de bortförda barnen
Interpellation 2004/05:480 av Enochson, Annelie (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2005-03-18
- Inlämnad
- 2005-03-18
- Besvarad
- 2005-04-05
- Sista svarsdatum
- 2005-04-11
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 18 mars
Interpellation 2004/05:480
av Annelie Enochson (kd) till utrikesminister Laila Freivalds om de bortförda barnenI dag är ca 100 svenska barn bortförda eller kvarhållna i utlandet mot en förälders vilja. I några fall vet inte ens föräldern om barnet lever. Enligt UD har antalet ärenden under den senaste femårsperioden fördubblats.
Sverige har skrivit under barnkonventionen där det står att barnets bästa ska sättas främst. I konventionens artikel 11 sägs vidare att medlemsländerna ska bekämpa att barn olovligen förs bort eller hålls kvar i ett annat land än hemlandet. Sverige har även skrivit under Haagkonventionen där det står "ändamålet med konventionen är att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut eller kvarhållits i en fördragsanslutande stat".
Det finns fyra handläggare på UD som handlägger frågan om alla dessa bortförda barn. När man pratar med föräldrar till dessa bortrövade barn så är de besvikna över att de inte blir bemötta på ett tillfredsställande sätt utan med nonchalans från UD. De menar att de själva fått jobba hårt för att få kontakt med ansvarig handläggare och för att få veta vad som händer med barnen.
Vid mina kontakter med ambassadpersonal i olika länder har det framkommit att alla tycker att just frågan om bortrövade barn tillhör de jobbigaste, svåraste och tyngsta arbetsuppgifterna. Det är därför anmärkningsvärt att UD inte har mer personal och en högre utbildning för dessa tunga uppgifter som att få hem de bortrövade barnen.
Många av föräldrarna vittnar om vilken oerhört svår ekonomisk situation de hamnar i när deras barn blir bortrövade. Det är många som inte kan få rättshjälp eftersom de ligger precis ovanför gränsen för en årsinkomst på 240 000 kr. UD uppmanar föräldrarna att skaffa advokater för att de ska kunna få hjälp med att få hem sina barn. Att avlöna en svensk och kanske även utländsk advokat är självklart mycket kostsamt.
Den mycket svåra ekonomiska situationen uppstår i ett läge när föräldrarna samtidigt är oerhört utsatta, oroliga och vilsna. De lever i ett trauma, i en katastrof där deras barn är bortrövade, kidnappade. I kontakten med föräldrarna krävs det därför en stor grad av empati, medmänsklighet och engagemang. Personalen på UD måste kunna hantera denna stress och bistå psykologiskt. Därför borde det vara en självklarhet att alla föräldrar till dessa bortrövade barn får en personlig handläggare och konkreta handlingsplaner för varje ärende. Dessa handlingsplaner ska läggas upp i samråd med föräldrarna. Handläggarna ska vara anträffbara och ha informationsplikt minst var 14:e dag för att informera föräldrarna om hur långt ärendet kommit.
Det borde även vara en självklarhet att Sveriges olika ambassader hjälper till med att översätta material åt föräldrarna utan kostnad. Det finns ca 2 500 anställda inom UD, människor med stor språkkompetens. Dessa borde ha som prioriterad uppgift att ta hand om svenska medborgare, var i världen de än befinner sig, och att få hem bortrövade barn borde komma främst.
Det är inte rimligt att det ska vara så lätt att röva bort ett barn från Sverige. Det kan starkt ifrågasättas om Utrikesdepartementet sköter sitt uppdrag när inte tillräckligt med personal avsätts för att hjälpa dessa våra minsta medborgare.
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta så att föräldrar till bortförda barn får den hjälp som krävs för att få hem sina barn?
Avser statsrådet att vidta åtgärder så att föräldrar till bortförda barn får rättshjälp, trots att kravet på högsta årsinkomst överskrids?
Avser statsrådet att vidta åtgärder så att föräldrar till bortförda barn får en personlig handläggare med informationsplikt och att en konkret handlingsplan upprättas i varje ärende?
Avser statsrådet att vidta åtgärder så att föräldrar till bortförda barn får hjälp med översättning av dokument utan någon kostnad?
Avser statsrådet att vidta åtgärder för att utöka antalet anställda som handhar frågor om bortförda barn inom Utrikesdepartementet?
Debatt
(30 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:480
Webb-tv: de bortförda barnen
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:98 Tisdagen den 5 aprilProtokoll 2004/05:98 11 § Svar på interpellation 2004/05:480 om de bortförda barnen
Protokoll från debatten
Anf. 81 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Annelie Enochson har i sin interpellation återkommit till frågan om vilka åtgärder jag avser att vidta så att föräldrar till bortförda barn får den hjälp som krävs för att få hem sina barn.
Det är en angelägen uppgift för Utrikesdepartementet att bistå föräldrar vars barn blivit bortförda till ett annat land i samband med en vårdnadstvist. Det finns få frågor som är så svåra att hantera som dessa. Bakom varje enskilt fall finns människor med olika syn på barn, familj och samhälle. Den ökade rörligheten över gränserna har lett till att antalet vårdnadstvister med internationella inslag har ökat.
Jag kan försäkra Annelie Enochson att jag och mina medarbetare inom UD och inom utrikesförvaltningen energiskt arbetar för att barn inte ska vara åtskilda från vårdnadshavare. Såväl i större internationella sammanhang som i enskilda ärenden hävdar vi barnets rätt med hänvisning till 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn och 1989 års FN-konvention om barnets rättigheter. När det gäller åtgärder för att hjälpa barn som bortförts till andra länder har Haagkonventionen generellt visat sig vara ett bra verktyg för att förebygga och motverka internationella bortföranden av barn. Konventionen bygger på samarbete och ömsesidigt förtroende för myndigheter i konventionsstaterna.
Ärenden om bortförande till länder som inte är anslutna till Haagkonventionen är svårlösta, och handläggningstiden blir ofta lång. Men även i ärenden med länder som är med i Haagsamarbetet visar erfarenheterna att det kan ta mycket lång tid innan en lösning kan nås. Kvaliteten på rättsväsendena skiftar. Trots de omfattande ansträngningar som vi gör i dessa ärenden är det ibland svårt att nå fram till en lösning.
Den personal som handlägger dessa grannlaga och komplicerade ärenden besitter såväl den juridiska som den psykologiska kompetens som krävs för att med både kunskap och empati handlägga dessa ärenden. I varje enskilt ärende lämnar UD:s konsulära enhet och berörd ambassad eller konsulat omfattande stöd och hjälp till den drabbade föräldern. För varje enskilt ärende finns det en handläggare som har det huvudsakliga ansvaret och en som har ett andrahandsansvar.
Jag har för avsikt att se till att den nuvarande höga kompetensen på handläggarna bibehålls, och jag ser för närvarande inget behov av någon ytterligare förstärkning.
Inkomstgränsen för rättshjälp är en generell begränsning, som alltså gäller alla typer av ärenden. Målet för rättshjälpen är att den ska ge bistånd till dem som annars inte skulle ha möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen.
Anf. 81 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Annelie Enochson har i sin interpellation återkommit till frågan om vilka åtgärder jag avser att vidta så att föräldrar till bortförda barn får den hjälp som krävs för att få hem sina barn.
Det är en angelägen uppgift för Utrikesdepartementet att bistå föräldrar vars barn blivit bortförda till ett annat land i samband med en vårdnadstvist. Det finns få frågor som är så svåra att hantera som dessa. Bakom varje enskilt fall finns människor med olika syn på barn, familj och samhälle. Den ökade rörligheten över gränserna har lett till att antalet vårdnadstvister med internationella inslag har ökat.
Jag kan försäkra Annelie Enochson att jag och mina medarbetare inom UD och inom utrikesförvaltningen energiskt arbetar för att barn inte ska vara åtskilda från vårdnadshavare. Såväl i större internationella sammanhang som i enskilda ärenden hävdar vi barnets rätt med hänvisning till 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn och 1989 års FN-konvention om barnets rättigheter. När det gäller åtgärder för att hjälpa barn som bortförts till andra länder har Haagkonventionen generellt visat sig vara ett bra verktyg för att förebygga och motverka internationella bortföranden av barn. Konventionen bygger på samarbete och ömsesidigt förtroende för myndigheter i konventionsstaterna.
Ärenden om bortförande till länder som inte är anslutna till Haagkonventionen är svårlösta, och handläggningstiden blir ofta lång. Men även i ärenden med länder som är med i Haagsamarbetet visar erfarenheterna att det kan ta mycket lång tid innan en lösning kan nås. Kvaliteten på rättsväsendena skiftar. Trots de omfattande ansträngningar som vi gör i dessa ärenden är det ibland svårt att nå fram till en lösning.
Den personal som handlägger dessa grannlaga och komplicerade ärenden besitter såväl den juridiska som den psykologiska kompetens som krävs för att med både kunskap och empati handlägga dessa ärenden. I varje enskilt ärende lämnar UD:s konsulära enhet och berörd ambassad eller konsulat omfattande stöd och hjälp till den drabbade föräldern. För varje enskilt ärende finns det en handläggare som har det huvudsakliga ansvaret och en som har ett andrahandsansvar.
Jag har för avsikt att se till att den nuvarande höga kompetensen på handläggarna bibehålls, och jag ser för närvarande inget behov av någon ytterligare förstärkning.
Inkomstgränsen för rättshjälp är en generell begränsning, som alltså gäller alla typer av ärenden. Målet för rättshjälpen är att den ska ge bistånd till dem som annars inte skulle ha möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen.
Anf. 81 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Annelie Enochson har i sin interpellation återkommit till frågan om vilka åtgärder jag avser att vidta så att föräldrar till bortförda barn får den hjälp som krävs för att få hem sina barn.
Det är en angelägen uppgift för Utrikesdepartementet att bistå föräldrar vars barn blivit bortförda till ett annat land i samband med en vårdnadstvist. Det finns få frågor som är så svåra att hantera som dessa. Bakom varje enskilt fall finns människor med olika syn på barn, familj och samhälle. Den ökade rörligheten över gränserna har lett till att antalet vårdnadstvister med internationella inslag har ökat.
Jag kan försäkra Annelie Enochson att jag och mina medarbetare inom UD och inom utrikesförvaltningen energiskt arbetar för att barn inte ska vara åtskilda från vårdnadshavare. Såväl i större internationella sammanhang som i enskilda ärenden hävdar vi barnets rätt med hänvisning till 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn och 1989 års FN-konvention om barnets rättigheter. När det gäller åtgärder för att hjälpa barn som bortförts till andra länder har Haagkonventionen generellt visat sig vara ett bra verktyg för att förebygga och motverka internationella bortföranden av barn. Konventionen bygger på samarbete och ömsesidigt förtroende för myndigheter i konventionsstaterna.
Ärenden om bortförande till länder som inte är anslutna till Haagkonventionen är svårlösta, och handläggningstiden blir ofta lång. Men även i ärenden med länder som är med i Haagsamarbetet visar erfarenheterna att det kan ta mycket lång tid innan en lösning kan nås. Kvaliteten på rättsväsendena skiftar. Trots de omfattande ansträngningar som vi gör i dessa ärenden är det ibland svårt att nå fram till en lösning.
Den personal som handlägger dessa grannlaga och komplicerade ärenden besitter såväl den juridiska som den psykologiska kompetens som krävs för att med både kunskap och empati handlägga dessa ärenden. I varje enskilt ärende lämnar UD:s konsulära enhet och berörd ambassad eller konsulat omfattande stöd och hjälp till den drabbade föräldern. För varje enskilt ärende finns det en handläggare som har det huvudsakliga ansvaret och en som har ett andrahandsansvar.
Jag har för avsikt att se till att den nuvarande höga kompetensen på handläggarna bibehålls, och jag ser för närvarande inget behov av någon ytterligare förstärkning.
Inkomstgränsen för rättshjälp är en generell begränsning, som alltså gäller alla typer av ärenden. Målet för rättshjälpen är att den ska ge bistånd till dem som annars inte skulle ha möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen.
Anf. 81 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Annelie Enochson har i sin interpellation återkommit till frågan om vilka åtgärder jag avser att vidta så att föräldrar till bortförda barn får den hjälp som krävs för att få hem sina barn.
Det är en angelägen uppgift för Utrikesdepartementet att bistå föräldrar vars barn blivit bortförda till ett annat land i samband med en vårdnadstvist. Det finns få frågor som är så svåra att hantera som dessa. Bakom varje enskilt fall finns människor med olika syn på barn, familj och samhälle. Den ökade rörligheten över gränserna har lett till att antalet vårdnadstvister med internationella inslag har ökat.
Jag kan försäkra Annelie Enochson att jag och mina medarbetare inom UD och inom utrikesförvaltningen energiskt arbetar för att barn inte ska vara åtskilda från vårdnadshavare. Såväl i större internationella sammanhang som i enskilda ärenden hävdar vi barnets rätt med hänvisning till 1980 års Haagkonvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn och 1989 års FN-konvention om barnets rättigheter. När det gäller åtgärder för att hjälpa barn som bortförts till andra länder har Haagkonventionen generellt visat sig vara ett bra verktyg för att förebygga och motverka internationella bortföranden av barn. Konventionen bygger på samarbete och ömsesidigt förtroende för myndigheter i konventionsstaterna.
Ärenden om bortförande till länder som inte är anslutna till Haagkonventionen är svårlösta, och handläggningstiden blir ofta lång. Men även i ärenden med länder som är med i Haagsamarbetet visar erfarenheterna att det kan ta mycket lång tid innan en lösning kan nås. Kvaliteten på rättsväsendena skiftar. Trots de omfattande ansträngningar som vi gör i dessa ärenden är det ibland svårt att nå fram till en lösning.
Den personal som handlägger dessa grannlaga och komplicerade ärenden besitter såväl den juridiska som den psykologiska kompetens som krävs för att med både kunskap och empati handlägga dessa ärenden. I varje enskilt ärende lämnar UD:s konsulära enhet och berörd ambassad eller konsulat omfattande stöd och hjälp till den drabbade föräldern. För varje enskilt ärende finns det en handläggare som har det huvudsakliga ansvaret och en som har ett andrahandsansvar.
Jag har för avsikt att se till att den nuvarande höga kompetensen på handläggarna bibehålls, och jag ser för närvarande inget behov av någon ytterligare förstärkning.
Inkomstgränsen för rättshjälp är en generell begränsning, som alltså gäller alla typer av ärenden. Målet för rättshjälpen är att den ska ge bistånd till dem som annars inte skulle ha möjlighet att ta till vara sina rättsliga intressen.
Anf. 82 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! En rättsstats trovärdighet visar sig genom det sätt varpå man tar till vara sina svagaste medborgare. Och vilka kan vara mer svaga än barn som berövats en av sina föräldrar genom att de bortrövats till annat land?
Det borde vara en rättsstats självklara mål att alla tillgängliga resurser sätts in för att se till att dessa barn kommer tillbaka till sitt hemland och till den förälder som har vårdnaden och är kvar i Sverige. Enligt uppgifter är 107 barn bortrövade från Sverige till annat land, varav de flesta finns i de länder som skrivit under Haagkonventionen.
Jag har fått tillåtelse från Annika Pezu att nämna hennes fall som
ett
exempel på hur illa det kan gå när UD inte gör rätt. Hennes dotter Konstadina har nu varit bortförd till Grekland sedan juni 2003, i ett år och tio månader! Konstadina är folkbokförd och bor i Luleå, går i förskola där och har sin mor och halvbror kvar där. Hennes mor har ensam vårdnaden om Konstadina. Hon brukar på sommarloven åka till sin far i Grekland, och 2003 beslöt sig hennes grekiske far för att egenmäktigt hålla kvar Konstadina i Grekland.
Våren 2004 prövade för första gången grekisk domstol om Konstadina skulle lämnas ut enligt Haagkonventionen, och den grekiska domstolens dom var att flickan är grekiska. Trots otaliga bevis på dagisgång, läkarbesök, vaccination i Sverige och hyreskontraktet i Luleå motiverar den grekiska tingsrätten domen med att flickan ska ha bott hela sitt liv på Rhodos.
Det allra senaste är att den grekiska centralmyndigheten förra veckan avslog Annika Pezus överklagande för att få dottern återförd till Sverige. Det kanske till och med är så illa att detta avslag inte går att överklaga. Detta är en rättsskandal, och det är en stor skam för UD att detta har gått så långt. Här har en kvinna litat på att ett svenskt medborgarskap skulle innebära att staten, UD, skulle hjälpa henne i en ytterst svår situation.
Enligt Haagkonventionen om bortförande eller kvarhållande av barn ska barnet för barnets skull skyndsamt återföras till sin vårdnadshavare. Om det därefter blir en vårdnadstvist ska den avgöras i det land där vårdnadshavaren bor, alltså Sverige. Inget av detta har hänt med åttaåriga Konstadina.
I en tidningsintervju om vilka påtryckningsmedel som ska till för att de bortrövade barnen ska komma hem snabbare svarade utrikesministern följande: "Om inte ett land uppfyller Haagkonventionen så skulle jag kunna ta upp det med min kollega i det landet. Det är tänkbart."
I en annan tidningsintervju svarade ansvarig chef för UD:s avdelning som arbetar med de bortförda barnen på frågan varför det tar så långt tid: "Min erfarenhet är att det mest effektiva är att vår ambassad går upp till utrikesministeriet och påtalar för ansvariga chefer att det gått för lång tid. Det upplever jag som mest effektivt. En av huvudpunkterna är just att ärendet skall handläggas snabbt." Detta säger ansvarig chef. Varför gör man då inte detta?
Jag anser att UD kan arbeta mer effektivt och snabbare och är inte nöjd med det svar jag fått från utrikesministern, som varken vill förstärka kompetensen eller antalet på enheten för bortrövade barn. Det rör sig i alla fall om 107 svenska barn som är bortrövade.
Vidare vill jag ha svar på min fråga om föräldrar till bortrövade barn utan kostnad kan få hjälp med översättning av dokument av UD:s personal på plats.
Jag vill också ha svar på hur utrikesministern ställer sig till mitt förslag om plikt för ansvarig handläggare att minst var fjortonde dag informera berörd förälder.
Anf. 82 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! En rättsstats trovärdighet visar sig genom det sätt varpå man tar till vara sina svagaste medborgare. Och vilka kan vara mer svaga än barn som berövats en av sina föräldrar genom att de bortrövats till annat land?
Det borde vara en rättsstats självklara mål att alla tillgängliga resurser sätts in för att se till att dessa barn kommer tillbaka till sitt hemland och till den förälder som har vårdnaden och är kvar i Sverige. Enligt uppgifter är 107 barn bortrövade från Sverige till annat land, varav de flesta finns i de länder som skrivit under Haagkonventionen.
Jag har fått tillåtelse från Annika Pezu att nämna hennes fall som
ett
exempel på hur illa det kan gå när UD inte gör rätt. Hennes dotter Konstadina har nu varit bortförd till Grekland sedan juni 2003, i ett år och tio månader! Konstadina är folkbokförd och bor i Luleå, går i förskola där och har sin mor och halvbror kvar där. Hennes mor har ensam vårdnaden om Konstadina. Hon brukar på sommarloven åka till sin far i Grekland, och 2003 beslöt sig hennes grekiske far för att egenmäktigt hålla kvar Konstadina i Grekland.
Våren 2004 prövade för första gången grekisk domstol om Konstadina skulle lämnas ut enligt Haagkonventionen, och den grekiska domstolens dom var att flickan är grekiska. Trots otaliga bevis på dagisgång, läkarbesök, vaccination i Sverige och hyreskontraktet i Luleå motiverar den grekiska tingsrätten domen med att flickan ska ha bott hela sitt liv på Rhodos.
Det allra senaste är att den grekiska centralmyndigheten förra veckan avslog Annika Pezus överklagande för att få dottern återförd till Sverige. Det kanske till och med är så illa att detta avslag inte går att överklaga. Detta är en rättsskandal, och det är en stor skam för UD att detta har gått så långt. Här har en kvinna litat på att ett svenskt medborgarskap skulle innebära att staten, UD, skulle hjälpa henne i en ytterst svår situation.
Enligt Haagkonventionen om bortförande eller kvarhållande av barn ska barnet för barnets skull skyndsamt återföras till sin vårdnadshavare. Om det därefter blir en vårdnadstvist ska den avgöras i det land där vårdnadshavaren bor, alltså Sverige. Inget av detta har hänt med åttaåriga Konstadina.
I en tidningsintervju om vilka påtryckningsmedel som ska till för att de bortrövade barnen ska komma hem snabbare svarade utrikesministern följande: "Om inte ett land uppfyller Haagkonventionen så skulle jag kunna ta upp det med min kollega i det landet. Det är tänkbart."
I en annan tidningsintervju svarade ansvarig chef för UD:s avdelning som arbetar med de bortförda barnen på frågan varför det tar så långt tid: "Min erfarenhet är att det mest effektiva är att vår ambassad går upp till utrikesministeriet och påtalar för ansvariga chefer att det gått för lång tid. Det upplever jag som mest effektivt. En av huvudpunkterna är just att ärendet skall handläggas snabbt." Detta säger ansvarig chef. Varför gör man då inte detta?
Jag anser att UD kan arbeta mer effektivt och snabbare och är inte nöjd med det svar jag fått från utrikesministern, som varken vill förstärka kompetensen eller antalet på enheten för bortrövade barn. Det rör sig i alla fall om 107 svenska barn som är bortrövade.
Vidare vill jag ha svar på min fråga om föräldrar till bortrövade barn utan kostnad kan få hjälp med översättning av dokument av UD:s personal på plats.
Jag vill också ha svar på hur utrikesministern ställer sig till mitt förslag om plikt för ansvarig handläggare att minst var fjortonde dag informera berörd förälder.
Anf. 82 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! En rättsstats trovärdighet visar sig genom det sätt varpå man tar till vara sina svagaste medborgare. Och vilka kan vara mer svaga än barn som berövats en av sina föräldrar genom att de bortrövats till annat land?
Det borde vara en rättsstats självklara mål att alla tillgängliga resurser sätts in för att se till att dessa barn kommer tillbaka till sitt hemland och till den förälder som har vårdnaden och är kvar i Sverige. Enligt uppgifter är 107 barn bortrövade från Sverige till annat land, varav de flesta finns i de länder som skrivit under Haagkonventionen.
Jag har fått tillåtelse från Annika Pezu att nämna hennes fall som
ett
exempel på hur illa det kan gå när UD inte gör rätt. Hennes dotter Konstadina har nu varit bortförd till Grekland sedan juni 2003, i ett år och tio månader! Konstadina är folkbokförd och bor i Luleå, går i förskola där och har sin mor och halvbror kvar där. Hennes mor har ensam vårdnaden om Konstadina. Hon brukar på sommarloven åka till sin far i Grekland, och 2003 beslöt sig hennes grekiske far för att egenmäktigt hålla kvar Konstadina i Grekland.
Våren 2004 prövade för första gången grekisk domstol om Konstadina skulle lämnas ut enligt Haagkonventionen, och den grekiska domstolens dom var att flickan är grekiska. Trots otaliga bevis på dagisgång, läkarbesök, vaccination i Sverige och hyreskontraktet i Luleå motiverar den grekiska tingsrätten domen med att flickan ska ha bott hela sitt liv på Rhodos.
Det allra senaste är att den grekiska centralmyndigheten förra veckan avslog Annika Pezus överklagande för att få dottern återförd till Sverige. Det kanske till och med är så illa att detta avslag inte går att överklaga. Detta är en rättsskandal, och det är en stor skam för UD att detta har gått så långt. Här har en kvinna litat på att ett svenskt medborgarskap skulle innebära att staten, UD, skulle hjälpa henne i en ytterst svår situation.
Enligt Haagkonventionen om bortförande eller kvarhållande av barn ska barnet för barnets skull skyndsamt återföras till sin vårdnadshavare. Om det därefter blir en vårdnadstvist ska den avgöras i det land där vårdnadshavaren bor, alltså Sverige. Inget av detta har hänt med åttaåriga Konstadina.
I en tidningsintervju om vilka påtryckningsmedel som ska till för att de bortrövade barnen ska komma hem snabbare svarade utrikesministern följande: "Om inte ett land uppfyller Haagkonventionen så skulle jag kunna ta upp det med min kollega i det landet. Det är tänkbart."
I en annan tidningsintervju svarade ansvarig chef för UD:s avdelning som arbetar med de bortförda barnen på frågan varför det tar så långt tid: "Min erfarenhet är att det mest effektiva är att vår ambassad går upp till utrikesministeriet och påtalar för ansvariga chefer att det gått för lång tid. Det upplever jag som mest effektivt. En av huvudpunkterna är just att ärendet skall handläggas snabbt." Detta säger ansvarig chef. Varför gör man då inte detta?
Jag anser att UD kan arbeta mer effektivt och snabbare och är inte nöjd med det svar jag fått från utrikesministern, som varken vill förstärka kompetensen eller antalet på enheten för bortrövade barn. Det rör sig i alla fall om 107 svenska barn som är bortrövade.
Vidare vill jag ha svar på min fråga om föräldrar till bortrövade barn utan kostnad kan få hjälp med översättning av dokument av UD:s personal på plats.
Jag vill också ha svar på hur utrikesministern ställer sig till mitt förslag om plikt för ansvarig handläggare att minst var fjortonde dag informera berörd förälder.
Anf. 83 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag kan av naturliga skäl inte kommentera det ärende som Annelie Enochson redogjorde för. Men jag vill göra den allmänna kommentaren att vi naturligtvis inte kan intervenera i den rättsliga process som ägt rum i Grekland och som uppenbarligen ändå har skett i enlighet med konventionens föreskrifter, även om vi kanske ogillar den slutsats som domstolen har kommit fram till.
Jag får en känsla av att Annelie Enochson har uppfattningen att UD och UD:s personal kan agera som ombud för en förälder som har förlorat sitt barn genom att det har förts bort. Jag måste understryka att det inte finns någon möjlighet för en myndighet att uppträda såsom ett ombud. Det viktiga är naturligtvis att UD:s konsulära enhet i Stockholm och ambassader och konsulat runtom i världen ger den information som en förälder behöver för att kunna agera och ta till vara sin rätt, informerar om det rättsliga systemet och ger allt stöd i den formen som över huvud taget är möjligt.
Jag är övertygad om att UD:s personal både här i Stockholm och ute i världen sköter detta med högsta ambition. Jag vet dessutom att man inte bara gör det som man författningsmässigt är skyldig att göra, utan ofta gör man mycket, mycket mer än så. Man går långt utöver det egentliga uppdraget. Jag tycker att det är bra att man gör det när man finner det meningsfullt och ser att det finns en möjlighet att hjälpa en drabbad person, framför allt de barn som har blivit utsatta för en felaktig hantering.
När det gäller översättningsfrågan är svaret att UD inte kan utföra en översättning åt myndigheten, eftersom vi inte uppträder såsom ombud, utan det måste ske en översättning som är godtagbar i den rättsliga process där den ska användas. Det måste parten själv ombesörja. Så är det i alla andra rättsliga sammanhang, och så är det även i detta sammanhang.
Att införa särskilda regler om att information ska ges inom vissa tidsramar tror jag vore oerhört olämpligt och opraktiskt. Här handlar det naturligtvis om att information ska ges i enlighet med de behov som finns i ett ärende. Det kan ofta handla om information som ges varje dag under en period då det pågår ett intensivt arbete. Om ett ärende däremot ligger för rättslig prövning finns det ingen anledning att ge någon information förrän någonting förändras och det finns anledning att ge den informationen. Då är det självklart så att tjänstemännen vidarebefordrar den informationen.
Anf. 83 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag kan av naturliga skäl inte kommentera det ärende som Annelie Enochson redogjorde för. Men jag vill göra den allmänna kommentaren att vi naturligtvis inte kan intervenera i den rättsliga process som ägt rum i Grekland och som uppenbarligen ändå har skett i enlighet med konventionens föreskrifter, även om vi kanske ogillar den slutsats som domstolen har kommit fram till.
Jag får en känsla av att Annelie Enochson har uppfattningen att UD och UD:s personal kan agera som ombud för en förälder som har förlorat sitt barn genom att det har förts bort. Jag måste understryka att det inte finns någon möjlighet för en myndighet att uppträda såsom ett ombud. Det viktiga är naturligtvis att UD:s konsulära enhet i Stockholm och ambassader och konsulat runtom i världen ger den information som en förälder behöver för att kunna agera och ta till vara sin rätt, informerar om det rättsliga systemet och ger allt stöd i den formen som över huvud taget är möjligt.
Jag är övertygad om att UD:s personal både här i Stockholm och ute i världen sköter detta med högsta ambition. Jag vet dessutom att man inte bara gör det som man författningsmässigt är skyldig att göra, utan ofta gör man mycket, mycket mer än så. Man går långt utöver det egentliga uppdraget. Jag tycker att det är bra att man gör det när man finner det meningsfullt och ser att det finns en möjlighet att hjälpa en drabbad person, framför allt de barn som har blivit utsatta för en felaktig hantering.
När det gäller översättningsfrågan är svaret att UD inte kan utföra en översättning åt myndigheten, eftersom vi inte uppträder såsom ombud, utan det måste ske en översättning som är godtagbar i den rättsliga process där den ska användas. Det måste parten själv ombesörja. Så är det i alla andra rättsliga sammanhang, och så är det även i detta sammanhang.
Att införa särskilda regler om att information ska ges inom vissa tidsramar tror jag vore oerhört olämpligt och opraktiskt. Här handlar det naturligtvis om att information ska ges i enlighet med de behov som finns i ett ärende. Det kan ofta handla om information som ges varje dag under en period då det pågår ett intensivt arbete. Om ett ärende däremot ligger för rättslig prövning finns det ingen anledning att ge någon information förrän någonting förändras och det finns anledning att ge den informationen. Då är det självklart så att tjänstemännen vidarebefordrar den informationen.
Anf. 83 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag kan av naturliga skäl inte kommentera det ärende som Annelie Enochson redogjorde för. Men jag vill göra den allmänna kommentaren att vi naturligtvis inte kan intervenera i den rättsliga process som ägt rum i Grekland och som uppenbarligen ändå har skett i enlighet med konventionens föreskrifter, även om vi kanske ogillar den slutsats som domstolen har kommit fram till.
Jag får en känsla av att Annelie Enochson har uppfattningen att UD och UD:s personal kan agera som ombud för en förälder som har förlorat sitt barn genom att det har förts bort. Jag måste understryka att det inte finns någon möjlighet för en myndighet att uppträda såsom ett ombud. Det viktiga är naturligtvis att UD:s konsulära enhet i Stockholm och ambassader och konsulat runtom i världen ger den information som en förälder behöver för att kunna agera och ta till vara sin rätt, informerar om det rättsliga systemet och ger allt stöd i den formen som över huvud taget är möjligt.
Jag är övertygad om att UD:s personal både här i Stockholm och ute i världen sköter detta med högsta ambition. Jag vet dessutom att man inte bara gör det som man författningsmässigt är skyldig att göra, utan ofta gör man mycket, mycket mer än så. Man går långt utöver det egentliga uppdraget. Jag tycker att det är bra att man gör det när man finner det meningsfullt och ser att det finns en möjlighet att hjälpa en drabbad person, framför allt de barn som har blivit utsatta för en felaktig hantering.
När det gäller översättningsfrågan är svaret att UD inte kan utföra en översättning åt myndigheten, eftersom vi inte uppträder såsom ombud, utan det måste ske en översättning som är godtagbar i den rättsliga process där den ska användas. Det måste parten själv ombesörja. Så är det i alla andra rättsliga sammanhang, och så är det även i detta sammanhang.
Att införa särskilda regler om att information ska ges inom vissa tidsramar tror jag vore oerhört olämpligt och opraktiskt. Här handlar det naturligtvis om att information ska ges i enlighet med de behov som finns i ett ärende. Det kan ofta handla om information som ges varje dag under en period då det pågår ett intensivt arbete. Om ett ärende däremot ligger för rättslig prövning finns det ingen anledning att ge någon information förrän någonting förändras och det finns anledning att ge den informationen. Då är det självklart så att tjänstemännen vidarebefordrar den informationen.
Anf. 83 Laila Freivalds (S)
Herr talman! Jag kan av naturliga skäl inte kommentera det ärende som Annelie Enochson redogjorde för. Men jag vill göra den allmänna kommentaren att vi naturligtvis inte kan intervenera i den rättsliga process som ägt rum i Grekland och som uppenbarligen ändå har skett i enlighet med konventionens föreskrifter, även om vi kanske ogillar den slutsats som domstolen har kommit fram till.
Jag får en känsla av att Annelie Enochson har uppfattningen att UD och UD:s personal kan agera som ombud för en förälder som har förlorat sitt barn genom att det har förts bort. Jag måste understryka att det inte finns någon möjlighet för en myndighet att uppträda såsom ett ombud. Det viktiga är naturligtvis att UD:s konsulära enhet i Stockholm och ambassader och konsulat runtom i världen ger den information som en förälder behöver för att kunna agera och ta till vara sin rätt, informerar om det rättsliga systemet och ger allt stöd i den formen som över huvud taget är möjligt.
Jag är övertygad om att UD:s personal både här i Stockholm och ute i världen sköter detta med högsta ambition. Jag vet dessutom att man inte bara gör det som man författningsmässigt är skyldig att göra, utan ofta gör man mycket, mycket mer än så. Man går långt utöver det egentliga uppdraget. Jag tycker att det är bra att man gör det när man finner det meningsfullt och ser att det finns en möjlighet att hjälpa en drabbad person, framför allt de barn som har blivit utsatta för en felaktig hantering.
När det gäller översättningsfrågan är svaret att UD inte kan utföra en översättning åt myndigheten, eftersom vi inte uppträder såsom ombud, utan det måste ske en översättning som är godtagbar i den rättsliga process där den ska användas. Det måste parten själv ombesörja. Så är det i alla andra rättsliga sammanhang, och så är det även i detta sammanhang.
Att införa särskilda regler om att information ska ges inom vissa tidsramar tror jag vore oerhört olämpligt och opraktiskt. Här handlar det naturligtvis om att information ska ges i enlighet med de behov som finns i ett ärende. Det kan ofta handla om information som ges varje dag under en period då det pågår ett intensivt arbete. Om ett ärende däremot ligger för rättslig prövning finns det ingen anledning att ge någon information förrän någonting förändras och det finns anledning att ge den informationen. Då är det självklart så att tjänstemännen vidarebefordrar den informationen.
Anf. 84 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! Jag redogjorde i mitt första inlägg bara för ett av alla exempel som finns med de bortrövade barnen. Vi vet att en del av de bortrövade barnen har varit bort så länge som sedan 1996. Sedan 2000 har en del barn funnits i de länder som har undertecknat Haagkonventionen. Man kan då fråga sig om Haagkonventionen är verkningslös. Varför ska det ta så lång tid? Det är i alla fall de flesta av de 107 barnen - det är den uppgift som jag har fått - som är förda till länder som skrivit under Haagkonventionen.
När det gäller att UD inte kan vara ombud för de här barnen är det ändå så att UD kan agera oerhört kraftfullt i vissa fall, till exempel när det gäller bortförda vuxna personer. I fallet med Guantánamofången Mehdi Ghezali kunde UD uttala sig både högt och brett och ligga på USA:s utrikesdepartement och kräva frigivning. Varför kan man då inte vara lika kraftfull när det gäller dessa svenska försvarslösa barn som är bortrövade?
När det gäller översättning tror jag att om det är 2 500 anställda på UD och fyra av dem sysslar med bortrövade barn, så måste det på alla ambassader och generalkonsulat finnas folk som kan hjälpa till med översättning. Det är inte så att översättningarna behöver ha en juridisk giltighet, utan det kan möjligtvis advokaten gå igenom när man väl har kommit så långt. Men ofta behöver man hjälp med att ta reda på vad som sägs i landet, var barnet befinner sig och vad som händer. Därför har jag väldigt svårt att förstå att man inte kan få hjälp av landets ambassad när det ändå finns så många som 2 500 personer på UD.
Jag har ett exempel på ett barn som blev bortfört till Spanien. Mamman var tvungen att ha en advokat i Spanien, en i Schweiz och en i Sverige. Det är klart att sådant ruinerar dessa mödrar - ofta är det mödrar - till på köpet när de är i en väldigt svår situation där de inte har sina barn nära sig.
Jag har lite svårt att första att det inte går att göra så. Vad jag förstår är det utrikesministern som bestämmer på UD och skulle kunna se till att det blir möjligt.
Nej, jag anser att UD:s primära uppgift är att hjälpa svenskar i nöd utomlands, och då speciellt de yngsta. Därför undrar jag om det här med informationsplikten. Utrikesministern säger att ibland ges information varje dag och ibland inte. Den erfarenhet jag har av de mödrar som jag pratat med är att det går väldigt lång tid innan de får information och att de inte meddelas om inget händer. Men även om inget händer vill man veta det också. Även då ska man få hjälp med att få den informationen.
Anf. 84 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! Jag redogjorde i mitt första inlägg bara för ett av alla exempel som finns med de bortrövade barnen. Vi vet att en del av de bortrövade barnen har varit bort så länge som sedan 1996. Sedan 2000 har en del barn funnits i de länder som har undertecknat Haagkonventionen. Man kan då fråga sig om Haagkonventionen är verkningslös. Varför ska det ta så lång tid? Det är i alla fall de flesta av de 107 barnen - det är den uppgift som jag har fått - som är förda till länder som skrivit under Haagkonventionen.
När det gäller att UD inte kan vara ombud för de här barnen är det ändå så att UD kan agera oerhört kraftfullt i vissa fall, till exempel när det gäller bortförda vuxna personer. I fallet med Guantánamofången Mehdi Ghezali kunde UD uttala sig både högt och brett och ligga på USA:s utrikesdepartement och kräva frigivning. Varför kan man då inte vara lika kraftfull när det gäller dessa svenska försvarslösa barn som är bortrövade?
När det gäller översättning tror jag att om det är 2 500 anställda på UD och fyra av dem sysslar med bortrövade barn, så måste det på alla ambassader och generalkonsulat finnas folk som kan hjälpa till med översättning. Det är inte så att översättningarna behöver ha en juridisk giltighet, utan det kan möjligtvis advokaten gå igenom när man väl har kommit så långt. Men ofta behöver man hjälp med att ta reda på vad som sägs i landet, var barnet befinner sig och vad som händer. Därför har jag väldigt svårt att förstå att man inte kan få hjälp av landets ambassad när det ändå finns så många som 2 500 personer på UD.
Jag har ett exempel på ett barn som blev bortfört till Spanien. Mamman var tvungen att ha en advokat i Spanien, en i Schweiz och en i Sverige. Det är klart att sådant ruinerar dessa mödrar - ofta är det mödrar - till på köpet när de är i en väldigt svår situation där de inte har sina barn nära sig.
Jag har lite svårt att första att det inte går att göra så. Vad jag förstår är det utrikesministern som bestämmer på UD och skulle kunna se till att det blir möjligt.
Nej, jag anser att UD:s primära uppgift är att hjälpa svenskar i nöd utomlands, och då speciellt de yngsta. Därför undrar jag om det här med informationsplikten. Utrikesministern säger att ibland ges information varje dag och ibland inte. Den erfarenhet jag har av de mödrar som jag pratat med är att det går väldigt lång tid innan de får information och att de inte meddelas om inget händer. Men även om inget händer vill man veta det också. Även då ska man få hjälp med att få den informationen.
Anf. 84 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! Jag redogjorde i mitt första inlägg bara för ett av alla exempel som finns med de bortrövade barnen. Vi vet att en del av de bortrövade barnen har varit bort så länge som sedan 1996. Sedan 2000 har en del barn funnits i de länder som har undertecknat Haagkonventionen. Man kan då fråga sig om Haagkonventionen är verkningslös. Varför ska det ta så lång tid? Det är i alla fall de flesta av de 107 barnen - det är den uppgift som jag har fått - som är förda till länder som skrivit under Haagkonventionen.
När det gäller att UD inte kan vara ombud för de här barnen är det ändå så att UD kan agera oerhört kraftfullt i vissa fall, till exempel när det gäller bortförda vuxna personer. I fallet med Guantánamofången Mehdi Ghezali kunde UD uttala sig både högt och brett och ligga på USA:s utrikesdepartement och kräva frigivning. Varför kan man då inte vara lika kraftfull när det gäller dessa svenska försvarslösa barn som är bortrövade?
När det gäller översättning tror jag att om det är 2 500 anställda på UD och fyra av dem sysslar med bortrövade barn, så måste det på alla ambassader och generalkonsulat finnas folk som kan hjälpa till med översättning. Det är inte så att översättningarna behöver ha en juridisk giltighet, utan det kan möjligtvis advokaten gå igenom när man väl har kommit så långt. Men ofta behöver man hjälp med att ta reda på vad som sägs i landet, var barnet befinner sig och vad som händer. Därför har jag väldigt svårt att förstå att man inte kan få hjälp av landets ambassad när det ändå finns så många som 2 500 personer på UD.
Jag har ett exempel på ett barn som blev bortfört till Spanien. Mamman var tvungen att ha en advokat i Spanien, en i Schweiz och en i Sverige. Det är klart att sådant ruinerar dessa mödrar - ofta är det mödrar - till på köpet när de är i en väldigt svår situation där de inte har sina barn nära sig.
Jag har lite svårt att första att det inte går att göra så. Vad jag förstår är det utrikesministern som bestämmer på UD och skulle kunna se till att det blir möjligt.
Nej, jag anser att UD:s primära uppgift är att hjälpa svenskar i nöd utomlands, och då speciellt de yngsta. Därför undrar jag om det här med informationsplikten. Utrikesministern säger att ibland ges information varje dag och ibland inte. Den erfarenhet jag har av de mödrar som jag pratat med är att det går väldigt lång tid innan de får information och att de inte meddelas om inget händer. Men även om inget händer vill man veta det också. Även då ska man få hjälp med att få den informationen.
Anf. 84 Annelie Enochson (Kd)
Herr talman! Jag redogjorde i mitt första inlägg bara för ett av alla exempel som finns med de bortrövade barnen. Vi vet att en del av de bortrövade barnen har varit bort så länge som sedan 1996. Sedan 2000 har en del barn funnits i de länder som har undertecknat Haagkonventionen. Man kan då fråga sig om Haagkonventionen är verkningslös. Varför ska det ta så lång tid? Det är i alla fall de flesta av de 107 barnen - det är den uppgift som jag har fått - som är förda till länder som skrivit under Haagkonventionen.
När det gäller att UD inte kan vara ombud för de här barnen är det ändå så att UD kan agera oerhört kraftfullt i vissa fall, till exempel när det gäller bortförda vuxna personer. I fallet med Guantánamofången Mehdi Ghezali kunde UD uttala sig både högt och brett och ligga på USA:s utrikesdepartement och kräva frigivning. Varför kan man då inte vara lika kraftfull när det gäller dessa svenska försvarslösa barn som är bortrövade?
När det gäller översättning tror jag att om det är 2 500 anställda på UD och fyra av dem sysslar med bortrövade barn, så måste det på alla ambassader och generalkonsulat finnas folk som kan hjälpa till med översättning. Det är inte så att översättningarna behöver ha en juridisk giltighet, utan det kan möjligtvis advokaten gå igenom när man väl har kommit så långt. Men ofta behöver man hjälp med att ta reda på vad som sägs i landet, var barnet befinner sig och vad som händer. Därför har jag väldigt svårt att förstå att man inte kan få hjälp av landets ambassad när det ändå finns så många som 2 500 personer på UD.
Jag har ett exempel på ett barn som blev bortfört till Spanien. Mamman var tvungen att ha en advokat i Spanien, en i Schweiz och en i Sverige. Det är klart att sådant ruinerar dessa mödrar - ofta är det mödrar - till på köpet när de är i en väldigt svår situation där de inte har sina barn nära sig.
Jag har lite svårt att första att det inte går att göra så. Vad jag förstår är det utrikesministern som bestämmer på UD och skulle kunna se till att det blir möjligt.
Nej, jag anser att UD:s primära uppgift är att hjälpa svenskar i nöd utomlands, och då speciellt de yngsta. Därför undrar jag om det här med informationsplikten. Utrikesministern säger att ibland ges information varje dag och ibland inte. Den erfarenhet jag har av de mödrar som jag pratat med är att det går väldigt lång tid innan de får information och att de inte meddelas om inget händer. Men även om inget händer vill man veta det också. Även då ska man få hjälp med att få den informationen.
Anf. 85 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Nu, Laila Freivalds, står vi här igen och diskuterar bortförda barn. För cirka en månad sedan hade vi en förvirrad debatt som bland annat handlade om bortförda barn. Den handlade om tsunamin och om en massa olika saker. Statsrådet sade då att det var riksdagens fel. Det visade sig efteråt att det var det inte. Strunt samma - nu ska vi prata om de bortförda barnen.
Annelie Enochson tar upp frågan om ombud och om att ge rätt råd, och vi har många erfarenheter av fall där det har visat sig att vårdnadshavaren inte har behövt något ombud utan egentligen bara behövt hjälp med översättning.
Kanske vore det då på sin plats att UD ändrade sina rutiner så att man hade ett antal jurister som klarade av att göra en juridiskt korrekt översättning som man kunde hänvisa till och som dessa föräldrar kan anlita.
När det gäller fallet Ayla, som jag bland annat var inblandad i, visade det sig att mamman lade enormt mycket pengar på en advokat här i Sverige som hon egentligen inte hade någon annan nytta av än just för översättningen. Det var pengar som den dubbelarbetande ensamstående mamman egentligen inte hade råd med. Det visade sig att när hon verkligen behövde en advokat i Turkiet fick hon lov att stå med bössan i hand i Nynäshamn och samla in de nästan 20 000 kr som det kostade.
I det fallet var ambassaden i Ankara mycket professionell och duktig. Ambassadör Anne Dismorr ställde upp och hade bra kontakter med det turkiska justitieministeriet. Men samtidigt är jag övertygad om att det fallet inte hade lösts om vi inte samtidigt hade drivit frågan i Europarådet och inte samtidigt hade använt ett antal personliga kontakter inom den turkiska riksdagen och den turkiska regeringen. I det fallet gick det mesta fel.
Ayla kom hem den 4 februari. Det visade sig i slutändan att man hävdade att hon hade varit olagligt i Turkiet och att man skulle betala böter på flygplatsen, trots att hon uppenbarligen dessutom hade blivit turkisk medborgare under tiden.
Jag efterlyser att UD skaffar rutiner så att man har en checklista som man går igenom och där man kontrollerar om barnet har fått ett nytt medborgarskap och vilka problem som kan uppkomma efter vägen.
Det verkade i detta fall och i alla andra fall som jag har varit nära som om man är överraskad över att man stöter på problem. Här gäller det att ha en ordentlig checklista men samtidigt att ha en förmåga att improvisera.
Jag håller med Annelie Enochson om att det är en kärnverksamhet. Jag satt i den utredning om konsulärt bistånd som riksdagen antog och vars förslag det lades fram en proposition om för några år sedan. Vi i utredningen konstaterade att det är en viktig kärnverksamhet för utrikesförvaltningen. Det kan ju vara så att man skulle kunna omfördela en del resurser mellan en del annan verksamhet i utrikesförvaltningen över till den konsulära verksamheten. Eftersom fler och fler människor reser och eftersom fler och fler familjer är familjer som består av människor från olika länder blir denna verksamhet än viktigare.
I dag är det kanske inte av lika stor betydelse att man får depescher med löddrig springare som det var en gång på 1600-talet. Man kan skaffa sig den informationen på ett snabbare sätt med modern Internetteknik.
Jag uppmanar utrikesministern att se över rutinerna inom utrikesförvaltningen så att man verkligen får en hantering så att dessa 70-80 barn som fortfarande är utanför Sveriges gränser men som borde vara här kommer hem. Samtidigt borde vi tala med ett annat statsråd om de ca 20 barn som är felaktigt i Sverige.
Anf. 85 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Nu, Laila Freivalds, står vi här igen och diskuterar bortförda barn. För cirka en månad sedan hade vi en förvirrad debatt som bland annat handlade om bortförda barn. Den handlade om tsunamin och om en massa olika saker. Statsrådet sade då att det var riksdagens fel. Det visade sig efteråt att det var det inte. Strunt samma - nu ska vi prata om de bortförda barnen.
Annelie Enochson tar upp frågan om ombud och om att ge rätt råd, och vi har många erfarenheter av fall där det har visat sig att vårdnadshavaren inte har behövt något ombud utan egentligen bara behövt hjälp med översättning.
Kanske vore det då på sin plats att UD ändrade sina rutiner så att man hade ett antal jurister som klarade av att göra en juridiskt korrekt översättning som man kunde hänvisa till och som dessa föräldrar kan anlita.
När det gäller fallet Ayla, som jag bland annat var inblandad i, visade det sig att mamman lade enormt mycket pengar på en advokat här i Sverige som hon egentligen inte hade någon annan nytta av än just för översättningen. Det var pengar som den dubbelarbetande ensamstående mamman egentligen inte hade råd med. Det visade sig att när hon verkligen behövde en advokat i Turkiet fick hon lov att stå med bössan i hand i Nynäshamn och samla in de nästan 20 000 kr som det kostade.
I det fallet var ambassaden i Ankara mycket professionell och duktig. Ambassadör Anne Dismorr ställde upp och hade bra kontakter med det turkiska justitieministeriet. Men samtidigt är jag övertygad om att det fallet inte hade lösts om vi inte samtidigt hade drivit frågan i Europarådet och inte samtidigt hade använt ett antal personliga kontakter inom den turkiska riksdagen och den turkiska regeringen. I det fallet gick det mesta fel.
Ayla kom hem den 4 februari. Det visade sig i slutändan att man hävdade att hon hade varit olagligt i Turkiet och att man skulle betala böter på flygplatsen, trots att hon uppenbarligen dessutom hade blivit turkisk medborgare under tiden.
Jag efterlyser att UD skaffar rutiner så att man har en checklista som man går igenom och där man kontrollerar om barnet har fått ett nytt medborgarskap och vilka problem som kan uppkomma efter vägen.
Det verkade i detta fall och i alla andra fall som jag har varit nära som om man är överraskad över att man stöter på problem. Här gäller det att ha en ordentlig checklista men samtidigt att ha en förmåga att improvisera.
Jag håller med Annelie Enochson om att det är en kärnverksamhet. Jag satt i den utredning om konsulärt bistånd som riksdagen antog och vars förslag det lades fram en proposition om för några år sedan. Vi i utredningen konstaterade att det är en viktig kärnverksamhet för utrikesförvaltningen. Det kan ju vara så att man skulle kunna omfördela en del resurser mellan en del annan verksamhet i utrikesförvaltningen över till den konsulära verksamheten. Eftersom fler och fler människor reser och eftersom fler och fler familjer är familjer som består av människor från olika länder blir denna verksamhet än viktigare.
I dag är det kanske inte av lika stor betydelse att man får depescher med löddrig springare som det var en gång på 1600-talet. Man kan skaffa sig den informationen på ett snabbare sätt med modern Internetteknik.
Jag uppmanar utrikesministern att se över rutinerna inom utrikesförvaltningen så att man verkligen får en hantering så att dessa 70-80 barn som fortfarande är utanför Sveriges gränser men som borde vara här kommer hem. Samtidigt borde vi tala med ett annat statsråd om de ca 20 barn som är felaktigt i Sverige.
Anf. 85 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Nu, Laila Freivalds, står vi här igen och diskuterar bortförda barn. För cirka en månad sedan hade vi en förvirrad debatt som bland annat handlade om bortförda barn. Den handlade om tsunamin och om en massa olika saker. Statsrådet sade då att det var riksdagens fel. Det visade sig efteråt att det var det inte. Strunt samma - nu ska vi prata om de bortförda barnen.
Annelie Enochson tar upp frågan om ombud och om att ge rätt råd, och vi har många erfarenheter av fall där det har visat sig att vårdnadshavaren inte har behövt något ombud utan egentligen bara behövt hjälp med översättning.
Kanske vore det då på sin plats att UD ändrade sina rutiner så att man hade ett antal jurister som klarade av att göra en juridiskt korrekt översättning som man kunde hänvisa till och som dessa föräldrar kan anlita.
När det gäller fallet Ayla, som jag bland annat var inblandad i, visade det sig att mamman lade enormt mycket pengar på en advokat här i Sverige som hon egentligen inte hade någon annan nytta av än just för översättningen. Det var pengar som den dubbelarbetande ensamstående mamman egentligen inte hade råd med. Det visade sig att när hon verkligen behövde en advokat i Turkiet fick hon lov att stå med bössan i hand i Nynäshamn och samla in de nästan 20 000 kr som det kostade.
I det fallet var ambassaden i Ankara mycket professionell och duktig. Ambassadör Anne Dismorr ställde upp och hade bra kontakter med det turkiska justitieministeriet. Men samtidigt är jag övertygad om att det fallet inte hade lösts om vi inte samtidigt hade drivit frågan i Europarådet och inte samtidigt hade använt ett antal personliga kontakter inom den turkiska riksdagen och den turkiska regeringen. I det fallet gick det mesta fel.
Ayla kom hem den 4 februari. Det visade sig i slutändan att man hävdade att hon hade varit olagligt i Turkiet och att man skulle betala böter på flygplatsen, trots att hon uppenbarligen dessutom hade blivit turkisk medborgare under tiden.
Jag efterlyser att UD skaffar rutiner så att man har en checklista som man går igenom och där man kontrollerar om barnet har fått ett nytt medborgarskap och vilka problem som kan uppkomma efter vägen.
Det verkade i detta fall och i alla andra fall som jag har varit nära som om man är överraskad över att man stöter på problem. Här gäller det att ha en ordentlig checklista men samtidigt att ha en förmåga att improvisera.
Jag håller med Annelie Enochson om att det är en kärnverksamhet. Jag satt i den utredning om konsulärt bistånd som riksdagen antog och vars förslag det lades fram en proposition om för några år sedan. Vi i utredningen konstaterade att det är en viktig kärnverksamhet för utrikesförvaltningen. Det kan ju vara så att man skulle kunna omfördela en del resurser mellan en del annan verksamhet i utrikesförvaltningen över till den konsulära verksamheten. Eftersom fler och fler människor reser och eftersom fler och fler familjer är familjer som består av människor från olika länder blir denna verksamhet än viktigare.
I dag är det kanske inte av lika stor betydelse att man får depescher med löddrig springare som det var en gång på 1600-talet. Man kan skaffa sig den informationen på ett snabbare sätt med modern Internetteknik.
Jag uppmanar utrikesministern att se över rutinerna inom utrikesförvaltningen så att man verkligen får en hantering så att dessa 70-80 barn som fortfarande är utanför Sveriges gränser men som borde vara här kommer hem. Samtidigt borde vi tala med ett annat statsråd om de ca 20 barn som är felaktigt i Sverige.
Anf. 85 Göran Lindblad (M)
Herr talman! Nu, Laila Freivalds, står vi här igen och diskuterar bortförda barn. För cirka en månad sedan hade vi en förvirrad debatt som bland annat handlade om bortförda barn. Den handlade om tsunamin och om en massa olika saker. Statsrådet sade då att det var riksdagens fel. Det visade sig efteråt att det var det inte. Strunt samma - nu ska vi prata om de bortförda barnen.
Annelie Enochson tar upp frågan om ombud och om att ge rätt råd, och vi har många erfarenheter av fall där det har visat sig att vårdnadshavaren inte har behövt något ombud utan egentligen bara behövt hjälp med översättning.
Kanske vore det då på sin plats att UD ändrade sina rutiner så att man hade ett antal jurister som klarade av att göra en juridiskt korrekt översättning som man kunde hänvisa till och som dessa föräldrar kan anlita.
När det gäller fallet Ayla, som jag bland annat var inblandad i, visade det sig att mamman lade enormt mycket pengar på en advokat här i Sverige som hon egentligen inte hade någon annan nytta av än just för översättningen. Det var pengar som den dubbelarbetande ensamstående mamman egentligen inte hade råd med. Det visade sig att när hon verkligen behövde en advokat i Turkiet fick hon lov att stå med bössan i hand i Nynäshamn och samla in de nästan 20 000 kr som det kostade.
I det fallet var ambassaden i Ankara mycket professionell och duktig. Ambassadör Anne Dismorr ställde upp och hade bra kontakter med det turkiska justitieministeriet. Men samtidigt är jag övertygad om att det fallet inte hade lösts om vi inte samtidigt hade drivit frågan i Europarådet och inte samtidigt hade använt ett antal personliga kontakter inom den turkiska riksdagen och den turkiska regeringen. I det fallet gick det mesta fel.
Ayla kom hem den 4 februari. Det visade sig i slutändan att man hävdade att hon hade varit olagligt i Turkiet och att man skulle betala böter på flygplatsen, trots att hon uppenbarligen dessutom hade blivit turkisk medborgare under tiden.
Jag efterlyser att UD skaffar rutiner så att man har en checklista som man går igenom och där man kontrollerar om barnet har fått ett nytt medborgarskap och vilka problem som kan uppkomma efter vägen.
Det verkade i detta fall och i alla andra fall som jag har varit nära som om man är överraskad över att man stöter på problem. Här gäller det att ha en ordentlig checklista men samtidigt att ha en förmåga att improvisera.
Jag håller med Annelie Enochson om att det är en kärnverksamhet. Jag satt i den utredning om konsulärt bistånd som riksdagen antog och vars förslag det lades fram en proposition om för några år sedan. Vi i utredningen konstaterade att det är en viktig kärnverksamhet för utrikesförvaltningen. Det kan ju vara så att man skulle kunna omfördela en del resurser mellan en del annan verksamhet i utrikesförvaltningen över till den konsulära verksamheten. Eftersom fler och fler människor reser och eftersom fler och fler familjer är familjer som består av människor från olika länder blir denna verksamhet än viktigare.
I dag är det kanske inte av lika stor betydelse att man får depescher med löddrig springare som det var en gång på 1600-talet. Man kan skaffa sig den informationen på ett snabbare sätt med modern Internetteknik.
Jag uppmanar utrikesministern att se över rutinerna inom utrikesförvaltningen så att man verkligen får en hantering så att dessa 70-80 barn som fortfarande är utanför Sveriges gränser men som borde vara här kommer hem. Samtidigt borde vi tala med ett annat statsråd om de ca 20 barn som är felaktigt i Sverige.
Anf. 86 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Annelie Eriksson undrar om Haagkonventionen är verkningslös. Nej, den är inte verkningslös - tvärtom. Som jag sade i mitt svar är vår erfarenhet att den är ett bra instrument. Utan den skulle vi ha samma problem som är ännu mer komplicerade i alla länder som vi har i dag med dem som inte är konventionsanslutna. Och det är verkligen inte en situation som vi önskar oss. Tvärtom arbetar vi för att Haagkonventionen ska spridas och att fler länder ansluter sig till den. Det är nämligen det enda instrument som vi har för att över huvud taget kunna hantera situationen med bortförda barn.
Annelie Eriksson säger att vi ibland agerar kraftfullt när det gäller att få svenska frigivna och nämner Guantánamofången. Självfallet utnyttjar vi alla våra möjligheter när det handlar om att andra
stater
håller svenska medborgare fångna utan rättslig grund. Vi gjorde det i Guantánamofallet, vi gör det i Eritrea, och vi gör det i alla de situationer då en annan regim, ett annat land, orättmätigt håller svenska medborgare fångna. Här är det inte fråga om det. Här är det inte någon annan stat som gör det, utan här är det fråga om enskilda människor. Det är en tvist mellan enskilda människor, oftast mellan två föräldrar som inte kan enas om vårdnaden om sitt barn. Och det är alltså därför som vi behöver staternas hjälp för att ha möjlighet att använda rättsliga medel för att återskapa den rätta situationen när någon på ett felaktigt sätt har bortförts.
Jag vill säga att det finns många exempel då UD:s personal - konsulära enheten i Stockholm, men framför allt kanske de som finns ute på ambassader och konsulat - har agerat oerhört kraftfullt för att utnyttja de möjligheter som finns för att ge stöd till den förälder som kämpar för att återfå sitt barn.
Göran Lindblad efterlyser checklistor. Självklart finns det checklistor. Det finns formulär. Det är en lång erfarenhet som de människor som arbetar med dessa frågor har. Man ska inte tro att det finns någon som blir överraskad när man stöter på problem. Jag tror inte att det finns några som är så kunniga om alla problem som man kan stöta på i den här typen av ärenden som de personer som arbetar med det.
Vi har i dag nio handläggare som arbetar med dessa frågor. Det är självklart så att detta är oerhört viktiga frågor. Det är mycket möjligt att antalet fall av bortförande ökar. Vi lever i en globaliserad värld där människor möter varandra över gränserna, skapar familj och får barn, men också bryter upp, och det uppstår tvister mellan individerna. Det är möjligt att det kommer att öka trycket på oss. Och då kommer vi självfallet att anpassa de resurser som vi lägger på detta för att svara upp mot det behov som finns.
Anf. 86 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Annelie Eriksson undrar om Haagkonventionen är verkningslös. Nej, den är inte verkningslös - tvärtom. Som jag sade i mitt svar är vår erfarenhet att den är ett bra instrument. Utan den skulle vi ha samma problem som är ännu mer komplicerade i alla länder som vi har i dag med dem som inte är konventionsanslutna. Och det är verkligen inte en situation som vi önskar oss. Tvärtom arbetar vi för att Haagkonventionen ska spridas och att fler länder ansluter sig till den. Det är nämligen det enda instrument som vi har för att över huvud taget kunna hantera situationen med bortförda barn.
Annelie Eriksson säger att vi ibland agerar kraftfullt när det gäller att få svenska frigivna och nämner Guantánamofången. Självfallet utnyttjar vi alla våra möjligheter när det handlar om att andra
stater
håller svenska medborgare fångna utan rättslig grund. Vi gjorde det i Guantánamofallet, vi gör det i Eritrea, och vi gör det i alla de situationer då en annan regim, ett annat land, orättmätigt håller svenska medborgare fångna. Här är det inte fråga om det. Här är det inte någon annan stat som gör det, utan här är det fråga om enskilda människor. Det är en tvist mellan enskilda människor, oftast mellan två föräldrar som inte kan enas om vårdnaden om sitt barn. Och det är alltså därför som vi behöver staternas hjälp för att ha möjlighet att använda rättsliga medel för att återskapa den rätta situationen när någon på ett felaktigt sätt har bortförts.
Jag vill säga att det finns många exempel då UD:s personal - konsulära enheten i Stockholm, men framför allt kanske de som finns ute på ambassader och konsulat - har agerat oerhört kraftfullt för att utnyttja de möjligheter som finns för att ge stöd till den förälder som kämpar för att återfå sitt barn.
Göran Lindblad efterlyser checklistor. Självklart finns det checklistor. Det finns formulär. Det är en lång erfarenhet som de människor som arbetar med dessa frågor har. Man ska inte tro att det finns någon som blir överraskad när man stöter på problem. Jag tror inte att det finns några som är så kunniga om alla problem som man kan stöta på i den här typen av ärenden som de personer som arbetar med det.
Vi har i dag nio handläggare som arbetar med dessa frågor. Det är självklart så att detta är oerhört viktiga frågor. Det är mycket möjligt att antalet fall av bortförande ökar. Vi lever i en globaliserad värld där människor möter varandra över gränserna, skapar familj och får barn, men också bryter upp, och det uppstår tvister mellan individerna. Det är möjligt att det kommer att öka trycket på oss. Och då kommer vi självfallet att anpassa de resurser som vi lägger på detta för att svara upp mot det behov som finns.
Anf. 86 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Annelie Eriksson undrar om Haagkonventionen är verkningslös. Nej, den är inte verkningslös - tvärtom. Som jag sade i mitt svar är vår erfarenhet att den är ett bra instrument. Utan den skulle vi ha samma problem som är ännu mer komplicerade i alla länder som vi har i dag med dem som inte är konventionsanslutna. Och det är verkligen inte en situation som vi önskar oss. Tvärtom arbetar vi för att Haagkonventionen ska spridas och att fler länder ansluter sig till den. Det är nämligen det enda instrument som vi har för att över huvud taget kunna hantera situationen med bortförda barn.
Annelie Eriksson säger att vi ibland agerar kraftfullt när det gäller att få svenska frigivna och nämner Guantánamofången. Självfallet utnyttjar vi alla våra möjligheter när det handlar om att andra
stater
håller svenska medborgare fångna utan rättslig grund. Vi gjorde det i Guantánamofallet, vi gör det i Eritrea, och vi gör det i alla de situationer då en annan regim, ett annat land, orättmätigt håller svenska medborgare fångna. Här är det inte fråga om det. Här är det inte någon annan stat som gör det, utan här är det fråga om enskilda människor. Det är en tvist mellan enskilda människor, oftast mellan två föräldrar som inte kan enas om vårdnaden om sitt barn. Och det är alltså därför som vi behöver staternas hjälp för att ha möjlighet att använda rättsliga medel för att återskapa den rätta situationen när någon på ett felaktigt sätt har bortförts.
Jag vill säga att det finns många exempel då UD:s personal - konsulära enheten i Stockholm, men framför allt kanske de som finns ute på ambassader och konsulat - har agerat oerhört kraftfullt för att utnyttja de möjligheter som finns för att ge stöd till den förälder som kämpar för att återfå sitt barn.
Göran Lindblad efterlyser checklistor. Självklart finns det checklistor. Det finns formulär. Det är en lång erfarenhet som de människor som arbetar med dessa frågor har. Man ska inte tro att det finns någon som blir överraskad när man stöter på problem. Jag tror inte att det finns några som är så kunniga om alla problem som man kan stöta på i den här typen av ärenden som de personer som arbetar med det.
Vi har i dag nio handläggare som arbetar med dessa frågor. Det är självklart så att detta är oerhört viktiga frågor. Det är mycket möjligt att antalet fall av bortförande ökar. Vi lever i en globaliserad värld där människor möter varandra över gränserna, skapar familj och får barn, men också bryter upp, och det uppstår tvister mellan individerna. Det är möjligt att det kommer att öka trycket på oss. Och då kommer vi självfallet att anpassa de resurser som vi lägger på detta för att svara upp mot det behov som finns.
Anf. 87 Annelie Enochson (Kd)
Fru talman! Vi riksdagsledamöter har interpellationer som ett verktyg för att påtala saker som vi anser är fel och bör åtgärdas av regeringen. Detta är alltså andra gången som jag möter utrikesministern i en debatt om bortrövade barn. Denna gång liksom förra gången anser ministern att allt är bra, att det inte behövs någon mer kompetent personal och att UD gör allt föredömligt rätt.
Men varför rimmar denna syn så illa med de berörda som jag har talat med?
Det fall som Göran tog upp om kvinnan som fick gå på stan med insamlingsbössa för att få fram pengar för att kunna betala den dyra advokathjälp som UD hade gett henne rådet att ta är ett exempel.
De berörda mammorna och papporna säger att det är först när politikerna uttalar sig eller när medierna uttalar sig som det blir fart på UD. Så ska det självklart inte vara, utan alla ska ha samma rätt till förstklassig hjälp.
Jag undrar: Är det helt orimligt att vara lite självkritisk på UD? Att det är nio handläggare tycker jag är bra. Det verkar som om man börjar komma upp i det antal som jag tror behövs. Om jag har förstått det rätt har antalet bortrövade barn fördubblats under de senaste fem åren. Självklart måste det då till fler handläggare med bra kompetens.
Jag skulle vilja avsluta den här debatten med att önska att alla de bortrövade barnen snart kommer hem till Sverige, att alla föräldrar som är berövade sina barn ska få den hjälp som de har rätt till och att UD agerar kraftfullare mot de länder som har de bortrövade barnen inom sina gränser.
Det finns ju risk för att vi möts i fler debatter. Därför vill jag bara tala om för utrikesministern att jag heter Annelie Enochson, så blir det rättare och lättare nästa gång.
Anf. 87 Annelie Enochson (Kd)
Fru talman! Vi riksdagsledamöter har interpellationer som ett verktyg för att påtala saker som vi anser är fel och bör åtgärdas av regeringen. Detta är alltså andra gången som jag möter utrikesministern i en debatt om bortrövade barn. Denna gång liksom förra gången anser ministern att allt är bra, att det inte behövs någon mer kompetent personal och att UD gör allt föredömligt rätt.
Men varför rimmar denna syn så illa med de berörda som jag har talat med?
Det fall som Göran tog upp om kvinnan som fick gå på stan med insamlingsbössa för att få fram pengar för att kunna betala den dyra advokathjälp som UD hade gett henne rådet att ta är ett exempel.
De berörda mammorna och papporna säger att det är först när politikerna uttalar sig eller när medierna uttalar sig som det blir fart på UD. Så ska det självklart inte vara, utan alla ska ha samma rätt till förstklassig hjälp.
Jag undrar: Är det helt orimligt att vara lite självkritisk på UD? Att det är nio handläggare tycker jag är bra. Det verkar som om man börjar komma upp i det antal som jag tror behövs. Om jag har förstått det rätt har antalet bortrövade barn fördubblats under de senaste fem åren. Självklart måste det då till fler handläggare med bra kompetens.
Jag skulle vilja avsluta den här debatten med att önska att alla de bortrövade barnen snart kommer hem till Sverige, att alla föräldrar som är berövade sina barn ska få den hjälp som de har rätt till och att UD agerar kraftfullare mot de länder som har de bortrövade barnen inom sina gränser.
Det finns ju risk för att vi möts i fler debatter. Därför vill jag bara tala om för utrikesministern att jag heter Annelie Enochson, så blir det rättare och lättare nästa gång.
Anf. 88 Göran Lindblad (M)
Fru talman! Statsrådet talade om Eritrea. När det gäller den svensk som är fast i Eritrea var det väl lite att förhäva sig att man har gjort allt som behöver göras där. Det görs inte särskilt mycket för den svensken såvitt jag förstår. I alla fall görs det inte tillräckligt. Det är en annan debatt.
Nu handlar det om de bortförda barnen - tvist mellan människor om vårdnaden, säger statsrådet. Men i de fall som vi har talat om här har det varit solklart vem som har haft vårdnaden. Det har inte funnits någon som helst juridisk tveksamhet om vem som har haft vårdnaden, utan den har den förälder som är kvar i Sverige haft i detta fall. Sedan finns det andra fall där det är på motsatt sätt eller där tvist kan föreligga. Så har det inte varit här.
Checklistor finns. Men då är det väl kanske på sin plats att använda dessa checklistor så att man inte blir överraskad. Jag hävdar fortfarande att man blir överraskad och förvånad. Förutom frågan om möjliga böter vid utresan för illegal vistelse för denna flicka hade hon ju ett utreseförbud som hon fick eftersom domstolen ännu inte hade fastlagt att fallet inte skulle överklagas.
Jag frågade tjänsteman på plats i Istanbul. Jo, det var borta. Jag ringer i stället till mina kontakter i den turkiska riksdagen som kontrollerar detta med polisen, och utreseförbudet var kvar.
Jag tycker att om man har checklistor får man också se till att någon kontrollerar att man har följt checklistorna och att människorna faktiskt får den hjälp som de har förtjänat.
Beträffande resurserna, Laila Freivalds: Hur många fler barn än de 70-80 som är borta nu och som väntar på att få hjälp ska behöva vara borta för att man ska öka resurserna så att det finns tillräckligt många handläggare, om det nu är det som är problemet? Är det antalet handläggare som är för litet borde man redan nu se till att man får hem så många som möjligt av dessa 70-80 barn och inte vänta ytterligare.
Anf. 88 Göran Lindblad (M)
Fru talman! Statsrådet talade om Eritrea. När det gäller den svensk som är fast i Eritrea var det väl lite att förhäva sig att man har gjort allt som behöver göras där. Det görs inte särskilt mycket för den svensken såvitt jag förstår. I alla fall görs det inte tillräckligt. Det är en annan debatt.
Nu handlar det om de bortförda barnen - tvist mellan människor om vårdnaden, säger statsrådet. Men i de fall som vi har talat om här har det varit solklart vem som har haft vårdnaden. Det har inte funnits någon som helst juridisk tveksamhet om vem som har haft vårdnaden, utan den har den förälder som är kvar i Sverige haft i detta fall. Sedan finns det andra fall där det är på motsatt sätt eller där tvist kan föreligga. Så har det inte varit här.
Checklistor finns. Men då är det väl kanske på sin plats att använda dessa checklistor så att man inte blir överraskad. Jag hävdar fortfarande att man blir överraskad och förvånad. Förutom frågan om möjliga böter vid utresan för illegal vistelse för denna flicka hade hon ju ett utreseförbud som hon fick eftersom domstolen ännu inte hade fastlagt att fallet inte skulle överklagas.
Jag frågade tjänsteman på plats i Istanbul. Jo, det var borta. Jag ringer i stället till mina kontakter i den turkiska riksdagen som kontrollerar detta med polisen, och utreseförbudet var kvar.
Jag tycker att om man har checklistor får man också se till att någon kontrollerar att man har följt checklistorna och att människorna faktiskt får den hjälp som de har förtjänat.
Beträffande resurserna, Laila Freivalds: Hur många fler barn än de 70-80 som är borta nu och som väntar på att få hjälp ska behöva vara borta för att man ska öka resurserna så att det finns tillräckligt många handläggare, om det nu är det som är problemet? Är det antalet handläggare som är för litet borde man redan nu se till att man får hem så många som möjligt av dessa 70-80 barn och inte vänta ytterligare.
Anf. 89 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Jag tror att man går väldigt vilse i den här frågan om man tror att det beror på hur många handläggare på UD som ägnar sig åt ärenden med bortförda barn om barnen kommer hem eller inte. Då tror jag att man har en fullkomligt felaktig inställning till hur verkligheten och den här problematiken ser ut. Jag tror inte att det skulle hjälpa ett dugg om det vore många fler handläggare som hade i uppgift att ägna sig åt detta. Det handlar om att få människor att acceptera att man inte får föra bort barn olagligt.
Haagkonventionen är inte till för att bestämma vem som ska ha vårdnaden, som Göran Lindblad tycks tro. Haagkonventionen är till för att återställa status quo. Det är domstolen i det land där barnet bor som ska avgöra vem som ska ha vårdnaden. Att det drar ut på tiden kan ha att göra med att det finns en rättslig tvist som pågår, och i det land där den pågår tar den tid.
Men oftast handlar det om att man inte ens vet var barnet är någonstans. Den förälder som söker efter barnet är tvungen att genomföra ett detektivarbete och söka via kontakter av olika slag för att få information om var barnet finns. Man får försöka mobilisera polisen via centralmyndigheten i det landet för att leta efter barnet. Det är precis samma situation som när vi har det omvända förhållandet, det vill säga när det har förts barn olagligen till Sverige. Då blir vi tvungna att koppla in svensk polis och se till att man letar efter det barnet, och ibland tar det oändlig tid.
Jag kan försäkra Annelie Enochson att alla får den hjälp de har rätt till. Men jag har en känsla av att Annelie Enochson vill att de egentligen ska få mycket mer än det som vi i dag har ett system för. Då tycker jag att Annelie Enochson ska ta ett annat initiativ, och jag är också beredd göra det. Vi kan medverka i det gemensamt. Vi kan tillsätta en utredning för att ta reda på vilken hjälp vi anser att barn bör få i den här situationen. Det handlar om någonting annat än det system vi har i dag.
Anf. 89 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Jag tror att man går väldigt vilse i den här frågan om man tror att det beror på hur många handläggare på UD som ägnar sig åt ärenden med bortförda barn om barnen kommer hem eller inte. Då tror jag att man har en fullkomligt felaktig inställning till hur verkligheten och den här problematiken ser ut. Jag tror inte att det skulle hjälpa ett dugg om det vore många fler handläggare som hade i uppgift att ägna sig åt detta. Det handlar om att få människor att acceptera att man inte får föra bort barn olagligt.
Haagkonventionen är inte till för att bestämma vem som ska ha vårdnaden, som Göran Lindblad tycks tro. Haagkonventionen är till för att återställa status quo. Det är domstolen i det land där barnet bor som ska avgöra vem som ska ha vårdnaden. Att det drar ut på tiden kan ha att göra med att det finns en rättslig tvist som pågår, och i det land där den pågår tar den tid.
Men oftast handlar det om att man inte ens vet var barnet är någonstans. Den förälder som söker efter barnet är tvungen att genomföra ett detektivarbete och söka via kontakter av olika slag för att få information om var barnet finns. Man får försöka mobilisera polisen via centralmyndigheten i det landet för att leta efter barnet. Det är precis samma situation som när vi har det omvända förhållandet, det vill säga när det har förts barn olagligen till Sverige. Då blir vi tvungna att koppla in svensk polis och se till att man letar efter det barnet, och ibland tar det oändlig tid.
Jag kan försäkra Annelie Enochson att alla får den hjälp de har rätt till. Men jag har en känsla av att Annelie Enochson vill att de egentligen ska få mycket mer än det som vi i dag har ett system för. Då tycker jag att Annelie Enochson ska ta ett annat initiativ, och jag är också beredd göra det. Vi kan medverka i det gemensamt. Vi kan tillsätta en utredning för att ta reda på vilken hjälp vi anser att barn bör få i den här situationen. Det handlar om någonting annat än det system vi har i dag.
Anf. 89 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Jag tror att man går väldigt vilse i den här frågan om man tror att det beror på hur många handläggare på UD som ägnar sig åt ärenden med bortförda barn om barnen kommer hem eller inte. Då tror jag att man har en fullkomligt felaktig inställning till hur verkligheten och den här problematiken ser ut. Jag tror inte att det skulle hjälpa ett dugg om det vore många fler handläggare som hade i uppgift att ägna sig åt detta. Det handlar om att få människor att acceptera att man inte får föra bort barn olagligt.
Haagkonventionen är inte till för att bestämma vem som ska ha vårdnaden, som Göran Lindblad tycks tro. Haagkonventionen är till för att återställa status quo. Det är domstolen i det land där barnet bor som ska avgöra vem som ska ha vårdnaden. Att det drar ut på tiden kan ha att göra med att det finns en rättslig tvist som pågår, och i det land där den pågår tar den tid.
Men oftast handlar det om att man inte ens vet var barnet är någonstans. Den förälder som söker efter barnet är tvungen att genomföra ett detektivarbete och söka via kontakter av olika slag för att få information om var barnet finns. Man får försöka mobilisera polisen via centralmyndigheten i det landet för att leta efter barnet. Det är precis samma situation som när vi har det omvända förhållandet, det vill säga när det har förts barn olagligen till Sverige. Då blir vi tvungna att koppla in svensk polis och se till att man letar efter det barnet, och ibland tar det oändlig tid.
Jag kan försäkra Annelie Enochson att alla får den hjälp de har rätt till. Men jag har en känsla av att Annelie Enochson vill att de egentligen ska få mycket mer än det som vi i dag har ett system för. Då tycker jag att Annelie Enochson ska ta ett annat initiativ, och jag är också beredd göra det. Vi kan medverka i det gemensamt. Vi kan tillsätta en utredning för att ta reda på vilken hjälp vi anser att barn bör få i den här situationen. Det handlar om någonting annat än det system vi har i dag.
Anf. 89 Laila Freivalds (S)
Fru talman! Jag tror att man går väldigt vilse i den här frågan om man tror att det beror på hur många handläggare på UD som ägnar sig åt ärenden med bortförda barn om barnen kommer hem eller inte. Då tror jag att man har en fullkomligt felaktig inställning till hur verkligheten och den här problematiken ser ut. Jag tror inte att det skulle hjälpa ett dugg om det vore många fler handläggare som hade i uppgift att ägna sig åt detta. Det handlar om att få människor att acceptera att man inte får föra bort barn olagligt.
Haagkonventionen är inte till för att bestämma vem som ska ha vårdnaden, som Göran Lindblad tycks tro. Haagkonventionen är till för att återställa status quo. Det är domstolen i det land där barnet bor som ska avgöra vem som ska ha vårdnaden. Att det drar ut på tiden kan ha att göra med att det finns en rättslig tvist som pågår, och i det land där den pågår tar den tid.
Men oftast handlar det om att man inte ens vet var barnet är någonstans. Den förälder som söker efter barnet är tvungen att genomföra ett detektivarbete och söka via kontakter av olika slag för att få information om var barnet finns. Man får försöka mobilisera polisen via centralmyndigheten i det landet för att leta efter barnet. Det är precis samma situation som när vi har det omvända förhållandet, det vill säga när det har förts barn olagligen till Sverige. Då blir vi tvungna att koppla in svensk polis och se till att man letar efter det barnet, och ibland tar det oändlig tid.
Jag kan försäkra Annelie Enochson att alla får den hjälp de har rätt till. Men jag har en känsla av att Annelie Enochson vill att de egentligen ska få mycket mer än det som vi i dag har ett system för. Då tycker jag att Annelie Enochson ska ta ett annat initiativ, och jag är också beredd göra det. Vi kan medverka i det gemensamt. Vi kan tillsätta en utredning för att ta reda på vilken hjälp vi anser att barn bör få i den här situationen. Det handlar om någonting annat än det system vi har i dag.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.