Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

den avbrutna skogsmarkskalkningen

Interpellation 2003/04:31 av Gunnar Persson, Sven (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Anmäld
2003-10-16
Inlämnad
2003-10-16
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2003-10-28
Sista svarsdatum
2003-10-30
Besvarad
2003-11-11

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 16 oktober

Interpellation 2003/04:31

 av Sven Gunnar Persson (kd) till miljöminister Lena Sommestad om den avbrutna skogsmarkskalkningen

Ett av de 15 nationella miljömål som fastställts av riksdagen är Bara naturlig försurning. Försurningen av mark och vatten orsakas i dag av utsläpp av svavel- och kväveföreningar som framför allt kommer från transportsektorn, industrin, energiproduktion, arbetsmaskiner och jordbruket.

Förutom utsläppsminskningar inom industrin och energisektorn med mera krävs omfattande kalkning för att minska den befintliga försurningen. En långsiktig strategi för sjöar och vattendrag bör omfatta mer än bara åtgärder direkt i sjöarna eftersom försurningen bland annat är en följd av att omgivande marker försurats. Genom att kalka eller återföra aska till skogsmarken kan man få långsiktiga, positiva effekter och därigenom lägga en grund för uthålliga ekosystem i skogs- och vattenmiljö. I projekt Nissadalen och Lygnernprojektet håller skogsvårdsstyrelsen, länsstyrelsen och kommuner på att utveckla denna nya åtgärdsstrategi i två unika försöksprojekt. Hittills uppvisar försöken lovande resultat och efter fyra år reproducerar sig nu öringen utan problem i tillrinnande vatten till Nissan.

Skogsstyrelsen har utarbetat ett åtgärdsprogram för bland annat skogsmarkskalkning, Åtgärder mot markförsurning och för ett uthålligt brukande av skogsmarken. Kristdemokraterna har i sin budgetmotion föreslagit att Skogsstyrelsens åtgärdsprogram ska genomföras och att behövliga anslag ska beviljas i årets budget. Regeringen har däremot inte avsatt medel till detta projekt, vilket nu får till följd att Skogsstyrelsen avbryter dessa försök med skogsmarkskalkning. Skogsstyrelsen beklagar att man inte kan fortsätta med de framgångrika kalk- och askspridningsprojekten av skog vid bland annat Nissan och i Lygnernområdet.

När regeringen nu beslutat att inte avsätta behövliga medel för skogsmarkskalkning är det befogat att fråga sig hur regeringen har tänkt sig att uppnå delmål 2 i miljömålet Bara naturlig försurning, som föreskriver att trenden mot ökad försurning av skogsmark ska brytas.

Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag fråga miljöministern:

Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att uppfylla delmål 2 i miljömålet Bara naturlig försurning, som föreskriver att trenden mot ökad försurning av skogsmark ska brytas?

Debatt

(11 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:31, den avbrutna skogsmarkskalkningen

Interpellationsdebatt 2003/04:31

Webb-tv: den avbrutna skogsmarkskalkningen

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Lena Sommestad (S)
Anf. 109 Lena Sommestad (S)
Fru talman! Sven Gunnar Persson har frågat vilka åtgärder miljöministern avser att vidta för att uppfylla delmål 2 i miljömålet Bara naturlig försurning, som föreskriver att trenden mot ökad försurning av skogsmark ska brytas. Försurningen utgör ett allvarligt problem som drabbar både vatten och mark. Den långsiktiga lösningen av problemet med försurning är att utsläppen till luft minskar. Så har också skett. Utsläppen av svaveldioxid har minskat med 50 % under 1990-talet och utsläppen av kvävedioxider och ammoniak med nästan lika mycket. Nedfallet över Sverige av till exempel svavel har halverats under samma period. För första gången kan vi därför nu också se en förbättring, om än liten, i pH-tillståndet i många av södra Sveriges sjöar. Naturvårdsverket har alldeles nyligen gjort en fördjupad analys av försurningsmålet. Där konstateras att vi för att nå det övergripande målet måste vidta ytterligare åtgärder internationellt utöver ingångna avtal. Nedfallet av försurande ämnen kommer annars att överskrida vad naturen tål på ca 15 % av skogs- och sjöarealen år 2010. Dessutom beaktas inte återhämtningstiden i marken i dessa bedömningar. Vi kan få problem med att uppnå miljömålet angående främst mindre vatten i sydvästra Sverige till år 2020. Vi kan också ha problem med skogsmarker som ännu inte återhämtat sig. Vi måste finna en gemensam lösning för att effektivisera verksamheten både ekonomiskt och ekologiskt. Internationellt har just försurningsproblematiken, som är speciell för Skandinavien, kommit i skuggan av andra viktiga problem som klimatförändringar och partikelutsläpp. Jag kommer därför att mycket aktivt driva dessa frågor inom CAFE-programmet, Clean Air for Europe, och vid revideringen av Göteborgsprotokollet och EU:s takdirektiv för utsläpp. Ett annat område som jag prioriterar är de pågående förhandlingarna om svavelhalt i marina bränslen. Sven Gunnar Persson har tagit upp frågan om delmål 2 inom målet Bara Naturlig Försurning, som handlar om försurningen av skogsmark. På denna fråga kan jag ge ett lugnande svar, nämligen att målet om att bryta trenden nu är uppnått och att alla prognoser tyder på att återhämtningsförloppet har startat år 2010. Men som framgår av min inledning så måste också huvudmålet om bara naturlig försurning uppnås. Det är därför viktigt att vi fortsätter arbete med övriga delmål. För att göra detta krävs ett samarbetet och en samsyn mellan alla berörda parter och en samordning av olika åtgärder. Precis som Sven Gunnar Persson påpekar är också försurningen av mark ett problem som måste lösas. Markförsurningen beror på såväl atmosfärisk deposition av sura ämnen som skogsbrukets uttag av basiska ämnen med skörden. Skogsstyrelsen har bedrivit ett utmärkt projekt i Lygnern och Nissandalen. Projektet har givit värdefulla resultat, och Skogsstyrelsen har utifrån bland annat detta projekt föreslagit en mer övergripande strategi inkluderande bland annat viss skogsmarkskalkning och utökade fältförsök. Frågan om utformningen av en fortsatt skogskalkning och dess finansiering kommer att aktualiseras i samband med den fördjupade utvärdering av miljömålsarbetet som kommer att presenteras för riksdagen 2005. Eftersom miljömålsarbetet bedrivs integrerat, och både åtgärder och effekter är ömsesidigt beroende av varandra också mellan olika miljömål, är detta nödvändigt. Även om jag vet att effekter av skogsmarkskalkning tar långt tid att uppnå så har vi ännu tid att analysera detta problem och skapa de åtgärder som på det mest kostnadseffektiva sättet uppnår uppsatta miljömål.
Sven Gunnar Persson (Kd)
Anf. 110 Sven Gunnar Persson (Kd)
Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för svaret. Miljöministern väljer att i sitt svar ge en ganska positiv bild av utvecklingen och möjligheterna att komma till rätta med försurningen. Visst ska vi ta vara på och lyfta fram det positiva som finns, självklart. Men det förhållningssättet får inte tas till intäkt för att inte göra de förbättringar som kan göras. Det är här jag är kritisk till miljöministern och regeringen, och det är därför jag har ställt min fråga till ministern. Jag tycker att det är på tok för passivt att hänvisa till att frågan om åtgärder mot markförsurningen ska tas upp först 2005 i samband med en fördjupad utvärdering av miljömålsarbetet. Jag är starkt medveten om att frågan om skogsmarkskalkning är ganska kontroversiell i många sammanhang. Forskare drar olika slutsatser. Men de har en sak gemensamt från olika håll, och det är betoningen på behovet av ytterligare forskning och kunskapsuppbyggnad. Det sägs från Skogsstyrelsen, Statens lantbruksuniversitet och Naturvårdsverket. Skogsstyrelsen bedriver ju olika projekt i forsknings- och metodutvecklingssyfte. Lygnern och Nissandalen är två av dessa som jag nämner i min interpellation. Miljöministern beskriver dem som utmärkta projekt. Skogsstyrelsen har också tagit fram ett program för att gå vidare. Det har man gjort för ett par år sedan, vill jag minnas. Det programmet har stoppats i miljöministerns byrålåda - förhoppningsvis inte på något ännu sämre ställe. Dessutom drar man från regeringens sida i budgeten för 2004 in anslag på tio miljoner kronor till Skogsvårdsorganisationen, som finansierat den typ av projekt som har genomförts i Lygnern och Nissandalen. Jag vill fråga miljöministern: Anser ministern att detta är ett rimligt sätt att hantera ett område där behovet av ytterligare kunskap, forskning och försöksverksamhet är stort?
Anita Brodén (Fp)
Anf. 111 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka Sven Gunnar Persson, som har lyft upp den här mycket viktiga frågan. Behovet av skogskalkning är oerhört stort. Det är speciellt viktigt för Västsverige, som jag kommer ifrån. Där upplever vi att det är ett akut läge nu. Vi kunde under de nederbördsrika åren 1999-2001 se hur det skedde en höjning av organiskt löst aluminium. Det sker ju när pH-värdet understiger 4,3. Då fälls aluminiumet ut, och det gjorde det vid dessa tillfällen. Forskare bedömer att det nu krävs en tjugoårsperiod av insatser innan man kommer att kunna få bukt med dessa problem. I en skrift om miljömålen som vi hade en genomgång av häromdagen står det mycket tydligt: Trots detta är det osäkert om delmålet nås. Undersökningar i Västra Götaland, som ligger i den mest försurningsdrabbade delen av landet, tyder på att många sjöar och mindre vattendrag fortfarande kommer att vara försurade år 2010. Miljöministern nämnde också Lygnern i Halland, min barndoms sjö. Där har man haft väl fungerande projekt som också har givit oerhört bra resultat. Man använder krossat kalk, askåterföring. Det har givit positiva effekter - inte enbart i skog och mark. Det blir ju en kombination. Det blir också en positiv effekt för vattnet, i det här fallet för Lygnerns vatten. Det är då vi kan uppnå målen om levande sjöar, minskad försurning och myllrande våtmarker. Det räcker inte med att man arbetar med projekt. Det har man gjort, och de har utvärderats. Det har visat sig vara positivt. Det är nu det krävs att man går vidare. Vi ska inte enbart stanna vid projekt och fältförsök. Här krävs det fullskalearbete. Vi har många resurser som vi behöver ta vara på för att vi inte ska riskera att det inte går att rädda naturen.
Lena Sommestad (S)
Anf. 112 Lena Sommestad (S)
Fru talman! Jag tror att jag försökte ge en ganska nyanserad bild, nämligen att vi är på rätt väg när det gäller flera delmål men att vi har svårt att nå det övergripande målet 2010. Är det rimligt att inte ge mer till skogskalkningen? Låt mig säga att vi satsar stora summor på kalkning varje år i Sverige. Över 200 miljoner kronor går till kalkning av våra vattendrag. Det har också försiggått mycket intensivt arbete på skogsvårdsstyrelsen under många år. De här försöksprojekten har pågått sedan 1989. Jag håller med om att det är önskvärt att vi går vidare och att vi inte bara arbetar med försöksprojekt. Vi måste ta nästa steg och se hur vi kan gå vidare. Det är i det sammanhanget jag säger att om vi ska göra detta är det fråga om ett nytt steg i den svenska kalkningspolitiken, att gå in för just skogsmarkskalkning i mer omfattande skala. Det rör sig också om betydande resurser om man, som skogsvårdsstyrelsen föreslår, ska göra detta på 200 000-350 000 hektar mark. Det är en viktig fråga, och då måste vi väga olika prioriteringar mot varandra. Därmed tycker jag att det hör väl hemma i miljöarbetet, där vi måste se vilka mål vi har svårt att uppnå och hur vi ska prioritera. Låt mig säga att det självklart är så att det ur skogsmarkskalkningens synpunkt och det här projektets synpunkt hade varit önskvärt att skogsvårdsstyrelsen hade kunnat få mer medel. Regeringen har dock inte avstått medel till just det här projektet. Det handlar snarare om skogsvårdsstyrelsens totala budget. Där har regeringen i en samlad bedömning inte sett att det har varit möjligt att ge mer resurser det här året. Men vi återkommer. Vi försöker bedöma det här projektet, och skogsmarkskalkningens värde, i relation till hela miljömålsarbetet.
Sven Gunnar Persson (Kd)
Anf. 113 Sven Gunnar Persson (Kd)
Fru talman! Visst satsas det pengar på kalkningen, över 200 miljoner kronor. Den allra största delen av de pengarna går till kalkning i sjöar, försurade sjöar. Här handlar det om att förhindra försurande tillflöden till sjöarna genom att neutralisera det vatten som rinner ut. Skogsstyrelsens program handlar ju om 30 miljoner kronor per år under en treårsperiod för att fortsätta en försöksverksamhet som kanske i nästa steg ska innebära mer storskalighet när man fått utvärdera och så vidare. Men, fru talman, mer än 80 % av alla småbäckar i Lygnerns tillrinningsområde har aluminiumhalter som är skadliga. Läckaget från skogsmarken är ett större problem än det direkta nedfallet av försurande ämnen i sjöarna. Den här situationen är, precis som Anita Brodén har påpekat, säkert likartad i många områden, inte minst i sydöstra Sverige. Enligt Skogsstyrelsen finns det ca 300 000 hektar skogsmark i sydöstra Sverige som fortsätter att tillföra försurat vatten till sjöar och vattendrag med de konsekvenser som Anita beskrev. Men nu har livet börjat återvända i Nissandalen. Öring, mört, kräftor och musslor stojar runt i vattnet igen, och det är glädjande. Jag vill fråga miljöministern vad som är felet med att skogsvårdsorganisationer, länsstyrelsen och kommunerna samordnar sina resurser i ett gemensamt projekt på det här sättet. Något fel måste det vara eftersom pengarna dras in. Vad har de gjort för fel eftersom förslaget om ett treårigt projekt för att fortsätta att utvärdera detta inte genomförs? Jag tror att för att miljömålen ska nås när det gäller markförsurningen behövs det ytterligare åtgärder, precis som Miljömålsrådet säger. Jag tycker att det är beklagligt att regeringen är passiv och pratar om 2005 som nästa tillfälle att ta itu med problemen på allvar. Är inte miljöministern beredd att omvärdera detta och skynda på arbetet med att genomföra de av Skogsstyrelsen föreslagna projekten?
Anita Brodén (Fp)
Anf. 114 Anita Brodén (Fp)
Fru talman! Tack för svaret, miljöministern. Kalkning är nödvändigt. Denna konstgjorda andning kommer vi att få använda oss av ytterligare ett antal år innan vi råder bot på de primära orsakerna. Det allra viktigaste är ju att komma åt källan till detta. Vi kan inte fortsätta hela tiden med denna konstgjorda andning. Då är det viktigt att vi maximerar insatserna och sätter in rätt medicin på rätt ställe. Det är ett akut läge, som jag sade i mitt förra anförande, i Västsverige. Därför vädjar jag till miljöministern att se om man kan göra omfördelningar och tillskjuta extra resurser för att rädda skogarna och sjöarna på allra bästa sätt.
Bengt-Anders Johansson (M)
Anf. 115 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Jag kommer från Jönköpings län. Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttryckt att det största enskilda miljöproblem vi har är just försurning, och då främst i den sydvästra delen av länet där bland annat Nissan rinner. Jag har ägnat lite tid åt att läsa den allra senaste publikationen om EU-prioriteringar. Där lyfter regeringen också fram försurningsfrågan som ett av fyra viktiga mål att driva på EU-nivå. Där konstaterar man också att försurningen fortfarande är ett av våra allvarligaste miljöproblem. Där finns det en överensstämmelse mellan Länsstyrelsen i Jönköpings län och regeringen. På ett annat ställe i samma skrift säger man att vi ska gå före i Sverige. Då blir det något märkligt att man avbryter positiva försök. Det lite så jag läser det. I svaret från miljöministern står det att vi kan få problem att uppnå miljömålen angående främst mindre vatten i sydvästra Sverige till år 2020. Vi kan också ha problem med skogsmarker som ännu inte återhämtat sig. Vi måste finna en gemensam lösning för att effektivisera verksamheten både ekonomiskt och ekologiskt. Då är min fråga: Är det tanken att kommunerna i ökad utsträckning ska gå in och ta ett ansvar här? Det har funnits tendenser till det tidigare från regeringens sida när man ville minska kalkningskostnaden för staten genom kommunerna skulle ta ett större ansvar. Jag tycker att det är en intressant fråga att få besvarad. Lite längre fram i ministerns svar talas det om att man har uppnått bra resultat och näst sista stycket avslutas med att projektet har givit värdefulla resultat, och Skogsstyrelsen har utifrån bland annat detta projekt föreslagit en strategi inkluderande bland annat viss skogsmarkskalkning och utökade fältförsök. Då är min fråga: Hur ska detta finansieras? Finns det pengar i regeringens budget för att utveckla de här försöken, eller är det bara något som ligger längre fram i tiden utan någon som helst tidsbundenhet? Jag har en fråga som möjligen är knuten till det konstaterande som miljöministern gör i början av svaret. Är det tänkt att man ska låta sydvästra delen av Jönköpings län och delar av Halland bli de procent där man räknar med att man inte kan uppfylla detta? Och i så fall, är det rimligt att just de ska ta hela ansvaret för att vi inte lyckas uppnå målet?
Lena Sommestad (S)
Anf. 116 Lena Sommestad (S)
Fru talman! Det här projektet har varit ett försöksprojekt. Det ligger i sakens natur att alla försök någon gång måste ta slut. Då hamnar man i en övergångsproblematik där försöken ska leda över i någonting större. Det är där vi nu befinner oss. Mitt svar på den sista frågan är att skogsvårdsstyrelsen har lagt fram ett förslag. Det är myndighetens förslag på vad man skulle vilja göra. Nu är det regeringens sak att ta hand om det. Om det vore så enkelt att det alltid fanns pengar och man snabbt kunde plocka fram pengar till alla myndighetsförslag som låg på bordet redan första året, skulle det förmodligen även finnas pengar till det här projektet. Men i en samlad bedömning har vi ansett att andra saker kommer före i budgetberedningen. Det har också stora fördelar att behandla detta i ett sammanhang i miljömålsarbetet. Situationen i västra Götaland är besvärlig. Den är besvärlig därför att känsligheten är störst där. Här satsar vi också de största resurserna. Det är inte så att vi lämnar den delen av landet åt sitt öde, utan det har också att göra med de kvarstående problemen, och framför allt de luftföroreningar vi har. Här vill jag understryka att det är oerhört viktigt att vi arbetar mycket hårt med att få ned halterna i luften. Där har vi lyckats mycket bra, och det är det som gör att vi nu är på rätt väg. Samtidigt måste vi självfallet fortsätta med de pågående kalkningarna som hanterar det problem som redan finns där. Jag vill understryka att i en akut situation är det trots allt kalkning i vatten som visat sig vara en snabb och effektiv metod. Det är därför som det inte har varit någon självklarhet att ta från de resurser som vi har för den typen av kalkning och föra över till skogsmarkskalkningen. Jag tycker att det är oerhört bra att vi efter många års försök har fått positiva resultat i Lygnern och av Nissanprojektet. Det visar hur man kan gå fram med den här typen av kalkning. Precis som har sagts här är detta ingen okontroversiell verksamhet. Det finns också problem med skogsmarkskalkning. Nu lär man sig i växande grad att hantera dem. Därmed får vi också en bättre grund för att fatta beslut om ett mer omfattande skogskalkningsprogram. Vi måste självfallet också hitta en finansiering av detta. Det innebär en expansion av kalkningsanslaget. I dag finns det ingen möjlighet, som vi ser det, att minska den kalkning vi gör i vatten. Det skulle få väldigt negativa konsekvenser. Jag tror att vi i hög grad är eniga om försurningsproblemens stora betydelse och att vi vill bedriva kalkning i en så stor omfattning som möjligt. Jag försäkrar er att jag ska göra vad jag kan som miljöminister tillsammans med Ulrica Messing, som har hand om skogsfrågorna och skogsvårdsstyrelsen, för att vi ska kunna gå vidare i enlighet med de förslag som skogsvårdsstyrelsen har lagt fram. Min bedömning i dag är att det är naturligt att göra det i samband med miljömålsarbetet. Men vi lägger ju en budget varje år, och det är skogsvårdsstyrelsen själv som har beslutat och prioriterat hur man vill använda sina medel. Det har inte dragits in några speciella pengar för just det här projektet, utan i en ansträngd budgetsituation med många viktiga frågor att prioritera har skogsvårdsstyrelsen valt att inte fortsätta med den här försöksverksamheten efter många år. Jag förstår att det är tråkigt för alla som har uppskattat det här projektet, men jag hoppas att projektet i sig ska bli en bra början till en fortsatt kalkningsverksamhet och att vi också då kan få in skogsmarkskalkningen på ett naturligt sätt i den här verksamheten.
Sven Gunnar Persson (Kd)
Anf. 117 Sven Gunnar Persson (Kd)
Fru talman! Det är glädjande - man får väl använda det uttrycket - att höra att miljöministern är beredd att göra vad hon kan för att prioritera upp detta. Det är inte desto mindre olyckligt, tycker jag, att de fortsatta projekten inte har kunnat prioriteras nu. Är det så att miljöministern behöver hjälp med prioriteringar på det här området står vi gärna till tjänst. Det här är en viktig fråga för oss kristdemokrater i alla fall. Nu hänvisade miljöministern igen till kalkning i vatten som det kanske mest effektiva, men även om bilden kanske inte riktigt passar in här kan kalkning i vatten liknas vid att släcka bränder i stället för att förhindra att eldsvådor uppstår. Kan man förhindra försurande utläckage till sjöar och vattendrag genom att kalka marken och man kan komma fram till det genom ytterligare forskning och metoduppbyggnad så är ju det en bra lösning. Det pekar också utvärderingarna av Nissandalsprojekten på: Här har liv återvänt, och här har man sett en positiv utveckling. Det behövs mer forskning, mer försök och en fortsatt kunskapsuppbyggnad, och då är det viktigt att det här kan prioriteras. Jag hoppas att miljöministern har möjlighet att få till några kronor i tilläggsbudget i vårpropositionen, så ska vi stödja detta! Jag vill tacka för det här meningsutbytet. Jag ser att viljan finns, men tyvärr saknas förmågan i vissa avseenden att få fram de pengar som behövs.
Bengt-Anders Johansson (M)
Anf. 118 Bengt-Anders Johansson (M)
Fru talman! Det känns ju skönt att höra miljöministern säga att man inte ska lämna den sydvästra delen av vårt land eller sydvästra delen av Jönköpings län eller Halland. Men den skrivning som trots allt finns oroar mig. Den säger ju faktiskt klockrent att man inte bedömer från regeringens sida att man kan uppnå målen till 2020. Därför ställer jag fortfarande min fråga. Målet var ju inte att vi skulle uppnå allt. Innebär det då att det är den sydvästra delen som så att säga får ta det nationella ansvaret så att det blir den procentsatsen? Det behövs också ett förtydligande. När det står att man ska finna en gemensam lösning tolkar jag miljöministern som så att det är en gemensam lösning mellan skogsdelen med Skogsstyrelsen å ena sidan och miljödelen med Miljödepartementet å andra sidan. Det är alltså inte tänkt att kommunerna ska vara med på ett hörn. Jag var med i den branschen ett tag, så jag vet att det tidigare var tanken, men regeringen har alltså slagit det ur hågen. Det är inte meningen att kommunerna ska vara med och bidra till kalkningen i framtiden heller.
Lena Sommestad (S)
Anf. 119 Lena Sommestad (S)
Fru talman! När det gäller målen, så låt mig säga så här: När vi utvärderar hur vi ser på möjligheterna att uppnå miljömålen så gör vi det med ambitionen att vi med förnyade insatser ska försöka uppnå målen. När vi nu går igenom miljömålen med en större avstämning nästa år för att lägga fram en proposition till riksdagen 2005 så är det med ambitionen att vi ska kunna skärpa politiken på de områden där vi inte når fram för att kunna uppnå målen. Detta är alltså ambitionen. När det gäller sydvästra Sverige vill jag än en gång betona att allt som kan göras för att fördela till exempel kalkningsbidrag rättvist över landet efter problem görs. Västsveriges utsatthet är något som ligger utanför vår räckvidd, det vill säga att Västsverige är mer utsatt än andra delar av landet, men vi gör stora insatser för att klara också Västsverige. Det är ambitionen för både detta miljömål och för andra, även om vi kanske får inse att vi inte kommer att lyckas med riktigt alla, men det är vår ambition. När det gäller finansiering, så låt mig säga att vi inte ens har påbörjat någon diskussion om finansiering av skogsmarkskalkning. Men det förslag som skogsvårdsstyrelsen har gett och som ligger i linje med hur vi har arbetat går ut på att det här ska vara sakliga bidrag till skogsmarkskalkningen på motsvarande sätt som till kalkningen av vatten. Sedan kan det i enskilda fall bli andra lösningar, men att huvudfinansieringen är statlig är ett förslag som har lagts, och det har alltså inte beretts i regeringen än i den ordningen. Skogsvårdsstyrelsen föreslår däremot att näringen, på det sätt man hittills har gjort, tar ansvar för återföring av aska och näringsåterföring som har att göra med det skogsmaterial man själv tar ut, det vill säga de insatser som behövs när det gäller skogsbrukets utformning för att främja målet om minskad försurning. Förslaget från skogsvårdsstyrelsen är alltså detta, och vi har ännu inte tagit ställning. Jag ser inga skäl i dag till att det skulle vara på ett annat sätt.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.