den svenska livsmedelsproduktionens konkurrenskraft

Interpellation 2004/05:528 av Danielsson, Staffan (c)

den 19 april

Interpellation 2004/05:528

av Staffan Danielsson (c) till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist om den svenska livsmedelsproduktionens konkurrenskraft

Trots en mycket stark internationell högkonjunktur är den effektiva svenska sysselsättningen stagnerande, över en femtedel av den arbetsföra befolkningen uppbär dagligen samhälleliga ersättningar av skilda slag. Trots mycket vackert tal om näringsliv och småföretagsamhet är det svenska skattetrycket högt och de svenska regelverken krångliga, stelbenta och ofta kostnadsdrivande.

Tyvärr är @ trots högkonjunkturen @ läget allvarligt för Sverige. Rader av företag flyttar ut hela eller delar av sin verksamhet och mängder av små och stora företag som borde expandera och nyanställa avstår från att göra detta. Hela branscher som varvs- och textilindustri har i stor utsträckning försvunnit och nya står på tur.

Sverige behöver ett mycket bättre företagsklimat som stimulerar befintliga företag att våga satsa och nyanställa, och som underlättar för småföretagare och entreprenörer att riskera sitt kapital och satsa sin drivkraft på investeringar och nyanställningar. I dag hämmas och beskärs utrymmet för företagsamheten alltför mycket. Den som vågar språnget tar stora risker när man lämnar tryggheten i anställningsförmåner och arbetsmarknadsförsäkringar och blir egen företagare. Det måste bli lättare och mer uppskattat att bli företagare.

Men det behövs mer än generella åtgärder för att främja näringslivet och företagsamheten. Det behövs en planmässig översyn och reducering av kostnadstrycket i alla led. Det krävs förenklingar med mindre krångel och byråkrati och det krävs ett nära samarbete mellan näringslivet och samhället.

Jag vill ta en bransch och ett län jag känner väl som exempel, nämligen jordbruket och livsmedelsindustrin i Östergötland.

I mitt hemlän Östergötland har åkrarna och betesmarkerna varit viktiga naturresurser som i alla tider stått för en betydande produktion och sysselsättning. Genom en väldig teknikutveckling och rationalisering har sysselsättningen minskat, men produktionen upprätthållits. Företagen är i dag färre och större än tidigare, och livsmedelsindustrierna likaså, men produktionsvolymen har någorlunda upprätthållits. Tillsammans med erforderliga service- och insatsnäringar produceras i dag en internationellt högklassig mat under höga miljö- och djurskyddskrav. Detta samtidigt som kretsloppet sluts, länets resurser utnyttjas och landsbygden lever.

De gröna näringarna inklusive industri och underleverantörer svarar för ca 10 % av både länets BNP och sysselsättning. Östergötland har mycket spannmålsodling och en betydande produktion av gris, ägg och fågel, men även stora vallarealer och betesmarker och en omfattande produktion av mjölk och nötkött. Länets livsmedelsproduktion står nu liksom för landet i sin helhet inför mycket stora utmaningar, som om de inte möts på rätt sätt kan leda till en gradvis exodus likt varvsindustrin och textilindustrin. Självfallet vore en utveckling i en sådan riktning alarmerande för både Sveriges ekonomi och ekologi. Det måste enligt min mening motverkas till det yttersta genom samlade och mycket kraftiga gemensamma ansträngningar från både näring och samhälle.

Det faktum att det svenska jordbruket verkar i ett kärvare klimat och med större transportavstånd än i övriga EU-länder underbygger detta ytterligare.

Jordbruksministern besvarade i september en interpellation från Jan Andersson (c) om risken för att "världens bästa livsmedelsproduktion" flyttar utomlands på grund av den i Sverige låga lönsamheten i kombination med EU:s frikopplingsreform som inte längre kräver matproduktion som motprestation. Jordbruksministern var inte så oroad utan hoppades hurtigt på bättre affärsmässighet från näringen, på sänkta dieselskatter, på livsmedlens svenska mervärden och på kostnadsjakt och rationaliseringar.

Även näringen gör givetvis sitt yttersta för att gilla läget och skapa en positiv tilltro till de möjligheter som alltid finns, medan den allvarliga verklighet och hotbild som kastar sin kolsvarta slagskugga delvis förträngs. Mängder av unga och äldre företagare vill inget hellre än att sätta spaden i jorden för olika investeringar och satsningar, och några gör det. Marginalerna är ändå allt knappare och risken allt större, och det bör närmast ses som ett huvudalternativ att när många nu kommer att upphöra med sin livsmedelsproduktion så kommer minskningen inte att kompenseras med tillräckligt mycket nyinvesteringar. Resultatet blir i så fall att produktionen minskar och den redan koncentrerade livsmedelsindustrin minskar ytterligare med risken för att den kritiska massan kan närma sig på olika områden.

Det har gått ett halvår sedan interpellationsdebatten i höstas, och flera rapporter och analyser om situationen för den svenska livsmedelsproduktionen har sedan dess lagts fram. Även om ansträngningar delvis görs för att tolka resultaten så positivt som möjligt är ändå den helhetsbild som ges vad gäller den svenska livsmedelssektorns lönsamhet och konkurrenssituation närmast alarmerande.

Detta stämmer tyvärr också överens med de analyser som gjorts tidigare. Gunnar Björks rapport SOU 1997:167 redovisade låga nettoinkomster för det svenska jordbruket relativt andra länder, och höga skatter. Jordbruksverkets rapporter om ekonomi och inkomstjämförelser inom jordbruket (2000:11 och 2001:10) visar att i jämförelse med nästan alla EU-länder ligger Sveriges nettoinkomst från total arbetsinsats per årsarbete på en mycket låg nivå, samt att kostnaderna är betydligt högre än intäkterna än i övriga länder. I Jordbruksverkets rapport 2003:7 prövades olika hypoteser mot en rad indikatorer. Slutsatsen var att den negativa trend som vissa indikatorer uppvisade @ "jordbruket tappar" @ kan vara ett tecken på att det svenska jordbruket står sämre rustat i framtiden än i jämförbara länder.

LRF Konsults rapport om lantbrukets lönsamhet 2004 visar att det svenska jordbrukets produktionskostnader ökat kraftigt sedan EU-inträdet med 17 %, medan produktpriserna samtidigt sjunkit med 8 %, ett negativt gap på 25 %. LRF:s färska skrift "Gröna framtider" anger att gapet ökat 35 % mellan 1995 och 2005. Detta gap vidgas snabbare i Sverige än i övriga EU-länder, vilket gör att lönsamheten faller och viljan att producera minskar. Andra indikatorer på en svag konkurrenskraft i det svenska jordbruket jämfört med EU är den relativt höga andelen frivillig träda, det svaga utnyttjandet av landskvoten på mjölk samt den sjunkande produktionen och ökande importen på flera produktområden. Likaså visar LRF-konsults lantbruksbarometer 2004 att 2003 var ett tungt år för det svenska jordbruket med 10 % lägre företagsinkomster och med ett lönsamhetsindex som sjönk från +10 till ‾7.

Livsmedelsekonomiska institutets rapport 2004:9 om det svenska jordbrukets konkurrenskraft efter EU-inträdet är heller ingen uppbygglig läsning. Sedan 1995 har den inhemskt producerade delen av den svenska köttkonsumtionen sjunkit från 80 % till 62 % för nötkött, från 91 % till 81 % för griskött och från 96 % till 75 % för fågel. I en listning över EU-ländernas komparativa fördelar på EU-marknaden 2003 hamnar Sverige näst sist. I Sverige är importen av livsmedel från andra EU-länder tre gånger så stor som exporten. Både import och export har fördubblats sedan 1995, importen alltså väsentligt mer i absoluta tal. Institutet menar att Sverige blir allt mindre konkurrenskraftigt på produktion av griskött, nötkött och kött av fjäderfä, till exempel har importen av svinkött fördubblats sedan 1995. Inte heller på mejerivaror är Sverige speciellt konkurrenskraftigt. Positiva undantag är choklad och vodka.

Jordbruksverket kom nyligen med sin rapport 2005:3 om merkostnader och mervärden i svenskt jordbruk, i jämförelse med Danmark och Finland. Verket visar bland annat att den effektiva skatten på dieselolja efter den svenska återbetalningen är 30 öre per liter i Danmark, 65 öre per liter i Finland och ca 165 öre per liter i Sverige. I praktiken är det endast Sverige som belastar jordbruket med en handelsgödselskatt. Danmark har en fastighetsskatt men också löneskatter på bara en tredjedel av den svenska nivån. Alla tre länderna har omfattande regelverk för djurskydd och miljö. Sverige har strängare regler till exempel vad gäller suggornas rörlighet och smågrisarnas avvänjning, samt för grisboxarnas storlek. För hönsen har Sverige betydligt strängare regler än de båda övriga länderna, vilket liksom för grisarna leder till högre bygg- och användningskostnader.

Jordbruksverket diskuterar också vilka mervärden som de svenska jordbruksprodukterna uppvisar. Det finns sådana men verket påpekar att priset ändå måste vara konkurrenskraftigt.

LRF har slutligen, februari 2005, gjort en benchmarking av svenskt jordbruks kostnader jämfört med några andra länder. Den visar inte överraskande att det svenska kostnadsläget är högt. Jämfört med andra nordeuropeiska länder kostar det 15 % mer i Sverige att producera griskött och 11 % mer att producera kyckling än i det näst dyraste landet. I äggproduktionen var kostnaden 47 % högre per kilo ägg än i Holland, och i mjölken var produktionskostnaden 10 % högre än i Danmark. Byggkostnaderna i grisproduktionen var 34 % högre i Sverige än i det billigaste landet, i kycklingproduktionen 39 % högre och i äggproduktionen mer än 100 % högre. Orsaken är främst lagreglerade ytkrav, men även val av byggnader samt det generella kostnadsläget inom svensk byggsektor.

Mot bakgrund av den dystra kostnadsjämförelsen och produktionsutvecklingen är det rätt uppenbart att de svenska mervärdena @ som förvisso finns @ inte räcker till för att kompensera merkostnaderna. Inte heller Sveriges regional- och miljöersättningar verkar ge tillräcklig kompensation, om målet är att vidmakthålla dagens svenska livsmedelsproduktion med dagens ambitiösa miljö- och djurskyddsregelverk. Prisnivåerna i länderna varierar också, och bilden är inte entydig. Jordbruksverkets rapport om mervärden visar till exempel att år 2003 låg de danska mjölkpriserna knappt 5 % högre än de svenska och nötköttspriserna 10 % högre, medan de svenska grispriserna låg drygt 30 % högre än de danska. I dagsläget är däremot de svenska grispriserna bland EU-15:s lägsta.

Med min utgångspunkt i det östgötska jordbruket och livsmedelsindustrin är det givetvis ett mycket allvarligt läge, liksom för landets livsmedelsproduktion i sin helhet. Medan angränsande länders jordbruk och livsmedelsindustrier har tillväxt har i stället de i Sverige stagnerat eller minskat, och detta trots den svenska modell vi alla är så stolta över.

Min slutsats blir att vi i Östergötland och Sverige självfallet ska producera mat efter höga miljö- och djurskyddsregler, men att vi på en fri och konkurrensutsatt Europamarknad inte får dra på oss mer än begränsade merkostnader utöver våra konkurrentländers nivå. Sverige bör ligga i täten, men inte långt före. Om våra regelverk är så ambitiösa och kostnadsdrivande att effekten blir att den svenska livsmedelsindustrin flyttar utomlands har vi platt intet vunnit, utan i stället har Sverige då förlorat BNP och sysselsättning och inhemsk produktion samtidigt som Europas miljö och djurskydd blivit sämre genom vår ökade import från länder med lägre krav. Jag har i en annan interpellationsdebatt exemplifierat med pälsdjur och fåglar, men parallellen gäller tyvärr även för grisar, nötkött, mjölk och spannmål.

Utöver den faktiska verklighet som anförda rapporter så entydigt beskriver, och i vetskap om att svenskt jordbruk lever under mycket knappa Europamarginaler, tillkommer så EU:s frikopplingsreform, som inte längre kräver motprestationen livsmedelsproduktion för att ersättningarna ska utbetalas. Uppenbarligen är risken stor att livsmedelsproduktionen de närmaste åren kommer att minska mest i just Sverige, där maten i ett helhetsperspektiv är allra bäst och där hela landskapet och landsbygden hotas av en fortsatt utslagning och minskning.

Hur ser landets jordbruks- och konsumentminister @ och därmed Sveriges regering @ på den här hotande utvecklingen?

Är det bara ännu en bransch som bland andra nu ska ses flytta utomlands?

Har Sverige några mål för sin livsmedelsproduktion vad gäller volym och spridning över landet, eller ej?

Tänker jordbruksministern vidta några åtgärder för att med all kraft förhindra det som hotar och tillsammans med näringen göra allt för att förbättra livsmedelsproduktionens konkurrenskraft, eller ej?

Vid interpellationsdebatten i september inskränkte sig ministern till någon allmän överläggning per år med branschen, och till någon kontaktgrupp inom departementet. Detta är alldeles otillräckligt.

Min uppfattning är att allt som kan göras för att förbättra konkurrenskraften i det svenska jordbruket och i livsmedelsindustrin snarast måste göras. Det handlar om stort och smått, det handlar om insatser i jordbruken, i industrin och hos stat, kommun och myndigheter.

Visst ska vi fortsätta att ha höga miljö- och djurskyddsambitioner, men regelverken bör skyndsamt genomgås och granskas mot bakgrund av de rapporter som kommit och anpassningar kunna göras där Sverige både ligger för långt före eller för långt efter.

Näringen är i full gång med att trimma både primärproduktionen och industrin, och det arbetet kan säkert stöttas i väsentlig grad genom rådgivning och forskning och ökade informationsinsatser och samarbeten på skilda sätt.

Samhället genom stat, myndigheter och kommuner måste tillsammans med näringen se över befintliga lagar och regelverk i syfte att förenkla och minska krångel, byråkrati och kostnader. Det handlar om miljöbalken, om bygglovsprocessen, om skatteuttag och sjukförsäkringsregler, om ensidigt höga tvärvillkor för EU-ersättningarna i just Sverige med mera. Det handlar om att se över alla kommunala och statliga taxor och avgifter i ett EU-perspektiv. Sverige kan inte tillåta sig att uttaxera väsentligt högre belopp på område efter område än vad länderna i vår omvärld gör. Exemplen är tyvärr legio, bland de senaste kraven på livsmedelsindustrin vad gäller besiktningsveterinärer och vad deras insatser får kosta och vem som ska betala.

Om vi i Sverige tillämpar kostnadsdrivande regelverk i olika avseenden, och tillåter oss att avgiftsfinansiera alla mycket noggranna kontroller av skilda slag och att uttaxera unika skatter och skattenivåer blir resultatet att företag och delar av hela branscher försvinner från landet och därmed massor av produktion och jobb. Och effekten blir självklart att vi i stället importerar produkterna som ofta producerats under helt andra förutsättningar än de som vi själva krävde och som bidrog till att produktionen upphörde hos oss. Blir detta resultatet har Sverige ingenting vunnit utan bara förlorat, och våra höga ambitioner i olika avseenden har helt motverkat det de var tänkta att gynna.

För att återkoppla till min inledning är det ett generellt behov i de flesta branscher och för de flesta företag att deras konkurrenskraft förbättras och att Sveriges företagarklimat förbättras.

För livsmedelsproduktionen har Centerpartiet krävt att regeringen inrättar en utvecklingsgrupp med berörda intressenter som med vittgående befogenheter kan lägga löpande förslag som skyndsamt ska stärka sektorns konkurrenskraft i de avseenden jag bland annat tagit upp. Det brådskar!

Därför vill jag fråga jordbruksministern:

1. Hur ser jordbruksministern på de olika rapporterna om det svenska jordbrukets bristande konkurrenskraft och den hotbild de så entydigt visar?

2. Delar jordbruksministern min bedömning att situationen är så allvarlig att det erfordras extraordinära insatser mellan alla berörda för att skyndsamt minska byråkrati och kostnader i alla led?

3. Vilka åtgärder avser jordbruksministern att vidta för att tillsätta en grupp eller kommission som med stort mandat skyndsamt kan genomföra och föreslå förbättringsåtgärder för den svenska livsmedelsproduktionens konkurrenskraft i både kort- och långsiktiga avseenden?

4. Vilka åtgärder i övrigt avser jordbruksministern att vidta för att stärka den svenska livsmedelsproduktionens konkurrenskraft?