Den ökande barnfattigdomen
Interpellation 2025/26:209 av Jytte Guteland (S)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2025-12-03
- Överlämnad
- 2025-12-04
- Anmäld
- 2025-12-05
- Sista svarsdatum
- 2025-12-18
- Svarsdatum
- 2026-02-03
- Besvarad
- 2026-02-03
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Finansminister Elisabeth Svantesson (M)
Årsrapporten Barnfattigdom i Sverige analyserar den ekonomiska utsattheten bland barn i Sverige under perioden 2019–2023. Rapporten visar att 276 000 barn levde i fattigdom år 2023. Det är 100 000 fler än de tidigare åren. Det är en väldigt hög siffra som dels beror på kostnadsökningar under 2023, dels hänger samman med att de familjepolitiska stöd som finns för barnfamiljer har urholkats alltmer, konstateras det i rapporten.
Mot denna bakgrund vill jag fråga finansminister Elisabeth Svantesson:
Hur avser ministern att vända trenden med den ökande barnfattigdomen?
Debatt
(18 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:209
Webb-tv: Den ökande barnfattigdomen
Dokument från debatten
- Tisdag den 3 februari 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:67
Protokoll från debatten
Anf. 8 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Fru talman! Jytte Guteland har frågat finansministern hur hon avser att vända trenden med den ökande barnfattigdomen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som kommer att svara på den interpellationen. Vidare har Sanne Lennström frågat mig om jag och regeringen skulle kunna tänka oss att gå vidare med något av förslagen i Majblommans barnrättsrapport för 2026.
Fru talman! Jag vill börja med att påpeka att barnfattigdomen inte har ökat, enligt Statistiska centralbyråns framtagna mått för låg inkomststandard. Antalet barn som lever med låg inkomststandard har i stället minskat successivt mellan 2019 och 2024. För tiden därefter finns ännu inga uppgifter. Både antalet och andelen barn som lever i hushåll som uppbär ekonomiskt bistånd har minskat kraftigt sedan 2017, och nivåerna var 2024 de lägsta sedan åtminstone 1990. Detta skulle kunna vara ytterligare en indikation på att barnfattigdomen inte har ökat.
Sverige befinner sig dock i en utdragen lågkonjunktur. Även om inflationen nu har minskat har den tidigare höga inflationen påverkat hushållens ekonomi mycket negativt. Regeringen har därför vidtagit en rad åtgärder för att stötta hushållen, och vi ser det som angeläget att fortsätta göra det. Genom budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) har regeringen lämnat förslag och riksdagen beslutat om en rad åtgärder för att öka hushållens disponibla inkomster, bland annat sänkt matmoms, sänkt barnomsorgsavgift och höjda gränser för bostadskostnaderna i bostadsbidraget. Dessa reformer gynnar särskilt barnfamiljer med låga inkomster, vilket ofta handlar om ensamstående kvinnor med barn.
Den ekonomiska utsatthet som beskrivs i Rädda Barnens årsrapport om barnfattigdom i Sverige, som interpellanten hänvisar till, sägs till viss del hänga samman med att de familjepolitiska stöd som finns för barnfamiljer har urholkats alltmer. Jag vill dock påpeka att de barnfamiljer där föräldrarna förvärvsarbetar får behålla mer av sin lön genom att regeringen förstärkt jobbskatteavdraget. Samtidigt har de allra mest utsatta blivit fullt kompenserade för de senaste årens höga inflation. Riksnormen för försörjningsstödet höjdes med nästan 9 procent både 2023 och 2024. Sett över en längre tid har riksnormen för barnfamiljer stigit med mer än prisutvecklingen och därför mer än väl kompenserat för inflationen.
Dessutom är det värt att påpeka att regeringens förslag och aviseringar under mandatperioden sammantaget har ökat den ekonomiska standarden procentuellt sett mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de två översta inkomstgrupperna. Detta har även lett till att den ekonomiska standarden hos befolkningen ökat och andelen med låg inkomststandard minskat under mandatperioden.
Välfärdsstaten är viktig för familjer som har det svårt. Den ekonomiska familjepolitiken ska bidra till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer. Men det bästa verktyget för att bryta ekonomisk utsatthet och motverka låg ekonomisk standard är egen inkomst av arbete. För att på längre sikt hjälpa ekonomiskt utsatta hushåll och minska barnfattigdomen är det otroligt angeläget att få fler i arbete.
Regeringen genomför en rad olika åtgärder som gemensamt syftar till att stärka arbetslinjen och göra det mer lönsamt att gå från bidrag till arbete. Att fler föräldrar går till jobbet innebär att barn får en mer stabil ekonomisk situation och en potentiellt högre ekonomisk standard, vilket är gynnsamt för barns utveckling och trygghet. Det återspeglas i att det enbart är 2 procent av sammanboendehushåll med två förvärvsarbetande föräldrar som har en låg ekonomisk standard. Bland sammanboendehushåll där ingen av föräldrarna förvärvsarbetar är andelen med låg ekonomisk standard i stället 85 procent.
Anf. 9 Jytte Guteland (S)
Fru talman! Tack, socialförsäkringsministern, för svaret!
Jag vill börja med att uttrycka min besvikelse över att finansministern inte vill svara på den här frågan, då vi tidigare haft diskussioner om barnfattigdomen och den svåra situation som råder för många i Sverige. Det är konstigt att finansministern inte vill diskutera den ekonomiska politiken. Detta handlar ju så mycket om just den. Det handlar om vilken typ av politik man vill föra när det blir inflation och efterföljande kostnadsökningar ligger kvar. Då handlar det mycket om breda satsningar i budgeten – sådana som vi socialdemokrater vill göra för att dämpa för dem som har det allra svårast.
Jag vet inte riktigt vilken verklighet som socialförsäkringsministern och även finansministern och hela regeringen befinner sig i. Det är dyrt att leva i Sverige i dag. Den känslan finns nu väldigt högt upp i inkomstgrupperna. Jag tror inte att det egentligen krävs särskilt stor inlevelseförmåga för att förstå hur tufft det är för en ensamstående att få livet att gå runt i dag, med de kostnadsökningar vi ser.
En ensamstående mamma ger uttryck för just detta i Majblommans rapport. Hon beskriver hur det är: Jag skulle behöva pengar till vinterkläder och andra kläder till mina barn. Jag jobbar mycket. Jag har försökt byta lägenhet till en mindre, men jag lyckas inte. Min sista utväg är att be Majblomman om pengar.
Hon är inte ensam. Ansökningarna är fler än någonsin. Tusentals föräldrar ber om allmosor eftersom regeringen saknar kompetens att föra en ekonomisk politik som utjämnar i en av de svåraste tider som svenska folket har upplevt i modern tid när det gäller ekonomisk politik.
Kostnaderna ökar överallt. Hyrorna är högre, i affären är det dyrare och det är svindyrt med fritidsavgifter för den som har barn i dag. Om du dessutom är ensam och kanske bor i en storstadsregion med skyhöga hyror, vad gör du då? Då tvingas du gå och be om allmosor. Det är detta regeringen inte förstår.
Jag är också besviken på det svar som vi interpellanter fick när det gäller vad välfärdsstaten ska vara. Vi får svaret att välfärdsstaten är till för dem som är allra mest ekonomiskt utsatta. Det är ett mycket märkligt svar. Jag trodde att vi i Sverige var överens om att välfärden är till för alla – att välfärdsstaten handlar om att fördela mellan dem som har behov just nu men också fördela genom livet. När du är liten behöver du mer. När du är äldre och arbetar kan du bidra, och när du är ännu äldre och kanske har behov av omvårdnad hjälper välfärden till igen.
Detta har varit en succémodell för Sverige – att vi står upp för en generell och allmän välfärd för alla, så att människor slipper gå med mössan i hand och be om att få det där lilla extra för att barnen ska ha en dräglig tillvaro. Men om synen hos den moderatledda regeringen är att vi ska ha en allmosevälfärd, där man bara ger till den som verkligen ber allra mest, förstår jag att man inte i svåra tider gör sitt yttersta för att för alla svenskar lindra den ekonomiskt tuffa tid som vi tvingas leva i.
Jag vill avsluta mitt första inlägg med att fråga en gång till: Har regeringen verkligen inga planer på att utjämna den ekonomiska politiken för dem som har det allra tuffast och satsa exempelvis på höjda barnbidrag, på kollektivtrafik och på att se till att den som är ensamstående får mer?
(Applåder)
Anf. 10 Sanne Lennström (S)
Fru talman! Även jag vill inleda med att uttrycka besvikelse över hur denna debatt inleds. Jag är riksdagsledamot, och jag ställer en fråga till en minister. Men jag bemöts med statistik som ska motbevisa mig om att barnfattigdomen är mindre än jag tror eller inte existerar. Jag skulle kunna stå här och försöka försvara mig med att Majblommans utdelningar har ökat med 17,1 miljoner kronor de senaste tre åren. Jag skulle kunna berätta om alla de ensamstående mammor som hör av sig och berättar om att de inte har råd med vinterstövlar trots att de jobbar. Men det tjänar inte så mycket till eftersom jag har hört den här visan förr; vi har debatterat denna fråga ganska många gånger i de här talarstolarna.
Jag ställer en fråga. Jag får till svar att jag har fel och att regeringens politik är väldigt bra på det här området. Jag får inget svar på den fråga som jag faktiskt har ställt utan mest bara statistik. Sedan kommer någon Tidöledamot, som har anmält sig till debatten, och säger att vår politik inte är bra på det här området och spelar kanske lite bad cop medan ministern kan stå här och vara lugn. I ministerns sista inlägg kommer det något om att S-kommuner inte sköter sig på detta område heller, och sedan är debatten över.
Det känns på något sätt väldigt ovärdigt för mig som försöker utöva parlamentarism. Det känns ovärdigt mot Majblomman som har skrivit den här rapporten – de ser ett stort problem och vill försöka söka lösningar. Det är ovärdigt mot dem som tittar på den här debatten i hopp om att jag ska få ett svar på den fråga jag har ställt.
Men vi fortsätter debatten, så får vi se om utfallet blir ett annat än det jag såg i kristallkulan.
Fru talman! Nu är det 2026, ett valår. Därför vill jag ägna den här debatten åt barnfattigdomen och vad vi kan göra åt det problemet. Majblomman har flera förslag, och jag vill veta vad ministern och regeringen anser om dessa. Jag tänker att det kan vara bra information att ha med sig i september när man ska gå in bakom en valskärm.
Vi tar det från början. Förslag nummer ett: Höj barnbidraget! Barnbidraget i Sverige har inte höjts sedan 2018, när vi satt i regeringsställning, och det har urholkats sedan dess. Vi är sist i Norden med att göra denna typ av satsning. Vi socialdemokrater är med på detta och har därför föreslagit en höjning av barnbidraget med 200 kronor. Regeringen har hittills vägrat. Anser statsrådet fortfarande att detta inte behövs, eller är det något man är villig att titta vidare på?
Nummer två: ensamförsörjartillägg. Barn till ensamstående är mer exponerade för barnfattigdom än andra. Majblomman föreslår därför ett riktat stöd. Tanken är att man inte ska behöva behovspröva, vilket minskar stigmatiseringen och antalet dyra prövningar, som min kollega Jytte Guteland nyss nämnde. Vi socialdemokrater har sagt att vi vill reformera bostadsbidraget. Vi kan även tänka oss att se över träffsäkerheten hos flerbarnstillägget. Kanske hade dessa pengar kunnat användas till ett ensamståendestöd. Men låt mig vara tydlig: Vi har ännu inte något förslag här, för vi har inte Rosenbad i ryggen med pengar för att kunna utreda den här typen av stora förändringar – men det har ministern. Vi är återigen sist i Norden med denna typ av reform, så vad anser ministern om den här typen av stöd?
Nummer tre: kollektivtrafik. Majblomman föreslår fri kollektivtrafik för alla mellan 12 och 18 år på kvällar, helger och lov. Detta ska ses som en del i rätten till en meningsfull fritid. Det ska gynna klimatet och även minska transportfattigdomen, som vi ser i vårt land. Vi socialdemokrater står bakom detta och inkluderar även 19-åringar och yngre studenter.
Detta är alltså tre av Majblommans fem förslag, och min fråga till statsrådet är: Vilka av dessa förslag kan statsrådet och regeringen tänka sig att på något sätt, helt eller delvis, ställa sig bakom? Jag hoppas få svar på den frågan.
(Applåder)
Anf. 11 Arber Gashi (S)
Fru talman! Vi måste vara ärliga mot svenska folket och mot de ungdomar som sitter här på läktaren och lyssnar på oss just nu: Det råder ganska stor osäkerhet kring påståendena om att barnfattigdomen inte ökar därför att den statistik som regeringen lutar sig mot inte fångar barns faktiska vardag. Medan regeringen gömmer sig bakom snäva mått på låg inkomststandard möter Majblomman varje dag barn som inte har råd med vinterjackor, fotbollsskor eller busskort.
Regeringen säger att barnfattigdomen minskar. Majblomman säger något helt annat, liksom Rädda Barnen. Kommuner runt om i vårt land säger något helt annat. Vem ska vi då tro på? Ideella organisationer som möter barn varje dag och har expertkunskap i dessa frågor eller en regering som lutar sig mot statistik som släpar flera år efter verkligheten?
Låt mig vara väldigt tydlig, fru talman: Barnfattigdomen är inte en olycklig bieffekt – den är en konsekvens av regeringens politiska prioriteringar. Regeringen pekar stolt på alla skattesänkningar, framför allt de som har gått till de allra rikaste, men låt oss säga som det är: Jobbskatteavdrag hjälper inte barn vars föräldrar redan står väldigt långt från arbetsmarknaden. Det hjälper tyvärr inte den ensamstående mamman som jobbar deltid i äldreomsorgen. Det hjälper inte barnet i familjen som lever på försörjningsstöd. Det hjälper inte barn vars föräldrar är sjuka, arbetslösa eller fast i otrygga visstidsjobb.
Regeringen säger att de mest utsatta är fullt kompenserade. Låt oss återigen vara väldigt ärliga: Att leva på försörjningsstöd eller ha låga inkomster i dag innebär sämre möjligheter än för bara några år sedan trots nominella höjningar. Priserna på mat, el, kläder och boende har rusat väldigt snabbt, och stöden har inte fullt ut hängt med. Då hade vi inte sett den utveckling som vi har sett. När regeringen samtidigt gör det billigare att vara rik vidgas klyftorna.
Att leva på försörjningsstöd i Sverige 2026 är inte ett värdigt liv. Här vet jag att vi är eniga. Det är ett liv där varje utgift ifrågasätts. Det är ett liv där barn tidigt lär sig att de är en kostnad.
Regeringen säger att lösningen är arbete. Ja, arbete är direkt avgörande. Jag undrar om Anna Tenje kan hjälpa oss att väcka liv i arbetsmarknadsministern, så att det händer någonting. Arbetsmarknadsministern verkar i alla fall vara helt handlingsförlamad inför situationen.
Barn växer just nu. Barn går i skolan just nu. I talande stund jämför de sig med sina klasskamrater. När regeringen vägrar att stärka barnbidraget och i praktiken sänker bostadsbidraget för ensamstående föräldrar och dessutom vägrar att ta Majblommans förslag på allvar är det ett politiskt val – ett val som säger att det är viktigare att sänka skatten för dem som redan har än att ge barn en trygg uppväxt.
Fru talman! För oss socialdemokrater är detta väldigt enkelt. Barnfattigdomen är inte acceptabel i ett av världens rikaste länder. När ett samlat civilsamhälle och föreningsliv larmar ska politiken lyssna, inte bortförklara. Barnen har inte tid att vänta på regeringens bortförklaringar. De behöver handling, och det nu.
(Applåder)
Anf. 12 Daniel Persson (SD)
Fru talman! Jag vill tacka äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje för svaret på interpellationerna.
Rädda Barnens kommer i sin barnfattigdomsrapport från 2025 fram till att 276 000 barn levde i ekonomisk utsatthet år 2023. Rapporten gäller perioden 2019–2023.
Den ena interpellanten har påstått att barnfattigdomen har ökat med 100 000 barn. Den ökningen beror dock på att man har ändrat barnfattigdomsmåttet. För 2023 använde man en reviderad beräkningsmodell, och då hamnar man på att det är 276 000 barn som lever i ekonomisk utsatthet.
Gränsen för låg inkomststandard har räknats om. I stället för att utgå från SCB:s nivå, som är lägre, utgår Rädda Barnen nu från Konsumentverkets beräkningar av faktiska kostnader för basbehov.
Fru talman! Med den nya beräkningsmodellen var antalet barn i ekonomisk utsatthet 321 000 år 2020. Till 2023 har det skett en minskning med 45 000 barn. Men det sker samtidigt en viss ökning med den nya modellen från 2022 till 2023, med 16 000 barn. Det är alltså 16 000 – inte 100 000, som det felaktigt påstås i interpellationen.
Om man hade använt den gamla beräkningsmodellen för 2023 hade siffran för barn i ekonomisk utsatthet varit 175 000. Med den tidigare beräkningsmodellen hade den ekonomiska utsattheten bland barn minskat från 2019 till 2022, och 2023 hade det skett en fortsatt minskning.
Vi kan enas om att Rädda Barnens rapport från 2025 kom fram till att det var 276 000 barn som levde i ekonomisk utsatthet 2023, med det sätt man mäter. Men att detta skulle innebära en ökning med 100 000 barn är en ren lögn.
Man kan inte göra en stor sak av att siffrorna skiljer sig åt när man använder olika sätt att mäta. Exempelvis kan man inte väga något i pund och sedan övergå till kilogram och sedan peka ut skillnaden.
Fru talman! Det finns en kraftig variation mellan och inom Sveriges kommuner när det gäller barnfattigdomen. Den lägsta andelen barn i ekonomisk utsatthet har Vellinge kommun, med 3,1 procent. Den kommun som har störst högst andel barn i ekonomisk utsatthet är Perstorp, med 30,6 procent. En förklaring är att andelen personer med utländsk bakgrund i Perstorp ligger på 33,2 procent. I rapporten konstaterar man att barnfattigdomen för personer med utländsk bakgrund ligger på 33,6 procent – att jämföra med personer med svensk bakgrund, där barnfattigdomen ligger på 5,8 procent.
Detta är ett arv från Socialdemokraternas tid i regeringen. Då förespråkade man länge en massinvandring till Sverige, under parollen ”ett Europa som inte bygger murar”. Vi ser nu konsekvenserna av Socialdemokraternas migrationspolitik – en ansvarslös och kravlös migrationspolitik. Bidragsberoendet har ökat markant, och arbetslösheten bland utrikesfödda är hög. Vi har en segregation som skapar spänningar i Sverige.
Fru talman! Under den här mandatperioden lägger vi om migrationspolitiken, så att det finns tydliga krav och incitament att komma i arbete och egen försörjning. Vi styr om arbetskraftsinvandringen från låglöneyrken till högkvalificerad arbetskraftsinvandring. Men det kommer att ta tid att få bukt med den segregation som har byggts upp under åren.
Det är viktigt att behålla en stram migrationspolitik framöver och arbeta aktivt med frivillig återvandring för den som inte lyckas bli en del av det svenska samhället. Det är bara med Tidöpartierna vi får en ansvarsfull migrationspolitik som kan lösa problemen med den segregation vi ser i dag.
Anf. 13 Malte Tängmark Roos (MP)
Fru talman! Det gläder mig att vi återigen kan ha en debatt här i kammaren om den utbredda barnfattigdomen i Sverige. Det är trots allt ett av regeringens största och mest allvarliga misslyckanden under den här mandatperioden. Det är också ett problem som i hög grad har blivit värre som ett direkt resultat av den politik som den här regeringen har fört.
Jag beklagar verkligen att regeringen och Sverigedemokraterna vägrar att kännas vid problemet och inte heller vill kännas vid Rädda Barnens siffror. Enligt Rädda Barnen var det 276 000 barn i Sverige, alltså vart åttonde barn, som växte upp i fattigdom år 2023. Det motsvarar tre barn i en genomsnittlig svensk skolklass.
Siffrorna är alltså från 2023, men alla civilsamhällesorganisationer är överens om att situationen har blivit än värre sedan dess. Fler barnfamiljer går till Stadsmissionen och till kyrkan för att få hjälp med mat och kläder. Fler barnfamiljer ansöker om stöd hos Majblomman för att ha råd med fritidsaktiviteter.
Nyligen rapporterade Kronofogdemyndigheten att vräkningarna av barn har fortsatt att öka varje år. Nu är de 80 procent fler än de var 2020.
Utvecklingen i Sverige går i helt fel riktning. Vad är då orsaken till detta? Den rekordhöga arbetslösheten, som regeringen har misslyckats med att hantera, är en del av det hela. Den har gjort att fler vuxna står utan arbete, vilket gör att de får svårare att klara vardagsutgifterna.
Därtill kommer regeringens totala ovilja att stärka trygghetssystemen, vilket har gjort det svårare till och med för de föräldrar som arbetar heltid att ha råd med de mest grundläggande utgifterna, som mat och hyra. Trots prisökningarna har regeringen vägrat att höja barnbidraget, vilket innebär att det har urholkats med en fjärdedel sedan 2018 och nu är värt mindre än någonsin på 50 år.
Underhållsstödet har urholkats på samma sätt, och bostadsbidraget till och med sänkte regeringen förra året med upp till 2 100 kronor i månaden, innan de sedan insåg sitt misstag och höjde det med knappt hälften av vad de tog bort.
De trygghetssystem som vi tillsammans har byggt upp med det specifika syftet att säkerställa att alla barn ska kunna växa upp i trygghet och välstånd urholkas systematiskt år efter år, med resultatet att väldigt många familjer har fått det mycket svårare den här mandatperioden. Då hjälper det inte att regeringens skattesänkningar procentuellt sett ger mer till dem som har lägst inkomster. I kronor och ören, som är det som vi handlar med här i Sverige, täcker de nämligen inte upp för prisökningarna. De gynnar i verkligheten de allra rikaste.
Det är också därför som alla organisationer som stöttar utsatta hushåll talar om vikten av att stärka trygghetssystemen, inte att sänka skatten. Det är det som faktiskt behövs. Det är det som faktiskt skulle hjälpa.
Som ett exempel kan jag nämna att enbart en höjning av barnbidraget till samma värdenivå som det hade 2018, vilket vi i Miljöpartiet föreslår, skulle ha kostat hälften så mycket som regeringens jobbskatteavdrag men ändå gett mer pengar i plånboken för både ensamstående låginkomsttagare och samboende medelinkomsttagare. En förstärkning av bostadsbidraget hade gett ytterligare tusenlappar i deras plånböcker.
Trygghetssystemen och välfärden är politikens bästa verktyg för att minska barnfattigdomen. Men regeringen vill inte stärka trygghetssystemen. Det är en fråga om prioriteringar, och den här regeringen prioriterar fel.
(Applåder)
Anf. 14 Caroline Högström (M)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för en viktig debatt och för att vi återigen står här och talar om ungefär samma frågor, vilket är viktigt. Barns uppväxtvillkor är inte bara en siffra i en rapport, utan det är framtiden för vårt land.
Därför blir jag lite förvånad, eller jag kanske egentligen inte blir det, när ledamoten Lennström raljerar över att fler ledamöter är med i debatten. Det borde ju vara något positivt. Det borde vara bra att både oppositionsledamöter och Tidöledamöter är med i debatten. Det borde vara bra att vi faktiskt har den här debatten här i kammaren. Man verkar dessutom bli förvånad över att ungefär samma frågor får liknande svar. Men så kan det vara.
Att barn lever i utsatthet är alltid allvarligt. Och ja, många familjer har haft det tufft de senaste åren. Men vi måste också våga tala klarspråk om varför situationen ser ut som den gör och vad som faktiskt hjälper på riktigt.
När den moderatledda regeringen tog över efter åtta år av socialdemokratiskt och miljöpartistiskt styre ärvde vi ett Sverige med skenande inflation, höga räntor och snabbt stigande levnadskostnader. Det var inte en naturkatastrof. Det var en ekonomisk politik som försvagade hushållens motståndskraft, och barnfamiljer fick betala priset.
Sedan dess har regeringen arbetat metodiskt med att vända utvecklingen. Precis som statsrådet Anna Tenje tidigare beskrivit handlar det bland annat om att återupprätta arbetslinjen, för det är där den verkliga tryggheten finns – i egen försörjning.
Fru talman! Den bästa skyddsfaktorn mot barnfattigdom är inte ett bidragssystem som växer. Det är att barn ser sina föräldrar gå till jobbet. Ett arbete ger inte bara inkomst; det ger stabilitet, framtidstro och förebilder.
Därför har regeringen prioriterat att göra det mer lönsamt att arbeta. En vanlig barnfamilj med exempelvis en polis och en sjuksköterska har sedan 2022 fått behålla över 5 000 kronor mer i månaden. Det stärker hushållsekonomin brett, även för ensamstående och låginkomsttagare. I årets budget fortsätter vi på den linjen. Lägre förskoleavgifter och sänkt matmoms är bara ett par exempel på åtgärder som ger riktiga lättnader i vardagen. Det stärker familjer långsiktigt utan att låsa fast människor i bidragsberoende.
Samtidigt måste vi tala om hur begreppet relativ fattigdom används i den här debatten. Det måttet innebär att fattigdomen kan öka statistiskt även när människors faktiska levnadsstandard förbättras, bara för att någon annan har fått det ännu bättre. Det riskerar att förvandla en viktig social fråga till ett retoriskt slagträ. Det betyder inte att vi blundar för utsattheten, tvärtom. Barn som lever i ekonomisk utsatthet ska få stöd. Men politik måste handla om att lyfta människor in i arbete och egen försörjning, inte om att administrera utanförskap.
Fru talman! Skillnaden mellan oss och oppositionen är tydlig. De vill möta varje problem med nya bidrag. Vi vill bryta beroendet. De mäter jämlikhet i hur lika inkomster är. Vi mäter framgång i hur många som kan stå på egna ben. Det är så vi vänder trenden – genom jobb, företagande och en stark ekonomi, inte bara symbolpolitik. Barn förtjänar mer än debattpoänger. De förtjänar en politik som ger deras föräldrar makt att stå på egna ben. Det är precis vad den här regeringen med bland andra statsrådet Anna Tenje i spetsen faktiskt gör.
(Applåder)
Anf. 15 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Fru talman! Låt oss ta någon minut för att landa i ledamoten Lennströms demokratisyn och Socialdemokraternas syn på vad som är värdigt den här kammaren och den här debatten och vad som egentligen är parlamentarism.
Jag måste säga att jag blir något förvånad när jag får beskrivningen att det förvånar att jag står här och redogör för regeringens politik och reformer och försvarar dem och att ledamöter från majoritetens sida anmäler sig till talarlistan. Det är de ledamöterna som de facto ansvarar för de här frågorna inom sina respektive partier.
Att socialdemokrater och även miljöpartister anmäler sig förvånar ingen. Att de ska ha rätt att stå här och kritisera regeringen för det de gör är det som är demokratins kärna för Socialdemokraterna. Det vill säga att när de inte får som de vill och när statsrådet inte erkänner – jag hade visst fel; jag borde ha gjort annorlunda och lyssnat på Socialdemokraterna – då är det fel svar som ges. När statsrådet står här och redogör för den politik vi för och de reformer vi går fram med för att minska hushållets utsatthet, då är det inte värdigt den här kammaren. Något förvånande – jag trodde att demokratin var lite djupare och satt lite hårdare i Socialdemokraterna.
Återigen, fru talman: Regeringen ser och agerar för att stötta hushållen i en svår tid. En långdragen lågkonjunktur, som vi var inne på, krig i vårt närområde och en orolig omvärld där frihandel och tillväxt hotas drabbar ett litet, exportberoende land som Sverige mycket hårt. Och det är precis som ledamoten Högström redogjorde för tidigare: Hushållen har fått betala ett högt pris.
Det är just därför regeringen har vidtagit kraftfulla åtgärder för att stötta hushållen och återhämtningen i svensk ekonomi. Nu senast lade fram vi en mycket expansiv budget, som riksdagen nyligen röstade igenom. Den omfattar 80 miljarder kronor. Det är pengar och insatser som hjälper just barnfamiljer. Regeringen har även tidigare stöttat barnfamiljer och fortsätter nu att stötta dem med årets budget.
När ledamoten Guteland drar upp vad som verkligen har legat som en börda på hushållen lyfter hon upp hyrorna. Vi höjer taket i bostadsbidraget för att stötta de barnfamiljer som har haft det allra tuffast. De får nu en höjning av sitt bostadsbidrag som är den största och högsta på 30 år.
En annan börda är maten. Matpriserna har dragit iväg och gräver stora hål i hushållens ekonomi. Vad gör regeringen då? Jo, som svar på det sänker vi matmomsen.
Elpriser, drivmedelspriser och liknande lyfts fram, inte minst i rapporten som vi diskuterar nu, som otroligt belastande för inte minst barnfamiljer. Vad gör regeringen då? Vi sänker elskatten, och vi ser till att det är betydligt billigare att tanka bilen så att man kan ta sig till och från fritidsaktiviteter och se till att barnen kommer till skola och andra aktiviteter.
Fritidsavgiften och att det är dyrt att vara med i idrottsklubbar och så vidare är en annan fråga som ofta har lyfts fram, inte minst av ledamoten Guteland. Vad gör då regeringen? Jo, vi ser till att fritidskortet nu blir en realitet. Det innebär 500 kronor för en vanlig barnfamilj men de facto 2 000 kronor för en barnfamilj som är särskilt utsatt.
Vad gör vi för alla de hårt arbetande föräldrar, ofta ensamstående föräldrar, som har det extra tufft? Jo, vi ser till att sänka skatten så att de får behålla mer pengar i plånboken och på så vis kan stå på egna ben, försörja sin egen familj och helt enkelt få en bättre ekonomi och en stabilare situation för sina barn.
(Applåder)
Anf. 16 Jytte Guteland (S)
Fru talman! Jag vill börja med att ännu en gång uttrycka besvikelse över hur socialförsäkringsministern attackerar den här debatten. Jag tycker att det är märkligt.
Jag ställde frågor till Sveriges finansminister Elisabeth Svantesson som rörde den breda politiken och vad man gör för att dämpa den svåra ekonomiska situation som många i Sverige nu lider av. Då fick jag till svar att det var socialförsäkringsministern som skulle svara på min fråga. Sedan väljer socialförsäkringsministern att hålla ett långt inlägg om finansministerns, möjligen också näringsministerns, områden i stället för att svara på vad socialförsäkringsministern gör inom sin portfölj för att hjälpa alla de barnfamiljer som lider av barnfattigdom i dag.
Majblomman beskriver många hemska historier. Hos mig fastnar en om en mamma som beskriver att hon dricker te för att dämpa hungern. Det är många föräldrar som berättar om vilka tips de har för att själva inte behöva äta så att maten ska räcka till för barnen.
Vi får höra i den här debatten om allt möjligt som handlar om bostäder eller näringspolitik eller sådant som rör den ekonomiska politiken. Samtidigt vill socialförsäkringsministern inte diskutera det med oss socialdemokrater. Men om man nu öppnar för den debatten undrar jag: Hur kommer det sig att den här regeringen inte har gjort flera av de saker som vi socialdemokrater har föreslagit?
Vi har föreslagit satsningar inom arbetsmarknadspolitiken, men det har den här regeringen sagt nej till. Samtidigt ökade arbetslösheten med den här regeringen, och den ligger fortfarande i topp bland de sämsta länderna i EU. Ungdomsarbetslösheten är den tredje högsta om jag inte missminner mig. Det är ett stort misslyckande när det gäller arbetsmarknadspolitiken.
Antalet konkurser är skyhögt. Det fortsätter att vara det. Det har planat ut något, men siffrorna gällande företag som inte klarar det klimat vi har just nu och den här regeringen var även i januari 2026 skyhöga. Vi vet att det skulle behöva göras jättemycket för att se till att svenska företag kan tro på framtiden med den moderatledda regeringen. Man gör inte det.
Det finns inte heller någon strategi. En strategi skulle kunna vara att satsa på innovation som rör grön teknik, men klimatministern och hela klimatpolitiken får ju underkänt. Jag har läst massor av rubriker bara den här veckan om hur lågt förtroendet för klimatministern är.
Nu har jag också pratat om sådant som inte rör socialförsäkringsministerns område. Nu går vi dock in på sådant som rör ministerns eget ansvarsområde, när det gäller just barnen och barnfattigdomen. Där finns också en rad saker man skulle kunna göra. Man skulle kunna öka barnbidraget så som Majblomman föreslår och som nordiska länder runt oss – våra grannar – har gjort. Detta valde den svenska regeringen att inte göra.
Senast barnbidraget höjdes var 2018, när vi socialdemokrater ledde regeringen. Vi tycker att man också nu skulle behöva höja barnbidraget. Vi ser också över om man skulle behöva satsa på att ge ensamstående ett extra stöd. Detta behöver utredas i Regeringskansliet, och det är något som den moderatledda regeringen har möjlighet att göra.
Vi tycker att man ska satsa på kollektivtrafiken. Överallt där vi styr försöker vi göra saker, som att försöka minska kostnadsökningarna och att man fritt får åka kollektivt på lov. Det skulle dock behövas ett stöd från regeringen för att till exempel kunna ha gratis kollektivtrafik för ungdomar, vilket är något som skulle underlätta väldigt mycket i plånboken för ensamstående.
Det finns så mycket att göra, men den moderatledda regeringen sitter med rumpan på händerna. Hela Tidögänget verkar vara otroligt passiva och nöjda, men det är inte svenska folket – det lovar jag.
(Applåder)
Anf. 17 Sanne Lennström (S)
Fru talman! Jag vill inleda med att vara väldigt tydlig med att jag inte raljerade kring antalet ledamöter som är med i den här debatten. Ni är så varmt välkomna oavsett om ni kommer från regeringspartierna eller oppositionen.
Det jag däremot raljerade över var regeringens och regeringspartiernas förmåga att svara på en fråga, för det upplever jag fortfarande att ni inte har gjort. Jag ställde en fråga om hur regeringen och regeringspartierna ställer sig till den här rapporten. Jag har fortfarande inte fått något svar, så än så länge stämmer ju förutsägelsen från min kristallkula väldigt väl in.
Det kommer mycket statistik och klatschiga formuleringar här, men det räddar fortfarande inte regeringspartierna från det faktum att jag inte såg någon högerpolitiker över huvud taget när Makalösa Föräldrar var här och knackade på riksdagens port och demonstrerade mot barnfattigdomen i Sverige. Jag såg ingen minister och ingen riksdagsledamot, men typ 30 från Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet och sossarna var där och lyssnade på ensamstående mammors berättelser om hur vidrig deras vardag faktiskt är.
Detta tycker jag är ett kvitto på att man inte har någon politik som man är stolt över. Vi har politik och förslag som vi är stolta över, och därför var vi där och mötte de här människorna.
Jag går vidare till förslagen, eftersom jag vill hålla fokus på dem.
Jag kommer från en liten kustkommun som heter Östhammar. Det är underbart att få se mina barn växa upp i norra Roslagen bland stränder, klippor och vatten. I vår kommun, som styrs av bland annat Moderaterna och Sverigedemokraterna – det verkar vara viktigt i sammanhanget – står få tillfällen till buds när det är dags för simundervisning.
I höstas var det till exempel dags för min äldsta, och då åkte man inte alls. Under våren ska man åka vid några få tillfällen. Jag hoppas bara att ingen av lärarna blir sjuk så att de här få tillfällena ställs in. Vi må bo vid vattnet, men ibland måste man ta en buss för att komma till stranden, och på vintern kostar det en slant att gå in i simhallen. Om du är ensamstående kanske du inte kan åka med två icke simkunniga barn, för det känns inte så tryggt.
Enligt Majblomman är det 53 000 barn i åldern 10–16 som inte är simkunniga. Samtidigt förväntar vi oss genom mål i läroplanen att man ska uppfylla detta. Förutsättningarna beror dock väldigt mycket på föräldrarna, och det ser väldigt olika ut när det gäller om man kan nå dit eller inte. Majblomman föreslår därför en nationell simkunnighetsgaranti. Det kan vara riktad simundervisning till äldre barn eller ett samarbete med simklubbar.
Jag var på Majblommans seminarium här i riksdagen. Där föreslogs även att man skulle kunna ha simskola utomhus med ungdomar som undervisar. En sådan har mina barn gått i, och jag kan därmed genom anekdotisk evidens berätta att det funkar väldigt bra.
I Uppsala har det rödgröna styret infört avgiftsfri sommarsimskola för alla som avslutat årskurs 2, och 2019 hade vi socialdemokrater ett förslag om simskolan i vår budget, men förslaget föll.
Simskolan är viktig. Det handlar om barnfattigdom, och det handlar om att förutsättningarna ser väldigt olika ut. Barnfattigdom kan få ödesdigra konsekvenser om barnen inte lär sig simma.
Jag undrar: Ser ministern något inom sitt eget eller andra statsråds områden som skulle kunna motverka barnfattigdomen och öka simkunnigheten bland barn och unga?
(Applåder)
Anf. 18 Arber Gashi (S)
Fru talman! När man debatterar just barnfattigdomen med socialförsäkringsminister Anna Tenje eller andra ledamöter från Tidöpartierna lär man sig mer av vad de inte säger än vad de faktiskt säger – det har jag börjat inse. Det är sällan förslag som rör ministerns ansvarsområde lyfts upp när man pratar om barnfattigdom. Denna gång tycks det vara likadant.
Inte en enda gång har man kunnat bemöta något av de förslag som Majblomman har presenterat – vilket är en del av vad den här debatten handlar om. I stället har vi fått höra lika mycket av det vi blivit vana vid att höra: att det är de som tjänar allra bäst som ska få det lite bättre. Möjligen faller några smulor ned till dem som ligger längst ner i hierarkierna.
Jag tycker inte att det är så konstigt att finansministern inte dyker upp i en debatt som handlar om barnfattigdom. När hon själv påstår att det måste börja löna sig att tjäna 125 000 kronor i månaden i Sverige är det inte så konstigt att hon inte dyker upp eller att hon kanske inte fullt ut ser den problematik som väldigt många lever i.
Jag har börjat inse att regeringen räknar procent, men barnen räknar kronor. Det handlar i praktiken om att inte kunna följa med på skolutflykten och att inte ha råd med fritidsaktiviteter. Matsäcken är tom.
Att här ignorera Majblommans förslag, eller våra förslag, är ett politiskt val. Att inte stärka de generella stöden till barnfamiljer är också ett politiskt val. Konsekvenserna av dessa val bärs inte av regeringen och inte av statsrådet, som har fått flera tusen kronor mer i månaden med sin skattepolitik. De bärs av barnen.
(Applåder)
Anf. 19 Daniel Persson (SD)
Fru talman! Det här är mitt sista inlägg, så jag vill passa på att tacka äldre- och socialförsäkringsministern och er övriga som har deltagit i den här debatten.
Det är som sagt en lögn att 100 000 fler barn är i ekonomisk utsatthet. Olika beräkningsmodeller pekar på olika resultat över tid. Det gamla måttet pekar på en minskning mellan åren 2019 och 2023. Det reviderade måttet visar också en minskning om man tittar på 2020 till 2023. Barnfattigdomen ökade med den nya modellen alltså med 16 000 barn från 2022 till 2023, till 276 000 barn totalt. När Socialdemokraterna satt i regeringen var den siffran 321 000 år 2020. Vi ser alltså att trenden går åt rätt håll just nu.
Fru talman! Som jag nämnde i mitt tidigare anförande konstaterar rapporten bland annat att barnfattigdomen ligger mycket högre bland barn med utländsk bakgrund. Andelen barn som lever i ekonomisk utsatthet är sex gånger större bland barn med utländsk bakgrund än bland inrikes födda barn. När det gäller arbetslösheten är den nästan tre gånger så hög bland utrikes födda.
Om vi ska tackla barnfattigdomen är den långsiktiga lösningen alltså en stram migrationspolitik och att fler utrikes födda kommer i arbete. Detta kommer inte att lösa allt, men det kommer också att ge stor effekt.
Fru talman! Tidöpartierna lägger nu fram en bidragsreform som innefattar ett bidragstak, ett aktivitetskrav och en tidsbegränsad jobbpremie för att öka incitamenten att ta ett jobb. Det är viktiga steg vi nu tar för att fler ska komma i egen försörjning, och detta är raka motsatsen till socialisternas bidragslinje.
Anf. 20 Malte Tängmark Roos (MP)
Fru talman! Jag hade önskat en lite större intellektuell hederlighet från Tidöpartiernas företrädare i den här debatten.
Ledamöterna Högström, Persson med flera argumenterar för att deras partier vill lösa barnfattigdomen genom att få fler människor i arbete medan vi miljöpartister vill lösa allt med högre bidrag. Detta är inte sant; Miljöpartiet har flera förslag för en aktiv arbetsmarknadspolitik medan den här regeringen har presenterat försvinnande få propositioner på det området. Men framför allt vill vi inte höja bidragen för bidragens skull utan för att vi vill ha trygghetssystem som faktiskt fyller sitt syfte och uppfyller de mål som har satts upp för dem.
Barnbidraget finns till för att täcka barnets grundläggande kostnader och stärka familjens ekonomi, men den nuvarande regeringen har låtit barnbidraget urholkas till dess lägsta nivå på 50 år. Bara häromåret presenterade Riksrevisionen en granskning av bostadsbidraget där man konstaterade att bostadsbidraget inte uppfyller sitt mål om att alla barnfamiljer ska kunna efterfråga en bra och tillräckligt stor bostad, liksom att anledningen till det är att bostadsbidraget inte har höjts sedan 90-talet.
Vad är poängen med att ha trygghetssystem om vi medvetet inte finansierar dem tillräckligt? Jag tror inte att Moderaterna och Sverigedemokraterna vill avskaffa barnbidraget och bostadsbidraget – de har i alla fall inte sagt det rakt ut – så varför är de så hårdnackat ideologiskt emot att se till att bidragen uppfyller de mål som vi här inne gemensamt har enats om ska finnas?
Miljöpartiet vill ha trygghetssystem som ser till att inga barn växer upp i fattigdom. Vad vill Tidöpartierna ha? Jag vet faktiskt inte alls vad det är de vill.
(Applåder)
Anf. 21 Caroline Högström (M)
Fru talman! Detta ämne skapar alltid väldigt intressant debatt.
Socialdemokraterna verkar otroligt förvånade över att någon inte köper exakt deras syn på saken och exakt deras världsbild. Framför allt är de förvånade om man inte köper exakt deras förslag. Det är ett hån och ett hot, och det kom en massa ord om hur fel det är att Anna Tenje tar debatten. Det blir en mycket märklig debatt. Man försöker säga att det handlar om sakpolitik och om barnfattigdomen, men egentligen handlar det om att ens egen världsbild är den enda rätta. Så är det ju inte, och så fungerar det inte.
Vi har väl alla färdigskrivna manus inför en debatt, men jag tycker att man ska orka lyssna på vad statsrådet svarar. I det på förhand utskickade svaret på interpellationen beskriver hon åtgärder som regeringen vidtar, även på statsrådets eget ansvarsområde, för att underlätta för barnfamiljer. Men det är inte de förslag som Socialdemokraterna vill ha, och därför är de fel. Det är inte så demokrati fungerar. Demokrati fungerar som så att vi stöter och blöter.
Just nu har vi svenska folkets stöd att genomföra viktiga förändringar. Vi fick ett tydligt uppdrag från väljarna att vända den ekonomiska utvecklingen, och det gör vi nu. När det gäller tillväxt går Sverige från bottenligan till toppligan. Vi för en viktig och riktig ekonomisk politik för att vända utvecklingen, för det är det som hjälper barnfamiljer. Det är när vi får snurr på ekonomin och fler och fler jobb som vi vänder utvecklingen och bryter utanförskapet. Men nej – för Socialdemokraterna är deras förslag de enda rätta.
(Applåder)
Anf. 22 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Fru talman! Jag tycker faktiskt att det är det fina i kråksången – att det ibland är Camilla Waltersson Grönvall som tar debatten om hur vi ska motverka barnfattigdom och de många vräkningar vi ser, inte minst i de socialdemokratiskt styrda städerna Göteborg och Malmö, eller för den delen att finansminister Elisabeth Svantesson ibland diskuterar hur man ska stärka hushållens ekonomi för att motverka den ekonomiska utsattheten för inte minst barnfamiljer.
Det är också fint att jag för min del kan ta den här debatten för att visa vad vi gör på olika områden för att trycka tillbaka utanförskapet och få fler att gå från bidrag till arbete. Framför handlar det om att det ska löna sig mer att arbeta. Människor ska kunna stå på egna ben och försörja sig själva, och därför behöver de få behålla mer av sina hårt förvärvade pengar.
Den här frågan är komplex, och därför är vi många som är involverade i och vill debattera den. Lite beroende på hur man ställer frågan får man också olika svar – svar som det kan landa på andra statsråd att ge – givet att vi inte har samma lösningar på problemet. Det är det som är det fina med demokratin, och det är väl det som är syftet med att det över huvud taget finns olika partier som står här och debatterar mot varandra. Det ledamoten Guteland lyfte fram som en svaghet ser jag alltså snarare som en styrka, det vill säga vikten av att ha flera lösningar på ett problem.
Det är väl också så – tack och lov – att vissa lösningar faktiskt är bättre än andra, och just nu har vi mandatet att genomföra de förändringar som vi har gått till val på. Vi har svenska folket bakom oss för att inte minst se till att fler går från utanförskap, lämnar bidragslinjen och återvänder till arbetslinjen.
Tittar man på effekterna för hushållens ekonomiska standard av regeringens förslag och våra aviseringar under mandatperioden ser man tydligt, oavsett hur man räknar, att den ekonomiska standarden procentuellt ökar sett mest i den tiondel av befolkningen som har lägst ekonomisk standard och allra minst i de två översta inkomstgrupperna. Regeringens politik har också lett till att befolkningens ekonomiska standard ökar och att andelen just låginkomsttagare minskar.
Sanne Lennström har flera gånger varit inne på Majblommans förslag; jag hann inte dit i mitt förra inlägg. I sin rapport föreslår Majblomman framför allt förstärkningar av barnbidraget. Vad man då inte riktigt tar hänsyn till, och vad jag kan tycka att Socialdemokraterna inte heller tar hänsyn till i sitt förslag, är att majoriteten av barnen i Sverige inte befinner sig i de lägsta inkomstgrupperna.
Är det de barnen man vill inrikta sig på och stötta – barnen till de hårt arbetande ensamstående mammorna, inte minst, som har det tufft att få ihop det – ska man tänka på att alla barn inte befinner sig i den gruppen. Enligt offentlig statistik är det 125 000 barn som lever med låg inkomststandard, att jämföra med de 2,4 miljoner barn som skulle få ta del av det höjda barnbidraget eller studiebidraget. Många familjer har och har haft en väldigt svårt situation, och då är det fråga om prioriteringar. Hur stöttar vi de här familjerna på bästa sätt?
Regeringen väljer helt enkelt att rikta in sig på betydligt träffsäkrare reformer, som höjt bostadsbidrag och sänkt skatt på arbete – framför allt för låg- och medelinkomsttagare – samtidigt som vi mildrar effekterna för några av barnfamiljerna när det gäller de tuffaste utgifterna. Det handlar exempelvis om sänkt skatt på el och drivmedel samt, inte minst, den halverade matmomsen.
Anf. 23 Jytte Guteland (S)
Fru talman! Tack, socialförsäkringsministern, för den här debatten! Det har varit en livlig debatt.
Det är alltid värdefullt att få diskutera de här viktiga frågorna med regeringen och ministrar. Men med det sagt kvarstår det faktum att allt fler barnfamiljer och familjeförsörjare vänder sig till våra hjälporganisationer för att be om stöd i de svåra tider vi ser just nu. Vi har fått många rapporter, inte minst från Majblomman och Makalösa Föräldrar, som har visat att det är många desperata föräldrar i vårt avlånga land som just nu lider av den kostnadsökning vi har sett under de år som den här regeringen har styrt.
Statsrådet beskriver att regeringen har gjort insatser riktade mot barnfamiljer, men vi kan konstatera att detta inte har räckt. Tvärtom ser vi nu, till exempel i nyheterna i dag, att allt fler barnfamiljer vräks till följd av att de inte klarar av att betala hyran.
Vi vet att det finns insatser som skulle hjälpa barnfamiljer, inte minst de ensamförsörjande föräldrar – ofta mammor – som kämpar för att få vardagen att gå ihop. Vi socialdemokrater lägger fram förslag i den riktningen. Vi vet att barnbidraget är träffsäkert och att det betyder oerhört mycket för att man ska ha råd med exempelvis vinterkläder eller fritidsaktiviteter. Vi vet att satsningar för att kommuner ska kunna sänka avgifterna för fritidsaktiviteter betyder väldigt mycket. Vi vet att kollektivtrafiken är viktig, och därför vill vi göra insatser för att hjälpa inte minst ungdomar att kunna röra sig utan att mammor ska belastas för hårt av detta.
Det är också viktigt att vi får till en ny ekonomisk politik som utjämnar och som satsar på dem som har minst i stället för på dem som har mest. Det är viktigare att barnfamiljer får mer än att statsrådet får skattesänkningar.
Anf. 24 Sanne Lennström (S)
Fru talman! Jag tackar statsrådet och de andra ledamöterna för debatten.
Det sista förslaget i Majblommans rapport, som vi inte hann prata om, är en ålderstrappa i barnbidraget. Jag vill vara tydlig med att jag har lyssnat på vad ledamöterna och statsrådet har sagt i den här debatten. Det som gör mig frustrerad är att jag inte har fått svar på det som jag frågat om. Jag har frågat om rapporten men bemötts av åsikter om hur debatten i kammaren har varit, vilket statsråd som ska ta vad och vilka ledamöter som ska få vara med. Minuterna har bara tickat på utan att vi har fokuserat på rapportens fem förslag. Jag skulle vilja veta hur statsrådet ställer sig till förslagen. Det var det jag frågade.
Mot slutet fick vi i alla fall höra lite kritik från statsrådet mot att barnbidraget inte är så träffsäkert. Jag vill vara väldigt tydlig med att Sverige har råd att både höja barnbidraget och göra mer träffsäkra satsningar om man prioriterar rätt från politikens sida. Det har man råd med om man inte fokuserar på exempelvis skattesänkningar för rika personer.
Man pratar om vikten av att ha ett arbete. Det håller Socialdemokraterna helhjärtat med om – fler ska ut i arbete! Men just nu befinner vi oss i EU:s bottenträsk vad gäller arbetslöshet, och det ekar tomt vad gäller förslag från regeringen om hur vi ska ta oss ur detta. Jag efterlyser fler förslag om hur vi ska minska arbetslösheten i vårt land så att fler barn kan få se båda sina föräldrar gå till jobbet och så att fler familjer får en vettig ekonomi.
Jag tackar så mycket för dagens debatt.
(Applåder)
Anf. 25 Äldre- och socialförsäkringsminister Anna Tenje (M)
Fru talman! Stort tack till alla debattörer för den debatt vi har haft i kammaren i dag! Jag vill särskilt tacka interpellanterna.
Till Sanne Lennström vill jag säga följande: Nästa gång kommer jag inte att köra ihop era debatter. Jag förstår att din ledamotskollega har stört upplägget en hel del. Det blir svårt att svara på alla frågor. Nästa gång är det bara du och jag, i alla fall initialt.
Det är framför allt arbete som är vägen till tillväxt och vägen till egenmakt, arbetsgemenskap och integration för alla människor som kommer hit. Det är också vägen ut ur fattigdom. Tillsammans med utbildning och andra åtgärder för att minska arbetslösheten, som vi har varit inne på, samt att man lär sig svenska språket är det nyckeln till de klassresor som jag tror att alla här inne i kammaren vill möjliggöra för alla barn som lever i vårt land.
I vårt Sverige ska det inte spela någon roll varifrån du kommer. Det som ska räknas är i stället vart du är på väg. Vill man se fler lyckade exempel på integration, fler klassresor och fler barn som växer upp med en positiv bild av sin framtid är det arbetslinjen – och definitivt inte bidragslinjen – som är svaret.
Det är rätt och riktigt att stötta barnfamiljer i svåra tider. Regeringen har gjort det och kommer att fortsätta göra det. Vi kommer samtidigt att stödja hårt arbetande människor. De ska få behålla mer av sina surt förvärvade pengar så att de kan stå på egna ben och försörja sig själva.
Fler barn och unga ska växa upp i hem som inte drabbas av fattigdom utan präglas av hårt arbetande föräldrar som både tjänar och förtjänar en lön som de får behålla mer av.
(Applåder)
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.