Dumpade fartyg med kemiska stridsmedel
Interpellation 2025/26:178 av Elsa Widding (-)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2025-11-20
- Överlämnad
- 2025-11-21
- Anmäld
- 2025-11-25
- Svarsdatum
- 2025-12-05
- Besvarad
- 2025-12-05
- Sista svarsdatum
- 2025-12-05
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
Under andra världskriget tillverkades stora kvantiteter kemiska stridsmedel (CWA, chemical warfare agents) som var inneslutna i bomber och granater för att kunna användas i kriget. Lyckligtvis kom nästan inga kemiska vapen till användning under kriget, trots att både den allierade och den tyska sidan hade byggt upp en stor arsenal av dessa vapen.
När kriget tagit slut fanns det därför stora kvaliteter överbliven CWA (kemiska stridsmedel) som behövde tas om hand och oskadliggöras. Vid konferensen i Potsdam 1945 beslutades att all CWA skulle förstöras, varpå ammunitionen med kemiska stridsmedel dumpades i havet. Ammunitionen lastades ombord på otjänliga tyska krigsfartyg, som drogs ut till havs och därefter sänktes på djupt vatten.
Inom Skagerrak är två platser kända, djupområdena utanför norska Arendal samt inom den svenska ekonomiska zonen cirka tio sjömil väster om Måseskär.
Helcom (Helsinki Commission, Baltic Marine Environment Protection Commission) har utrett dumpningen av CWA till havs och uppskattat att det handlar om närmare 300 000 ton CWA inklusive metallvikten på de fyllda bomberna.
Regeringen gav 1991 Sjöfartsverket i uppdrag att utreda dumpningen av CWA på svenska vatten. Utredningen visade på två dumpningsområden lokaliserade på den svenska kontinentalsockeln, ett sydost om Gotland (Gotlandsdjupet) och ett i djupområdet väster om Måseskär. Även om dumpningen av de 28–30 vraken cirka tio sjömil väster om Måseskär utanför Orust alltid varit offentlig kännedom var det inte förrän i början av 90-talet som det uppmärksammades i Sverige. Av alla kemiska stridsmedel som producerades under andra världskriget var senapsgasen den vanligaste.
Huvuddelen av fartygen tros inte ha innehållit kemiska stridsmedel, men två av de större fartygen misstänks ha varit Monte Pascoal och Schwabenland, vilka tros ha varit lastade med ungefär 20 000 ton kemiska stridsmedel. Efter att området först uppmärksammandes i och med Laurins arkivstudie 1991 har området undersökts vid ett flertal tillfällen, och en lång rad analyser har genomförts.
Analyser av sedimentet i området utanför Måseskär har visat på förhöjda arsenikhalter och spår av nedbrytningsprodukter av senapsgas. Precisionen på vrakens positioner har sedan 90-talet förbättrats, och exakta positioner på vraken som ligger på 190–250 meters djup finns tillgängliga. Spridningen av CWA och/eller nedbrytningsprodukter från dessa är oklar men kan vara stor och kan öka i takt med att ammunitionen och fartygen rostar sönder.
Havs- och vattenmyndigheten har sedan 2016 beställt ett antal utredningar som genomfört provfisken i området för att ta reda på om, var och i hur höga koncentrationer kemiska stridsmedel återfinns i fisk och skaldjur i närområdet runt vraken. Hittills har kemiska stridsmedel återfunnits i både fisk och skaldjur i närheten av flera vrak. Genom ett antal studier har myndigheten försökt få en övergripande bild av vilka vrak i området som sannolikt är källor till spridning av kemiska stridsmedel.
I en rapport beställd av Havs- och vattenmyndigheten 2022 detekterades spår av kemiska stridsmedel vid 37 procent av biotaproverna och vid 27 procent av sedimentproverna.
Havs- och vattenmyndigheten har också utrett olika alternativ för bärgning av fartygen. Dessa har presenterats i en studie från 2023. Av studien framgår att det är tekniskt möjligt att bärga fartygen, men studien konstaterar att bärgning av kemiska stridsmedel på denna skala och från dessa djup inte har genomförts tidigare. För bärgning uppskattas kostnaden till mellan 2,2 och 84 miljarder kronor, och då tillkommer kostnader för förberedande undersökningar. Man har även tittat på andra metoder som innefattar övertäckning eller att sänka fartygen genom att underminera havsbottnens bärighet.
Slutsatserna från rapporten 2022:10, som är beställd av Havs- och vattenmyndigheten, är följande:
– Vid vrakområdet har flera undersökningar visat på spår av kemiska stridsmedel både i sediment och hos biota fångad i direkt närhet till utpekade vrak. De aktuella kemiska stridsmedlen har samtliga varit typer som uppvisar låg spridning, vilket antyder att flera delar av det större vrakområdet är kontaminerade.
– Spår av nedbrytningsprodukter har i denna studie detekterats hos räka, havskräfta och pirål. I tidigare studier har även spår hittats i rödtunga från vrakområdet, vilket innebär att ämnena förekommer i flera nivåer av näringsväven.
– Bland de fem vrak som undersöktes under 2021 års provfiske visade de yttre vraken, BAL172 och BAL173, på flest arter där ämnena detekterades samt högst koncentrationer av kemiska stridsmedel i både biota och sediment. De yttre delarna av vrakområdet med de högsta koncentrationerna kan därför ses som en källa till kemiska stridsmedel.
Jag vill därför fråga klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari följande:
- Anser ministern att Sverige bör vidta åtgärder i syfte att minska spridningen av dessa kemiska stridsmedel till det omgivande havsområdet, och vilka åtgärder kan i så fall bli aktuella?
- I det fall regeringen inte anser att åtgärder för att minska spridning bör vidtas, hur ser ministern på det faktum att trålning tillåts i det aktuella området?
- Hur ser ministern på Havs- och vattenmyndighetens agerande i ovan nämnda fråga, det vill säga anser ministern att myndigheten tar ansvar för problemen och vidtar erforderliga åtgärder?
- Hur ser regeringens prioritering ut mellan politiska klimatåtgärder och den här typen av miljökatastrofer i Sverige?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:178
Webb-tv: Dumpade fartyg med kemiska stridsmedel
Dokument från debatten
- Fredag den 5 december 2025Kammarens föredragningslistor 2025/26:46
- Protokoll 2025/26:46 Fredagen den 5 decemberProtokoll 2025/26:46 Svar på interpellation 2025/26:178 om dumpade fartyg med kemiska stridsmedel
Protokoll från debatten
Anf. 45 Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
Herr talman! Elsa Widding har frågat mig om jag anser att Sverige bör vidta åtgärder för att minska spridningen av dumpade kemiska stridsmedel till det omgivande havsområdet och vilka åtgärder som i så fall kan bli aktuella. Elsa Widding har även frågat mig hur jag, om regeringen inte anser att åtgärder bör vidtas för att minska spridning, ser på det faktum att trålning tillåts i sådana områden. Slutligen har Elsa Widding frågat mig om jag anser att Havs- och vattenmyndigheten tar ansvar för problemen och vidtar erforderliga åtgärder och hur regeringens prioritering ser ut mellan arbetet med klimatåtgärder och den här typen av miljökatastrofer i Sverige.
Under åren 2018–2027 pågår en särskild satsning för att bättre hantera miljöfarliga vrak runt Sveriges kust. För 2025 har regeringen avsatt 40 miljoner kronor på anslaget 1:4 Sanering och återställning av förorenade områden, det så kallade saneringsanslaget, inom utgiftsområde 20 Klimat, miljö och natur för just denna typ av arbete.
Inom ramen för detta arbete har Havs- och vattenmyndigheten analyserat riskerna med de miljöfarliga vrak i svenska vatten som är fyllda med kemiska stridsmedel. Provfisken och sedimentprovtagningar visar att vraken är en källa till spridning av kemiska stridsmedel till både sediment och fisk och skaldjur. Myndigheten har därför utrett om det är tekniskt möjligt att sanera vrak fyllda med kemiska stridsmedel på sådant stort djup. Havs- och vattenmyndighetens beräkningar visar att kostnaderna för att sanera alla i dag kända vrak från kemiska stridsmedel ligger mellan 2 miljarder och 80 miljarder kronor, med stora risker för människor och miljö vid ett sådant arbete.
Man har därför bedömt att det i dagsläget är bättre att använda tillgängliga resurser för att sanera de vrak som innehåller stora mängder olja. Satsningen för att hantera de mest miljöfarliga vraken runt om i svenska vatten har hittills resulterat i att elva vrak har sanerats på 770 ton olja, med goda effekter för natur- och djurliv.
I det specifika vrakområde väster om ön Måseskär som Elsa Widding lyfter fram och där det sker läckage till sediment och marina organismer pågår trålning i viss omfattning. Havs- och vattenmyndigheten arbetar för närvarande med att utveckla åtgärder för att minska spridning av kemiska stridsmedel från dumpningsplatserna. Bland annat övervägs åtgärder för att begränsa aktiviteter i området.
Regeringen prioriterar miljöarbetet för att motverka och begränsa effekter av föroreningar, till exempel för att minska spridning av PFAS i miljön inom ramen för saneringsanslaget. De beräknade kostnaderna för att hantera dumpade stridsmedel är i mångmiljardklassen och svåra att hantera, vilket visar på de ekonomiska fördelarna av att förhindra miljöförstöring och föroreningar snarare än att hantera konsekvenserna av dem i efterhand. Detta är också bakgrunden till regeringens klimatarbete och visar på vikten av att begränsa både klimatförändringar och miljöföroreningar.
Anf. 46 Elsa Widding (-)
Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.
Under andra världskriget tillverkades en stor mängd kemiska stridsmedel, och efter kriget samlades cirka 300 000 ton ihop, framför allt från Tyskland, och lastades på uttjänta krigsfartyg som sedan sänktes på olika ställen, däribland utanför Måseskär och i Gotlandsdjupet. Ryssarna släppte bara bomberna rätt ned i vattnet.
Problemet är att dessa senapsgasbomber, liksom fartygen, nu rostar sönder och att det finns en ström runt fartygen på ungefär tre knop som gör att de åker ut. Det är heller inte helt ovanligt att fiskarna får upp dessa bomber i sina nät. Precis som ministern säger blir fisken dessutom förorenad, så den vill vi inte att människor får i sig.
Det finns också risk för en större miljökatastrof om en bomb briserar och drar med sig resten, och precis som ministern säger är det ett svårt projekt att ta hand om detta. Men om det skulle bli den katastrof vi är rädda för kommer det att få enorma konsekvenser för hela Skagerrak, Kattegatt och även Nordsjön, så det är ingen liten fråga.
Jag blir därför lite orolig när man säger att man i stället ska bärga oljan. Det är givetvis jätteviktigt att minska spridningen av PFAS och att sanera olja, men det är en helt annan fråga. Här pratar vi om en tickande miljöbomb.
Jag har lite svårt att förstå de 40 miljonerna, för redan 1992 visste man att det fanns senapsgas på havsbottnen i detta område, och 2015 kom Sjöfartsverket med en rapport om det. År 2016 Och 2017 hittades de kemiska stridsmedlen Clark 1 och Clark 2 i biota, och Havs- och vattenmyndigheten publicerade en rapport 2018. Det kom en ny rapport 2019. År 2022 gjordes ett stort provfiske som visade att fisken var påverkad, och 2023 kom den rapport ministern nämnde om en eventuell bärgning. Då kom man fram till att det var tekniskt möjligt och att det fanns ett antal olika sätt att göra det på. Givetvis föreligger explosionsrisk vid bärgning. Men andra länder har klarat det, så varför är regeringen så handlingsförlamad?
Rapporten pekar, liksom ministern sa, på att det handlar om 2–80 miljarder. Men pengar kan inte vara ett problem eftersom regeringen fullständigt strösslar pengar på klimatåtgärder som inte har någon som helst betydelse för klimatet eller den globala temperaturen. Klimatåtgärderna bidrar snarare till en enorm miljöförstöring, och det ska vi prata om i en senare interpellationsdebatt.
Att rädda planeten handlar om att minska miljöförstöringen runt om i världen och att hjälpa människor ur fattigdom. Det är det absolut bästa vi kan lägga pengarna på.
Nu gäller det att ta hand om detta arv från andra världskriget innan det bidrar till att starta nya krig. Vi måste städa upp efter andra världskriget för att minska risken för framtida miljökatastrofer.
Främst påverkas organismer som lever i vrakens närområde genom att de tar upp de ämnen som slutligen hamnar på våra tallrikar. Även om läckagen inte är akuta i dag är frågan hur lång tid vi har på oss om inget görs. Kan vi ens veta när gränsvärdena överskrids och i vilken takt det kommer att ske? Hur kan vi veta att en större olycka inte kommer att inträffa?
Anf. 47 Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
Herr talman! Det gäller att lyssna noga på svaret. Regeringen har ansvar för vissa delar av arbetet. Det är regeringen som bestämmer hur mycket medel vi lägger i budgeten till exempelvis sanering. Ledamoten vet mycket väl att det föregås av en diskussion med samtliga samarbetspartier, och då har vi landat i en viss summa. Den summan går sedan över till Havs- och vattenmyndigheten, som utifrån denna summa bedömer vilka åtgärder som är mest relevanta att genomföra och vilken kapacitet man har utifrån tillgängliga medel.
Det är alltså inte så att regeringen bestämmer att olja är viktigare att sanera än kemiska stridsmedel. Så fungerar det inte, och jag menar att regeringen inte heller bör bestämma vilka vrak som är känsligast och bör saneras. Däremot kan regeringen såklart prata med Havs- och vattenmyndigheten om vilka ytterligare verktyg man anser behövs för att man ska lyckas ta hand om exempelvis kemiska stridsmedel.
Det som har hänt är inte att regeringen i stället för att sanera kemiska stridsmedel har valt att sanera olja för att vi tycker att klimatet är viktigare än miljön, utan det som har hänt är som sagt att myndigheten har utrett om det är tekniskt möjligt att sanera de vrak som är fyllda med kemiska stridsmedel och landat i att kostnaden för att sanera dem ligger på mellan 2 miljarder och 80 miljarder kronor. Då bedömer man att det är bättre att använda de resurser som finns i budgeten för saneringsanslaget till att sanera de vrak som man kan sanera.
Jag har följt med på en sanering för att se hur arbetet går till. Den gången var det sanering av ett vrak med olja, och det är väldigt tuffa arbetsförhållanden och en tuff miljö. Det är insatser som medför stora risker både för de människor som genomför insatserna och för miljön. När man sanerar river man också på olika sätt upp en plats som är förorenad, och det är ett komplext arbete.
När man kollar på de miljarder som går till hanteringen av sådana här utmaningar ska man lyfta fram att det också är viktigt att se till att minska den här typen av föroreningar, som fortfarande sker och som sker hela tiden. Jag menar då inte specifikt kemiska stridsmedel i svenska vatten utan snarare andra typer av föroreningar som också kräver sanering för att vi ska kunna fiska vår fisk och äta våra skaldjur.
Vi kommer att behöva arbeta på båda sätt, inte bara med sanering utan också med att förebygga spridningen på olika sätt. Där finns en utmaning, och vi diskuterar med olika partier hur man ska gå till väga med satsningarna.
Slutligen, herr talman, vill jag nämna att 80 miljarder, som arbetet med sanering av kemiska stridsmedel maximalt skulle kosta, absolut inte är den mängd pengar som regeringen satsar på klimatet. Hela min klimat- och miljöbudget för detta år är exempelvis 19,6 miljarder kronor. 80 miljarder kanske låter lite, men det är väldigt många olika typer av satsningar som ska omfattas av de medel som läggs ut.
Anf. 48 Elsa Widding (-)
Herr talman! Jag måste säga att 80 miljarder i relation till den risk som man eliminerar inte är någonting om man jämför med klimatbudgeten på 19 miljarder, som bara är pengar i sjön.
Tyskland, till exempel, har bärgningsoperationer på lös ammunition. Om vi skulle stå inför katastrofen – vad skulle det då kosta? Jag tror inte ens att det går att mäta i pengar.
Stridsgaserna spetsades ofta med arsenik, vilket ytterligare kan förorena miljön kring dumpningsplatserna; det kan vara bra att få det sagt. Metallbehållarna kommer som sagt inte att hålla för evigt. I Norge har man samma problem. Där har man en annan bevakning, så jag vet inte exakt vilka åtgärder som har vidtagits där, men det kanske regeringen borde titta lite på. Det här är en pågående process, så även om det inte läcker så mycket i dag har vi ingen kontroll på när vi når ett kritiskt läge.
En intressant sak är hur den här frågan hänger ihop med andra saker som regeringen stöttar. Jag tänker på de planerade vindkraftsparkerna ute i Skagerrak. Vindkraftverken ska vara 350 meter höga och byggas på pråmar som ska förankras med kättingar och ankare. Har regeringen funderat på vad som skulle hända om en sådan pråm skulle dragga? Det finns absolut inget bärgningsfartyg som skulle kunna hålla emot. Vad händer om det blåser rätt in mot Måseskär? Det skulle vara en totalkatastrof. Tänker ministern på det? Vad skulle hända då? Det skulle bli en gigantisk explosion.
Det gäller nog för ministern att fundera över om hon ska godkänna vindkraftverken eller försöka få stopp på utbyggnaden. Om man nu inte har tänkt sanera måste man verkligen göra allt för att inte riva upp det här området. Ett hett tips är att så fort som möjligt lägga frågan om vindkraftsparker på hyllan.
Det händer att fiskare skadas när de kommer i kontakt med senapsgasen, som i verkligheten är en segflytande massa, när behållarna följer med upp i fiskenätet. Det här är en kamp mot klockan. Behållarna har 80 år på nacken i dag, och höljena eroderar och förgiftar havsmiljön.
Jag vill gärna säga något om fisket, som är så otroligt viktigt i det här området. Västkustfisket krymper hela tiden, och vi vill inte slå ut fisket. Det är det värsta vi skulle kunna göra, speciellt i dessa dagar när fisket är viktigare än någonsin. Fisket måste öka.
Vindkraften borde vara fullständigt otänkbar av flera anledningar, bland annat för att den hindrar fisket. Om man så bara skulle acceptera hälften av de vindkraftsutbyggnader som är planerade längs västkusten skulle man slå ut fisket. Det skulle bli noll och ingenting, för det går inte att tråla om det bara är en distansminut mellan de här stora betongfundamenten. I det läge vi i dag befinner oss, med en regering som vill dra in oss i krig, behövs verkligen fisket mer än någonsin.
Anf. 49 Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
Herr talman! Vi kan självklart ha en diskussion om att ledamoten inte tycker att vi borde godkänna havsbaserade vindkraftverk, om att vindkraften är farlig för vår havsmiljö eller om hur den påverkar vår fiskenäring.
Men låt mig återgå till frågan om sanering och tydliggöra det hela. Jag tycker, herr talman, att ledamoten lite grann insinuerar att regeringen väljer att prioritera klimat och olja framför sanering av kemiska stridsmedel och miljö. Jag vill verkligen vara tydlig med att det inte är så. Regeringen prioriterar inte sanering av olja av klimatskäl i stället för att fokusera på kemiska stridsmedel.
Det skulle vara ganska klurigt för vilken minister som helst att gå in och detaljreglera hur myndigheten ska bedöma vilka vrak som ska saneras och inte. Det beror på att vi i Sverige har en ordning där ministrarnas ansvar är utformat på ett annat sätt än att man går in och gör sakmässiga bedömningar. Det är någonting som myndigheterna gör själva med sina experter, som anställs för sin kompetens inom fältet. Det är inget som jag som minister ska ägna mig åt, för det vore ministerstyre.
Däremot kan man såklart föra en dialog med myndigheten och fråga: Är det endast pengar som gör att ni inte sanerar de vrak som innehåller kemiska stridsmedel? I så fall är det en pengafråga, och då kan jag lyfta upp den i nästa budgetförhandling och diskutera med mina kollegor i regeringen. Är det här en fara som vi vill komma åt, eller är det en bedömning som görs av andra skäl, exempelvis att de vrak som innehåller kemiska stridsmedel finns på ett så stort djup att det är praktiskt väldigt svårt att lyckas med det?
Jag kan som minister till exempel ta initiativ till samarbete med länder som har ett sådant här arbete, som ledamoten nämner. Det finns exempel på länder som jobbar med det här och där det verkar fungera. Då är det självklart relevant för oss att prata med dem och se hur de har arbetat med frågan.
Jag tycker att detta är en intressant diskussion, och jag vill tacka ledamoten för att hon uppmärksammar mig på den här problematiken. Det regeringen gör för att motverka detta är helt enkelt att vi arbetar genom saneringsanslaget, där det finns pengar att tillgå för myndigheten för sanering. Sedan gör man från myndighetens sida bedömningen av vilka vrak som ska saneras utifrån de tillgängliga resurserna.
Anf. 50 Elsa Widding (-)
Herr talman! Bra, ministern! Jag hör mellan raderna att ministern faktiskt skulle kunna tänka sig att göra någonting åt det här. Välkommen till mitt nya parti Ambition Sverige, om ministern tar frågan på allvar!
Det låter också lite som om Havs- och vattenmyndigheten skulle kunna begära pengar för det här ändamålet och göra någonting åt detta.
Jag har läst alla utredningar som jag har kommit över. I den senaste utredningen jag läste visar man till och med hur det här skulle kunna göras och tar upp fyra olika alternativ. Men jag blir ändå orolig, för sedan blir det stopp. Och nu får vi höra det här om 40 miljoner. Det är inte alls i proportion till vad som behövs, och det känns inte som att regeringen tar detta på allvar.
Jag vet att tyskarna gör väldigt mycket, och norrmännen är också på väg. Jag hoppas att Sverige följer efter.
Återigen: Fisket är så viktigt att vi inte vill ha en katastrof. I den tid vi nu lever i är vi helt beroende av fisket.
Jag tycker inte att det är ansvarstagande att bygga vindkraftsparkerna, för det kommer att slå ut fisket helt och hållet. Det är klart att vi har vårt jordbruk, men det tar tid. Fisket kan öka. Bara västkustfiskarna kan försörja 5 miljoner människor med mat, och det går att öka väldigt snabbt till betydligt större mängder. Under andra världskriget var fisk faktiskt det enda som inte var ransonerat.
Jag förstår att det här är en otroligt svår fråga, men jag tycker att vi måste ta ett större ansvar för de miljöfrågor och tickande miljöbomber som vi har i Sverige. Jag kommer att fortsätta att debattera dem så länge jag får möjlighet.
Anf. 51 Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L)
Herr talman! Jag vill som miljöminister lyfta fram att det finns många sätt att engagera sig för den svenska miljön och den svenska naturen och i hur vi ska se till att den står stark och klarar sig undan både föroreningar, global uppvärmning och andra miljöhot som våra hav och vatten möter i dag.
Man behöver inte gå med i ledamotens parti för att påvisa ett sådant engagemang. Exempelvis har mitt parti, Liberalerna, sedan början av 1900-talet drivit dessa frågor, tagit ansvar för svensk miljö, skyddat nationalälvar och kämpat för att vi ska bygga kärnkraftverk i stället för kolkraftverk så att vi kan ta ansvar för vår miljö.
Det finns många sätt att engagera sig i miljöpolitiken och miljöfrågorna, som är oerhört viktiga. Jag kan vara väldigt tydlig med att jag själv tycker att de hamnar i skymundan när klimatfrågan är så oerhört debatterad och diskuterad, inte minst i denna kammare.
Jag uppskattar alltid när ledamöterna läser rapporter och tar initiativ till interpellationsdebatter om miljöpolitik och om hur vi ska värna den fantastiska miljö som vi har i Sverige.
Att vi har miljöfarliga vrak i våra svenska vatten vet vi. Det finns ungefär 17 000 vrak, varav några bedöms vara särskilt farliga. 300 bedöms vara miljöfarliga, varav cirka 30 utgör en akut miljöfara. Regeringen kommer att fortsätta att verka för att vi ska sanera, och vi tar ansvar för dem.
Vilka vrak som ska prioriteras och saneras är det inte regeringen som bedömer, utan det gör Havs- och vattenmyndighetens experter. Jag tycker att detta är en lämplig ordning och att det är så det ska gå till, men jag kommer självfallet att prata med myndigheten så som jag alltid gör om många olika frågor, till exempel havsvind och fiske men också sanering.
Jag uppskattar som sagt att ledamoten uppmärksammar mig på frågan om kemiska stridsmedel.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.