Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Den svenska arbetsmarknadsmodellen

Interpellation 2009/10:90 av Johansson, Torgny (s)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2009-11-05
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Inlämnad
2009-11-05
Svar fördröjt anmält
2009-11-10
Sista svarsdatum
2009-11-19
Besvarad
2009-11-20

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 5 november

Interpellation

2009/10:90 Den svenska arbetsmarknadsmodellen

av Torgny Johansson (s)

till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)

På svensk arbetsmarknad har arbetsmarknadens parter hittills betrotts att ta ansvaret för regleringen av löne- och anställningsvillkor. Kollektivavtal på svenska arbetsplatser handlar om att alla arbetstagare ska behandlas lika med samma lön och arbetsvillkor oavsett nationalitet eller etnisk härkomst. I vårt land har kollektivavtalen fortfarande hög täckningsgrad och tecknas sedan länge även med utländska arbetsgivare som är här tillfälligt. Vi anser det viktigt att slå vakt om detta väl fungerande system, den svenska modellen, för framtiden. Den här modellen är nu satt under tryck.

EG-domstolen meddelade i december 2007 sin dom i målet mellan det lettiska företaget Laval un Partneri Ltd, Svenska Byggnadsarbetareförbundets avdelning 1 och Svenska Elektrikerförbundet. Den här så kallade Lavaldomen, liksom Rüffert- och Viking Line-domsluten, påverkar hela den europeiska arbetsmarknaden. EG-domstolens utslag har skapat berättigad oro hos både arbetstagare och arbetsgivare, inte bara i vårt land utan i hela Europa.

Principen om lika lön för likvärdigt arbete verkar vara bruten och löne- och anställningsvillkor har blivit ett konkurrensmedel. Utstationerad arbetskraft riskerar att utsättas för diskriminering och arbetsmarknaden utsätts för tryck nedåt mot lägre löner och sämre anställningsvillkor. När utstationeringsdirektivet antogs var det avsett att vara ett minimidirektiv, ett golv, men det har genom EG-domarna mer visat sig vara ett tak. EG-domarna innebär att det står medlemsstaterna fritt att välja andra system för att fastställa löne- och anställningsvillkor, än de som uttryckligen följer av utstationeringsdirektivet. Jag anser att utstationeringsdirektivet behöver få tillbaka sin minimikaraktär och att gemenskapsrätten ska tillförsäkra facken rätt att vidta stridsåtgärder över gränserna.

Ungefär ett år efter att EG-domstolen meddelade sin dom överlämnade Claes Stråth sitt betänkande, den så kallade Lavalutredningen (SOU 2008:123) Förslag till åtgärder med anledning av Lavaldomen, till regeringen. Utredningens uppdrag var att lämna förslag till förändringar i svensk lagstiftning som behöver vidtas till följd av EG-domen. Utredningen visar att det behövs lagändringar i Sverige men också att lagstiftningen i EU behöver förändras om likabehandlingen av löntagarna ska kunna upprätthållas.

Den 4 november 2009 beslutade riksdagen om tjänstedirektivets införande i svensk lagstiftning. De ändringar av filiallagen riksdagens borgerliga majoritet samtidigt beslutade om innebär risk för kraftiga försämringar av arbetsmarknadens funktionssätt. Om det inte finns någon rättslig företrädare för utländska företag tillgänglig att förhandla avtalen med är det svårt att upprätthålla vår kollektivavtalsmodell för framtiden. För att Lavalproblematiken inte ska upprepas krävs en motpart så att fackföreningarna kan teckna hängavtal med de utländska företagen.

Jag vill med anledning av ovanstående fråga ministern:

1. Vilka initiativ avser ministern att ta för att få EU att verka för att EG:s utstationeringsdirektiv åter blir den reglering av minimikrav det var avsett att vara?

2. På vilket sätt avser ministern att verka för att få EU att anta ett socialt protokoll som försvarar den svenska modellen att teckna kollektivavtal och därmed ger rätten till lika lön och arbetsvillkor oavsett nationalitet?

3. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att ändringarna av filiallagen inte ger negativa konsekvenser för arbetsmarknaden i Sverige?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2009/10:90, Den svenska arbetsmarknadsmodellen

Interpellationsdebatt 2009/10:90

Webb-tv: Den svenska arbetsmarknadsmodellen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sven Otto Littorin (M)
Anf. 56 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Torgny Johansson har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att få EU att verka för att EG:s utstationeringsdirektiv åter blir den reglering av minimikrav det var avsett att vara på vilket sätt jag avser att verka för att få EU att anta ett socialt protokoll som försvarar den svenska modellen att teckna kollektivavtal och därmed ger rätten till lika lön och arbetsvillkor oavsett nationalitet samt vilka åtgärder jag avser att ta för att säkerställa att ändringarna av filiallagen inte ger negativa konsekvenser för arbetsmarknaden i Sverige. Utstationeringsdirektivet har flera syften. Det ska skydda utstationerade arbetstagare genom att tillförsäkra dem en viss nivå på anställningsvillkoren. Det ska motverka att utländska tjänsteutövare konkurrerar med alltför låga arbetskraftskostnader i förhållande till värdlandets nivåer. Det ska också skapa förutsebarhet för utländska tjänsteutövare när det gäller vilka villkor man som arbetsgivare i ett EU-land måste leva upp till vid utstationering till ett annat EU-land. I Lavaldomen kan man säga att EG-domstolen fastslog balansen mellan dessa delvis motstående syften. När domen kom beklagade jag att domstolen delvis hade synpunkter på den svenska arbetsmarknadsmodellens funktion i utstationeringssituationer. Jag anser dock att någon omförhandling av utstationeringsdirektivet inte bör ske. Vi är 27 medlemsstater i EU. Bland dessa medlemsstater finns många olika arbetsmarknadsmodeller och framför allt olika syn på den rimliga balansen mellan den fria rörligheten för tjänster och arbetstagarskydd. Det skulle vara oerhört svårt att nå någon enighet i rådet och en omförhandling skulle kunna leda till ett resultat som långt ifrån alla medlemsländer skulle välkomna. Det skulle möta samma svårigheter att verka för någon form av socialt protokoll inom EU. Till dessa svårigheter kommer att det är oklart vad ett socialt protokoll i sig har för rättslig status och praktisk betydelse. Jag anser i likhet med kommissionen att man i stället bör arbeta vidare med tillämpningen och genomförandet av det nuvarande utstationeringsdirektivet i medlemsstaterna. Jag stöder därför det pågående arbetet i kommissionens högnivågrupp där även arbetsmarknadens parter på Europanivå deltar. Jag tycker också att det är positivt att arbetsmarknadens parter på Europanivå på arbetstagar- och arbetsgivarsidan nu gemensamt analyserar den senare tidens rättspraxis på området och dess konsekvenser i medlemsstaterna. Regeringen har för bara någon vecka sedan lämnat över en proposition till riksdagen med förslag på åtgärder till följd av Lavaldomen. Förslagen bygger vidare på Lavalutredningens betänkande och innebär att det alltjämt är kollektivavtalen som är normerande för vad som gäller vid utstationering till Sverige. Förslagen ger alltjämt de fackliga organisationerna uppgiften att övervaka arbetsmarknaden. De har rätt att vidta stridsåtgärder mot utländska arbetsgivare som inte har tillräckligt bra villkor för sina anställda. Jag tycker att regeringen genom förslagen har hanterat konsekvenserna av Lavaldomen på ett sätt som ligger väl i linje med den svenska modellen på arbetsmarknaden. När det gäller eventuella konsekvenser för den svenska arbetsmarknaden av ändringarna i filiallagstiftningen har regeringen aviserat att den kommer att återkomma i frågan. Jag kan för tillfället inte säga så mycket mer än att diskussioner pågår inom Regeringskansliet om hur vi ska hantera dessa och andra frågor med anknytning till filiallagstiftningen.
Torgny Johansson (S)
Anf. 57 Torgny Johansson (S)
Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Jag är nu inne på min tredje vecka som riksdagsledamot, och det här är min första interpellationsdebatt i Sveriges riksdag. Jag ser fram emot debatten och hoppas att det något mer rutinerade statsrådet också gör det. Den här interpellationen ställde jag direkt när jag kom till riksdagen, eftersom jag tycker att den är viktig att diskutera. Den svenska arbetsmarknadsmodellen är en stor och viktig fråga som på olika sätt angår nästan alla löntagare och medborgare. Modellen har byggt på maktbalans och respekt mellan parterna på arbetsmarknaden, på att arbetsgivaren och facket som något så när jämbördiga parter har kunnat lösa konflikter och hittat lösningar som är så bra som möjligt för alla, det vill säga både för löntagarna och för företagen och därmed för välfärden och tillväxten i Sverige. Det som just nu allra mest ökar obalansen är regeringens misslyckande med jobbpolitiken. Jag upplever det som om regeringen, tyvärr medvetet, agerar på ett sätt som rubbar balansen mellan parterna. Regeringens politik de senaste åren tycks gå ut på att försvaga fackens möjligheter att försvara löntagarnas rättigheter. De aktuella frågor som jag tagit upp i min interpellation är exempel på det. De svar jag får är vänliga men i sak innebär de, vad jag förstår, att statsrådet inte vill göra någonting åt de missförhållanden som jag pekar på. Jag tror att statsrådet och jag är överens om att det inte är alldeles lätt att engagera medborgarna när vi svänger oss med begrepp som tjänstedirektiv, utstationeringsdirektiv och Lavaldomar. Om fler än ministrar, riksdagsledamöter och arbetsmarknadens parter ska kunna hänga med måste vi förklara vad vi menar och vad vi vill. Den svenska arbetsmarknadsmodellen har tjänat Sverige väl och är en av anledningarna till att Sverige blivit ett framgångsrikt välfärdsland som många har beundrat. Den löntagarfientliga politik som regeringen nu har fört i tre år drabbar inte bara löntagarna. Som jag ser det hotar den också Sveriges välstånd och tillväxt. Då tänker jag inte bara på arbetsmarknaden och misslyckandet med jobbpolitiken utan även på försvagningarna av vår gemensamma sektor - urholkningen av försäkringssystemen, nedrustningen av komvux och mycket, mycket mer. Det ligger delvis utanför denna interpellationsdebatt men är exempel på hur regeringens politik slår mot den svenska modellen. Jag kan mycket väl förstå att det är jobbigt att vara arbetsmarknadsminister när den utlovade jobbpolitiken har gått åt skogen. Jag vore dock tacksam om ministern gjorde ytterligare ett försök att förtydliga sitt svar på min fråga. Jag gör därför ett nytt försök genom att formulera frågorna på ett enklare sätt så att fler än vi redan insatta kan förstå dem. Det kanske även underlättar för ministern att kunna ge ett tydligare svar. Vad gör ministern för att förmå EU att sluta lägga sig i vår rätt att sluta bindande avtal på arbetsmarknaden? Vad gör ministern för att förhindra att rörligheten över gränserna leder till lönedumpning och sämre arbetsvillkor för löntagarna? Vad gör ministern för att se till att utländska företag verksamma i Sverige åter får krav på sig att ha någon som företräder företaget på plats i Sverige?
Meeri Wasberg (S)
Anf. 58 Meeri Wasberg (S)
Herr talman! Jag blev glad när Torgny Johansson ställde interpellationen för den tar sikte på något som de flesta av oss uppfattar som så självklart att många till och med tror att det finns lag på det. Det handlar om kollektivavtalen. Det handlar ytterst om våra löner och anställningsvillkor, oavsett arbetstagarnas nationalitet. I sin interpellation säger Torgny Johansson bland annat att "principen om lika lön för likvärdigt arbete verkar vara bruten och löne- och anställningsvillkor har blivit ett konkurrensmedel. Utstationerad arbetskraft riskerar att utsättas för diskriminering och arbetsmarknaden utsätts för tryck nedåt mot lägre löner och sämre anställningsvillkor." Det är just det som det handlar om. Löne- och anställningsvillkor behandlas som vilken handelsvara som helst. Den nuvarande regeringen har i flera frågor genom olika åtgärder visat att den säger en sak men menar en annan. Det gäller exempelvis förändringar och försämringar i arbetslöshetsförsäkringen, en misslyckad jobbpolitik, en passiv arbetsmarknadspolitik samt uttalanden om vilken lönenivå ungdomar på lärlingsjobb ska ha. Då tycker jag att regeringen visar sitt rätta ansikte. När det gäller ungdomarnas inträde på arbetsmarknaden och vilka anställningsvillkor som ska gälla borde regeringen låta parterna sköta den frågan, såvida regeringen inte tänker hantera den inom ramen för arbetsmarknadspolitiken. Vi har i en tidigare debatt i dag hört ministern ta upp frågan om de sociala avgifterna för ungdomar som enligt honom var en positiv åtgärd. Där kan vi nog ha lite olika uppfattningar. Sammantaget tydliggör regeringens agerande att man egentligen tycker att alltför många har fått det alltför bra. Regeringens strategi är klar. Därför klingar det ihåligt när regeringen säger sig stå upp för den svenska modellen med starka fackliga organisationer som tillsammans med arbetsgivarorganisationerna kan teckna bindande kollektivavtal. Det krävs två parter för att kunna teckna ett avtal. De frågor som Torgny Johansson lyfter fram i sin interpellation hänger ihop. Likabehandlingen av löntagarna är viktig. Den fråga som egentligen inte har fått något svar är vilka åtgärder ministern har för avsikt att vidta när det gäller filiallagen. Det skulle jag vara intresserad av att höra lite mer om.
Patrik Björck (S)
Anf. 59 Patrik Björck (S)
Herr talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för att vi återigen får diskutera den här viktiga frågan! Den har vi haft anledning att diskutera vid ett flertal tillfällen. Jag skulle också vilja ta upp det som både Torgny och Meeri tar upp, och det är hur regeringen hanterar den här frågan, hur bilden ser ut av regeringens arbetsmarknadspolitik och hur det hela hänger ihop. Vi var ju många som var rädda för det förslag som skulle komma från regeringen när det gällde hur man skulle hantera resultatet av Lavaldomen i Sverige. Det har vi sett nu i den proposition som har kommit. Där har alla farhågor besannats. Regeringen är inte beredd att täppa till de hål i den svenska lagstiftningen som behövs för att säkerställa en lösning av de problem som uppstod med Lavaldomen. Den andra delen är ju att det dessutom krävs arbete på Europanivå för att laga den väv i den svenska arbetsmarknadsmodellen som har fått stora revor och hål efter Lavaldomen. Det krävs dels ett helt annat agerande i svensk lagstiftning än det som regeringen presenterar, dels krävs det naturligtvis ett arbete på Europanivå. Då är frågan: Har regeringen använt sig av det här? Har regeringen över huvud taget någon gång vid något tillfälle lyft de här frågorna på Europanivå? Har regeringen någon gång vid något tillfälle använt sig av det svenska ordförandeskapet för att driva de här frågorna? Det är den ena frågan som man skulle kunna ställa till ministern under den här debatten. Den andra funderingen är det som också kommer upp i Torgny Johanssons interpellation där han kommer in på hur regeringen har hanterat det så kallade tjänstedirektivet, som man nu har fått igenom ett förslag här i riksdagen om hur det ska implementeras i svensk lagstiftning. Man har lyckats med konststycket att förstöra hela det arbete som Europaparlamentet har bedrivit under ett par år för att göra tjänstedirektivet hanterbart utifrån svensk synpunkt. Där har ett antal parlamentariker, bland annat svenskar, jobbat hårt för att få det ursprungliga så kallade frankensteindirektivet omgjort till ett direktiv som skulle ha kunnat vara möjligt att genomföra. Snyggt och elegant ställde regeringen genom en liten ändring i den så kallade filiallagen återigen fackföreningarna helt offside med stora svårigheter att hävda kollektivavtal. Det har regeringen gjort medvetet och med öppna ögon. Det här visar ju på att det inte är någon slump att den sittande regeringen, högerregeringen, alltid hamnar i en situation där man motarbetar fackföreningarna, motarbetar den svenska modellen, motarbetar kollektivavtalsmodellen. Ministern säger i sitt svar till Torgny Johansson: Jag anser att någon omförhandling av utstationeringsdirektivet inte bör ske. Det har vi hört ministern säga tidigare. Vad som är spännande är att regeringen tydligen vill omförhandla tjänstedirektivet och driva den frågan, men inte för att stärka svenska löntagare, den svenska modellen eller svensk fackföreningsrörelse. Man vill öppna upp tjänstedirektivet för att man tycker att det innehåller för få delar av tjänstemarknaden. Därför vill man riva upp det och så att säga återställa det så att det så kallade frankensteindirektivet, det ursprungliga tjänstedirektivet, återigen kan införas. När det gäller den punkten, att riva upp tjänstedirektivet, är regeringen tydligen aktiv och driver frågan, men när det gäller att omförhandla utstationeringsdirektivet för att säkerställa den svenska modellen är inte regeringen beredd att ta några som helst initiativ. Hur kan det komma sig att det är så viktigt att riva upp tjänstedirektivet men så omöjligt att omförhandla utstationeringsdirektivet?
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 60 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Först får jag välkomna Torgny Johansson både till riksdagen och till de underbara interpellationsdebatterna som vi säkert kommer att ha flera av. Vi har ju haft debatt om just den här frågan vid ett flertal tidigare tillfällen, både i form av särskilda debatter, aktuella debatter och en lång rad interpellationsdebatter, inte minst Patrik Björck och jag. Jag kan väl upprepa en del av de diskussioner som har varit. Det första är att jag hela tiden har beklagat Lavaldomen som kom från EG-domstolen. Jag tyckte att det var en onödig inblandning i den modell vi organiserar vår arbetsmarknad efter. Men när den domen kom var den bindande för svensk del. Därmed har vi att hantera den. Vi försökte göra det i väldigt nära samråd med parterna. Claes Stråth, som genomförde Lavalutredningen, hade ju ett mycket intimt samarbete med parterna för att hitta fram till den lösning som skulle kunna balansera EG-domen med den svenska arbetsmarknadsmodellen. Givet förutsättningarna, som var ganska besvärliga, tycker jag ändå att han lyckades ganska väl, för att inte säga mycket väl. Samtidigt är det naturligtvis så att parterna även i den här frågan står långt ifrån varandra, vilket ju slutade med att bägge sidor i grunden var lite missnöjda. Det kan man möjligen förstå. Det viktiga för min del var två saker. Den första var att kollektivavtalen fortsatt är normerande för lönebildningen i Sverige. Vi behöver alltså inte införa någon typ av minimilagstiftning eller liknande, som hade varit ett mycket stort brott mot den svenska modellen. Det andra som detta medför är ju att det fortfarande är alldeles tillåtet och okej att tillämpa fackliga stridsåtgärder för att tvinga fram ett svenskt kollektivavtal även för utstationerade arbetstagare. Däremot specificeras inom vilka ramar det får ske på ett sätt som jag egentligen tycker var väldigt olyckligt. Samtidigt kan man titta över omfattningen av det här problemet. Vi har ungefär 3 000 utstationerade arbetstagare från EU i dag på den svenska arbetsmarknaden. Av dem har en förkrossande majoritet redan i dag svenska kollektivavtal. På byggnadssidan, som kanske är det mest talande exemplet, fanns det för några år sedan 220 utländska företag, tror jag, med utstationerad arbetskraft verksamma i Sverige. Av dem hade samtliga utom två svenska kollektivavtal, visade tidningen Byggnadsarbetaren för säkert två år sedan. På det sättet är det här problemet principiellt viktigt men gäller i praktiken ändå en begränsad del av den svenska arbetsmarknaden. Vad kan man då göra? Det förekom i debatten två önskemål, och dem har vi debatterat förut. Sociala protokoll och omförhandlingar av utstationeringsdirektivet. Frågan om det sociala protokollet är överspelad nu när Lissabonfördraget faktiskt är ratificerat och träder i kraft den 1 december. Då återstår omförhandling av utstationeringsdirektivet. Jag tror att det var Patrik Björck som undrade om jag någonsin har lyft fram detta. Då svarar jag som jag alltid har svarat de gånger vi har mötts: Ja, det har jag gjort vid ett flertal tillfällen. Jag har varit på Lavalforum i Bryssel och debatterat den här frågan. Jag har lyft upp den på ministerrådsmöten och konstaterar bara att när jag gjorde det på ministerrådsmötet för drygt ett år sedan fanns det inte en medlemsstat som ville ha ett öppnande av utstationeringsdirektivet. Det finns inget som helst stöd för detta i någon medlemsstat. Dessutom är jag mot av ett annat skäl. Det är av taktiska skäl. Jag är nämligen helt övertygad om att inleder vi en sådan förhandling kommer vi att ha decennier av legal osäkerhet kombinerat med att resultatet, om vi når en överenskommelse, lär gå i rakt motsatt riktning mot den som i det här fallet Patrik Björck, Torgny Johansson, jag och flera andra önskar, nämligen att vi riskerar att få en mycket mer rigid arbetsmarknad. Det vore hemskt olyckligt, tycker jag.
Torgny Johansson (S)
Anf. 61 Torgny Johansson (S)
Herr talman! Man kan fundera på hur statsrådet Littorin ska klara att reda ut den här härvan på arbetsmarknaden. Sedan byggandet av Söderfjärdsskolan för fem år sedan har Vaxholmskonflikten eller Lavalmålet funnits med i debatten i samhället. Konflikten i Vaxholm vägrar försvinna så länge regeringen och statsrådet vägrar lyssna till och ta till sig av LO:s, TCO:s och Sacos synpunkter när det gäller vad kollektivavtalen ska få innehålla. Konflikten i Vaxholm har blivit europeisk storpolitik. Arbetsgivare, LO, TCO och politiker har tvingats fundera över sådant som vi tidigare har tagit för givet inom den svenska arbetsmarknaden. Det är faktiskt så att människor utnyttjas också. Lagförslaget om Laval är inte bra. Statsrådet och regeringen föreslår hårda begränsningar av den fackliga konflikträtten. Kraven får bara gälla den lägst avtalade lönen. Bevisregeln ger den arbetsgivare som vill fuska ett kryphål som är större än omvandlingen av Stockholms city på 60-talet. Tyvärr kvarstår fler problem som kan leda till sämre villkor för utländska arbetare och lönedumpning. Det handlar om verksamheter med falska anställnings- och lönebesked. Gång på gång avslöjas att det förekommer hot och fiffel mot anställda. Hur kan statsrådet låta den verksamheten fortsätta? Varför sätter inte statsrådet stopp för utnyttjandet av arbetskraft och människor på det sättet? Vaxholmskonflikten och Lavaldomen visar allt tydligare hur människor utnyttjas i samband med internationaliseringen av skrupelfria företagare. Jag kan nämna några exempel. Det handlar om utblottade bärplockare från Thailand, skogsarbetare från Rumänien som grundlurats, lantarbetare från Vitryssland som tvingats bo under usla förhållanden och bemanningsföretag som tillhandahåller arbetskraft för snuspengar. Ändringarna i filiallagen som ministern och den borgerliga majoriteten genomfört innebär att det nu går att bedriva verksamhet utan att det finns någon behörig person på plats i landet som facken kan överlämna förhandlingsframställningar och framställa krav på kollektivavtal till eller genomföra förhandlingar om löne- och anställningsvillkor med. Det innebär att det nu inte behöver finnas någon som är behörig att företräda näringsidkare i förhållande till arbetstagare och organisationer, affärspartner, tjänstemottagare, domstolar och myndigheter. Jag kan inte förstå varför ministern inte har tagit tag i problemet och hittat en lösning för att upprätthålla den svenska modellen på arbetsmarknaden. Sverige bör sätta ned fötterna, åtminstone genom att införa en liknande bestämmelse som Finland har gjort när det gäller utstationerade arbetstagare. I Finland är det utstationerande företaget skyldigt att utse företrädare vid utstationeringar som pågår längre än 14 dagar. Ministern beklagade att det blev som det blev i sitt svar, samtidigt säger han att det är oklart om det är meningsfullt att göra något åt problemet. Det hade varit bättre att tänka igenom konsekvenserna av lagändringen innan regeringen fattat beslut om ny lagstiftning. Därför måste jag igen ställa följdfrågan till ministern: När ska ministern föreslå beslut om de negativa konsekvenserna av filiallagen?
Meeri Wasberg (S)
Anf. 62 Meeri Wasberg (S)
Herr talman! Jag uppfattade inte riktigt något svar i ministerns förra inlägg när det gällde filiallagstiftningen. Jag avslutade mitt förra inlägg genom att ställa en fråga om den. Tiden kanske inte räckte till. Jag tycker ändå att detta är bekymmersamt. Torgny lyfte i sitt inlägg före mig förtjänstfullt upp problemet med den passiva hållningen när det gäller de förändringar som behövs i filiallagen. Det krävs nämligen två parter för att teckna ett avtal. Då är det rimligt att man på ett enkelt sätt kan komma i kontakt med varandra. Det handlar också om att bygga upp en förståelse för den svenska modellen och de kollektivavtal vi har i Sverige. Då kan inte arbetstagare ställas mot varandra. Den lön jag får ska bero på det arbete jag har och vilka arbetsuppgifter jag utför snarare än varifrån jag kommer. Ministern sade i interpellationssvaret att "det kommer". Det visar att regeringen säger en sak och gör något annat. Bitarna hänger ihop. Regeringen hanterar arbetsmarknadsfrågorna styckevis och delt för att på det sättet bit för bit montera ned den svenska modellen. Det är en medveten strategi, och jag uppfattar att det finns en klar linje i detta. Det är inte en linje för arbetstagarnas rättigheter. Jag tror att det finns en idé och en strategi, men ni säger att ni vill göra något annat. Det här är en av mina första debatter, och jag tror inte att jag har rätt till fler inlägg. Jag är ändå nyfiken på att få höra ett eventuellt svar.
Patrik Björck (S)
Anf. 63 Patrik Björck (S)
Herr talman! Det är sant att vi har haft debatterna förut, det är sant att vi många gånger har ställt krav på arbetsmarknadsministern och regeringen att ta initiativ till att omförhandla utstationeringsdirektivet och det är sant att varje gång vi har rest frågan har man sagt att man inte vill, inte kan och att det inte är rätt väg att gå. Nu ställde jag frågan i ljuset av att regeringen när det gäller tjänstedirektivet plötsligt har intagit en helt motsatt ståndpunkt. Därför tyckte jag att frågan var berättigad att ställa igen. I samband med att den svenska lagstiftningen för implementeringen av tjänstedirektivet antogs i riksdagen - jag vet inte om det var exakt i kronologisk ordning, men ungefär i det spannet - lyfte man från regeringens sida fram möjligheten att väcka frågan att riva upp tjänstedirektivet. Ungefär samtidigt som tjänstedirektivet införs i svensk lagstiftning lyfter regeringen fram möjligheten att riva upp det. Det är inte i och för sig för att stärka den svenska modellen, svenska löntagare eller för att underlätta att sluta kollektivavtal. Det hade vi inte räknat med eftersom vi vet att regeringen har en helt annan agenda i de frågorna. Det var ändå intressant att se att när det gäller tjänstedirektivet har regeringen en helt annan uppfattning om möjligheten av och framgången med att riva upp ett direktiv. I ljuset av den lite schizofrena inställningen från regeringens sida skulle det ändå vara lite intressant att få ett svar på varför det är möjligt att riva upp tjänstedirektivet nu när vi precis håller på att införa det i Sverige men att det är helt omöjligt att ens diskutera utstationeringsdirektivet.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 64 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Låt mig återigen konstatera att eftersom det inte finns en enda medlemsstat i EU som vill omförhandla utstationeringsdirektivet gör jag ändå bedömningen att det inte är möjligt. Även om det hade varit möjligt ska man komma ihåg att när det utstationeringsdirektiv som i dag gäller antogs fanns det 15 medlemsstater. Nu finns det 27. Av de tillkommande medlemsstaterna är en majoritet sådana som inte vill ha den typ av regelverk och tydlighet som Patrik Björck och jag också efterlyser. De vill ha något helt annat. Risken är att vi får ett väsentligt mycket sämre utfall. Ett nytt utstationeringsdirektiv skulle vara väsentligt mycket sämre från de utgångspunkter som Patrik Björck och jag har. Därför finns det både ett praktiskt och ett taktiskt skäl mot att öppna utstationeringsdirektivet. Däremot konstaterar jag att kommissionen har börjat ett bra arbete med en översyn med parterna på EU-nivå. Det är en högnivågrupp som arbetar intensivt för att öka tillgänglighet, informationsutbyte och så vidare. Det är helt riktigt. Därtill har kommissionens ordförande Barroso pratat om någon typ av tillämpningsförordning. Vad det innebär är vi inte riktigt klara över. Det undrar jag om han själv är, om jag ska vara helt ärlig. Vi ser fram emot att kommissionen återkommer i ärendet när kommissionen finns på plats och åter upptar sitt arbete. Torgny Johansson frågade varför vi inte har tänkt igenom konsekvenserna. Det är precis därför vi har haft en Lavalutredning som har arbetat intensivt med detta och genomlyst frågorna i mycket nära samarbete med parterna. Jag hade - återigen - önskat att vi hade sluppit det, men vi har att hantera konsekvenserna av EG-domstolens utslag. Det är svensk gällande rätt. Därmed måste vi se till att hantera det så bra det någonsin går. Det tycker jag att Lavalutredningen har gjort. Slutligen var det frågan om filiallagen. Det är klart att jag har noterat den kraftiga kritiken och diskussionen. Frågan bereds nu i Näringsdepartementet, och det finns inget regeringsförslag på bordet än. Det får vi återkomma till när regeringen presenterar sitt förslag till ny filiallag.
Torgny Johansson (S)
Anf. 65 Torgny Johansson (S)
Herr talman! Det enda jag ville med min interpellation var att få svar på tre tydliga frågor. Det tycker jag att jag så småningom har fått, och det tackar jag för. Svaren är i tur och ordning: 1. Statsrådet beklagar utvecklingen. 2. Statsrådet ser det inte som meningsfullt att göra något. 3. Vi ska diskutera i Regeringskansliet vad den lagändring vi just har genomfört innebär. För mig verkar det lite bakvänt att man inte har diskuterat innan. Svaren bekräftar tyvärr att jag har haft rätt i mina farhågor. Regeringen vill fortsätta att steg för steg montera ned den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Sven Otto Littorin (M)
Anf. 66 Sven Otto Littorin (M)
Herr talman! Låt mig korrigera Torgny Johansson på den sista punkten. Vi har inte genomfört någon förändring av filiallagen. Det finns inte något sådant förslag på riksdagens bord än. Det är precis det arbete som nu pågår i Näringsdepartementet. I övrigt har vi föreslagit en ändring, och det handlar om konsekvenserna av Lavaldomen. Det har vi gjort tillsammans med parterna efter en noggrann och gemensam analys. Det är inte så att vi har kommit fram till någonting som alla älskar - det inser jag också. Parterna har olika utgångsvärden och ingångsvärden i den här diskussionen. Vi har försökt hantera den på ett sätt som gör två saker möjliga. Det första är att vi fortfarande har kollektivavtalen som normerande på svensk arbetsmarknad. Vi behöver inte, som det var stora farhågor för när vi började arbetet, införa en lagstiftning när det gäller lönebildning. Det är jag oerhört glad över - det bevarar den svenska modellen. Det andra handlar om att det är absolut möjligt och tillåtet att vidta konfliktåtgärder på svensk arbetsmarknad för att tvinga fram svenska kollektivavtal även när det gäller utstationerad arbetskraft i utländska företag. Men det vi har fått göra, vilket jag beklagar, är att begränsa den rätten på det sätt som följer av EG-domen. Jag beklagar det, men vi är också bundna på det sätt som EG-domstolen uttolkar direktiven.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.