Den ekonomiska krisens effekter på folkhälsan

Interpellation 2008/09:517 av Axelsson, Lennart (s)

den 13 maj

Interpellation

2008/09:517 Den ekonomiska krisens effekter på folkhälsan

av Lennart Axelsson (s)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

Följande är hämtat ur en artikel i Läkartidningen nr 4 2009:

Vi vet att det är negativt för folkhälsan med arbetslöshet och dålig ekonomi.

Om den nuvarande krisen blir djup och utdragen kan man räkna med långvariga negativa effekter för folkhälsan. Under 90-talskrisen fungerade välfärdssystemet som en dämpande buffert, men sedan dess har kraven i socialförsäkringssystemen skärpts. A-kassan är lägre och reglerna för sjukskrivning har blivit hårdare, säger Marianne Granath, chef för sektionen för hälsa och jämställdhet på SKL.

I folkhälsostatistiken syns tydliga spår av 90-talskrisen och de många åren av massarbetslöshet som följde på den. Den tydligaste effekten man kunde se i efterhand var att andelen som upplevde psykisk ohälsa som ångest, oro, depression och sömnstörningar ökade betydligt. Särskilt stor var ökningen bland yngre kvinnor. Förklaringen till att i synnerhet kvinnor rapporterade sämre hälsa är enligt Anne Hammarström, distriktsläkare och professor i folkhälsovetenskap, folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet, att kvinnor drabbas dubbelt i ekonomisk kris. Medan arbetsuppgifterna i kristider minskar i den mansdominerade varuproduktionen sker inte motsvarande inom kvinnodominerade områden som skola, hälso- och sjukvård och omsorg. Under 90-talet ökade antalet barn per lärare med mellan 30 och 50 procent. Kvinnor är dessutom överrepresenterade bland visstidsanställda, som är en mer utsatt grupp.

Trots att 90-talskrisen fick märkbara och i vissa fall långvariga konsekvenser för folkhälsan konstaterade den stora utredningen om 1990-talets samhällsförändringar, det så kallade Välfärdsbokslutet från 2001, att problemen blev mindre än vad man hade kunnat förvänta. Slutsatsen man drog var att välfärdssystemen den gången fungerade som en buffert som dämpade de värsta konsekvenserna. Att så blir fallet även denna gång är inte säkert. Vi har ett helt nytt fenomen den här gången – att så pass många står utanför a-kassan. Det kan leda till att fler människor snabbt råkar illa ut, säger Olle Lundberg, professor vid Centrum för forskning om ojämlikhet i hälsa, som menar att många av regeringens reformer är uttänkta för en situation där det råder högkonjunktur. Vad händer med rehabiliteringskedjan när det inte finns andra arbeten på arbetsmarknaden att prövas mot? Också Bo Burström, professor i socialmedicin vid Karolinska Institutet, pekar på att villkoren blivit tuffare, vilket kan leda till att den nuvarande krisen slår hårdare mot folkhälsan än den förra.

Det skulle vara intressant att veta om statsrådet delar den oro som många har för att folkhälsan kan försämras hos framför allt redan utsatta grupper som till exempel arbetslösa, sjuka och vissa grupper av pensionärer.

Motsvarande fråga gäller också beträffande anställda inom kvinnodominerade områden som vården och skolan vars arbetssituation nu försämras när de tvingas utföra samma arbete med färre anställda arbetskamrater.

Med hänsyn till det anförda är min direkta fråga till statsrådet Maria Larsson:

Vilka initiativ är statsrådet beredd att ta för att motverka och lindra de negativa effekterna för dessa grupper?