Dopningslaboratoriets framtid
Interpellation 2008/09:508 av Lilja, Lars (s)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2009-05-13
- Inlämnad
- 2009-05-13
- Besvarad
- 2009-05-26
- Sista svarsdatum
- 2009-06-01
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 13 maj
Interpellation
2008/09:508 Dopningslaboratoriets framtid
av Lars Lilja (s)
till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)
Svensk idrott bedriver ett framgångsrikt antidopningsarbete. Sverige har skrivit på Europarådets konvention mot dopning och var aktivt i bildandet av World Anti-Doping Agency (Wada). En viktig del av arbetet mot dopning är de dopningskontroller som RF:s dopningskommission genomför varje år. I Ds 2002:4 Handlingsplan mot dopning inom idrotten föreslogs att målet skulle vara 4 500 genomförda kontroller 2005. Detta mål nåddes aldrig. År 2004 och 2005 genomfördes drygt 4 000 kontroller för att sedan sjunka till dagens resultat med ca 3 500 genomförda kontroller de senaste åren. Orsaken till detta är att anslaget till idrottens arbete mot dopning inte ökat samtidigt som testerna blivit dyrare att genomföra. Det beror på mer komplicerade analysmetoder som kräver mer avancerad utrustning på dopningslaboratoriet på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Eftersom antalet dopningsprover stannat på 3 500 per år innebär det att dopningslaboratoriet har ekonomiska problem. För att dopningslaboratoriet ska få ha kvar sin ackreditering hos Wada krävs att man gör ett visst antal analyser per år samt att laboratoriet håller en viss minimistandard när det gäller analysmetoder.
För att Sverige ska behålla sin tätposition i världen när det gäller antidopningsarbetet är det viktigt att vi har ett av Wada ackrediterat laboratorium. Med den nuvarande utvecklingen när det gäller antal tester och ökade kostnader för dessa är dopningslaboratoriets existens hotad.
Avser statsrådet att vidta några åtgärder för att Sverige även i fortsättningen ska kunna ha ett av Wada ackrediterat dopningslaboratorium?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:508
Webb-tv: Dopningslaboratoriets framtid
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:124 Tisdagen den 26 majProtokoll 2008/09:124 9 § Svar på interpellation 2008/09:508 om dopningslaboratoriets framtid
Protokoll från debatten
Anf. 41 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Lars Lilja har frågat mig om jag tänker göra något för att Sverige även i fortsättningen ska kunna ha ett av Wada ackrediterat dopningslaboratorium.
I sin interpellation tar Lars Lilja upp det mycket viktiga arbetet mot dopning inom idrotten. Regeringen ger årligen betydande resurser till antidopningsarbetet inom idrottsrörelsen, vilket har bidragit till att Riksidrottsförbundets antidopningsverksamhet håller hög internationell nivå. Det är Riksidrottsförbundet självt som bestämmer vilket antal tester som behöver göras för att upprätthålla denna höga nivå. Enligt förbundets återrapportering till regeringen genomfördes 3 600 tester under 2008. Utöver stödet till idrottsrörelsens antidopningsarbete ger regeringen även ett riktat stöd till den forskningsverksamhet och den informations- och rådgivningsverksamhet som bedrivs vid dopningslaboratoriet respektive dopningsjouren vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge.
Jag har besökt och fört samtal med företrädare för såväl laboratoriet som jouren i Huddinge och Riksidrottsförbundets dopningskommission, detta för att informera mig om den samlade nationella verksamheten. Jag är medveten om de ökade krav som ställs på laboratorier för ackreditering av Världsantidopningsbyrån, Wada. Kostnaderna för ackrediterade laboratorier ökar i takt med att den medicinska och tekniska vetenskapen ger nya möjligheter att analysera och avslöja bruk av inom idrotten förbjudna dopningspreparat. Vid de samtal som jag förde vid mitt besök förra året informerades jag om laboratoriets utveckling som inkluderar såväl en tillväxtpotential som den hotbild som Lars Lilja beskriver i sin interpellation.
På Riksidrottsstämman i Visby förra helgen gavs Riksidrottsstyrelsen i uppdrag att kontakta regeringen i frågan om bildandet av en fristående nationell antidopningsorganisation. Jag förklarade mig beredd att föra dialogen med idrotten vidare för att finna den bästa lösningen för antidopningsverksamheten i Sverige.
I den idrottsproposition som regeringen överlämnade till riksdagen i februari föreslog vi att statens mål för stödet till idrotten kompletteras med ett mål för elitidrott. I det ingår att på olika sätt verka för att svenska idrottare ska ges bättre förutsättningar att utvecklas och bli ännu bättre i sin idrott. En viktig del i detta arbete är även att säkerställa att de internationella tävlingarna så långt det är möjligt är fria från dopning och annat fusk.
För att möjliggöra detta krävs att fler nationer och idrotter utvecklar sina antidopningsprogram. Jag anser därför att det är viktigt att det runt om i världen finns tillräckligt många dopningslaboratorier som håller en hög och jämn standard i sina analyser av dopningsprover. Genom Riksidrottsförbundets och regeringens mångåriga och starka engagemang har Sverige en ledande ställning internationellt i arbetet mot dopning. Vi ska på inget sätt underskatta värdet av att ha ett nationellt dopningslaboratorium för att kunna behålla vår ledande ställning internationellt. Jag följer utvecklingen och är beredd att verka för att vi även i framtiden kan upprätthålla denna ställning.
Anf. 42 Lars Lilja (S)
Fru talman! Jag får i det här fallet tacka idrottsministern för ett ambitiöst och ganska bra svar på min interpellation.
Vi kan vara helt överens om att antidopningsarbetet är en viktig ingrediens i idrottens arbete mot fusk och de skadeverkningar som är väl kända när det gäller användandet av dopningspreparat. Det är också i viss mån sant att det är betydande resurser som avsätts för antidopningsarbetet. Det är om jag minns rätt drygt 20 miljoner. Problemet är att den summan har varit konstant under ett antal år. Det gör att det indirekt blir en besparing på arbetet, eftersom kostnaderna ständigt ökar.
Jag vill också säga att det är en sanning med modifikation att idrotten själv bestämmer hur många prov man ska genomföra. Antidopningsgruppen får en klumpsumma i sin budget, och för det ska man genomföra verksamheten. Visst kan man säga att det är Riksidrottsstyrelsen som bestämmer hur stor den summan ska vara. Jag vet att de gärna har velat nagga den lite grann i kanten för att använda till andra ändamål inom idrottsrörelsen. Samtidigt har regeringen genom regleringsbrevet möjlighet att styra det här. Jag skulle önska att man styrde upp det ännu lite mer, även om vi i många stycken pratar om en fri och oberoende idrott.
Idrottsministern talade om Wada. Det är naturligtvis oerhört viktigt att Sverige är aktivt i det arbetet. Det har vi varit under ganska lång tid. Vi har i det sammanhanget undertecknat det samarbetet, och vi har ratificerat koden för antidopningsarbetet. Som idrottsministern säkert känner till är det en ny kod som gäller nu, i princip från den 1 januari. Det kommer att bli en del förändringar under våren.
Koden är bra på det sättet att den förtydligar idrottarens ansvar och antidopningsorganisationernas ansvar. Men den ställer också större administrativa krav på antidopningsgrupperna. Man ställer större krav på idrottaren. De allra största kraven gäller den så kallade vistelserapporteringen. Elitidrottarna ska till de nationella och internationella antidopningsorganisationerna redovisa vecka för vecka var de befinner sig. Det här jobbet är grannlaga. Det ställer ganska stora krav på administrationen i den nationella antidopningsorganisationen. Det är naturligtvis bra, samtidigt som det kräver mer tjänster och mer tid för att hantera detta. Så länge budgeten inte ökar kommer det tyvärr att ta resurser från möjligheten till provtagningar.
När det gäller de Wadaackrediterade laboratorierna har man en minimigräns. Minst 3 000 prov ska man göra per år för att få behålla sin ackreditering. Nu har vi sett att det tyvärr har stannat upp vid ungefär 3 500. För ett antal år sedan satte vi i den Ds som jag själv hade förmånen att leda arbetet i upp en målsättning att man skulle vara uppe i 4 500 prov. Som bäst var man uppe i 4 000, men nu är man på väg nedåt. Det här är naturligtvis egentligen grunden till dopningslaboratoriets bekymmer. Jag skulle önska att jag kunde vara säker på att idrotten fick mer resurser, så att man kunde fortsätta sin provtagningsverksamhet på ett bra sätt.
Anf. 43 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Jag uppskattar Lars Liljas engagemang. Jag vet också att Lars Lilja sitter i RF:s antidopningskommission, som jag tror att den heter.
Det var som sagt en debatt också på RF:s stämma i Visby för en vecka sedan, där jag i mitt tal sade att jag välkomnade en dialog med Riksidrottsstyrelsen och förbundet, och SOK naturligtvis, om antidopningsfrågorna. Jag har också förstått att man kommer att ta kontakt från deras sida för att följa upp de här frågorna.
Jag vill minnas att det är runt 23 miljoner kronor som går till antidopningsverksamheten. Men när jag fick interpellationen fick jag också anledning att ställa en del egna frågor för att se hur prognosen egentligen ser ut. Det är också väldigt intressant. Lars Lilja säger att det har minskat. Det var en topp för ett par år sedan med runt 4 000 tester. Nu har det gått tillbaka till runt 3 600, som det var åren dessförinnan. Det var till och med ännu lägre under 90-talet. Vi har ändå legat på en hög nivå, skulle jag vilja säga, med en betydande marginal till den gräns på 3 000 tester som Wada har satt upp. De uppgifter jag har fått visar att prognosen för 2009 fortfarande ligger på 3 600 tester. Det finns alltså ingen oro just nu.
Lars Lilja sade också att RF har ett eget ansvar beroende på vilken nivå man vill lägga sig på. Jag vet inte om det sker diskussioner när det gäller Svenska Friidrottsförbundet, som har valt att utföra testerna på ett annat laboratorium och inte på dopningslaboratoriet och jouren i Huddinge, som Karolinska universitetssjukhuset har. De har naturligtvis själva på Karolinskas sida ett stort intresse av att behålla laboratoriet och forskningen och därmed också de internationella kontakter som nu finns.
Bildandet av en fristående nationell antidopningsorganisation är en fråga som är gemensam för idrottsrörelsen och regeringen. Hur den kommer att se ut vet vi ännu inte, men jag välkomnar de kontakter som jag har förstått kommer att tas från Riksidrottsförbundets sida. Jag utgår från att vi senast under hösten kommer att inleda de samtalen.
Anf. 44 Lars Lilja (S)
Fru talman! Jag tackar idrottsministern för kommentarerna. I och med att Sverige har skrivit under Europarådets konvention mot dopning och Unescos konvention mot dopning och också som sagt är en aktiv deltagare när det gäller Wadas arbete är det här inte enbart ett ansvar för idrottsrörelsen. Det är ett tydligt delat ansvar mellan idrottsrörelsen och ländernas regeringar. Därför är det viktigt att regeringen ser till att antidopningsorganisationerna har anslag som gör att man fortsatt kan bedriva den verksamhet man har nu och allra helst gör den ännu effektivare än den är i dag.
Som jag sade tidigare är ett av de stora problemen naturligtvis att Wadas nya regelverk ställer större krav på antidopningsorganisationerna när det gäller administrationen av vistelserapporterna. Därför är det sannolikt så att man har stannat upp någonstans kring de 3 600 testerna, som jag naturligtvis skulle önska vore ännu fler. Jag skulle dessutom önska att vi kunde ta tester på betydligt lägre nivå bland idrottarna, för där tror jag att det är minst lika stor risk att man använder de olagliga preparaten. Svensk elitidrott är extremt förskonad. Det är sannolikt så att det är ytterst få, om ens någon, på den svenska absoluta elitnivån som använder otillåtna medel, tack vare det effektiva arbete som idrotten har bedrivit under en ganska lång tid. Jag önskar att man från regeringens sida kunde tillskjuta mer medel, så att det här arbetet kunde bedrivas effektivare.
Det här med friidrotten är lite trist. Det känner jag inte igen. Alla prover som tas via Riksidrottsförbundets antidopningsorganisation analyseras av labbet i Huddinge. Sedan kan det vara så att en del enskilda idrottsförbund gör egna tester. Då kan man naturligtvis välja att göra det någon annanstans.
Vi tycker att det är bra i interpellationssvaret att man kommer in på diskussionen om en fristående organisation, något som också har diskuterats länge. Det är inte så att koden explicit kräver att man ska ha en fristående organisation för antidopningsarbetet. Däremot är det naturligtvis en viktig fråga för trovärdigheten.
Det här kommer att bli ett ganska grannlaga arbete. En fristående organisation kräver sannolikt större resurser. Det kommer att behövas en egen administration. Det kommer sannolikt att bli dyrare.
En annan oerhört intressant diskussion om man ska vara fristående blir vilket uppdrag organisationen kommer att få. Det är alldeles tydligt att man vill att informationsdelen ska ligga kvar på RF, och det är helt okej. Där har man ingen polisiär uppgift. Däremot är det en god idé att man har en fristående organisation som genomför provtagningen, de "polisiära åtgärderna" och åtalen gentemot de idrottsutövare som åker fast i dopningskontroller. Då undrar jag om ministern i de här sammanhangen har funderat på hur det här ska organiseras och vilka ekonomiska resurser som här kan krävas för att den fristående organisationen ska kunna jobba på ett bra och trovärdigt sätt.
Anf. 45 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Lars Lilja talar om det delade ansvar som regeringen och idrottsrörelsen - och riksdagen, kanske man får säga - har. Jag vill bara på alla sätt göra klart att vi inte har några som helst avsikter att abdikera från det här ansvaret, utan antidopningsfrågorna är i hög grad levande, inte minst i de diskussioner som vi för med idrotten med det internationella engagemang vi har med Wada. Wada firar för övrigt sitt 10-årsjubileum i år och har förlagt detta jubileum till Sverige och Stockholm i början av december. Jag är säker på att Lars Lilja och jag kommer att träffas även där.
Sedan finns, som Lars Lilja var inne på, den öronmärkning på 23 miljoner kronor via RF-anslaget som går till antidopningsarbete. Om det här är en summa som behöver höjas får vi ta en diskussion med idrotten längre fram, framför allt efter sommaren då vi ska diskutera budgeten men också regleringsbrev.
Jag gjorde som sagt ett besök på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge och på dopningslaboratoriet förra året för att studera laboratoriet närmare, vilket alltid är intressant, men också för att föra ett samtal om hur man ser på framtiden. De frågor man tog upp där stämmer väl överens med den bild som Lars Lilja ger i sin interpellation.
Besöket visade också, vilket Lars Lilja säger, att det glädjande nog är mycket ovanligt med det i sammanhanget märkliga uttrycket "positiva resultat". Det är ju inte positivt om man får ett positivt resultat här. Det är alltså få som är dopade. Det är naturligtvis ett gott betyg till idrottsrörelsen själv att man lyckas hålla rent, att man har höga ambitioner och att man har en hög moral. Då är det också naturligtvis viktigt att man inte på något sätt sviktar i detta, men det finns inga som helst signaler om att så skulle ske.
Den nya elitsatsningen, de pengar som nu kommer att satsas via anslaget och LOK-stödet till elitsatsningen, visar ju också tydligt att det är viktigt att fortsätta satsa på eliten för att vi ska få fram framgångsrika idrottsmän och -kvinnor inom alla sporter. Då är naturligtvis detta med att idrotten är ren en avgörande fråga för trovärdigheten och för att vi ska kunna behålla vårt goda rykte också internationellt.
Anf. 46 Lars Lilja (S)
Fru talman! Jag delar i stort idrottsministerns mening här. Jag hoppas att vi tillsammans kan jobba vidare så att vi faktiskt kan stärka idrottens antidopningsarbete.
Vad gäller den diskussion som vi var inne på tidigare, om den fristående organisationen, visar det sig att dopning är betydligt vanligare i idrottsliknande miljöer. Enligt STAD-projektet, som är iscensatt nu, där man tittar på hur det ser ut på gymmen runt om i Stockholms stad, finns det en del tecken som tyder på att upp till var femte ung man som tränar på de här gymmen använder anabola steroider. Det är klart att det här är idrottsliknande miljöer som tyvärr kan spilla över på idrotten. Det här kanske är en annan del av dopningsproblematiken. Den hör ihop med idrotten och med folkhälsan. Den hör också i någon mening ihop med justitieministerns område, det vill säga grov brottslighet.
Jag tror att det kanske vore välgörande om kulturminister Adelsohn Liljeroth satte sig ned med justitieminister Ask och folkhälsominister Larsson och funderade lite grann på de här frågorna i ett övergripande perspektiv. Kanske kunde man fundera lite grann på något slags gemensam strategi för hur man ska hantera de här frågorna. De hör ihop, och de här illegala drogerna finns i alla de här tre miljöerna. Jag tror att det vore bra om man kunde samordna det arbetet. Jag tror att alla skulle tjäna på det. Det är här den intressanta diskussionen om hur den fristående organisationen ska fungera kommer in. Jag tror att det vore en god idé, faktiskt. Det är något som jag rekommenderar idrottsministern att göra.
Anf. 47 Lena Adelsohn Liljeroth (M)
Fru talman! Som Lars Lilja säger är det svårt att föregripa hur den framtida organisationen ska se ut. Men det är intressant att Lars Lilja tar upp just det danska exemplet. Jag kunde läsa om det för ett eller två år sedan och har också haft kontakter med min kollega Beatrice Ask för att se om det här är någonting som skulle kunna fungera i Sverige. Nu ser ju situationen i Danmark lite annorlunda ut, men vi kan säkert lära oss en del av deras arbete. I den här organisationen är det självfallet naturligt att vi också tar med folkhälsoaspekterna, Maria Larsson och det arbete som bedrivs kring ANT, alltså alkohol, narkotika och tobak, och det engagemang som finns där.
Det finns ju inte några tvångsmedel i Danmark heller, utan det handlar om frivilliga överenskommelser som gymmen kan göra med laboratorier. Sedan finns det naturligtvis alltid möjligheter - det finns det också här i Sverige - för ett gym att stänga av en person som man misstänker använder sig av droger. Man kan också naturligtvis göra en polisanmälan om man tror detta.
Jag är väl medveten om att det här är ett bekymmer på många gym även här i Sverige. När vi väl sätter oss ned här efter sommaren och börjar diskutera det framtida antidopningsarbetet tycker jag precis som Lars Lilja att det är självklart att vi måste se det här ur flera aspekter, och då kommer även folkhälsoaspekterna och kanske också gymmens roll och möjliga ansvar in.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.