också Martin Andreasson ville sätta en stupstock. Det skulle inte få vara mer än tre månader och maximalt en förlängning på ytterligare tre månader. Då ställde jag motfrågan: Vad ska hända efter den tiden? Ska vi då riskera att hamna i en situation där vi tvingas släppa ut människor som vi vet kommer att utsätta andra människor för fara? Då hade Martin Andreasson inget riktigt svar. Det var det vi diskuterade i den förra interpellationsdebatten, nämligen vad man gör i de extrema fallen. Jag tycker att det här är en ganska bra dom, därför att den inte underkänner vår nya lagstiftning, men inte den gamla lagstiftningen heller. Vad den säger är att lagstiftningen i ett enskilt fall har tillämpats på ett felaktigt sätt. Det kan mycket väl vara så att myndigheterna helt enkelt gjorde fel i det enskilda fallet. Men det underkänner inte lagstiftningen. Om jag ska kritisera domen på två punkter finns det några saker som jag ändå skulle vilja säga. Det ena är att domstolen faktiskt inte uppmärksammar att vi har en ny lag. Det står i domslutet att vi inte har gått vidare med Smittskyddskommitténs förslag och att det inte finns någon ny lag. Det är inte sant. Vi har ju en ny lag där vi dessutom stärkt rättssäkerheten. Vi införde att varje människa som blir föremål för en sådan här utredning ska ha en stödperson. I den processen ska också en sakkunnig höras. Det hade vi inte tidigare. Så var det inte i den gamla lagstiftningen. Vi stärkte rättssäkerheten där. Det har domstolen tyvärr inte uppmärksammat. Det tycker jag nog är en brist. Det andra är att domstolen i sin dom inte heller anger vilken typ av andra åtgärder som man skulle ha prövat innan man fattade beslut om tvångsisolering i det här enskilda fallet. Det är också en brist. Om ett land kritiseras för att inte ha tillämpat sin lagstiftning på ett riktigt sätt måste det framgå mer specifikt vad man skulle ha gjort annars. Då hade man haft mer vägledning om vad som annars skulle ske. Men i det här fallet är det här inte så viktigt eftersom det finns en ny lagstiftning på plats. Det grundläggande är att Folkpartiet hela den här tiden har undergrävt möjligheterna att ingripa mot de fall där enskilda inte har insikt om sin egen sjukdom och därmed utsätter andra människor för fara. Det är där som grundkonflikten ligger. Det är det som återkommer i den här diskussionen. Jag kan bara beklaga det. Jag menar att den lagstiftning vi nu har är ett viktigt instrument för att se till att vi kan ingripa i de fallen och därmed hålla ned smittspridningen i vårt land.

Martin Andreasson (Fp)

Anf. 31 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Om statsrådet vill närmare studera Folkpartiets ställningstagande till den nya smittskyddslagen rekommenderar jag läsning av socialutskottets betänkande Ny smittskyddslag från riksdagsåret 2003/04. Statsrådet påstår att jag här ger förtydliganden av en ståndpunkt som tidigare har varit oklar när det gäller avvägningen mellan samhällets intressen och tvångsåtgärder. Låt mig då citera mig själv från tisdagen den 29 april 2003: "Fru talman! Låt mig göra en sak fullkomligt tydlig redan från början. Denna debatt handlar inte om huruvida smittskyddslagen ska innehålla bestämmelser om tvångsåtgärder eller inte. Det är självklart att den offentliga makten i vissa fall måste ha möjligheter att tillgripa åtgärder mot den enskildes vilja om man därigenom hindrar att smittsamma sjukdomar sprids i befolkningen. Debatten handlar inte heller om huruvida tvångsisolering alls bör finnas kvar som en yttersta åtgärd eller inte. Debatten handlar om huruvida bestämmelserna om tvångsisolering som de är utformade, är tänkta att vara utformade och i förhållande till hur de har tillämpats kan kombineras med respekt för människorättskonventionerna. Här finns nämligen en balanspunkt mellan den enskildes rätt till integritet och skydd för sitt privatliv och de tvångsåtgärder som kan vara nödvändiga." Detta är exakt den ståndpunkten, det är exakt den frågan, som debatten har handlat om hela tiden. Tyvärr har statsrådet inte velat lyssna till den kritik som har funnits utan har velat föra debatt om helt andra frågor. Nu har vi en dom som gäller tillämpningen i ett enskilt ärende. Statsrådet ger uttryck för förhoppningen att denna tillämpning i just det fallet är ett undantagsfall. Jag hoppas att det är så. En ansvarskännande regering borde med anledning av denna dom studera de övriga tvångsisoleringsdomarna för att se om det finns fall där domar har avkunnats på motsvarande grunder som den dom som Sverige nu har blivit fälld för i Europadomstolen. Jag anser att det vore ett rimligt krav, och jag anser att Sverige och en ansvarskännande regering också borde låta en grupp av folkrättsexperter och smittskyddsexperter, gärna ihop med frivilligorganisationer, studera den nu gällande lagstiftningen i ljuset av den nuvarande domen.

Morgan Johansson (S)

Anf. 32 Morgan Johansson (S)

Fru talman! Martin Andreasson ska inte fly från sin ståndpunkt. Den ståndpunkt han har intagit tidigare var att efter plus-3-månader ska det gå ned en stupstock. Då ska inte isoleringstiden kunna förlängas. Det är det som Smittskyddskommittén föreslog. Det var det som regeringen valde att inte gå fram med, bland annat efter kritik från Socialstyrelsen men också andra remissinstanser som sade att det här fanns en stor risk för att tvingas släppa ut människor som vi vet kan komma att utsätta andra människor för fara. Det var det som var grundkonflikten. Det är klart att Martin Andreasson i principen om tvångsåtgärder kanske ansluter sig till detta, men han vill undergräva möjligheten att faktiskt också kunna upprätthålla åtgärden längre än sex månader. Det är det som är grundpunkten. När det gäller domslutet får jag återigen upprepa att det är en bra dom på det sättet att de som hävdar, och hela tiden har hävdat, att Europakonventionen och svensk smittskyddslagstiftning inte går ihop inte har fått vatten på sin kvarn. Tvärtom. Domstolen konstaterar att den lag som vi då hade, den gamla lagen, inte stred mot kraven på tydlighet och förutsägbarhet. Man kritiserar över huvud taget inte hur lagen är konstruerad. Det är det som är viktigt för min poäng. Om lagstiftningen hade kritiserats, såsom den är skriven, hade vi fått vidta åtgärder. Men så är det inte. Nu har vi utöver detta en ny lagstiftning på plats, som stärker rättssäkerheten ytterligare. Vi gjorde förändringar, bland annat införandet av stödperson och att höra en sakkunnig. I förhållande till Europakonventionen ligger vi ännu mer rätt, enligt min uppfattning, än vad vi gjorde tidigare. Därför kan min grundslutsats bli att vi inte behöver vidta några ytterligare åtgärder med anledning av domen än de som redan har vidtagits.

Intressenter

Frågeställare

Martin Andreasson

Besvarad av

Morgan JohanssonSocialdemokraterna