Diskrimineringslagstiftningens effekter på jämställdheten i arbetslivet
Interpellation 2007/08:362 av Ahlberg, Ann-Christin (s)
Interpellationen är besvarad
- Inlämnad:
- 2008-02-01
- Anmäld:
- 2008-02-12
- Besvarad:
- 2008-02-21
- Sista svarsdatum:
- 2008-02-22
Interpellationen
den 1 februari
Interpellation
2007/08:362 Diskrimineringslagstiftningens effekter på jämställdheten i arbetslivet
av Ann-Christin Ahlberg (s)
till integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp)
Nu kommer oroande tecken på att den borgerliga regeringens förslag till ny diskrimineringslagstiftning blir ett bakslag för jämställdheten. De tidigare reglerna för att arbetsplatser med fler än 10 anställda varje år ska upprätta en jämställdhetsplan ändras till att gälla dem med fler än 25 anställda och vart tredje år.
Detta får exempelvis stora effekter på mindre företag inom den mansdominerade verkstadsindustrin. Bland LO-förbundet IF Metalls arbetsplatser kommer omkring 1 600 färre företag att beröras av lagen, vilket är mycket olyckligt för jämställdheten.
Med anledning av detta vill jag ställa följande fråga:
Vilka initiativ vill jämställdhetsministern ta för att motverka att regeringens förslag till ny diskrimineringslagstiftning blir ett bakslag för jämställdhetsarbetet på de svenska arbetsplatserna?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2007/08:362
Webb-tv: Diskrimineringslagstiftningens effekter på jämställdheten i arbetslivet
Dokument från debatten
Protokoll från debatten
Anf. 114 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Tack, jämställdhetsministern, för svaret! Jag måste börja med att säga att jag inte delar Nyamko Sabunis uppfattning att det inte är någon risk för bakslag för jämställdheten så länge den borgerliga regeringen är i regeringsställning.
Vi har ju erfarenhet från den här tiden av hur mycket ni har försämrat för kvinnor. Jag tänker bland annat på a-kassan. Det slår oerhört hårt mot just kvinnor. Nyamko Sabuni gjorde inte något alls för att motverka det. Eller hon har kanske inte kunnat förstå hur ojämställd a-kassan har blivit till kvinnors nackdel, eller så har hon kanske inte fått gehör för det i regeringen.
Nu ser vi nästa steg. Nu är det vårdnadsbidraget, som kommer att slå extra hårt mot kvinnor. I tisdagens interpellationsdebatt blev det väldigt tydligt från den borgerliga sidan att det är just mammor som ska ha vårdnadsbidrag och ta ansvar för familj och barn för 3 000 kronor i månaden.
Ni drog tillbaka en handlingsplan för jämställda löner och en möjlighet att lagstifta om heltid, något som är extra bra för just jämställdheten och speciellt för kvinnor.
Vi socialdemokrater kan alltså inte känna oss säkra på att den regering som jämställdhetsministern företräder ska arbeta för jämställdhet. Vi är snarare väldigt oroliga för jämställdheten med den borgerliga regeringen.
Men åter till svaret. Utifrån vilka erfarenheter bedömer regeringen att jämställdhetsarbetet inte blir lidande av dessa förändringar? Det blir ju färre företag som behöver ha jämställdhetsplaner. De behöver inte heller upprättas lika ofta som i dag.
Enligt det nya förslaget ska bara företag med minst 25 anställda vara skyldiga att upprätta jämställdhetsplaner. I dag går gränsen vid tio. Det innebär att väldigt många fler företag inte kommer att behöva göra jämställdhetsplaner, trots att bara var tredje arbetsgivare i dag uppger att de har aktuella planer.
Skulle det inte vara bättre att jobba för att fler företag ska ha jämställdhetsplaner?
Förslaget att undanta alla företag med mindre än 25 anställda får stora effekter på mindre företag inom den mansdominerade verkstadsindustrin. Jag kan ge ett exempel.
Bland LO-förbundet IF Metalls mansdominerade arbetsplatser kommer omkring 1 600 färre företag att beröras av den nya lagen. Det innebär en halvering av antalet företag som behöver upprätta jämställdhetsplaner. Är det bra?
Det är 1 600 färre företag bara när det gäller IF Metalls arbetsplatser. Dessutom säger var tredje arbetsgivare redan i dag att de inte har jämställdhetsplaner. Är inte det ett bakslag för jämställdhetsarbetet?
Planen ska inte heller behöva tas fram varje år. Regeringen anser att det räcker med vart tredje år. Motivet är att man ska minska företagens administrativa börda. Men är det inte bättre att göra något som man tycker är svårt lite oftare? Då är det lättare att lära sig. Man förbättrar också sina kunskaper, och det går faktiskt lättare nästa gång, eftersom det då inte har gått så väldigt lång tid sedan förra gången. Ska det gå tre år mellan varje jämställdhetsplan är det inte ens säkert att samma personal finns kvar inom företaget. Blir det då lättare för företagen att göra jämställdhetsplaner?
Anf. 115 Ann-Christin Ahlberg (S)
Herr talman! Ann-Christin Ahlberg inleder sitt inlägg med att prata om a-kassan. Jag skulle vilja säga att det är väldigt komiskt när Socialdemokraterna är i opposition. Allt som de har gjort förut och som regeringen i dag också gör är fruktansvärt för många människor. A-kassan har sänkts av Socialdemokraterna tidigare. Deltidsstämplandet har begränsats i olika omgångar av Socialdemokraterna.
Jag föreslår att Ann-Christin Ahlberg läser LO-tidningen för några nummer sedan. Där står det exakt vad Socialdemokraterna gjorde med samma motivering som denna regering. Att ha för långa ersättningstider för deltidsstämplande leder till att arbetsgivare inte alltid erbjuder kvinnor de heltidsjobb som kvinnorna vill ha, eftersom staten ersätter kvinnorna med det som saknas på deras deltid.
När det är högkonjunktur på arbetsmarknaden är det naturligt att göra denna typ av förändringar. Vi ska nämligen uppmuntra kvinnorna, stimulera till att de faktiskt går upp i arbetstid. Det finns jobb. Vi ser också trenden att det är flera som får heltid. Många kommuner slår sig nu för bröstet och säger att det går att få ihop det bara man vill. Den viljan har nu skapats. Jag är inte alls orolig för de kvinnor som Ann-Christin Ahlberg oroar sig för.
Det fanns tvärtom anledning att vara orolig över att kvinnorna inte kunde ha en heltidsinkomst som de kunde försörja sig på utan var beroende av staten eller kommunerna. I det här fallet kommer de upp i arbetstid. Det är det som vi måste eftersträva. Jag hoppas att Ann-Christin Ahlberg håller med om det.
När det gäller aktiva åtgärder eller upprättande av planer är det så att den här lagen, precis som den vi snart kommer att lämna, ålägger alla arbetsgivare att arbeta aktivt för jämställda arbetsplatser, för arbetsplatser där likabehandling gäller.
Den lag som vi snart ska lämna säger att arbetsgivare med färre än tio anställda inte behöver upprätta planer. Men också de arbetsplatserna har skyldigheten att jobba för jämställda löner och jämställda arbetsplatser.
Det här arbetet kommer att fortgå, och jag utgår från att arbetsgivarna arbetar med det dagligen, åtminstone regelbundet.
Upprättandet av själva planen är en metod för vissa arbetsgivare, som man kan använda sig av. Det är en metod som vi politiker har hittat på och som vi ålägger ett antal arbetsgivare att använda. Men det kan finnas många olika metoder. Jag utgår från att arbetsgivarna kommer att hitta dessa metoder därför att arbetsgivarna vet att det är förbjudet med lönediskriminering. Arbetsgivarna vet att JämO när som helst kan besöka deras arbetsplatser och se till att få denna redovisning.
Att arbeta för jämställda löner måste inte nödvändigtvis gå hand i hand med upprättande av planer. Det finns säkert andra sätt och metoder att jobba med det. Det är det som jag hoppas att arbetsgivarna ska kunna utveckla.
Jag är rädd att upprättandet av dessa planer har tagit alldeles för mycket tid och varit för krångligt. Det är därför som bara en tredjedel av arbetsgivarna som har haft skyldighet att upprätta de här planerna har gjort det. Frågan kan inte bara vara: Hur ska vi göra för att de ska upprätta dem? Jag tycker också att det finns en skyldighet att vi tänker: Är det rimligt med regelverk som den som åläggs dem anser vara orimliga att leva upp till? Då måste vi hitta enklare sätt och se till att arbetsgivarna kan leva upp till de regler och lagar vi har.
Jag ska utvärdera hur de aktiva åtgärderna fungerar. Vi får väl se om upprättandet av planer är det som har skapat jämställdhet eller om det är det konkreta arbete som man gör på arbetsplatserna som är ännu viktigare.
I vårt regelförenklingsarbete har alla myndigheter fått svara på: Hur kan man förenkla regelverket för arbetsgivare på era områden? Och det här var det som JämO inkom med, att här kan man göra förändringar - visserligen inte vart tredje år, de sade vartannat år - och framför allt ska det kombineras med sanktioner. Också det ska utredas. Vilken typ av sanktioner ska vi införa för att se till att arbetsgivare lever upp till lagen?
Anf. 116 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Jag förstår att Nyamko Sabuni inte förstår helheten med a-kassans regelsystem. A-kassans regelsystem är kanske svårt att sätta sig in i i detalj. Om hon hade känt till det tror jag att hon hade reagerat på ett annat sätt. Jag antar att kunskapen inte är tillräckligt stor i den frågan.
I den fråga som vi diskuterar nu som handlar om jämställdhetsplanerna har man i många olika tidningar haft uttalanden. Många har varit kritiska i denna fråga. Flera kritiker befarar att jämställdhetsarbetet på arbetsplatserna försvagas om regeringens förslag klubbas. Det händer mycket på tre år vad gäller personalomsättning och löneutveckling som man inte ser om kartläggningen sker så sällan, säger Eva Nordmark, ordförande i SKTF. Vi vet till exempel att arbetsgivare har en tendens att ge nyanställda kvinnor lägre löner än nyanställda män. Det kan man i värsta fall inte komma åt förrän tre år senare.
JämO som är en statlig myndighet som övervakar att kvinnor och män har lika rättigheter varnar också för att arbetet med jämställdheten kan försvagas och beklagar faktiskt förslagen. Planerna - om de görs på rätt sätt - fungerar bra, säger Jämställdhetsombudsmannen.
Kommunal har i ett uttalande sagt: Det är inte ens värt att kallas jämställdhetspolitik.
Ordföranden för ST skriver en artikel i deras tidning. Hon säger att det är ett feltänk att utöka arbetsgivare som slipper lönekartläggning.
I LO-tidningen kan man läsa att TCO och LO kritiserar förslaget och är oroliga för ett bakslag för jämställdheten. De tycker att det definitivt inte är bra att tidigare regler som gäller arbetsplatser med fler anställda än tio ska ändras till att gälla för arbetsplatser med mer än 25 anställda och vart tredje år. Det viktigaste är ju, säger de, att det lokala förebyggande arbetet ska pågå. Risken är att en förskjutning sker från ett lokalt fackligt förebyggande arbete till en domstolsprövning av redan inträffad diskriminering. Det kan ändå inte vara något att föredra. Det bästa sättet man kan arbeta på måste vara nära och lokalt med ett förebyggande arbete för ökad jämställdhet.
Här i riksdagen har talmannen en referensgrupp för jämställdhet och bjuder in ledamöter och anställda på frukostmöte. Det är ett mycket bra initiativ. I onsdags var det ett frukostmöte som handlade om kön, makt, statistik, karriärer och barriärer. Där föreläste Anita Göransson som är professor i genus och särskild utredare i utredningen Kvinnor och män på maktpositioner. Det var en mycket intressant föreläsning. Jag kan verkligen rekommendera Nyamko Sabuni att läsa lite om vad hon anser och har kommit fram till.
När jag ställde frågan till henne om vad hon tyckte att det nya förslaget hade för betydelse för jämställdheten sade hon att det var direkt förödande för jämställdheten, speciellt att öka antalet anställda för företag som ska slippa lönekartläggning. Det här är människor som dagligen jobbar med de här frågorna, som forskar och tittar på det i detalj. De måste ändå ha väldigt stor kunskap. Jag har stort förtroende för att hon har rätt. Så det är inte bara vi socialdemokrater som kritiserar förslaget.
Anf. 117 Ann-Christin Ahlberg (S)
Herr talman! Jag är fortfarande övertygad om att det är de aktiva främjande åtgärderna som leder till jämställdhet och inte upprättandet av planer. Och jag är fortfarande övertygad om att arbetsplatserna själva kan hitta sätt att jobba med de aktiva åtgärderna och dokumentera dem för att följa upp att de lever upp till lagen. Om det nu är så förödande, var har alla dessa röster varit när det har visat sig att bara en tredjedel av arbetsgivarna har genomfört de här planerna? Varför har man inte skrikit högt om att jämställdheten drabbas på det sättet?
Jag tror att det bästa arbetet sker lokalt på arbetsplatserna och att de kan hitta metoder. Man kan jämföra med anonymiserade ansökningar. Vi har bett ett antal myndigheter att använda sig av den metoden, men vi låter andra myndigheter använda egna metoder, hitta på egna metoder att rekrytera utan att diskriminera. Jag är övertygad om att vi kommer att få se att det finns flera sätt att jobba med den här typen av frågor än bara det som vi politiker vid något tillfälle listar ut. Det är det jag menar med de här handlingsplanerna.
Vi har hittat ett sätt att jobba med främjande åtgärder på arbetsplatserna, men det betyder inte att det är det enda sättet. Nu ser vi till att arbetsgivare med färre antal anställda kan hitta på ett eget sätt att jobba med främjande arbete. I stället för att ägna tiden åt att fylla i planerna kan de hitta andra enklare sätt att jobba på, eftersom det är mindre arbetsplatser. Men för de större arbetsplatserna tror jag att den här typen av handlingsplaner kan vara bra.
Det återstår också att se när vi utvärderar de här metoderna att arbeta på. Vi ska utvärdera dem. Skulle det visa sig att det här är det mest revolutionerande sättet att jobba för jämställda löner då får vi väl i så fall tänka över saken.
Men just nu är det också viktigt att komma ihåg att lika viktigt som det är med jämställda löner är det viktigt att det finns företag som utvecklas, som kan äga sig åt sitt företagande, anställa människor - också kvinnor - och sedan kunna jobba för de främjande åtgärderna. Ju fler regelverk vi har, ju färre som startar företag desto svårare blir det för människor att komma ut på arbetsmarknaden. Därmed blir jämställdhetsarbetet ännu mer lidande.
Det måste ändå vara så att ekonomisk självständighet är grunden för jämställdheten. Vi måste skapa förutsättningar för jämställdhet men också ge utrymme för företagen att kunna växa.
Anf. 118 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Nyamko Sabuni säger i svaret att vår kunskap om i vilken utsträckning just upprättandet av planerna verkligen leder till ökad jämställdhet på arbetsplatserna är alltför begränsad. Om kunskapen för regeringen är alltför begränsad om jämställdhetsplaner, varför lägger man ett sådant här förslag innan man tar reda på mer? Varför tillsätter man inte en utredning innan, eller tar till sig den forskning och de kunskaper som finns? Är det inte bättre att man innan man lägger ett sådant här förslag tar till sig vad de som jobbat med det här säger, de som forskat kring det och har stora kunskaper, och ger forskarna möjlighet att forska kring detta?
Jag undrar också vad Nyamko Sabuni menar med aktiva åtgärder och frågor om jämställdhetsplaner. Att det ska utredas förstår jag. Men det är ju efter att det förslag som nu ligger har verkställts. Man kan undra hur det kommer att bli. Då kommer man kanske att se ett negativt svar, som jag tror att det kommer att bli.
Det är faktiskt ett bra verktyg att arbeta med planerna som bland annat innehåller lönekartläggningar och en handlingsplan för jämställda löner. De företag som redan i dag arbetar väl med jämställdhet har helt andra förutsättningar att klara det också utan en handlingsplan. Men det finns ju de som inte ens jobbar med jämställdhetsplaner och inte vill jobba med jämställdhet, för de vill inte se det, de vill inte få kunskap. De vill helt enkelt inte. Då gör man det alldeles för enkelt för de arbetsgivare som inte tycker att det är viktigt att jobba med jämställdhet.
Anf. 119 Ann-Christin Ahlberg (S)
Herr talman! I lagrådsremissen står det att dessa åtgärder ska utvärderas under mandatperioden. Jag lovar Ann-Christin Ahlberg att jag inte kommer att sitta tolv år senare, om man nu förlorar valet, och säga: Ja, hade vi bara vunnit ett val till så hade vi gjort detta. Det kommer jag inte att säga.
Vi ska utvärdera dessa aktiva åtgärder under mandatperioden, och i så fall är det knappast den nya lagen som ska utvärderas. Den lär ju knappast ha hunnit sätta några spår, utan det är det som har varit som ska utvärderas. Därmed kommer vi att ha bra kunskaper om exakt vad det är som fungerar.
Vi måste, återigen, se skillnaden mellan aktiva åtgärder och planerna som upprättas för att se till att de aktiva åtgärderna fungerar. Jag tror nämligen inte att detta måste göras i form av planer. Jag tror att man kan följa upp om ens arbete fungerar också på andra sätt.
Dessa sätt måste arbetsgivarna själva kunna komma på. De vet att de ska följa lagen. De vet att de inte får lönediskriminera. De vet att JämO kan komma när som helst och kontrollera deras arbetsplatser, och framför allt kan de anställda anmäla sina arbetsgivare om de upptäcker eller anser att det finns lönediskriminering.
Man måste alltså leva upp till lagen i alla fall. Det måste inte ske i form av upprättande av planer. Men det är viktigt att ni ändå ser skillnaden mellan aktiva åtgärder och upprättande av planer. Jag är inte alls orolig för att planerna ska minska jämställdheten. Jag är mer orolig för att man i så fall inte har aktiva åtgärder på sina arbetsplatser. Men av JämO, som kontrollerar dessa arbetsplatser, kan vi i så fall lära oss hur pass bra det fungerar, snarare än att planen ska tala om för oss om aktiva åtgärder fungerar eller inte.
Anf. 120 Nyamko Sabuni (Fp)
Herr talman! Hillevi Larsson har frågat mig om svensk lag gäller för svenska Internetföretag även om de förmedlat varan från bolag utanför Sverige och, om så inte är fallet, om jag tänker ta några initiativ till åtgärder. Hon har också frågat vad jag gör för att informera om gällande regler och stärka konsumenternas rättigheter vid handel över Internet.
Som konsument lockas man dagligen att ingå olika avtal eller köpa olika produkter och tjänster. Då är det viktigt att det finns information om konsumentens rättigheter och att det finns ett regelverk som skyddar mot oseriösa försäljare och försäljningsmetoder.
När det gäller handel på Internet finns utförliga regler i distans- och hemförsäljningslagen som ger konsumenterna ett bra skydd. Om ett svenskt företag erbjuder varor till svenska konsumenter gäller lagen även om varan förmedlats från ett företag från ett annat land. Väljer konsumenten att köpa en vara från ett annat land inom EU kan han eller hon känna sig trygg, eftersom alla EU-länder har infört regler om konsumentskydd vid distansförsäljning som grundar sig på ett EU-direktiv. Direktivet är ett minimidirektiv, vilket betyder att EU-länderna kan införa ett bättre konsumentskydd, men det betyder också att de måste ha åtminstone den skyddsnivå som anges i direktivet.
Konsument Europa, som ingår i EU-nätverket European Consumer Centre och som är en del av Konsumentverket, tillhandahåller omfattande information om handel över Internet, både inför ett köp och när något har gått fel efter köpet. Hos Konsument Europa kan konsumenterna även få personlig rådgivning. Dessutom har både Konsumentverket och Tullverket information på sina hemsidor om vad som gäller vid Internethandel.
Men även privata aktörer arbetar för att göra Internethandeln säkrare. Exempelvis har Pricerunner tagit initiativ till att tillsammans med bland andra Konsumentverket, Konsumenternas bank- och finansbyrå och Allmänna reklamationsnämnden ta fram kriterier för märkning av e-handelssidor.
Jag anser att det finns ett bra regelverk som tillvaratar konsumenternas intressen och att det finns mycket information att tillgå. Om ett Internethandelsföretag inte följer reglerna eller har felaktig information på sin hemsida kan konsumenten anmäla detta till Konsumentverket som är tillsynsmyndighet. Det finns även ett konsumentskyddssamarbete på europeisk nivå, Consumer Protection Cooperation System. Via det kan Konsumentverket och KO begära hjälp av andra länders konsumentskyddsmyndigheter när svenska konsumenter drabbas av utländska företag som bryter mot konsumentskyddsregelverket när de säljer till konsumenter i Sverige.
