Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

elöverkänslighet

Interpellation 2002/03:170 av Carlsson, Birgitta (c)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2003-02-06
Inlämnad
2003-02-06
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2003-02-18
Sista svarsdatum
2003-02-20
Besvarad
2003-03-07

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 6 februari

Interpellation 2002/03:170

 av Birgitta Carlsson (c) till näringsminister Leif Pagrotsky om elöverkänslighet

Elöverkänslighet är på väg att bli en folksjukdom. Enligt Socialstyrelsens beräkningar finns i dag över 200 000 drabbade, varav ungefär en tiondel har svåra problem @ och de blir hela tiden fler. Ändå erkänns inte elöverkänslighet som den sjukdom det faktiskt handlar om för den som drabbas.

Jag menar att oavsett vad vi tror att elöverkänslighet beror på måste vi ta till oss det faktum att människor i dagens Sverige blir sjuka och då på bästa sätt försöka hjälpa dessa människor. Detta för att kunna vidta effektiva åtgärder för att hjälpa dem som drabbats av elöverkänslighet och förebygga en utveckling där ännu fler får problem.

Elöverkänslighet är ett funktionshinder som innebär en mycket svår situation för de drabbade. Vi vet att många tvingas flytta från sina hem på grund av de olika sjukdomssymtom strålning av olika slag leder till. Andra måste sluta sina arbeten och blir arbetslösa, långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade.

Hittills har regering och ansvariga myndigheter stått ganska handfallna inför de växande elöverkänslighetsproblemen såväl när det gäller forskning och förebyggande av elöverkänslighet som hjälp till de drabbade. Jag anser att det är hög tid att ändra på detta.

Fristående forskare som arbetar med de här problemen har haft problem med att få medel till sin forskning. Det är viktigt att forskningen kring elöverkänslighet och dess orsaker ges ökade resurser, liksom till forskning om hur skador från den nya tekniken ska kunna undvikas.

Jag anser att försiktighetsprincipen bör gälla när det gäller utbyggnad av sändare för trådlös kommunikation. Antalet master bör minimeras. Kriterier för var master ska kunna placeras med hänsyn till de boende bör utarbetas för att det ska kunna finnas lågstrålande elektromagnetiska frizoner. När det gäller utbyggnaden av 3 G-nätet kolliderar olika intressen, dels vikten av mobiltäckning överallt, dels hänsynen till dem som drabbas av elöverkänslighet.

Eftersom de elöverkänsliga är drabbade av en sjukdom bör de också ha samma rätt till olika stöd som andra sjuka. Det gäller exempelvis bostadsanpassningsbidrag för att de som tvingas flytta ska få hjälp till ny bostad, liksom att elöverkänslighet ska godkännas som grund för arbetsskada.

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att det ska finnas lågstrålande elektromagnetiska frizoner?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2002/03:170, elöverkänslighet

Interpellationsdebatt 2002/03:170

Webb-tv: elöverkänslighet

Protokoll från debatten

Lena Sommestad (S)
Anf. 58 Lena Sommestad (S)
Herr talman! Birgitta Carlsson har frågat när- ingsminister Leif Pagrotsky vilka åtgärder han avser vidta för att det ska finnas lågstrålande elektromag- netiska frizoner. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Frågan om elektromagnetiska frizoner är komplex på flera sätt. Det finns en oro hos många människor för att ny teknik kan medföra hälsorisker av olika slag. För att minimera risken för strålning från till exempel anord- ningar för mobiltelenätet har det i olika sammanhang framförts att det bör finnas särskilda områden med låg eller ingen strålning. Regeringen tar frågan om eventuella hälsoeffekter av exponering för elektromagnetiska fält på stort allvar. Den samlade vetenskapliga forskningen ger dock inte stöd för att strålning från anordningar för mobiltelenätet leder till skadliga hälsoeffekter, så länge gränsvärdena iakttas. De svenska gränsvärdena följer EU:s rekommendationer. De bedömningar som ansvariga myndigheter i dag gör rörande hälsorisker ger inte anledning att genom lagstiftning göra det möjligt att inrätta särskilda elektromagnetiska frizo- ner. Det finns ett allmänt intresse att bygga ut infra- strukturen för trådlös kommunikation. En sådan ut- byggnad ställer krav på att det finns basstationer och antenner med viss regelbundenhet. Lokalisering av telemaster prövas av kommunerna i samband med bygglovsprövningen. Kommunerna tar även hänsyn till andra allmänna intressen och till motstående enskilda intressen vid den lämplighets- prövning som görs enligt plan- och bygglagen. Såda- na bedömningar kan till exempel innebära att lokali- sering i närheten av viss bebyggelse eller inom ett visst område så långt som möjligt bör undvikas. Möj- ligheterna att samordna utbyggnaden av nätet mellan de olika operatörerna är också av intresse vid lämp- lighetsprövningen. Det är i dag inte möjligt att generellt ange vilka förutsättningar det finns att med stöd av gällande lagstiftning hålla vissa områden fria från master och sändare. När ett enskilt ärende om bygglov för till exempel en mast överklagas, kan dock indirekt en prövning komma att ske av frågan om och på vilka grunder som kommunerna med stöd av plan- och bygglagen kan peka ut områden där det inte alls ska vara tillåtet att uppföra telemaster. Frågan om strål- ningsfria zoner har dock ännu inte prövats av reger- ingen i något enskilt ärende. Det är också tveksamt om det rent tekniskt går att i dag hålla områden helt fria från strålning eftersom elektromagnetiska fält från till exempel radio- och TV-sändare täcker i stort sett hela landet. Jag vill även nämna att regeringen i en nyligen lämnad lagrådsremiss beträffande förslag till lag om elektronisk kommunikation tagit upp frågan om krav på samlokalisering av telemaster. Det tycker jag är alldeles utmärkt. Enligt förslaget ska operatörer i vissa fall kunna tvingas dela på master och annan infrastruktur. Detta kan leda till en begränsning av antalet master i många områden. Regeringen följer noga utvecklingen på området. Det är viktigt att vi hela tiden försöker förbättra våra kunskaper om konsekvenserna av införande och an- vändning av ny teknik. Det är också viktigt att vi förbättrar informationen och dialogen med medbor- garna, vilket jag gärna återkommer till i replikskiftet.
Birgitta Carlsson (C)
Anf. 59 Birgitta Carlsson (C)
Herr talman! Jag vill tacka miljöministern för sva- ret. Jag hade ställt interpellationen till fel minister, men det är inte alltid så lätt för oss ledamöter att veta var de olika ärendena hör hemma. Min andra inter- pellation i dag hade jag också ställt till fel minister. Anledningen till att jag ställde den här interpella- tionen var att jag gjorde studiebesök hemma hos två personer som drabbats av elöverkänslighet. När man har träffat dessa människor och sett hur de lever, sett den miljö de vistas i, är det svårt att inte ta till sig frågan och den oro som de känner för det sätt som dessa frågor hanteras på. När jag skrev interpellationen ställde jag olika frågor i den. Jag har därför haft en debatt också med Lars Engqvist. Då handlade det om att elöverkänslig- het ska bedömas som en sjukdom, och att man ska kunna få det bedömt som arbetsskada för att därige- nom få bostadsanpassning där man bor. Det handlade också om att forskningen i ämnet måste fortsätta. Situation för de drabbade personerna är oerhört tuff. Det som känns skrämmande är att kommunerna inte har möjlighet att i större omfattning begränsa eller påverka placeringen av masterna. Jag menar inte att vi ska sätta stopp för all utbyggnad, men varje kommun måste få möjlighet att ha strålningsfria zo- ner - det kanske är fel uttryck, men åtminstone områ- den med minimal strålning, så att de personer som är drabbade har möjlighet att finna en bostad utan att fara illa där de bor. Det finns föreningar som lyfter fram vilka kom- muner som är bra. De har räknat upp en lång rad kommuner som tar dessa problem på allvar och verk- ligen jobbar med att ta fram områden där man inte får bygga master i närheten. Även i mitt hemlän Skara- borg har Lidköpings kommun jobbat på ett föredöm- ligt sätt genom att försöka hitta zoner där elöverkäns- liga personer kan vara; detta enligt de bedömningar som föreningarna gjort. Den ena av de personer vi besökte var en kvinna som hittat ett boende ute på landet, men nu skulle det byggas en mast bara två kilometer från den plats där hon bor. I boken Svart på vitt vittnar många personer med elöverkänslighet om hur de berörts av utbyggna- den av just mobilmasterna. Det gäller just det område där den kvinna som nu kommer att drabbas bor. Jag fick brev från henne i veckan, och hon är bekymrad eftersom hon fått avslag på sin överklagan av denna utbyggnad. Det är svårt att sätta sig in i hur det är att bo i hus utan el under en kall vinter. Vi är så bortskämda i dag. Vi vet inte hur det känns att behöva gå till en utetoalett för att klara av sina behov, att aldrig kunna ha telefon, inte lyssna på radio eller se på TV. Vi har också mörkret som infinner sig ganska tidigt under en stor del av året, och det är svårt att hitta belysning så att man över huvud taget kan göra någonting. Det är alltså viktigt att vi tar dessa personers oro på allvar, och att vi ger möjligheter för kommunerna att inom sina gränser kunna avsätta särskilda områden med minimal strålning.
Lena Sommestad (S)
Anf. 60 Lena Sommestad (S)
Herr talman! Jag är enig med interpellanten om att kommunerna kan arbeta på ett mycket bra sätt genom att bearbeta de här frågorna. Samtidigt har vi i alla planärenden att väga olika intressen mot varandra, och som jag sade i mitt inledande anförande finns det också ett starkt intresse av att bygga ut och få en täckning för masterna. Om masterna står någorlunda tätt strålar det dessutom mindre om telefonerna. Ur trygghetssynpunkt är det för många människor också viktigt att kunna utnyttja den nya kommunikationen. Vi har alltså intressen som står mot varandra. Betydelsen av bra information är viktig. Där har vi mycket att lära av den här processen och det försö- ker jag också ta till mig. Det handlar både om varför vi gör en investering av det slag som 3 G-nätet utgör och vad vi bygger de riskbedömningar på som vi från regeringens sida gör. Vi måste alltså skapa en god kommunikation så att expertbedömningarna kommer ut. Här ser vi att i de kommuner som har varit aktiva och arbetat intensivt med att ta del av utbildningar, låta Strålskyddsinstitutets experter komma ut och informera och möta medborgarna där fungerar det bättre. När det gäller överkänslighet för elektromagnetisk strålning och elöverkänsklighet som sjukdom vill jag hänvisa till det svar som Lars Engqvist gav på Bir- gitta Carlssons interpellation. Ett problem vi har här är att vi inte kan vetenskapligt belägga effekterna och att det verkligen är så att besvären härrör från elek- tromagnetiska fält. Detta är en svår fråga där vi måste gå vidare. Ef- tersom vi i dag diskuterar framför allt master vill jag understryka att SSI:s mätningar visar att bara några tiotal meter från masten ligger strålningsvärdena på en tusendel av gränsvärdet. Jag tror att det finns en alltför stor oro för vilka effekter just masterna kan ha. Det är helt enkelt så oerhört låga strålningsnivåer det är frågan om. Diskussionen blir felriktad om vi in- riktar den på i första hand strålningsfria zoner. Vad jag och regeringen har tagit initiativ till är ge ett uppdrag till Strålskyddsinstitutet att förstärka sitt arbete med informationsinsatser. Det arbetar man just nu intensivt med att förbereda så att man ska kunna nå ut. Man ska kartlägga och förstå vad det är som människor känner oro för, bli tydligare i sitt budskap och kunna informera bättre om vad som ligger till grund för de riskbedömningar som har gjorts. Det är expertmyndighetens sak att göra riksbedömningen. Vad jag vidare har gjort är att jag har bett Stråls- kyddsinsitutet ge information om hur man ska gå vidare med tillämpningen av försiktighetsprincipen. Strålskyddsinstitutet har nu inrättat ett internationellt vetenskapligt råd som särskilt kommer att ta upp denna fråga i relation till de frågor som har rests i debatten och den oro som medborgarna känner. Låt mig slutligen säga att någonting som är myck- et viktigt för människors trygghet och säkerhet är att få god information om vad som pågår. Här är jag väl medveten om att vi har en stor diskussion om behovet av att ha ett register och en bättre information om var antenner och master sätts upp. Det är ett mycket rim- ligt krav och kan vara en mycket viktig del i att skapa ett mer förtroendefullt samarbete kring frågorna. Regeringen är beredd att se över möjligheterna att skapa register som också är bättre tillgängliga för medborgarna så att man kan vara trygg och säker på vad det är om händer i ens närmaste omgivning.
Birgitta Carlsson (C)
Anf. 61 Birgitta Carlsson (C)
Herr talman! Jag delar miljöministerns åsikter om att det är oerhört viktigt med information så att män- niskor känner en större trygghet. Det handlar då inte bara om dem som är djupt oroliga utan även om att människor ute i kommunerna vet om vad som är på gång. Det finns alldeles för många frågetecken i detta. Människor känner att beslut fattas över deras huvu- den och att de inte har kunnat vara med och påverka det. Det mår människor inte särskilt bra av. Det kommer ständigt nya rön om strålningens ef- fekter. Forskarvärlden är inte heller riktigt överens i detta. Det finns ändå forskare som hävdar att strål- ningen inte är så farlig medan andra menar på att den kan vara farlig för oss. Det känns som att vi ska vara väldigt ödmjuka i den här frågan. Det råder det ingen tvekan om. I ett samhälle där vi märker att alltfler människor far illa av stress kan elöverkänsligheten vara en bidragande orsak. Det är så många som vitt- nar om det i den bok jag tidigare nämnde. I en del länder har myndigheterna valt att ha en försiktigare linje än vad vi har i Sverige. I flera länder säger myndigheterna att forskningen vet för lite för att kunna säga om strålningen är farlig eller inte. Därför är det viktigt att man är försiktig. Förutom teleföretagen är många olika myndighe- ter inblandade i utbyggnaden av antenner och master, Post- och telestyrelsen, stadsbyggnadskontor och miljöförvaltningar. Men det är mycket oklart vem som kontrollerar var och hur antennerna monteras. Det har visat sig att ingen av myndigheterna har en samlad bild av utbyggnaden. Där kommer det miljö- ministern nämnde om att vi borde ha en bättre infor- mation in. Ingen verkar heller ha kontrollerat att an- tennerna placerats så att människor inte utsätts för strålning i onödan, även om det mäts upp och man talar om att det är bevisat att strålningen är väldigt liten. I boken finns det åtskilliga personer som har be- skrivit sin livssituation. När man har byggt master på ett ganska nära avstånd har de berörts och påverkats av det. Jag valde förra gången att läsa upp vad en person har beskrivit. Jag ska läsa upp vad en annan person har beskrivit. "Att vara elöverkänslig är ett riktigt handikapp i samhället som det ser ut i dag. Jag kan inte vara på min arbetsplats längre än en halvtimme. Jag tål inte att gå in i stora varuhus, kan inte sitta under en läslampa eller ha någon belysning nära huvudet. Att se på TV går om jag sitter långt ifrån. Ska jag åka långt med bil måste jag sitta i baksätet. Jag tål inte att vistas nära mobiltelefonmaster och att tala i mobilte- lefon är inte att tänka på. Innan jag drabbades av denna mardröm var jag en levnadsglad människa utan depressioner eller panik- ångest. Att vara elöverkänslig är att vara handikappad och att ha blivit berövad halva sitt liv." I boken har 415 personer beskrivit sin livssitua- tion. Det gjordes på uppdrag av Rådet för arbetslivss- forskning. Man ordnade seminarier och lovade att utge vad dessa personer hade sagt. Det var 33 muntli- ga inlägg plus alla de andra beskrivningarna. När man läser detta inser man att det berör så många männi- skor. Ändå säger man att det inte är någon fara fast det gäller så många människor. Enligt Socialstyrelsens beräkningar gäller det un- gefär 200 000 i Sverige, och 10 % av dem är svårt drabbade. Jag tycker att det är som om man inte rik- tigt tror på dem om man säger att det inte är någon fara. De har ju själva upplevt det, vet vilken känsla de har och hur det har påverkat dem.
Lena Sommestad (S)
Anf. 62 Lena Sommestad (S)
Herr talman! Visst pågår det en vetenskaplig dis- kussion om strålningens effekter. Men vad diskussio- nen framför allt har handlat om är mobiltelefonerna och vad som händer när vi håller en mobiltelefon mot örat. Där finns det olika uppfattningar. Det kan finnas skäl att nämna att vi inte har studier över många år. Vi kan inte säga vilka de långsiktiga effekterna blir. När det gäller masterna vill jag dock vidhålla att det är fråga om oerhört låga värden. Vi måste kunna ta till oss den informationen. Det är fråga om mycket låga strålningsnivåer. Vi får inte blanda ihop diskus- sionen. Här ha vi inte alls samma typ av diskussion som vi haft om mobiltelefonerna. Det är viktigt att vi är noga med detta. Den andra frågan gäller hur vi ska förhålla oss till vetenskap. Ingen kan undgå att bli oerhört berörd av de livsöden som Birgitta Carlsson ger exempel på här och som jag också många gånger har mött i brev, i samtal och på andra sätt. Ändock menar jag att det inte finns någon annan väg framåt för oss än att ar- beta med denna fråga som vi gör med alla andra frå- gor. Det gäller att systematiskt söka kunskap. Som Lars Engqvist framhöll i sitt interpellations- svar har vi inte i vetenskapliga undersökningar - i det vi kallar för provokationsundersökningar - kunnat vetenskapligt belägga ett samband mellan el och dessa besvär. Vi har inte kunnat påvisa det. Det är viktigt för oss alla att vi arbetar vidare med forsk- ningen och undersökningarna. Det är också oerhört viktigt för alla dem som har dessa symtom och pro- blem. Jag menar att det inte finns något annat sätt än att vetenskapligt arbeta vidare. Då kanske vi också så småningom kommer att nå fram till vad det är som orsaker problem så att vi kan göra någonting åt det. Jag vill gärna lägga en principiell synpunkt på detta. Det handlar om hur vi allmänt värderar risker, prioriterar i vår politik och hur vi ska förhålla oss till miljöproblemen. Detta är ett av många områden där vi kan uppleva risker. Men det är ett område där vi inte har kunnat påvisa några tydliga samband och inte heller visat att det verkligen är farligt. Detta måste sättas i relation till många områden i vårt samhälle där vi har belagda, svåra risker. Vi kan beräkna att både hundratals och tusentals personer om året i Sverige dör på grund luftutsläpp, gifter i luften och till exempel radon i våra hus. Det finns en lång rad risker som vi har anledning att förhålla oss till och åtgärda. När vi går fram och kräver resurser och politiska åtgärder på dessa områden gör vi det också på grund- val av vetenskap. Det är vetenskaperna och de själv- ständiga vetenskapliga resultaten från våra forskare och expertmyndigheter som vägleder oss. Det tror jag är viktigt. Om vi avviker och börjar vidta stora om- fattande åtgärder utan vetenskaplig eller saklig grund är vi ute på svag is. Men vi ska gå vidare, och vi tar det här på allvar. Framför allt tar vi alla dessa människor på allvar som på olika sätt har svårigheter, oavsett vad som har orsakat dem. Vi kan inte i dagsläget vidta omfattande åtgärder för strålningsfria zoner därför att vi inte har någon saklig grund för att detta verkligen är det problem som många upplever. Men vi har ett stort ansvar för att informera bättre om detta och för att vara ute och föra en dialog och förklara vad grunden är. Jag har också i dialog med SSI gjort mycket klart att jag vill se ett fortsatt intensivt arbete av SSI, och inte minst vill jag se att SSI förhåller sig till de åtgärder som vidtas i andra länder och de resultat som man där bygger på.
Birgitta Carlsson (C)
Anf. 63 Birgitta Carlsson (C)
Herr talman! Olika vikt läggs vid olika typer av forskning. En fransk forskare - jag har inte den ex- akta tidpunkten för när - har i ett samhälle där han har undersökt 530 personer kommit fram till att de hade påverkats av den strålning som fanns där. Men när det kom fram så fanns det så många andra intres- sen i det här att han fick munkavle och blev satt på andra uppgifter. Jag har inte kunnat kontrollera san- ningshalten i detta, men det handlar om aktuell forsk- ning och man vet vem forskaren är, vad han heter och så vidare. Det går alltså att kontrollera. Det är viktigt att vi inte bara ensidigt tror att det saknas kunskap - fast det måste vi ju också kunna erkänna ibland. Då är det oerhört viktigt att man utgår från försiktighetsprincipen i stället för att bara köra på som om det inte vore farligt. Det är självklart att mobiltelefonen har kommit för att stanna och att den är ett oerhört viktigt hjälp- medel för många av oss. Även i glesbygd och lands- bygd är det viktigt att människor som många gånger arbetar ensamma har möjlighet till tekniken. Men det måste väl ändå gå att ta de här männi- skornas verkliga oro på allvar och se till att det finns områden och bostäder för alla människor i en kom- mun. Det är ju bevisligen så att de här människorna inte kan bo varsomhelst. Därför måste kommunerna ha ett klart uttalat ansvar för att se till att ordna boen- demiljöer även för de här människorna så att de kan leva ett drägligt liv.
Lena Sommestad (S)
Anf. 64 Lena Sommestad (S)
Herr talman! Låt mig avslutningsvis säga att jag tror att vi är eniga om mycket när det gäller behovet av fortsatt dialog och information om elektromagne- tiska fält och de risker som de kan innebära. Där kommer vi att göra en aktiv insats från regeringens sida. Jag vill understryka en annan sak också. Det sägs många gånger att det inte finns någon kunskap och att vi sätter upp master utan kunskap. Men vi har också mycket kunskap! Det är kunskap som vi bygger på när vi sätter våra gränsvärden. Vi har haft forskning om strålning under många år. Men vi behöver alltid mer kunskap, och det är viktigt att vi skaffar oss det. När regeringen ska bedöma vilka forskningsre- sultat vi ska ta hänsyn till kan vi inte ta upp enskilda resultat. Det går alltid att plocka fram en undersök- ning som säger något och en annan som säger något annat. Processen i det vetenskapliga samhället är att forskarna för en intensiv dialog där argumenten och resultaten bryts mot varandra. De ska kunna uppre- pas, och så småningom ska vi kunna nå fram till en samlad bild. Det som vi måste bygga på är den sam- lade bilden av vetenskapssamhällets slutsatser. Det är det som vi strävar efter att göra, och det är den bilden som vi i dag bygger på. Jag välkomnar att kommunerna arbetar aktivt med de här frågorna och att de också tar egna initiativ till förmån för sina medborgare på det sätt som de anser är rimligt. Sedan får vi kanske anledning att pröva en del av ärendena på regeringsnivå. Samtidigt vill jag än en gång understryka att vi inte kommer att ge några uppdrag till kommunerna. Detta kommer inte att vara något tvingande som de är skyldiga att ta hänsyn till. Då ger vi dem ett uppdrag som vi faktiskt inte har grund för att göra med de riskbedömningar som vi i dag gör och med de gräns- värden som vi i dag har. Vi får fortsätta dialogen om detta, och vi fortsätter att på olika sätt ta del av forskningen och ändra våra gränsvärden och rekommendationer i den mån det är nödvändigt.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.