Egenmäktighet med barn
Interpellation 2019/20:248 av Mikael Eskilandersson (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2020-01-09
- Överlämnad
- 2020-01-10
- Anmäld
- 2020-01-14
- Sista svarsdatum
- 2020-01-24
- Svarsdatum
- 2020-01-31
- Besvarad
- 2020-01-31
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Problemen är stora i Sverige avseende att förövare till brott där barn rövas bort sällan fälls, trots att bevisning finns tillgänglig. Justeringar behövs i svensk lag, och rättssystemet behöver få stöd för att se till att barn garanteras umgänge med båda sina föräldrar.
Att tillgodose barnets behov av, och rätt till umgänge med, båda föräldrarna bör vara en självklarhet. Även enligt svensk lag och den nyligen stadgade barnkonventionen ska barn ges möjlighet att träffa båda sina föräldrar. Barnets rätt till familjeliv beskrivs i konventionens artiklar 9, 16 och 18. Trots detta leder mindre än 1 procent av anmälda brott gällande egenmäktighet med barn till fällande domar. Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, gjordes åren 2014–2018 så många som 1 800–2 000 anmälningar om att föräldrar hindrat eller omöjliggjort barns kontakt med den andra föräldern.
Lagen, som infördes år 2014 genom proposition 2013/14:120, har inte fått avsedd verkan eftersom undantag gjorts gällande den allmänna åtalsplikt som råder vid egenmäktighet med barn. I dag kan en förälder flytta långt bort från den andra föräldern inom Sveriges gränser. Barnets kontakt bryts då med den andre föräldern, och i många fall görs ingenting åt saken.
Barn behöver garanteras rätt till båda sina föräldrar. Därför behöver samhället och rättsväsendet arbeta för möjliggörande av sådan garanti.
Med anledning av detta vill jag fråga justitie- och migrationsminister Morgan Johansson:
Vilka åtgärder kommer ministern och regeringen att vidta för att se till att rättsväsendet kan bidra till att tillgodose barns behov av och rätt till umgänge med båda föräldrarna?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2019/20:248
Webb-tv: Egenmäktighet med barn
Dokument från debatten
- Fredag den 31 januari 2020Kammarens föredragningslistor 2019/20:67
- Protokoll 2019/20:67 Fredagen den 31 januariProtokoll 2019/20:67 Svar på interpellation 2019/20:248 om egenmäktighet med barn
Protokoll från debatten
Anf. 24 Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Herr talman! Mikael Eskilandersson har frågat mig vilka åtgärder jag och regeringen kommer att vidta för att se till att rättsväsendet kan bidra till att tillgodose barns behov av och rätt till umgänge med båda föräldrarna.
Barns rätt till kontakt och umgänge med båda sina föräldrar är viktig och något som samhället måste arbeta aktivt för att tillgodose. Det är dock barnets bästa som ska vara avgörande. Barns behov av och rätt till trygghet måste alltid gå först.
Straffbestämmelsen om egenmäktighet med barn riktar sig mot obehöriga ingrepp i eller missbruk av vårdnaden av barn och syftar inte till att skydda umgängesrätten som sådan. Straffansvaret vid gemensam vårdnad utvidgades den 1 juli 2014 från att omfatta enbart ett bortförande av barnet till att numera omfatta alla skiljanden, alltså även olovliga undanhållanden. Bestämmelsen om egenmäktighet med barn skyddar i första hand vårdnaden och vårdnadshavares rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Att hålla ett barn oåtkomligt för en vårdnadshavare kan bedömas som egenmäktighet med barn, om avsikten har varit att varaktigt skilja barnet från vårdnadshavaren.
Ett försenat överlämnande eller återlämnande av ett barn, eller att barnet vid vissa tillfällen inte alls lämnas för umgänge eller boende, innebär dock inte utan vidare att det är fråga om ett straffbart skiljande. Ett sådant agerande kan däremot i vissa fall i stället vara skäl för att i ett familjemål ändra i vårdnaden, boendet eller umgänget.
Åklagare hanterar ca 1 500 brottsmisstankar per år om egenmäktighet med barn, och årligen väcks ungefär 30 åtal. När bestämmelsen om åtalsprövning vid egenmäktighet med barn infördes motiverades den med att omständigheterna vid brottet ibland kan vara sådana att åtal av allmän åklagare skulle innebära ett opåkallat ingripande i privata förhållanden. Åklagarmyndigheten gjorde 2014 en granskning av tillämpningen av den särskilda åtalsprövningsregeln och kom då fram till att tillämpningen i stort sett genomgående var korrekt. Åklagarmyndigheten har därefter även tagit fram en rättspromemoria som syftar till att ge åklagare vägledning och stöd i handläggningen av ärenden som rör egenmäktighet med barn.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
I sådana här fall måste man ställa sig frågan vilka medel och metoder som är mest lämpliga för att se till att barnets bästa tillgodoses och kommer i första hand när föräldrar inte kan komma överens och hitta samförståndslösningar kring sina barn. Utöver den straffrättsliga regleringen finns som sagt verktyg i det familjerättsliga regelverket om vårdnad, boende och umgänge för att hantera sådana här situationer. Om en förälder inte följer vad som beslutats finns en möjlighet att ansöka om verkställighet. Ett beslut om verkställighet får förenas med vite, och i sista hand kan det beslutas att barnet ska hämtas. Till detta kommer de verktyg som finns inom socialtjänsten för att hantera föräldrakonflikter och andra familjerättsliga problem. Jag anser att det i första hand är i den änden som frågor om barns rätt till kontakt med båda sina föräldrar bör hanteras, inte genom utökad kriminalisering.
Anf. 25 Mikael Eskilandersson (SD)
Herr talman! Jag tackar Morgan Johansson för svaret. Jag kan börja med att konstatera att jag och Morgan Johansson har helt olika ingångsvärden i denna fråga. För mig handlar det om barnets rätt till sina föräldrar. Det är den rätten som vi måste stå upp för och värna. Den rätten kan inte bygga på att föräldern ska göra rätt. Den måste utgå från barnet och barnets behov av båda sina föräldrar. Men jag kan konstatera att Morgan Johansson i stort sett uteslutande talar om vad man som förälder kan göra för att få träffa sitt barn.
Det finns ganska många anmälningar om egenmäktighet med barn, men få leder till åtal, precis som Morgan Johansson tidigare redogjorde för. Endast 2 fall av 100 leder till åtal, vilket är mycket lågt. Det tyder antingen på att man anmäler i onödan eller att det finns något annat problem med lagen.
Vad som kanske är ännu värre än detta låga tal är att det antagligen finns ett mörkertal med föräldrar som inte orkar slåss med myndigheter eller inte tror att det är lönt. För det är faktiskt väldigt sällan lönt att som pappa försöka få rätt i en vårdnadstvist med de regler som gäller i dag.
Barnperspektivet innebär att barnets rätt till föräldrarna ska värnas. Morgan Johansson påstår att han står upp för detta. Vi fick nyss höra att barnets bästa ska vara avgörande. Men varför är det då den utestängda föräldern som ska agera och kräva att få träffa sitt barn genom verkställighet?
Om Morgan Johansson och regeringen verkligen menar allvar med att barnets rätt till sina föräldrar ska värnas är det väl myndigheterna som ska strida för barnets rätt att träffa båda sina föräldrar och värna om denna rättighet? Barnkonventionen ger också barnet rätt till familjeliv, och det ger indirekt rätten till föräldrarna.
Inte ska barnet kräva verkställighet för att få träffa sin pappa, eller menar regeringen att barnets bästa är att barnet själv ska begära detta? Hur menar regeringen att det i praktiken ska gå till för ett barn att väcka talan om barnet vill träffa sin pappa när den utestängda föräldern inte gör det? Det skulle jag gärna vilja ha en längre förklaring till.
Någon annan kan faktiskt anmäla egenmäktighet med barn. Det behöver inte vara den utestängda föräldern. Det kan vara någon annan som står barnet nära som ser att barnet far illa av att inte få träffa sin förälder, om det i det fallet är en mamma som har tagit barnet och flyttat iväg långt bort.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Att ansöka om verkställighet - om den beviljas får den förenas med vite, och i sista hand kan det beslutas om att barnet ska hämtas - är knappast någonting som kommer att gå särskilt snabbt. Under hela den tid som detta sker, innan man kommer fram till ett beslut om att barnet faktiskt ska hämtas, är barnet helt i händerna på den ena föräldern och har inte tillgång till den andra föräldern. Jag ser inte att detta lever upp till barnkonventionen och barnets rätt till båda sina föräldrar.
Är det verkligen barnets intressen som Morgan Johansson företräder när han inte vill ha ett kraftfullare ingripande från samhället?
Anf. 26 Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Herr talman! Jag skulle vilja påstå att det är precis tvärtom och att det är jag som står för barnets rätt till föräldrarna, medan Mikael Eskilandersson står för pappans rätt till barnet. Man hörde i hans anförande att det bara handlade om pappaperspektivet. Det var inte ett ord om mammaperspektivet.
Har man varit i närheten av sådana här fall förstår man att det alltid finns två sidor som man måste ta hänsyn till. Men Mikael Eskilandersson och SD ser egentligen bara pappornas intressen och pappornas perspektiv.
Jag vet också att det från den andra sidan kan finnas en del diskussioner kring vad som har föregått till exempel en separation. De kontakter som jag har med bland annat kvinnojourer gör att jag får den bilden också när det gäller vilken situation som mammorna i olika lägen kan hamna i. Man ska komma ihåg att det i en del av dessa konflikter kan finnas situationer där pappan inte har betett sig särskilt väl utan tvärtom har betett sig riktigt illa.
Vad jag säger är alltså att man faktiskt måste se till båda sidorna, både mammans och pappans sida. Men det som framför allt ska gälla är barnets rätt till sina föräldrar, inte föräldrarnas rätt till barnet. Därför utgår domstolarna alltid från barnets rätt, vilket är det korrekta.
Den andra skillnaden som jag uppfattar är att Mikael Eskilandersson inte nöjer sig med de civilrättsliga delar som finns i fråga om detta, utan här är det straffrätten som ska tillämpas. Man ska döma folk och sätta folk i fängelse.
Jag ser att det finns starka civilrättsliga möjligheter att gå fram om samarbetet inte fungerar som det ska. Om det finns en dom i botten kan den ena föräldern begära verkställighet i fråga om umgängesrätten. Om man inte finner sig i detta kan det i slutändan handla om polishämtning, även om det naturligtvis ska tillämpas bara i ytterst extrema fall. Det är snarare vitesförelägganden som vi i så fall talar om. Vitesförelägganden kan handla om 2 000-5 000 kronor per gång om en förälder inte får möjlighet att utöva den umgängesrätt som man har. Det menar jag är en ganska skarp åtgärd för att åtgärda de eventuella problem som finns.
Om det inte finns en dom kan den ena föräldern gå till domstol och kräva att barnet flyttar tillbaka, om den andra föräldern har flyttat långt bort. Man kan naturligtvis också kräva ensam vårdnad. När domstolen då prövar detta är det barnets bästa som ska vara det viktigaste.
I extrema fall kan man också använda sig av straffrätten och då enligt det lagrum som finns om egenmäktighet med barn.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Hur har utvecklingen av dessa anmälningar sett ut? Är det någonting som har accelererat? Nej, det är faktiskt snarare tvärtom. Antalet anmälningar om egenmäktighet med barn har minskat på senare år. Sedan 2014 är det en minskning med nästan 20 procent. Det kanske man också ska nämna för att nyansera diskussionen framöver.
Min uppfattning är att föräldrarna i de allra flesta fall löser detta själva. De kommer överens och ser till barnets bästa. Det är hundratusentals barn som växer upp i sammanhang där föräldrarna har separerat. I de allra flesta fall löses detta mellan dem. Men när det finns samarbetssvårigheter och när föräldrarna inte klarar av att samarbeta har vi också rättsliga verktyg som kan användas, och de är enligt min mening effektiva.
Anf. 27 Mikael Eskilandersson (SD)
Herr talman! Till att börja med vill jag säga att Morgan Johansson som vanligt tillskriver mig åsikter som jag inte har, vilket är mer regel än undantag i dessa debatter.
Om någon beter sig illa och det handlar om brott ska det givetvis utredas av polis, och det ska ge kraftfulla konsekvenser. Här handlar det dock inte alltid om att någon egentligen har betett sig illa mot i det här fallet kvinnan eller barnet. I så fall är det givetvis en helt annan sak, och då är det en polisiär fråga. När jag har debatter med Morgan Johansson känner jag att vi alltid återkommer till att män beter sig illa mot kvinnor, som att det förutsätts att män alltid är förövare.
Att jag tog pappaperspektivet beror givetvis på att det är det vanligaste exemplet. Jag skulle lika gärna kunna ta ett exempel där mamman stängs ute, för det finns sådana exempel också, men jag valde att ta ett av majoritetsexemplen. Det beror inte på att jag på något sätt värderar pappan som viktigare än mamman, men däremot värderar jag båda föräldrarna som viktiga för barnet. Att jag skulle vilja sätta folk i fängelse är väl att överdriva lite grann; däremot vill jag ha ett ingripande från samhället som gör att barnet får rätt till båda sina föräldrar, vilket borde vara det naturliga.
De regler som fortfarande gäller, eftersom förslagen i betänkandet Se barnet! dras i långbänk, gynnar ofta den som har kidnappat sina egna barn. Skrivningar om att domstolen gällande vårdnad ska ta hänsyn till hur barnet har haft det den senaste tiden finns i dag som underlag, och de gör att domstolen känner sig tvingad att tilldöma boendeföräldern vårdnaden även om barnet har bott där på grund av att föräldern stängt ute den andra föräldern. Mer rimligt vore givetvis om föräldern missgynnades av att flytta och stänga ute en annan förälder. Jag tycker att det vore bra om domstolarna i stället såg till vilken förälder som kan tillgodose barnets behov av den andra föräldern, och precis en sådan skrivning finns i Se barnet!
På lite längre sikt tycker jag att man bör se över hur just vårdnadsbiten ser ut i samband med att föräldrar flyttar. Man kan inte hindra någon att flytta, men i till exempel Danmark finns det regler som gör att boendet automatiskt går över till den kvarvarande föräldern om någon flyttar mer än 8 mil, vill jag minnas. Nu ska man ju minnas att Danmark är ett mycket mindre land än Sverige och att möjligheten att flytta inom Sverige och stänga ute en förälder är enormt mycket större eftersom man kan skapa ett avstånd som gör det i princip omöjligt att ta sig dit på mindre än ett halvt dygn. Hur regeringen har behandlat inrikesflyget har inte heller direkt underlättat för människor att ta sig kors och tvärs i Sverige.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Barnkonventionen ger barnet rätt till familjeliv, och med det ska barnet ha rätt till sina föräldrar. Men som jag ser det hänvisar regeringen alltså barn till att be sin pappa att ansöka om verkställighet. Är det verkligen regeringens barnperspektiv - att de barn som inte har en förälder som orkar slåss mot myndigheterna inte heller ha ska rätt till båda sina föräldrar?
Anf. 28 Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Herr talman! Det sätt man uttrycker sig på avslöjar ofta ganska tydligt vilken ingång man har, och min ingång är barnets rätt till föräldrarna. Mikael Eskilanderssons ingång är pappans rätt till barnet, nästan alldeles oavsett vad som har hänt. Jag påstår också att vi har effektiva civilrättsliga verktyg, nämligen att man går till domstol om det inte fungerar. Där har vi möjlighet till vitesföreläggande, och det kan bli en dom som handlar om att föräldern i det läget måste flytta tillbaka eller begära ensam vårdnad. Då kommer domstolen att utgå från barnets bästa, och det kommer att vara vägledande.
Nej, jag tror att detta handlar om Mikael Eskilanderssons vilja att i varje läge använda straffrätten när man i stället kan komma fram till bättre och mer effektiva resultat genom att använda sig av civilrätten. Jag tror också att det handlar om ett perspektiv som ensidigt ser till pappans rättigheter och där man inte tar hänsyn till mammans situation. Jag menar att man hela tiden måste se båda sidorna i detta läge.
Anf. 29 Mikael Eskilandersson (SD)
Herr talman! När det gäller att utnyttja rättssystemet och det straffrättsliga systemet skulle vi egentligen vilja lyfta ut vårdnaden och låta det innefatta mycket mer medling än rättsprocess. I stället skulle man kunna använda medling på det sätt som man använder det i både Norge och Finland för att få föräldrarna att komma överens. Jag vet att jag och Morgan Johansson inte har riktigt samma ingångsvärde där. Jag anser ju att man borde kalla in i princip alla föräldrar till den här formen av medling när de flyttar isär, för att de på ett snabbt och smidigt sätt kunna komma överens om vem som egentligen ska ha hand om barnet, var barnet ska bo och så vidare - för att undvika att det blir processer.
Avslutningsvis vill jag i alla fall uppmana Morgan Johansson att snarast genomföra det som utredningen föreslår i Se barnet! Sedan skulle jag gärna se att man gick längre med att även titta på hur våra grannländer har gjort i andra fall. De har faktiskt föregått med väldigt goda exempel på flera områden där det känns som att Sverige ligger långt efter. Vi har inte alls de förutsättningar för män och kvinnor att bli föräldrar som både Norge och Finland har i dagsläget. Det finns en betydligt mer jämställd politik i våra omgivande länder, och då är det ju märkligt att man som regering i Sverige kallar sig feministisk. Det är faktiskt barnets rättigheter vi borde värna.
Anf. 30 Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson (S)
Herr talman! Nästan alla internationella undersökningar visar väl att Sverige är ett av världens mest jämställda länder. Frågar man en del av de kvinnoorganisationer som till exempel jobbar mot mäns våld mot kvinnor vilken modell man ska välja för de här situationerna tror jag inte heller att man får något större medhåll om att det är bättre modeller i andra länder. Svaret blir i alla fall inte att man ska gå i den riktningen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Sedan har jag inga invändningar mot en ökad användning av medling, utan jag vill också se det. Det ligger ju i förslaget från utredningen, och vi arbetar med det förslaget. Men för att lösa sådana här situationer anser jag att det är framför allt civilrätten man ska använda sig av. Där har vi effektiva rättsmedel, och vi ser till att så att säga utveckla den och använda de verktyg som finns till exempel när det handlar om vitesföreläggande.
Vi jobbar vidare med utredningens förslag, och vi får se om vi under den här mandatperioden kommer att kunna lägga fram förslag för att genomföra reformer på det här området.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.