Diskriminering av lesbiska par vid assisterad befruktning
Interpellation 2008/09:130 av Brink, Josefin (v)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2008-11-18
- Inlämnad
- 2008-11-18
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2008-11-26
- Sista svarsdatum
- 2008-12-02
- Besvarad
- 2008-12-09
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 18 november
Interpellation
2008/09:130 Diskriminering av lesbiska par vid assisterad befruktning
av Josefin Brink (v)
till socialminister Göran Hägglund (kd)
En kartläggning av landstingens erbjudande om assisterad befruktning som SKL gjort visar att vissa landsting fortfarande behandlar heterosexuella par förmånligare än lesbiska par.
I 17 landsting erbjuds mellan två och sex försök till vanlig patientavgift och ingen skillnad görs mellan lesbiska och heterosexuella. I Östergötland får lesbiska par däremot betala 3 000 kronor för max två inseminationsförsök medan heterosexuella par enbart betalar patientavgift för ett obegränsat antal försök. I Västernorrland, Västerbotten och Jämtland måste lesbiska par själva först bekosta tre inseminationsförsök hos privat vårdgivare för 8 000 kronor per gång. Först om dessa försök misslyckas erbjuder landstingen assisterad befruktning i form av IVF (in vitro-fertilisering). Heterosexuella par har däremot rätt till tre inseminationsförsök till patientavgift. Att landstingen har regler som missgynnar lesbiska par i förhållande till heterosexuella strider mot diskrimineringsförbudet i lag (2003:307) om förbud mot diskriminering.
Det finns även stora skillnader mellan landstingen när det gäller möjligheten för lesbiska par att dela på inseminations- och IVF-försök. Enligt en dom från Uppsala tingsrätt den 22 oktober 2008 har en kvinna i ett lesbiskt par som nekats att dela försöken med sin partner utsatts för direkt diskriminering.
Med hänvisning till vad som anförts vill jag ställa följande fråga till socialministern:
Vilka åtgärder avser ministern att vidta med anledning av det som anförts om landstingens diskriminering av lesbiska par när det gäller assisterad befruktning?
Debatt
(9 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2008/09:130
Webb-tv: Diskriminering av lesbiska par vid assisterad befruktning
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2008/09:45 Tisdagen den 9 decemberProtokoll 2008/09:45 13 § Svar på interpellation 2008/09:130 om diskriminering av lesbiska par vid assisterad befruktning
Protokoll från debatten
Anf. 96 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Josefin Brink har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta med anledning av det som anförts om landstingens diskriminering av lesbiska par när det gäller assisterad befruktning.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen är målet för hälso- och sjukvården en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet.
Vårt sjukvårdssystem är uppbyggt enligt principen att det är sjukvårdshuvudmännen som ansvarar för att erbjuda invånarna en god hälso- och sjukvård. Det är sjukvårdshuvudmännen som självständigt finansierar och beslutar hur de organiserar och bedriver vården inom sitt område. De bestämmer hur mycket resurser som ska avsättas för exempelvis behandlingar av ofrivillig barnlöshet och under vilka förutsättningar sådan vård ska ges.
Det kan därför, precis som för andra vård- och behandlingsmetoder, se olika ut i olika delar av landet. Exempelvis kan kostnaderna för assisterad befruktning och reglerna om antal erbjudna behandlingar variera mellan olika sjukvårdshuvudmän.
Hur bör då prioritering av dessa behandlingar ske inom hälso- och sjukvården? Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ges företräde till vården. I samband med att dessa principer infördes i hälso- och sjukvårdslagen redovisade regeringen vissa allmänna riktlinjer för prioriteringarna som riksdagen har ställt sig bakom. Riktlinjerna utgår från patientens behov av vård.
Bedömningen av vem som ska få tillgång till assisterad befruktning ska, liksom andra prioriteringar inom hälso- och sjukvården, göras med utgångspunkt i dessa riktlinjer. Grundtanken är att det är huvudmännen som är mest lämpade att göra de prioriteringar av resurserna som behövs för en bra vård.
Enligt lagen om förbud mot diskriminering är diskriminering som har samband med sexuell läggning sedan år 2005 förbjuden inom hälso- och sjukvården. Den som anser sig ha blivit utsatt för diskriminering kan vända sig till Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning, HomO. Ombudsmannen ska se till att reglerna följs och ska genom bland annat rådgivning medverka till att den som utsatts för diskriminering kan tillvarata sina rättigheter.
Ombudsmannen kan också föra talan i domstol för en enskild som anser sig ha blivit diskriminerad. För närvarande pågår två processer i domstol som rör insemination. Jag förutsätter att sjukvårdshuvudmännen noga följer utgången i dessa mål och i förekommande fall vidtar relevanta åtgärder.
Anf. 97 Josefin Brink (V)
Fru talman! Jag ber att få tacka ministern för svaret. Det är ingen hemlighet att Kristdemokraterna och Vänsterpartiet står väldigt långt ifrån varandra i synen på homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Kristdemokraterna har såvitt jag kan minnas varit emot varenda reform som har syftat till att undanröja diskriminering av homosexuella, bisexuella och transpersoner.
Så var det också den gången som vi här i riksdagen 2005 beslutade att lesbiska par skulle få rätt till assisterad befruktning. Då var Göran Hägglunds parti ute och argumenterade med ett väldigt stort engagemang för att den rätten inte skulle ges till lesbiska par. Dessbättre var Kristdemokraterna i minoritet den gången, och lagen gick faktiskt igenom.
I dag är högste ansvarige ministern för hälso- och sjukvården en kristdemokrat. Det kanske är en förklaring till att svaret på min fråga ser ut som det gör, men jag tycker knappast att det är någon ursäkt.
Det var nämligen en uttalad ambition med den här lagstiftningen att lesbiska par skulle beredas möjligheter till assisterad befruktning på samma villkor som heterosexuella. Lagen antogs dessutom, som ministern också påpekar i sitt svar, i samband med att förbudet mot diskriminering på grund av sexuell läggning i hälso- och sjukvården infördes.
Att det nu visat sig att flera landsting, tvärtemot lagstiftarens ambitioner, tillämpar helt olika regelverk och taxor för heterosexuella och lesbiska borde faktiskt få den ansvarige ministern att reagera. Det är inga små skillnader vi pratar om. Vi talar här om en prisskillnad för en och samma behandling vid en och samma klinik på mellan 1 000 och 2 600 procent. Medan ett heterosexuellt par betalar en patientavgift på mellan 250 och 300 kronor för en assisterad befruktning betalar ett lesbiskt par mellan 3 000 och 8 000 kronor för exakt samma behandling.
Att ansvarig minister väljer att bemöta en så flagrant och systematisk diskriminering med att hänvisa till att det går bra att göra en anmälan till HomO får mig att undra om det ändå inte är Göran Hägglunds personliga åsikter om lesbiska föräldrar som spökar.
Det här handlar faktiskt om att landstingen är skyldiga att följa lagen. Om det hade uppdagats att ett antal landsting i Sverige tillämpar högre taxor för att behandla exempelvis afrikanska invandrare, synskadade eller medlemmar av Missionskyrkan har jag väldigt svårt att tro att ministern hade förhållit sig så här passiv. Jag misstänker faktiskt att den högste ansvarige ministern hade sagt ifrån på ett kraftfullt sätt att det är helt oacceptabelt och otillåtet med diskriminering i den svenska sjukvården. Jag är nästan säker på att han hade sagt att han ska ingripa och göra allt vad han kan för att se till att den här diskrimineringen upphör.
Varför anser inte Göran Hägglund att han har något ansvar för att bekämpa diskriminering i den svenska sjukvården när det rör lesbiska?
Anf. 98 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Jag hade ursprungligen inte tänkt ge mig in i den här debatten, men eftersom mitt hemlän Östergötland figurerar tyckte jag att det fanns anledning att göra en kommentar.
När jag hörde interpellantens muntliga redogörelse för sin interpellation till socialministern fanns där en del ordval och insinuationer som jag tycker är tråkiga att ha i den här kammardebatten. Vi har olika åsikter i olika frågor, och man behöver inte misstänkliggöra ett så bra svar som har getts av socialministern för att vara något annat än just ett svar och rekommendationer under rådande betingelser. Det är det vi har att arbeta utefter.
Jag läser här att interpellanten har noterat att lesbiska par i Östergötland får betala 3 000 kronor för maximalt två inseminationsförsök medan detta inte gäller för heterosexuella par. Det är en alldeles korrekt iakttagelse, men låt mig, fru talman, också få påpeka att detta beslut är taget i full parlamentarisk enighet i mitt hemlandsting. Även Josefin Brinks partikamrat har alltså varit med och fattat beslutet. Uppenbarligen måste man göra lite arbete på hemmaplan först. Man har faktiskt möjlighet att påverka en sådan här åtgärd i ett län. Om vänsterpartister ute i landet är med och accepterar sådana här beslut kan det inte vara rimligt att stå och skälla på en socialminister som faktiskt har betonat just möjligheten för varje landsting att självt välja detta. Det är inte en riktigt sjyst debatt.
En annan fråga som väcks i samband med det här är naturligtvis kostnaden i sig och de prioriteringar vi har att göra i sjukvården. Jag vill gärna betona, fru talman, att Kristdemokraterna har varit ett ledande parti för att lyfta fram prioriteringsfrågor och se dem ur en strikt synpunkt. Man har bland annat fört fram en prioriteringsutredning så att hälso- och sjukvårdslagen ska kunna utvecklas och vi kan göra sunda prioriteringar vid svåra avvägningar.
I det här fallet är vi i alliansen glada att vi har högt ställda krav inom Socialdepartementet för att driva just prioriteringsdiskussionerna vidare, och jag räknar med att vi kan återkomma till en mer generell diskussion om prioritering just med tanke på att socialministern ofta leder det resonemanget här i kammaren.
Man kan fundera lite på om det här med att få barn är en så självklar rättighet. Vi är alla överens om att ett barn har rättigheter - en rättighet till föräldrar. Men det är inte säkert att föräldrar har rättigheter till barn. Därur springer ytterst en diskussion om prioriteringar.
När det gäller kostnaden på 3 000 kronor i mitt hemlän vill jag minnas att resonemanget bland annat fördes utefter att det ändå är en kostnad att ha barn. Jämfört med kostnaderna för ett barn är 3 000 kronor en försumbar kostnad. Man kan säga att detta inte är ett beslut som landstinget självt fattar, utan man funderade i förarbetena till beslutet hur man skulle ställa sig till insemination över huvud taget och ansvar för barn, såväl hos heterosexuella som homosexuella par.
Avslutningsvis kan man också fundera lite över kostnaderna. De beskrevs i hisnande procentsiffror. Jag vet inte vad Josefin Brink har för idealsamhälle, men när det gäller de oftast totalitära samhällen som har haft Josefin Brinks ideologi, har man där varit ledande för att komma närmare något slags möjlighet till den här typen av rättvisa mellan homo- och heterosexuella par?
Ibland, fru talman, kan det löna sig att fundera lite grann innan man stiger fram till talarstolen och ger sig på en socialminister och en alliansregeringspolitik som jag bedömer är mycket ansvarsfull när det gäller att titta på prioriteringsdiskussionen i sjukvården till vilket detta problemkomplex hör.
Anf. 99 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Josefin Brink använder tiden till att kasta sig över mig i både det ena och det andra avseendet. Det låter jag svepa förbi just nu för att i stället återigen konstatera att landstingen är ansvariga för att organisera hälso- och sjukvården. Det är landstingen som bestämmer om avgifterna.
Det pågår för närvarande två rättsliga processer som det vore direkt olämpligt om jag gav mig in i. Den ena handlar om ett par i Västerbottens län, och den andra handlar om ett par i Uppsala län. Dessa rättsliga processer ska rimligen ha sin gång för att man ska se vilken frihet landstingen har och vad de har att rätta sig efter.
Jag får väldigt många gånger frågor om skillnader mellan landsting för olika saker eller skillnader mellan olika landsting för samma sak. Vi har den ordningen att vi på den nationella nivån bestämmer vissa saker. Till dem hör inte avgifterna, utan avgifterna är en fråga för landstingen att hantera. Det är enbart på det sättet jag kan välja att besvara denna interpellation. Den rättsliga processen måste ha sin gång.
Anf. 100 Josefin Brink (V)
Fru talman! Nu handlar inte den här debatten om huruvida olika landsting har olika avgifter för olika sorters behandlingar. Det här handlar om att man inom ett och samma landsting har olika avgifter för en och samma behandling och att den enda skillnaden mellan den som får betala 250 kronor och den som får betala 8 000 kronor är att den ena har en manlig partner och den andra har en kvinnlig partner. Det här handlar om diskriminering, inte om frågan om landstingen själva avgör vilka avgifter man har för olika typer av behandling.
Vi hörde Finn Bengtsson säga att det inte är någon rättighet att få barn. Ingen rättighet för vem? Saken är den att om det inte är en rättighet att få barn är det inte en rättighet för någon att få barn. Landstingens prioriteringsverksamhet handlar om huruvida man ska tillhandahålla assisterad befruktning eller inte, i vilken grad man ska göra det och vad det ska kosta.
Ministern säger här att det är landsting eller regioner som bestämmer hur mycket resurser som ska avsättas. Det är de som bestämmer under vilka förutsättningar vården ska ges. Så är det. Det är alldeles riktigt. Men det finns faktiskt en laglig begränsning för landstingens rätt att göra detta. Den begränsningen är att det är förbjudet att diskriminera människor i Sverige. Det är förbjudet att diskriminera någon på grund av etnicitet, på grund av religiös övertygelse eller funktionshinder och på grund av sexuell läggning. Det vi debatterar här i dag, fru talman, är huruvida landstingen, utan att socialministern lyfter ett finger, ska ha rätt att med vett och vilja faktiskt diskriminera lesbiska par som i lagstiftningen har fått en uttalad rättighet att få samma slags hjälp med assisterad befruktning som heterosexuella par och att man bryter mot intentionen i den lagstiftningen.
Jag tycker inte att det är så konstigt eller att det är något påhopp att jag menar att det är socialministerns uppgift att se till att man lever upp till den lagstiftning som reglerar hälso- och sjukvården. Det är ändå socialministern som har det högsta ansvaret för hälso- och sjukvården. Det är socialministern som skriver regleringsbrev till Socialstyrelsen, och han har rimligtvis alla möjligheter att agera om han upptäcker att det förekommer diskriminering i den svenska sjukvården.
När man hänvisar till att det skulle handla om infertilitet eller inte och att det inte skulle finnas någon medicinsk indikation på samma sätt, för det är ju det man hänvisar till i den utredning som har nämnts i debatten, är det faktiskt så att den medicinska indikationen inte finns alla gånger hos heterosexuella par heller, om fokus läggs på den som faktiskt tar emot inseminationen, nämligen kvinnan. Det finns gott om heterosexuella kvinnor som är fertila men som är tillsammans med infertila män. Om man skulle resonera på det sättet att det skulle vara en medicinsk indikation skulle ju sjukvården kunna uppmana de här kvinnorna att byta partner och skaffa sig män som kan förse dem med dugliga spermier. Det är ju den indirekta uppmaning som man faktiskt ger till lesbiska kvinnor, om den medicinska indikationen handlar om att partnern inte förmår bidra till befruktningen.
Jag tycker inte att det här håller. Jag tycker att hela intentionen med lagstiftningen liksom går om intet om man väljer att tolka begreppet på det sättet. Jag tycker också att det är anmärkningsvärt att ministern inte tycker att han har något ansvar för att se till att lagstiftarens intentioner faktiskt fullföljs.
Anf. 101 Finn Bengtsson (M)
Fru talman! Den här debatten tar sig en lustig vändning. Här är det så att interpellanten avkräver socialministern ett beslut fastän socialministern hänvisar till att det föreligger två rättsfall där man av just de skäl som antyddes inte kan lägga sig i den diskussionen, utan den får visa om detta är i paritet med lagstiftningen eller ej.
Däremot kvarstår min fråga från länet Östergötland, som jag representerar, där man har en bred parlamentarisk enighet kring detta. Huruvida interpellanten har studerat Västernorrland, Västerbotten och Jämtland, som har ännu högre kostnader för de lesbiska paren i förhållande till de heterosexuella paren vet jag inte. Frågan kvarstår trots allt. På vilket sätt har interpellanten och hennes parti - innan man ger sig på och kräver att man från regeringshåll med mycket stor tveksamhet ska lägga sig i den här diskussionen innan rättsfallen är prövade - studerat hur deras eget parti i majoriteter i landstingen har förhållit sig till den här frågan på grund av de orättvisor som faktiskt föreligger?
Jag kan dela interpellantens syn på att det är ett problem att hälso- och sjukvårdslagen har så olika fördelning i landet, det vill säga att man har en geografisk orättvisa. Därvidlag är vi överens. Men jag måste också i samma andetag konstatera att just när det gäller den fråga som interpellationen berör har man i alla fall i mitt län inte hört några invändningar från Vänsterpartiet utan resonerat utifrån att avgifterna är någonting som man var överens om.
När det handlar om avgifter kan jag också avslutningsvis göra kommentaren att vi i Östergötland har höjt avgifterna något för alla patienter. Detta har också varit majoritetens ambition. Ur relativ synpunkt kan man alltså säga att kostnaden har minskat just för den här typen av vård för dem det berör.
Men frågan kvarstår: Har man i Vänsterpartiet runt om i landet, där man har ansvarsfulla positioner i landstingen, tagit ställning på samma sätt som interpellanten gör och därmed riktar kravet mot socialministern? Jag tvekar om detta.
Anf. 102 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! Jag får dagligen brev från människor som tar upp konkreta fall som kan vara oerhört ömmande och angelägna men där de här fallen är föremål för prövning i rättsliga instanser. Jag måste då skriva till dem att jag tyvärr inte har möjlighet att ingripa. Det är precis på samma sätt här, Josefin Brink, att det här är fall som pågår.
Josefin Brink är naturligtvis snabb ändå att fälla sin dom. Här har uppenbarligen juridiken gått miste om ett domarämne som heter duga. Kanske juridiken är att beklaga att hon ägnar sig åt den här frågan i kammaren i stället för att göra det i en domstolslokal.
Arbetsfördelningen är sådan att landstingen beslutar själva hur de organiserar vården och om sitt avgiftssystem. Vi har självklart ett ansvar på den nationella nivån, men till det som vi har ansvar för hör inte att sätta avgifterna i enskilda landsting.
Anf. 103 Josefin Brink (V)
Fru talman! Jag kan lugna Finn Bengtsson med att det kommer att bli ändring i de landsting där vänsterpartister eventuellt har suttit med i majoritet och beslutat om det här. Det behöver han inte vara orolig för.
Jag är fortfarande förvånad över att ministern liksom duckar för själva grundfrågan. Därför formulerar jag om den så att jag får ett svar åtminstone på det här. Tycker Göran Hägglund alltså att det är rimligt och rätt och i enlighet med hur lagen, så som den ser ut, bör tolkas, att det ska vara 2 600 gånger dyrare för ett lesbiskt par som vill genomföra en assisterad befruktning än för ett heterosexuellt par? Det är den enda fråga jag nu vill ha svar på.
Anf. 104 Göran Hägglund (Kd)
Fru talman! I samma stund som jag besvarar den frågan gör jag precis det som jag inte bör göra i min nuvarande roll. Det här är en sak för landstingen att avgöra.
Jag välkomnar naturligtvis varje debatt i varje enskilt landsting om hur man sätter avgifterna i det här sammanhanget och i andra sammanhang, för det spelar en mycket stor roll för människor. Men jag har inte på mitt bord att avgöra de här frågorna åt till exempel landstinget i Östergötland eller att ta vänsterpartister i örat om de har röstat fel enligt Josefin Brinks mening.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.