den nationella vårdgarantin

Interpellation 2002/03:398 av Pålsson, Chatrine (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld: 2003-05-12
Inlämnad: 2003-05-12
Besvarad: 2003-05-26
Sista svarsdatum: 2003-05-26

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 12 maj
Interpellation 2002/03:398
av Chatrine Pålsson (kd) till socialminister Lars Engqvist om den nationella vårdgarantin

De borgerliga partierna i riksdagen presenterade våren 2002 ett förslag till nationell vårdgaranti. Därefter utlovade även regeringen en vårdgaranti. Detta trots att Socialdemokraterna i riksdagen har yrkat avslag på borgerliga förslag om en nationell vårdgaranti vid ett tiotal tillfällen.

Regeringens utlovade nationella vårdgaranti liknar, enligt min mening, mer en målsättning @ vars innehåll dessutom inte preciserats. Några resurser har heller inte avsatts, trots att regeringen konstaterat att införandet av vårdgarantin kommer att påverka vårdens behov av resurser. Det enda konkreta som meddelats är att regeringen och Landstingsförbundet senast i februari månad 2004 ska ta upp vårdens resursutveckling och resursbehov. Frågan är om, när och hur regeringen avser att införa en fungerande nationell vårdgaranti.

För den nationella vårdgarantins införande har de borgerliga partierna i sina budgetförslag redovisat medel utöver det som finns i budgetpropositionen.

Sedan 1994 har vårdköerna växt. Då övertog Socialdemokraterna regeringsmakten och avskaffade den vårdgaranti som den borgerliga regeringen infört. Det finns ett uppenbart behov av en verklig vårdgaranti @ vilket, enligt min uppfattning, är ett bevis för att sjukvården inte fungerar som den ska.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga:

Kommer ministern att verka för att den utlovade vårdgarantin inte bara blir en målsättning @ utan en verklig garanti för att vård ska ges i tid?

Debatt

(12 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2002/03:398

Webb-tv: den nationella vårdgarantin

Protokoll från debatten

Lars Engqvist (S)

Anf. 104 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Tack så mycket för svaret, socialmi- nistern! Min interpellation kom till när jag studerade skill- naden mellan de möjligheter som andra personer med sjukdomar har och de äldres vård- och omsorgsbehov. Jag tar mig friheten att läsa upp en del av min in- terpellation för att återigen belysa skillnaden, efter- som det inte direkt har framgått här. Jag framhåller att jag inte vill ställa två sjuka grupper mot varandra, utan det handlar bara om att belysa skillnaden. Det är nämligen så att "Socialstyrelsens riktlinjer för hjärtsjukvård, som nyligen presenterades vid en läkarkonferens, ska ge alla patienter likvärdig vård oavsett var i landet de befinner sig. De olika hjärt- sjukdomarna ska rangordnas och prioriteras enligt en poängskala. Behandlingsåtgärderna baseras på veten- skapliga studier. Men när det gäller äldreomsorg så sker behovsbe- dömningarna i varje kommun, mer grundat på tradi- tion och utbildning men också utifrån kommunernas ekonomiska situation. Dessutom grundar sig inte behovsbedömningarna på vetenskapliga studier och alltför liten forskning görs för att rätt värdera behovet av olika insatser." I det senare exemplet grundar sig alltså de insatser som äldre får utifrån sina behov mer på vad man brukar göra än på vetenskap och samsyn. Bostadsor- ten är också, vad socialministern än säger om det, många gånger avgörande för vilken vård man får. För många sjukdomar, till exempel inom hjärtsjukvård, finns det nationella riktlinjer. Man ska känna sig trygg var än i landet man befinner sig. Men de äldre ska vara tacksamma, de får stanna innanför kommun- gränsen och det är inte alls säkert att de vet vad de får. De garanteras ingen speciell vård. Det är ett lotteri vilken äldrevård man får. Det sä- ger landets äldrevårdsexperter. Mårten Lagergren, docent i geriatrik, undrar hur långt kommunernas självstyrelse egentligen ska få sträcka sig. Jag frågar detsamma. Gun-Britt Rydegård, som nog både socialminis- tern och jag känner till, har doktorerat på just regio- nala ojämlikheter i äldreomsorgen. Det hon har kommit fram till utmanar tanken på om det är en välfärdsstat vi har. Snarare ska vi prata om ovälfärds- kommuner. I en artikel i Moderna Tider i november 2000 gjorde hon en jämförelse mellan landets alla kommuner. Hon har följt dem under tio år. Där kan vi läsa om olika poängsystem för varenda kommun. Det är tre år sedan. Den informationen borde soci- alministern ha tagit till sig. Han borde ha sett hur ojämlik vården i landet är. Det handlar om en diskri- minering av äldres vård- och omsorgsbehov jämfört med många andra gruppers. Vetskapen om skillna- derna i landet är stor, men ändå gör socialministern ingenting åt detta, menar jag, utan skyller fortfarande på kommunal självstyrelse. Det ska vara en kommu- nal angelägenhet, säger socialministern. Jag säger: Det ska vara en rättighet för äldre att få jämlik vård över hela landet. Jag förstår inte vad det är som gör att en hjärtsjuk kan känna sig trygg och bli likvärdigt bedömd i hela landet medan en äldre multisjuk och lätt dement per- son är hänvisad till politiska bedömningar, kommun- arrest och en ojämlik vård. Det är inte schyst, social- ministern!

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 105 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Vi talar om två olika problemställ- ningar. Oavsett vilken ålder man har är det rimligt att vi har nationella riktlinjer för medicinska behandling- ar. Det finns ett problem som alldeles nyligen upp- märksammades i en stor rapport från SBU, nämligen att det fortfarande finns kunskapsluckor när det gäller multisjuka och många av de sjukdomar som i huvud- sak drabbar äldre. När det däremot gäller den medicinska behand- lingen, val av terapi, val av läkemedel, val av insat- ser, vilka diagnosgränser man ska sätta och så vidare är det rimligt att också äldrevården, det vill säga sjukvården för äldre, ska präglas av nationella rikt- linjer. Jag uppfattade dock inte interpellationsfrågan på det sättet utan mer ifall man också ska ha nationella riktlinjer när det gäller omsorgen, alltså inte bara för den medicinska vården utan också för övrig omsorg. Man kan konstatera att där är det inte lika lätt att fastställa nationella riktlinjer helt enkelt för att be- sluten om omsorgen ska utgå från varje människas alldeles unika sociala situation. Det som kan vara enkelt att tillgodose för en människa kan visa sig vara mycket svårt att tillgodose för en annan eftersom den sociala situationen - familjesituation, familjeband, relation till anhöriga - kan se väldigt olika ut. Jag hoppas naturligtvis att man ska hitta vägen till någon form av nationella riktlinjer också när det gäll- er omsorgen, så att vi slipper stora skillnader beroen- de på var man bor. Att däremot göra den enkla kopp- lingen mellan riktlinjer för medicinsk behandling och riktlinjer för omsorg är att göra frågeställningen lite för enkel. Tanken med den utredning som vi hoppas ganska mycket av - i alla fall som grund för en diskussion - nämligen Äldreberedningen, vilket Cristina Husmark Pehrsson känner till, är att påbörja ett arbete som ska kunna ge svar på några viktiga frågor. En del handlar om den långsiktiga finansieringen av äldreomsorgen. Alla vi politiker har ett ansvar att ge besked om den långsiktiga politiken. En annan del handlar om att vi också ska veta vad samhället har för skyldigheter gentemot medborgarna. Och en tredje, för den enskil- de kanske viktigaste, handlar om att veta vad man kan förvänta sig av vård och omsorg den dag man behö- ver samhällets stöd. Allt detta måste vi förtydliga för att vi ska få en tillit till äldreomsorgen. Med Äldreberedningens diskussioner som grund hoppas jag alltså att man ska kunna redovisa för Sveriges riksdag en överenskom- melse mellan de ansvariga landstingen, kommunerna och staten om hur vi ska klara av dessa uppgifter. I det ligger också ambitionen att ha begripliga riktlinjer för bedömning av omsorgen. Det är emellertid ett mer komplicerat arbete än att fastställa riktlinjerna för de medicinska behandlingarna.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 106 Ulrik Lindgren (Kd)

Fru talman! Det hastar, socialministern! Vi har ingen tid att förlora. Det handlar om nationella rikt- linjer, och det handlar om att ge även multisjuka äldre en möjlighet till jämlik vård. Men det handlar också om det fria vårdvalet, precis som när det gäller de hjärtsjukas nationella riktlinjer. Jag fortsätter att läsa från det tal som socialmi- nistern höll för Vårdförbundet just för att belysa skillnaden. Där säger socialministern att "från års- skiftet har samtliga landsting anslutit sig till Lands- tingsförbundets rekommendation om fritt vårdval. Alla patienter har nu rätt att välja var i landet de ska få vård. Detta är verkligen ett genombrott för en ny sjukvårdssyn." Ja tack! När kommer också de äldre multisjuka att få denna självklara valfrihet? Socialministern säger vidare när det gäller det fria vårdvalet: "Men det fria vårdvalet innebär också att en patient som sökt vård i hemlandstinget och fått besked om behandling kan välja". Jag tänker då på dem som inte får den vård som de enligt bistånd har fått rätt till. Hjärtsjuka eller andra grupper kan nu välja vård var de vill någonstans i Sverige. "En viktig uppgift för varje landsting är nu att informera både vårdgiva- re och befolkning om valmöjligheterna." När blir äldre informerade om valmöjligheterna som de som multisjuka med olika sjukdomar och problem kan välja i hela landet? Dessutom säger socialministern att många trodde "att ett fritt vårdval för patienterna var oförenligt med principerna för en allmän och gemensamt finansierad vård. Men detta steg vill vi visa att idén om allemans- rätten tvärtom förutsätter en stark ställning för pati- enten". När får även de äldre multisjuka med diabetes, liggsår och så vidare lika självklar rätt att bli bedöm- da utifrån nationella riktlinjer som garanterar att de får rätt mediciner på sina äldreboenden? När får de rätt att välja vilken vård och omsorg de vill ha i lan- det? Jag menar att vi inte ska diskriminera. Vi hade en diskussion om diskriminering av äldre för en liten stund sedan i början av en interpellationsdebatt. Jag menar att detta är diskriminering av äldre, socialmi- nistern. Är jag tillräckligt klar och kan sköta mig själv men har en sjukdom har jag möjlighet att bli bedömd lika i hela landet. Då kan jag fritt söka vård var jag vill i hela Sverige. Men är jag gammal, multisjuk och dement är jag hänvisad till kommunpolitikerna och traditioner: Så här brukar vi vårda. Dessutom kanske kommunens ekonomi är så dålig att man inte ens kan bygga särskilda boenden och anställa personal. Det är inte rimligt. När kommer socialministerns tal på Vårdförbun- dets stämma att också inkludera äldre multisjuka?

Bo Könberg (Fp)

Anf. 107 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Jag vet inte om Cristina Husmark Pehrsson har tänkt igenom vad hon faktiskt säger. Bestämmelserna om medicinsk behandling ska natur- ligtvis gälla alla oavsett vilken ålder man har. Det ska vara gemensamma riktlinjer. Man ska ha rätt att välja vårdgivare. Vad vi talar om är ett helt annat problem. Det gäller äldre människors möjligheter att välja ett boen- de som är anpassat efter de egna förutsättningarna. Antingen får man bo kvar hemma och får stöd och hjälp för att klara detta eller så får man ett fungerande särskilt boende där man får medicinskt stöd. De flesta väljer naturligtvis detta en gång. Livet håller på att rinna i väg. Man förstår att det nu är dags att välja ett boende som gör att man kan få den bästa möjliga livskvaliteten de sista åren. Det handlar då inte om att shoppa runt och söka efter vård på det ena eller andra stället. Det handlar om att hitta vägen till att kommunen som är ansvarig för äldreomsorgen tillsammans med den som är ansvarig för sjukvården erbjuder högsta möjliga medicinska kvalitet i vården. Hela tanken som jag vet att Cristina Husmark Pehrsson leker med, att man via en peng på något sätt ska kunna välja var man vill bo i framtiden och att flytta från den ena kommunen till den andra för att söka sig den bästa vården, kan gälla för en liten grupp människor, som jag tycker ska ha möjlighet att välja. Men för de allra flesta är det viktigt att vi säger: Kommunen har en skyldighet att se till att jag får en trygg äldreomsorg. Landstingen har en skyldighet att se till att jag får en bra medicinsk behandling. Nu prövar vi dessutom frågan hur ansvarsfördel- ningen ska vara mellan kommun och landsting och om jag ska kunna kräva av kommunen att kunna få detta. Det är ingen lösning att säga att jag får pengen. Lösningen måste vara att kommuner och landsting har en skyldighet att erbjuda detta. Det är kanske ett val man gör. Jag kan inte shoppa omkring. Jag har inga möjligheter att välja det ena och det andra när jag väl är i behov av omfattande vård och behandling. När jag är multisjuk ska jag veta att jag får det ab- solut bästa. Då är pengsystem eller något liknande inte någon lösning. Sjukvården kan inte diskuteras på exakt samma sätt som vi diskuterar framtidens äldre- omsorg. Det vet Cristina Husmark Pehrsson. Det är bara det att hon inte låtsas om att det är så problema- tiskt.

Lars Engqvist (S)

Anf. 108 Lars Engqvist (S)

Fru talman! När socialministern och jag går till tandläkaren går vi inte kommunalrådet och frågar vem vi ska vända oss till. Då shoppar vi runt till den tandläkare som vi tycker är bäst. När vi ska gå till sjukgymnasten går vi till den som är bäst på whip- lash-skador, och vi bryr oss inte om var pengarna kommer med i systemet. Jag vill att äldre ska ha samma möjlighet. Man shoppar inte runt om man är dement, äldre och sjuk. Man väljer en vård. Man väljer kanske att söka sig till ett hem som ligger utanför kommunen där de har ett språk som man förstår. Det kanske finns ett hem för dövblinda. Det kanske finns ett hem för antroposofer- na. Det kanske finns ett hem som HSB eller PRO har ordnat. Det kallas inte för att shoppa runt, socialmi- nistern. Det är politisk retorik. Det går inte hem. Har vi ett fritt vårdval här i landet efter den 1 ja- nuari för alla som är sjuka men som klarar att ta sig runt i landet själva vill jag att äldre också ska ha det. Annars kallar jag det för diskriminering. Sedan säger socialministern att det endast är i un- gefär 30 kommuner som man inte har kunnat tillgo- dose behoven enligt Socialstyrelsens utvärdering av om kommunerna kan erbjuda vård och omsorg. Det är 30 kommuner! Tänk om det varit tio landsting som inte kunnat erbjuda sotning av kärl, eller vad som helst. Då hade det blivit ramaskri i detta land. Men inte när det är 30 kommuner som åsidosätter äldres möjlighet att få vård och behandling. Jag kanske har något i baktankarna, socialminis- tern. Jag vill att äldre multisjuka ska ha samma rättig- het som alla andra. Jag vill att de ska kunna få göra ett fritt vårdval som alla andra. Jag hoppas att vårdga- rantin ska kunna gälla också dem i framtiden. Åter- igen: Det finns inga fula baktankar, socialministern. Det handlar om att ge även de äldre en möjlighet.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 109 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Jag ber verkligen Cristina Husmark Pehrsson om ursäkt i fall hon tolkade det som att jag skulle misstänka fula baktankar. Det var inte det jag menade. Det är så lätt att resonera om ett fritt vårdval också för äldre multisjuka. Jag bad Cristina Husmark Pehrsson reflektera över vad det är för verklighet vi diskuterar. För de allra flesta handlar det om möjligheten att välja boende som fungerar för de sista åren av ens liv. Då är det inte möjligt om man är missnöjd med det ena snabbt välja något annat eller flytta runt. Jag måste veta att jag kan kräva det absolut bästa. Det ska finnas instrument för mig att kräva förbätt- ringar och anmäla ifall det inte är så att man kan ge mig en trygg omvårdnad eller trygg vård. Man ska se till att jag som vårdtagare, medborgare, vet hur jag ska försäkra mig om att få det bästa. I den situationen i livet tror jag inte att lösningen är att man säger: Du kan via en peng eller ett annat system välja någonting annat. På just den punkten tänker Cristina Husmark Pehrsson fel. Det gör hon inte för att det finns några onda baktankar, utan helt enkelt för att situationen inte ser ut så för äldre män- niskor. Sedan är det alldeles självklart att vi ska se till att människor har möjlighet att flytta från en kommun till en annan för att anhöriga bor i en annan kommun eller för att de av olika skäl väljer någonting annat. Det ska också vara möjligt att välja olika vårdformer och bostadsformer. Vill man bo i ett särskilt kooperativt äldreboende ska man naturligtvis ha möjlighet till det. Det tycker jag också ska ingå i den skyldighet samhället har gentemot medborgarna. Vad jag vänder mig emot är tanken att ett system med en fri peng skulle lösa pro- blemen. Det tror jag inte att det gör.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 110 Ulrik Lindgren (Kd)

Fru talman! Rosita Runegrund har frågat statsrå- det Berit Andnor dels om hon avser att vidta åtgärder för att inrätta ett nationellt resurscenter för anhörig- stöd, dels vilka konkreta åtgärder hon avser att föreslå för att förbättra för de personer som vårdar anhöriga. Interpellationen har överlämnats till mig eftersom jag ansvarar för dessa frågor. Anhörigas roll och betydelse som vårdgivare till äldre och personer med funktionshinder är väl doku- menterad och känd. Belastningen på anhörigvårdare är många gånger mycket hög, och det är därför av största vikt att det finns fungerande stödformer för denna grupp. Frågan om stöd för anhöriga och närstående har behandlats av riksdagen som i ett tillkännagivande till regeringen uttalat att det vore önskvärt om det i soci- altjänstlagen infördes en särskilt reglerad skyldighet för socialnämnden att stödja dem som vårdar närstå- ende samt att en analys av de ekonomiska konsekven- serna av en sådan lagändring bör göras. Olika alter- nativa lagregleringar i avsikt att ytterligare stödja anhöriga ska också redovisas. Regeringen har inom ramen för den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken åren 1999-2001 utgivit stimulansbidrag till kommunerna för att ut- veckla stödformer till anhörigvårdare, det så kallade Anhörig 300. Socialstyrelsens uppföljning av sats- ningen visar att den varit mycket framgångsrik när det gäller att synliggöra de anhörigas situation och att den skapat ett klimat där anhörigas insatser värdesätts och respekteras. Kommunerna har genom Anhörig 300 utvecklat en mängd stödformer för anhörigvårdare. En sådan stödform är anhörigkonsulent eller anhörigstödjare som inrättats i många kommuner. En anhörigkonsu- lent kan bland annat ge råd och stöd i olika situatio- ner. I många kommuner finns nu också anhörigcen- traler eller träffpunkter med verksamhet för anhörig- vårdare. Där har anhörigvårdare möjlighet att träffa andra i liknande situation och delta i olika aktiviteter som exempelvis anhörigcirklar där bland annat kun- skap ges om samhällets hjälp och service samt om olika sjukdomstillstånd. Socialstyrelsen har fortsatt att följa upp utveck- lingen av anhörigstödet och kommer före sommaren att lämna en rapport om den fortsatta utvecklingen samt en samlad bedömning av effekterna av satsning- en. Genom den nationella handlingsplanen för ut- veckling av hälso- och sjukvården åren 2002-2004 har regeringen angivit att en bred och långsiktig ut- veckling av anhörigstödet även fortsättningsvis ska prioriteras. Regeringen, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har slutit ett utvecklings- avtal om att stöd till anhöriga ska utgå under de kommande åren. Socialstyrelsen har ett fortsatt upp- drag att följa upp utvecklingen av kommunernas stöd till anhöriga under de år som handlingsplanen genom- förs. Förutom dessa särskilda satsningar behandlar även den av regeringen tillsatta demensarbetsgruppen bland annat anhörigvårdarnas situation. Stödet till anhöriga regleras genom socialtjänstla- gen och är en frivillig uppgift för kommunerna. Inom Socialdepartementet pågår en analys av bland annat de ekonomiska konsekvenserna av en särskilt regle- rad skyldighet för socialnämnden att stödja dem som vårdar närstående i enlighet med riksdagens tillkän- nagivande. Resultatet av arbetet kommer att redovisas för riksdagen.

Bo Könberg (Fp)

Anf. 111 Bo Könberg (Fp)

Fru talman! Först vill jag tacka Lars Engqvist för svaret. I januari förra året möttes vi i en interpella- tionsdebatt här i kammaren angående anhörigvård, och min känsla var då att Lars Engqvist tog mina farhågor på fullt allvar när det gällde kommunernas vilja att avsätta medel även efter det att stimulansbi- draget Anhörig 300 hade upphört, och det tackar jag för. Jag har känt mig ganska ensam när jag har börjat med det här just för att frågan varit så lågt prioriterad. Vi vet att anhörigas insatser i vården ökar. Kom- mun-Aktuellt hade ju ett stort reportage i torsdags om situationen. Precis som socialministern säger har stimulansbidraget haft en oerhört stor betydelse när det gäller att synliggöra de anhöriga, och då i synner- het anhöriga till demenssjuka. Förra gången jag hade interpellationsdebatt med socialministern var det just för att jag efter kontakt med de olika kommunerna var orolig över att man avsåg att låta mindre medel gå till anhörigstöd. Även denna gång är det de kontakter jag har med kommunerna som gör att jag oroas. Man ser ingen samordning. Man vet inte vart man ska vända sig. Man vet inte vad som händer i kommunen intill. När det gäller de här samordnarna som ingick i Anhörig 300 kan jag ta ett exempel. Om jag ville ha reda på hur det är i till exempel min del av världen, i Bohuslän, kunde jag ringa en samordnare på Göte- borgsregionens kontor och få reda på hur de olika kommunerna arbetade med anhörigvården. Likaså kunde jag ringa till Lysekil för att få reda hur man arbetade i fyrstadskommunerna. Denna möjlighet finns inte i dag. Och alla kommuner, Lars Engqvist, har inte anhörigkonsulenter. Av mina kontakter har jag också fått reda på att det har pågått en stor undersökning om demensvår- den. Den är stor och landsomfattande, och därmed är det ett unikt material som kommer att presenteras. Jag tror att förväntningarna kommer att bli stora på de förslag som kommer fram från den här demensar- betsgruppen både när det gäller behovet av geriatri- ker, vård och bemötande, och också när det gäller de anhörigas situation. Den kommer att synliggöras ännu mer. Socialministern väljer att inte besvara min fråga om ett nationellt kunskapscenter. Vid debatten för ett år sedan framkom det att socialministern tyckte att frågan om ett nationellt kunskapscenter borde disku- teras i den arbetsgrupp som man avsåg att tillsätta. Det är också ett av direktiven. Det var en avvägning mellan att som strategi stärka anhörigorganisationer- nas ställning i samhället, ge dem resurser för att skapa kompetens, eller att se det som en samhällelig uppgift att skapa kunskapscenter. Lars Engqvist ansåg också att man borde diskutera den avvägningen med andra anhörigorganisationer. Min fråga till socialministern är: Vad har hänt och vad är hans inställning till ett sådant kunskapscenter?

Lars Engqvist (S)

Anf. 112 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Först vill jag bara säga något om An- hörig 300. Tanken med hela den satsningen, på 300 miljoner kronor under tre år, var att starta verk- samheter som de flesta kommuner inte hade prövat på och att sedan försöka få kommunerna att ta över des- sa verksamheter. Vi kan konstatera att det på flera områden faktiskt har lyckats. Just när det gäller anhö- rigkonsulenter fanns det före 1999, alltså innan Anhö- rig 300 startades, bara anhörigkonsulent i 5 % av kommunerna. Under den tid som projektet drevs fanns det i 79 % av kommunerna. Det fanns inte i alla, precis som Rosita Runegrund säger, men det fanns ändå i 79 % av kommunerna. Efter 2001 har det minskat. Det finns nu i 68 % av kommunerna. Så är det också med många andra verksamheter. De har satts i gång, och i de flesta kommuner har man behål- lit verksamheten. Det var själva avsikten. Med den slutliga utvärderingen av Anhörig 300 som grund ska vi diskutera med Kommunsverige hur man kan gå vidare. Svaret på Rosita Runegrunds fråga om ett kun- skapscenter, eller ett nationellt resurscenter, är att det faktiskt är Kommunförbundet som egentligen har tagit över detta. Deras verksamhet på central nivå kan uppfattas som ett sådant nationellt center. Ifall det räcker, ifall det är ett tillräckligt stöd för kommuner- nas verksamhet, kan jag inte bedöma. Men det är ingen tvekan om att det där görs väldigt mycket av det som var avsikten med ett nationellt resurscenter. Vi kommer, som Rosita Runegrund känner till, att påbörja ett arbete för att utveckla en mer långsiktig handlingsplan när det gäller äldreomsorgen och äld- revården. Här spelar naturligtvis stödet till de anhöri- ga en central roll. Vi kommer tillsammans med Kommunförbundet att ta upp många av de frågor som har varit föremål för diskussion, exempelvis regel- bundna hembesök till äldre. Det kan spela en väldigt stor roll när det gäller att förebygga för framtida vård och omsorg. Vi vill också pröva möjligheten att kun- na erbjuda hemtjänst utan biståndsbedömning. Det kan också vara viktigt som stöd till anhöriga. Vi kommer framför allt att diskutera demensarbetsgrup- pens förslag för att se till att vi får en fungerande demensvård. Jag vill se de här idéerna som, många av dem, kommer från det arbete som har skett i Äldrebered- ningen, som en grund för att långsiktigt få en mycket bättre äldreomsorg men framför allt också för att få ett mycket bättre stöd för de anhöriga. Det är ett ar- bete som kommer att inledas redan nu, men som riktigt tar fart när vi har Äldreberedningens och de- mensarbetsgruppens förslag. Vi hoppas kunna redovi- sa ett sådant här program inom de närmaste åren så att vi kan ha en grund för ett beslut i Sveriges riksdag.

Cristina Husmark Pehrsso (M)

Anf. 103 Cristina Husmark Pehrsso (M)

Fru talman! Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig dels om jag ämnar vidta åtgärder för att införa nationella riktlinjer för bedömning av äldres vård- och omsorgsbehov, dels vilka åtgärder jag ämnar vidta för att också äldre med omsorgsbehov självklart ska kunna flytta över kommungränsen. Jag håller med Cristina Husmark Pehrsson om att det finns alltför liten forskning om äldre och att det finns behov av mer kunskap inom området. Det finns behov av långsiktig kunskapsuppbyggnad när det gäller teorier, metoder och tillämpning, där bistånds- bedömningen är ett angeläget område. Därför har regeringen avsatt medel för att öka omfattningen av forskning inom äldreområdet. Två nationella forsk- ningsinstitut har inrättats med uppgift att bedriva forskning och forskarutbildning samt svara för upp- byggnaden av nätverk mellan forskare. Fyra huvud- män har byggt upp longitudinella områdesdatabaser inom äldreområdet för att få fortlöpande och kvalifi- cerad uppföljning av verksamheten inom vården och omsorgen om äldre. Femton regionala forsknings- och utvecklingscentrum har tilldelats stimulansbidrag för kompetensutveckling inom äldreområdet. Att bygga upp regionala forsknings- och utvecklingscent- ra är en långsiktig process och resultat av forskningen kan väntas längre fram i tiden. För att höja kompetensen för bland annat bi- ståndsbedömare har regeringen avsatt stimulansbi- drag för fortbildningsinsatser. Socialstyrelsens be- dömning är att fortbildningssatsningen gett goda resultat och erfarenheter. Varje kommun har kostnadsansvar för sina äldre innevånare, och det är en angelägenhet för inflytt- ningskommunen att bedöma behovet av särskilt bo- ende. Att kvaliteten i omsorgen om äldre varierar är jag medveten om och här kommer det an dels på Socialstyrelsens normerande roll, dels på länsstyrel- sernas tillsyn att tillse att äldre får likvärdig vård och omsorg oavsett var i landet man bor. Nationella rikt- linjer för att bedöma vård- och omsorgsbehov kan vara en metod för att komma till rätta med olikheter- na. Först måste vi dock få mer kunskap om hur det ser ut i landet och vad olikheterna består i. Här spelar forskningen en viktig roll. Äldreomsorgen är en samhällelig angelägenhet och ska vara ett kommunalt ansvar. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté som ska genomföra en översyn av vård och omsorg för äldre drygt tio år efter Ädelreformen. Utredaren ska bland annat analy- sera och överväga hur vården och omsorgen kan organiseras på bästa sätt för att säkerställa en hög kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet samt trygghet och inflytande för de äldre själva, med beaktande av såväl sociala som medicinska behov samt se över ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och lands- ting. När det gäller äldres rätt att flytta har jag tidigare svarat på en interpellation av Cristina Husmark Pehrsson. Som jag sade då har Socialstyrelsen följt upp effekterna av äldres och sjukas rätt att flytta till annan kommun åren 1998 och 2000. Socialstyrelsens huvudintryck efter den senaste uppföljningen är att det endast är ett 30-tal kommuner som har haft svårt att leva upp till lagstiftningens intentioner. Det är främst kranskommuner i storstadsregionerna som fått många ansökningar som har sådana svårigheter i huvudsak beroende på bristen på särskilda boenden. Huvuddelen av landets kommuner har inte haft några större besvär med att upplåta platser i särskilda boen- den för det lilla antal personer det rör sig om som ansökt om och fått bifall till flyttning. Socialstyrelsens uppfattning är att tillämpningen av socialtjänstlagens paragraf om rätten att flytta fungerar väl i de flesta kommuner. Ett problem är det stora antalet ej verkställda be- slut som i huvudsak handlar om bristen på särskilda boendeformer. Regeringen har nyligen gett Socialsty- relsen och Boverket i uppdrag att i samverkan se över och analysera skäl och orsaker till att äldre och per- soner med funktionshinder i vissa fall inte erbjuds en plats inom de särskilda boendeformerna trots att de har ett konstaterat behov av sådant boende. Vilka åtgärder som är lämpliga för att komma till rätta med problemet med underlåtenhet hos kommu- ner och landsting att verkställa sina egna gynnande beslut bereds inom Regeringskansliet.

Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 102 Ulrik Lindgren (Kd)

Fru talman! Vi var överens med Landstingsför- bundet om att den utökade vårdgarantin ska införas 2004. Sedan var frågan om det ska tolkas som att den ska införas den 1 januari 2004 eller senare. Då var vi överens om att vi skriver "tidigast den 1 januari", helt enkelt för att vi ska ha det här året för att förhandla om från vilket datum den ska gälla. Märkvärdigare än så är det inte. Det är ganska rimligt att man från sjuk- vårdshuvudmännens sida, Landstingsförbundet, vill ha diskussioner om från vilket tillfälle den införs. Om man nu vill ta vårdgarantin på allvar måste man veta vad det är som gäller, vilka krav vi ställer på lands- tingen och vad man ska leverera i form av stöd till patienter som inte får vård i rätt tid. Vi håller på med de diskussionerna nu och ska kunna redovisa från vilken tidpunkt den införs. Det var också det vi sade i valrörelsen. Jag vill påpeka att det var genom motioner till Landstingsförbundets kongress som diskussionen om förändringar skedde när det gäller socialdemokratins hållning. De som sitter för Socialdemokraterna i Landstingsförbundets styrelse biföll faktiskt en folkpartimotion. Det vare lite överraskande. Våra sjukvårdspolitiker hade tidi- gare varit tveksamma, beroende på att man inte tyckte att det fanns grund för den. Nu biföll man motionen. Det var efter det vi sade att vi från regeringens sida också skulle möta detta ställningstagande från en nästan enig landstingsvärld om att vi ska göra någon- ting med vårdgarantin. Det var inte, som det ibland skildras, det omvända, att det kom en signal från Regeringskansliet om att man skulle byta uppfattning. Det var faktiskt socialdemokratiska landstingspoliti- ker som bestämde sig vid förra årets kongress för att stödja en folkpartimotion. Jag tycker att det var ett klokt beslut. Jag vill också ta upp finansieringen. Visst krävs det resurser. Men det är inte alldeles enkelt att avgöra hur pass stor resursfrågan är i förhållande till annat som rör sjukvården. Det arbete som nu redovisas runtom i landstingen pekar också på att man kan komma väldigt långt med att minska väntetider och köer genom att helt enkelt ändra förhållningssätt och sättet att arbeta. Det redovisas på Landstingsförbun- dets stora konferens om tillgänglighet en rad exempel på hur man har arbetat ned köerna genom att ändra arbetssätt. Regeringen har sett till att landstingen från nästa år får mer än 5 miljarder kronor ur statskassan för satsningar på handlingsplaner om tillgänglighet. Det är ganska mycket pengar. Om det behövs mer pengar för att förverkliga vårdgarantin är svårt att säga. Vi vill diskutera vad som krävs för att vi ska kunna genomföra vårdgarantin.

Lars Engqvist (S)

Anf. 103 Lars Engqvist (S)

Intressenter

Frågeställare

Chatrine PålssonKristdemokraterna

Besvarad av

Lars EngqvistSocialdemokraterna