Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Elektronisk övervakning vid kontaktförbud

Interpellation 2012/13:106 av Wallén, Anna (S)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2012-11-08
Inlämnad
2012-11-08
Besvarad
2012-11-16
Sista svarsdatum
2012-11-22

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 8 november

Interpellation

2012/13:106 Elektronisk övervakning vid kontaktförbud

av Anna Wallén (S)

till justitieminister Beatrice Ask (M)

Sverige är ett av världens mest jämställda länder, men fortfarande har vi en lång väg att vandra innan män och kvinnor har samma möjligheter och rättigheter. Det yttersta uttrycket för ojämställdhet är mäns våld mot kvinnor.

Våld mot kvinnor är ett stort problem som kräver en helhetssyn vad gäller kunskap och insatser. Ofta fokuserar forskning och annat arbete om mäns våld mot kvinnor på kvinnorna och inte på männen. Man kallar till och med övergreppen ”kvinnovåld”, trots att det handlar om mäns våld mot kvinnor.

De senaste tio åren har antalet anmälningar av misshandelsbrott mot kvinnor ökat. Ökningen beror dels på att kvinnors benägenhet att anmäla har ökat, men det finns även mycket som tyder på att det faktiska våldet mot kvinnor ökar, mörkertalet beräknas vara mycket stort. Brottsförebyggande rådet uppskattar att endast 20 procent av alla brott leder till polisanmälan.

Statistik från Brottsförebyggande rådet visar att under 2011 polisanmäldes 12 471 fall av misshandel av kvinnor över 18 år – där kvinnan befann sig i en nära relation med förövaren. Dessutom anmäldes 2 471 fall av grov kvinnofridskränkning, varav 109 fall i Västmanland.

Dödligt våld utgör den mest extrema formen av mäns våld mot kvinnor. Varje år mördas ca 17 kvinnor av en närstående man, i nära hälften av fallen finns det dokumenterade uppgifter om att mannen tidigare har misshandlat, hotat och brukat våld mot kvinnan.

Den 1 oktober 2011 trädde den nya lagen om kontaktförbud i kraft. I lagen har elektronisk övervakning införts som ett verktyg för att kontrollera efterlevandet av kontaktförbud. Trots att det nu är ett år sedan lagen trädde i kraft existerar inte tekniken för att möjliggöra elektronisk övervakning vid kontaktförbud. Det har kommit till min kännedom att det finns flera beslut om särskilt utvidgat kontaktförbud som fått hanteras utan elektronisk övervakning på grund av att tekniken inte finns tillgänglig. Det är väldigt allvarligt och innebär stora risker för den som utsätts för hot och förföljelse.

En kartläggning av åklagarnas hantering av lagen om kontaktförbud visar att det är stora skillnader mellan landets åklagarkammare när det gäller andelen beviljade kontaktförbud. Vid åklagarkammaren i Norrköping beviljas exempelvis hela 52 procent av ansökningarna om kontaktförbud, medan motsvarande siffra för åklagarkammaren i Eskilstuna är endast 18 procent. I Västerås beviljas 26 procent av ansökningarna.

Mot denna bakgrund vill jag fråga justitieminister Beatrice Ask:

Vad avser justitieminister Beatrice Ask att vidta för åtgärder med anledning av att lagen om kontaktförbud inte kan användas som det var tänkt på grund av att det saknas möjligheter till elektronisk övervakning?

Avser justitieminister Beatrice Ask att vidta några åtgärder med anledning av de stora skillnaderna i landet när det gäller beviljande av kontaktförbud?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2012/13:106, Elektronisk övervakning vid kontaktförbud

Interpellationsdebatt 2012/13:106

Webb-tv: Elektronisk övervakning vid kontaktförbud

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Beatrice Ask (M)
Anf. 8 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Anna Wallén har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av att lagen om kontaktförbud inte kan användas som det var tänkt på grund av att det saknas möjligheter till elektronisk övervakning. Vidare har Anna Wallén frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av de stora skillnaderna i landet när det gäller beviljande av kontaktförbud. År 2011 genomfördes ändringar i lagen om besöksförbud, numera kontaktförbud. Samtidigt infördes ett nytt brott, olaga förföljelse, i syfte att stärka det straffrättsliga skyddet mot trakasserier och förföljelse. Syftet med de nya bestämmelserna om elektronisk övervakning av kontaktförbud är att skapa större möjligheter för rättsväsendet att kontrollera efterlevnaden av kontaktförbud. Bestämmelserna i den nya lagen har medfört att Rikspolisstyrelsen har behövt upphandla ny teknik, vilket har tagit längre tid än vad polisen förutsåg. Enligt den information som jag har fått räknar polisen med att ha utrustning på plats i april nästa år, detta under förutsättning att utrustningen levereras till polisen som förväntat och klarar de tester som ska göras. Jag beklagar att polisen inte har fått tekniken avseende elektronisk övervakning på plats. Enligt de besked jag har fått har det att göra med de höga krav på kvalitet på utrustningen som måste ställas, vilket givetvis är viktigt. När tekniken är på plats kommer denna övervakningsåtgärd att utgöra ett komplement till de metoder och skyddsåtgärder som polisen förfogar över. För att öka enhetligheten i åklagarnas rättstillämpning, som bland annat omfattar beslut om kontaktförbud, ställer regeringen sedan 2011 krav på Åklagarmyndigheten att analysera väsentliga skillnader i verksamhetsresultat mellan åklagarkamrar och redovisa vilka åtgärder myndigheten vidtar för att minska skillnaderna mellan kamrarna, både när det gäller verksamhetsresultat och rättstillämpning. Regeringen har också gett Åklagarmyndigheten i uppdrag att inrätta en mer sammanhållen och ändamålsenlig struktur för myndighetens rättsliga tillsyn för att möjliggöra en ökad enhetlighet i rättstillämpningen. Under året har Åklagarmyndigheten inrättat en särskild tillsynsfunktion vid riksåklagarens kansli. Tillsammans med de tre utvecklingscentrum som finns inom myndigheten ska den funktionen svara för att tillsyn genomförs på ett strukturerat sätt och att resultatet av tillsynen kommer verksamheten till godo. Regeringen kommer att följa det fortsatta arbetet på området.
Anna Wallén (S)
Anf. 9 Anna Wallén (S)
Herr talman! Jag börjar med att tacka justitieministern för svaret på min interpellation. Då det oftast är kvinnor som utsätts för hot och våld av en man är det detta som jag kommer att tala om nu. Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Men vi har fortfarande en lång väg att vandra innan män och kvinnor har samma rättigheter och samma möjligheter. Det yttersta uttrycket för ojämställdhet är mäns våld mot kvinnor. Vi kan nästan dagligen läsa om kvinnor som utsätts för hot och våld av en man som de har älskat. Det handlar om kvinnor som får sin rörelsefrihet inskränkt för att deras före detta partner vägrar lämna dem i fred, män som gång på gång ringer, sms:ar och mejlar och kanske helt plötsligt står mitt emot dem på gatan. Kvinnorna måste hela tiden se sig en extra gång över axeln. De senaste tio åren har antalet anmälda misshandelsbrott mot kvinnor ökat. Ökningen beror delvis på att kvinnors benägenhet att anmäla har ökat. Men mycket tyder faktiskt på att våldet också har ökat. Men mörkertalet beräknas vara mycket stort. Brottsförebyggande rådet uppskattar att endast 20 procent av alla brott mot kvinnor polisanmäls. Våld mot kvinnor är ett stort problem som kräver en helhetssyn när det gäller kunskap och insatser. Ofta fokuserar forskning och annat arbete mot mäns våld mot kvinnor på just kvinnorna och inte på männen. Man kallar till och med övergreppen för kvinnovåld, trots att det handlar om mäns våld mot kvinnor. Den 1 oktober 2011 trädde den nya lagen om kontaktförbud, tidigare besöksförbud, i kraft. I lagen har elektronisk övervakning införts som ett verktyg för att kontrollera efterlevnaden av kontaktförbud. Det innebär att den som utsätter någon för hot i särskilda fall, där man bedömer att ett vanligt kontaktförbud inte är tillräckligt, kan få en fotboja. Det har nu kommit till min kännedom att det finns beslut om fall där man skulle behöva använda denna fotboja men att det inte finns någon fungerande fotboja. Denna lag trädde i kraft för mer än ett år sedan - den 1 oktober 2011. Detta är mycket allvarligt och innebär stora risker för den som utsätts för hot och förföljelse. En kartläggning av åklagarnas hantering av lagen om kontaktförbud visar att det är stora skillnader när det gäller antalet beviljade kontaktförbud runt om i landet. I till exempel Norrköping beviljas 52 procent av alla ansökningar, men i Eskilstuna beviljas endast 18 procent av ansökningarna. Det är mycket stora skillnader. Frågan är vad det beror på. Görs det helt olika riskbedömningar runt om i landet? Varför är det mycket lättare att få ett kontaktförbud i Norrköping än vad det är i till exempel min hemkommun Västerås? Beatrice Ask har svarat på min interpellation om varför denna fotboja inte finns och anger att den tekniska utrustningen inte finns på plats. Det har gått mer än ett år sedan denna lag trädde i kraft, och jag undrar vad Beatrice Ask har gjort för att påskynda ett framtagande av denna fotboja. Är det rimligt att det tar ett år och sju månader innan en lag kan tillämpas när behovet är så pass stort? Jag vill också fråga varför det skiljer så mycket mellan åklagarkamrarna när det gäller antalet beviljade kontaktförbud. Beatrice Ask säger i sitt interpellationssvar att man ska analysera detta, och jag undrar när analysen ska vara klar. Det är nämligen väldigt brådskande.
Beatrice Ask (M)
Anf. 10 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Jag vill först instämma i den verklighetsbeskrivning Anna Wallén gör när det gäller den utsatthet många kvinnor har. Låt mig också nämna att den prioritering polisen har är att öka antalet anmälningar, just därför att vi har ett mörkertal som är ett problem. Jag skulle kunna använda mycket tid till att beskriva det arbete vi bedrev under den förra mandatperioden när det gäller olika satsningar. Jag avstår dock från det, för det viktiga är naturligtvis att se framåt. Vad vi nu gör är att följa upp det arbete som bedrevs under den förra mandatperioden. Ambitionen är densamma, alltså väldigt hög. Vi har också tillsatt en nationell samordnare som ska arbeta med våld i nära relationer. En brist vi kan se är nämligen bristen på samordning mellan olika myndigheter. Det är länspolismästare Carin Götblad som har detta arbete, och jag ser fram emot den verksamhet hon bedriver för att samla och stödja berörda myndigheter och aktörer för att vi ska få en ännu mer effektiv insats mot mäns våld mot kvinnor. Vad har då Beatrice Ask egentligen gjort när det nu inte finns några tekniska lösningar på kontaktförbudet? Låt mig bara säga att jag verkligen beklagar att det har dragit ut på tiden. Jag har försökt följa detta. Problemet är att det vid den första upphandlingen kom in tre anbud, och ingen av anbudsgivarna uppfyllde de krav som Rikspolisstyrelsen hade ställt. Enligt lagen om offentlig upphandling måste man då avbryta upphandlingen och börja om från början. Man har gjort en ny upphandling under hösten, och det har gjort att man har funnit en leverantör. Sedan är det på det viset med denna typ av elektronisk övervakning och teknisk apparatur att den faktiskt måste fungera. Det handlar om liv eller död, och man måste kunna lita på den. Vi hade i nyheterna häromdagen exempel på hur äldrelarm inte har fungerat på grund av att man har gått över till ny teknik. Jag har viss respekt för att Rikspolisstyrelsen ändå vill säkerställa att det faktiskt är hög kvalitet i den typ av övervakning som ska genomföras. Det är väl alltså inte mycket att göra åt att man inte fick in tillräckligt bra anbud och tvingades göra om det. Jag har också viss respekt för att man genomför testning av denna typ av apparatur och annat så att vi verkligen får det att fungera i de fall där detta är ett bra komplement och där det beslutas om det. Sedan kan vi säga att det borde ha gjorts mer. Jag vet inte; mitt intryck är att Rikspolisstyrelsen verkligen har arbetat med att hitta tekniska lösningar. En del har pekat på att det finns runt om i världen, till exempel i Spanien. Jag har också tagit del av det. De har dock valt ett helt separat system och skurit det på en annan ledd. Jag är inte säker på att det är bättre, men utifrån de kravspecifikationer Rikspolisstyrelsen har gjort har vi inte fått in tekniska lösningar som är tillräckliga. I mitt svar på interpellationen försökte jag också beskriva det arbete som nu bedrivs för att öka enhetligheten över landet. Det är nämligen, precis som beskrivs här, så att vi kan se att det är skillnader mellan olika åklagarkamrar och även med vilken intensitet och kvalitet som arbetet bedrivs. Så kan vi naturligtvis inte ha det. Det är därför Åklagarmyndigheten och polisen har ett målmedvetet och strategiskt arbete på området. När det gäller Åklagarmyndigheten har man dels säkerställt att det finns särskilt utbildade åklagare. Vi har inom polisen en särskild handlingsplan, kan man säga, för att arbeta med dessa frågor. Jag tycker alltså att man har strukturerat upp det. Det är också så man måste börja. Om man inte synliggör skillnaderna och låter till exempel utvecklingscentrum analysera vad de kan bero på får man heller inte upp kvaliteten och den likhet och enhetlighet jag tycker att vi ska eftersträva i dessa otroligt viktiga och känsliga ärenden.
Anna Wallén (S)
Anf. 11 Anna Wallén (S)
Herr talman! Ett viktigt skydd för hotade och trakasserade kvinnor kan inte verkställas på grund av att man har misslyckats med en upphandling. Jag tycker att det är oerhört allvarligt. Jag förstår mycket väl att det är en ny teknik, men redan när Beatrice Ask lämnade lagförslaget 2010 visste man att det krävdes en väldigt specifik teknik för att kunna ha fotbojan. Jag undrar varför man inte har varit tydligare i kravspecifikationen från Rikspolisstyrelsen. Man visste - och Lagrådet påpekade vid flera tillfällen - att tekniken inte är helt utvecklad och att man måste vara vaksam för att få detta att fungera. Jag tycker alltså att det är lite enkelt att säga att justitieministern har följt arbetet hos Rikspolisstyrelsen. Jag tycker att hon måste vara lite mer handlingskraftig än så. I det jag har fått fram finns det sex fall där man i dag skulle behöva denna elektroniska övervakning. Det skulle ha kunnat utdömas fotboja för att skydda dem som är utsatta. Vad händer med dem i dag? Ett år och sju månader kommer det att ta, i bästa möjliga fall, att få fram fotbojan. Vilken hjälp och vilket stöd får dessa personer för att känna sig trygga, när man skulle ha behövt fotbojan? Det går inte att föreställa sig hur det är att leva under hot och förföljelse, med rädsla för sitt liv. Jag har träffat många kvinnor som har delat med sig av sina historier. Många är hemska och etsar sig verkligen fast på näthinnan. En kvinna berättade för mig att hon vet att hennes exman kommer att döda henne, hon vet bara inte när. Hon önskar att hon visste när, så att hon kunde förbereda sig. Att få ett kontaktförbud är ett viktigt steg, men det hjälper inte alla. Ett annat stort problem är alla överträdelser av de kontaktförbud som beviljats. 2011 var det över 5 000 överträdelser av kontaktförbuden. Det är oerhört allvarligt och något vi måste göra någonting åt. När riksdagen fattade beslut om den nya lagstiftningen fattade vi även ett annat beslut - mot justitieminister Beatrice Asks vilja. Vi i oppositionen ville att det skulle vara lättare att få kontaktförbud i gemensam bostad. Det blev ett tillkännagivande från Sveriges riksdag där vi ville att regeringen skulle återkomma med ett lagförslag för att underlätta besöksförbud i gemensam bostad. I dag är det ofta så att man om man lever ihop med en man, utsätts för hot och våld och har en gemensam bostad ofta tvingas fly. Kvinnan tvingas fly till kvinnojourer eller till vänner. Inte sällan är det barn inblandade som man tvingas rycka upp från skola, kamrater och annat. Alliansen stödde inte förslaget att det skulle vara lättare att få till stånd ett besöksförbud i gemensam bostad, vilket innebär att den som utsätts för brott har rätt att bo kvar i bostaden tills en mer permanent lösning har hittats. Alliansen stödde inte förslaget, för man tyckte att det var integritetskränkande att tvinga någon från sitt hem. Man tyckte alltså att det var för integritetskränkande att tvinga en våldsverkare från bostaden, men det var helt okej att låta den utsatta, misshandlade och hotade kvinnan fly. Det var i maj 2011 som beslutet fattades i riksdagen. Jag undrar när Beatrice Ask kommer att återkomma med ett lagförslag till riksdagen och varför det dröjer. Jag tycker att de analyser åklagarna ska göra av varför det skiljer sig så mycket åt när det gäller beviljade kontaktförbud är bra, men jag undrar när man kan få någon form av rapport kring det.
Beatrice Ask (M)
Anf. 12 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Ibland blir det lite konstlat när man säger att kraven måste vara tydligare så att det verkligen kommer fram teknisk utrustning. Problemet är väl snarast att kravspecifikationen och kvalitetskraven på utrustningen har varit väldigt tydliga. Nu är det visserligen Rikspolisstyrelsen som beställer de tekniska funktioner som behövs, men det är detta leverantörerna inte har kunnat leva upp till. Det är testningen som har varit problematisk. Man kan beskylla vilken politiker som helst för att vara för seg, men sanningen är att vi måste ha tekniska lösningar som faktiskt fungerar om det ska vara rätt. Det har det nog jobbats på så intensivt det har gått. Jag nämnde Spanien tidigare, och de har precis som jag nämnde ett helt annat alternativ som ligger vid sidan av polisens ordinarie. Det är också en privat leverantör som står för det. Jag är inte säker på att det hade varit en bra lösning för Sverige, utan polisen har velat ha komplementet till det övriga personsäkerhetsarbete som måste bedrivas i samordning med övriga åtgärder. Det tror jag att det kan finnas vissa skäl för. Det är viktigt att ha klart för sig att uppföljningen av kontaktförbud är helt central. Polisen har ett stort ansvar för det lokala personsäkerhetsarbetet. Regeringen lade fram ett förslag och riksdagen röstade för elektronisk övervakning därför att vi ville ha ytterligare möjligheter att följa upp och säkerställa att kontaktförbud efterlevs. Det är inte den enda lösningen, utan det finns andra saker som görs. Låt mig nämna att det arbete som bedrivs inom polisen för att säkerställa det hela är viktigt. Man inleder med hot- och riskbedömning, som är oerhört besvärlig att göra. Där har det misslyckats, och det får alltid allvarliga konsekvenser. Varje gång gör man en uppföljning för att säkerställa: Är det någonting vi kan lära och på något sätt förebygga? Åtgärder som kan användas är säkerhetssamtal, larmtelefoner, administrativa åtgärder och annat. Det finns en hel arsenal, och det tror jag att Anna Wallén väl känner till. Det är viktigt att de finns, för man ska inte tro att en elektronisk övervakning kommer att lösa allting. Problemet är att den elektroniska övervakningen innebär att polisen i bästa fall, när det fungerar, får ett larm när någon överträder den zon där man inte får finnas. Då gäller det att polisen hinner dit i tid och att det fungerar. Hela det andra arbetet måste alltså fungera för att man ska kunna säkerställa den trygghet som vi vill att kvinnor, och för den delen män, ska ha om de är utsatta för den typ av hot och förföljelse som vi nu talar om. Det är viktigt att se det här som ett alternativ, och det är beklagligt med förseningen när det gäller den tekniska lösningen för elektronisk övervakning. Likväl tycker jag inte att det var fel att vi fattade beslut om det. Vi hade besked om att det skulle gå snabbare. Att de som kom in med anbud inte uppfyllde kraven kunde vi inte veta och rå för. Det är skälet. Sedan har vi beslutat om en rad andra åtgärder som ska fullföljas. Låt mig bara säga att det är många problem med den gemensamma bostaden. Men det är ett faktum att i många fall är det nästan uteslutet för kvinnor att vara kvar i bostaden därför att de är så hotade. Ett stort problem har vi när man måste hem till sin bostad för att hämta och reda ut saker. Många allvarliga incidenter har inträffat just i den situationen.
Anna Wallén (S)
Anf. 13 Anna Wallén (S)
Herr talman! Jag vet inte om justitieministern inte hann svara på frågan om gemensam bostad. Hon var inne på det och påbörjade lite, så jag hoppas att hon kommer att utveckla det mer i sitt sista inlägg. Det är en viktig fråga. En majoritet i Sveriges riksdag fattade ett beslut i ärendet i maj 2011 och bad regeringen att återkomma med ett lagförslag när det gäller den gemensamma bostaden. Jag tycker att det är en oerhörd viktig princip. Jag hoppas som sagt att Beatrice Ask kommer att säga mer om det i sitt avslutande anförande. När det gäller fotbojan förstår jag verkligen att det är problem med tekniken, men fortfarande tycker jag att det är bedrövligt. Man har vetat så himla länge vad som krävs; man borde ha undersökt marknaden mycket bättre. Jag tycker att det är mycket slarv från Rikspolisstyrelsen. Det som gläder mig är att regeringen tillsatt Carin Götblad som samordnare i satsningen mot mäns våld mot kvinnor. Det känns jättespännande. Jag vill kommentera en sak som jag såg på TV3 i ett nytt program som handlar om människor som blir hotade och förföljda. Där fick vi se en kvinna som förföljts av en tidigare partner i tio års tid. Han överträdde kontaktförbud efter kontaktförbud, åkte in i fängelse, kom ut och fortsatte att hota. Det är helt bedrövligt att behöva se något sådant. Jag känner, Beatrice Ask, att vi verkligen kan göra skillnad där. Avslutningsvis vill jag fråga Beatrice Ask när ett lagförslag om att det ska bli lättare att få besöksförbud i gemensam bostad kommer. Vad har justitieministern lärt sig av misslyckandet med att få fram en fotboja?
Beatrice Ask (M)
Anf. 14 Justitieminister Beatrice Ask (M)
Herr talman! Låt mig erinra om att interpellationen ju tog upp frågan om det tekniska problemet, om elektronisk övervakning har fungerat eller inte tidsmässigt. Det är det jag har tagit fram underlag på. Jag har inte alla siffror och tidsangivelser i andra frågor med mig, och jag beklagar det. Däremot har den här regeringen och jag har väldigt stor respekt för vad riksdagen fattar beslut om. Vi brukar återkommande redovisa hur vi hanterar olika uppföljningar. Situationen i anslutning till bostad och situationen framför allt för brottsutsatta kvinnor är komplex. Det är just därför som den nationella samordnaren är betydelsefull. I de situationerna måste många olika myndigheter samverka. En kvinna som har möjlighet att bo kvar i sin bostad, kanske den gemensamma bostaden, är helt beroende av att socialtjänst, skola och andra uppfyller sina åtaganden. Det finns många frågeställningar kring detta. Där tror jag att en samordnare kan göra stor skillnad. I dag är det nästan alltid så i riktigt allvarliga ärenden att man inte kan bo kvar, man kan inte ens vistas där därför att man är utsatt för trakasserier och hot, under förutsättning att den person som utövar hotet inte sitter inlåst, vilket sker av och till, och då är situationen en annan. Jag kan alltså inte svara exakt när det kommer en redovisning till riksdagen. Men låt mig säga så här: Vi är oerhört angelägna om att säkerställa att allt vad som kan göras görs för att hjälpa kvinnor i den här situationen och att hjälpa också män som utsätts för den här typen hot och trakasserier. Vi är övertygade om att det finns mycket mer att göra, och just därför är jag glad över att polis, åklagare och andra rättsliga myndigheter har strategier och handlingsplaner som vi nu noggrant följer upp för att säkerställa att vi gör bättre framöver än vad vi hittills har gjort, och då har vi ändå kommit en liten bit på vägen jämfört med många andra.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.