Det ekonomiska läget i Sverige

Interpellation 2014/15:472 av Fredrik Schulte (M)

till Finansminister Magdalena Andersson (S)

Finansministern har under sin tid som ekonomisk-politisk talesperson för Socialdemokraterna försökt sätta bilden av att den tidigare alliansregeringen misskött svensk ekonomi. Sedan hon tillträtt som finansminister har uttrycket ladorna är tomma flitigt använts. Samtidigt har Sverige Europas starkaste offentliga finanser.

Frågan är då hur mycket finansministern uppskattar att regeringen Reinfeldt spenderat för mycket. Studerar man de tidigare socialdemokratiska oppositionsbudgetarna under föregående mandatperiod summerar de till en positiv avvikelse mot den dåvarande regeringen på knappa 8,7 miljarder kronor ackumulerat under mandatperioden.

S-budgetmotioner, avvikelse från Alliansen i miljoner kronor:

2011: +4, 2012: +132, 2013: +4 928, 2014: +3 600, totalt: +8 664.

Är det alltså denna skillnad som föranleder finansministern att dra slutsatsen att ladorna är tomma? I så fall är det rimligt att förklara varför den nuvarande regeringen beslutat att lägga fram en budget som i relation till den tidigare regeringens sista vårproposition minskar det finansiella sparandet med nästan 120 miljarder över mandatperioden.

Nu har dock finansministern valt att inta den diametralt motsatta positionen och i stället överge överskottsmålet. Det förvånar inte, mot bakgrund av att regeringen gått fram med förslag om att öka utgifterna på 120 miljarder över mandatperioden och att öka statsskulden med nästan 100 miljarder. Därför framstår den tidigare höga svansföringen minst sagt som uteslutande taktisk.

Således vill jag fråga finansministern:

1. Givet det läge Sverige befinner sig i nu – hur många miljarder kronor i lägre statsskuld och hur många miljarder kronor i lägre underskott skulle det enligt finansministerns uppfattning ha krävts under 2014 för att de offentliga finanserna nu skulle ha bedömts som tillräckligt goda?

2. Anser finansministern att det är trovärdigt att först kritisera Alliansen för att inte nå överskottsmålet, samtidigt föreslå kraftiga utgiftsökningar som ökar underskotten och nu helt plötsligt överge samma överskottsmål?