cancervården
Interpellation 2004/05:509 av Pålsson, Chatrine (kd)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2005-04-07
- Inlämnad
- 2005-04-07
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Svar fördröjt anmält
- 2005-04-19
- Sista svarsdatum
- 2005-04-21
- Besvarad
- 2005-05-10
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
Interpellation 2004/05:509
av Chatrine Pålsson (kd) till statsrådet Ylva Johansson om cancervården1997 beslutade riksdagen om prioriteringar inom vården. Beslutet innebar bland annat att personer med cancersjukdomar tillhör prioriteringsgrupp 1. Trots det får vi gång på gång rapporter om att personer med cancersjukdomar får vänta alltför länge på sin behandling. På så sätt får inte patienterna de bästa förutsättningarna för att tillfriskna. Dessutom är det oerhört psykiskt påfrestande att tvingas vänta särskilt när man drabbats av en livshotande sjukdom. För både den drabbade och dennes närstående är det också oerhört viktigt att veta att allt gjorts för tillfrisknandet.
Det finns strax över 300 000 människor som lever med en cancersjukdom i Sverige. De som överlevt har många gånger gjort det tack vare framgångsrik behandling. Enligt beräkningar kommer 48 000 människor få en cancerdiagnos i år, vilket är lika många som alla som bor i Skövde. Knappt hälften av dessa kommer att dö av sin cancersjukdom.
Det finns stora regionala skillnader inom cancervården. Det är stora skillnader i behandling exempelvis av spridd prostatacancer och återfall av bröstcancer. I vissa regioner får man inte ens behandling. Detta är allvarligt med tanke på att sjukvårdens grundstenar är att alla ska få en god vård och behandlig oavsett var man bor. Vårdens grund ska vara vetenskap och beprövad erfarenhet.
Jag anser att vi inte enbart kan hänföra frågan till landstingen då vi i riksdagen beslutat om prioritering av vården.
Mina frågor till statsrådet är:
Vad avser statsrådet att göra för att, av riksdagen prioriterad cancervård, ges utan regionala olikheter?
Avser statsrådet att skapa förutsättningar för alla svenska medborgare att få bästa möjliga behandling?
Avser statsrådet att avsätta resurser för att investera i liv, på samma sätt som resurser avsätts för att exempelvis bygga säkrare vägar?
Hur avser statsrådet att avkräva lika behandling av cancerpatienterna mellan landstingsregionerna?
Debatt
(6 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:509
Webb-tv: cancervården
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:117 Tisdagen den 10 majProtokoll 2004/05:117 6 § Svar på interpellation 2004/05:509 om cancervården
Protokoll från debatten
Anf. 31 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig vad jag avser att göra för att av riksdagen prioriterad cancervård ges utan regionala olikheter och om jag avser att skapa förutsättningar för att alla svenska medborgare får bästa möjliga behandling. Vidare har hon frågat om jag avser att avsätta resurser för att investera i liv på samma sätt som resurser avsätts för att exempelvis bygga säkrare vägar samt om jag avser att avkräva lika behandling av cancerpatienterna mellan landstingsregionerna.
Inledningsvis vill jag framhålla att det finns ca 200 olika cancersjukdomar. En del av dem kan vara så gott som ofarliga, medan andra kan innebära allvarliga hot mot livet. Förr betraktades cancer som obotlig, men numera kan en större del av dem som drabbas av cancer helt botas eller leva ett bra liv trots sin sjukdom.
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vårt sjukvårdssystem är uppbyggt enligt principen att det är sjukvårdshuvudmännen som utifrån de grundläggande bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ansvarar för att invånarna erbjuds en god hälso- och sjukvård. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Lagstiftningen på detta område är enligt min mening tydlig.
På regeringens uppdrag redovisade Socialstyrelsen i december 2003 en lägesstudie om väntetider, bemötande och personalförsörjning inom cancervården. Socialstyrelsens bedömning enligt denna är att patienter med misstänkt eller diagnostiserad cancer är en prioriterad grupp inom hälso- och sjukvården. Väntetiderna är som regel mycket korta både till primärvård och till specialistvård. Faktorer som vägs in vid prioriteringarna är tumörtyp samt tumörens mognadsgrad och utbredning. Beroende på dessa faktorer fattas beslut om vilka patienter som ska utredas och behandlas omgående och vilka patienter som utan ökad risk bedöms kunna vänta lite längre.
Inom varje sjukvårdsregion finns onkologiska centrum. Gemensam verksamhet för dessa är regional cancerregistrering samt regionala eller nationella vårdprogram- och kvalitetsregister för olika tumörgrupper. Socialstyrelsen har angett förutsättningarna för verksamheten i dokumentet
Samordning av den onkologiska sjukvården - Onkologiska centras roll och uppgifter
. Syftet med de regionala vårdprogram som utarbetas är att samordna sjukvårdens resurser för cancervård så att alla patienter i regionen får likvärdig och optimal vård med hänsyn till tillgängliga resurser.
Socialstyrelsen redovisade i december 2004 en genomförd regional granskning av tumörsjukvården i Västra Götaland och Halland. Granskningen har redovisats i rapporten
God vård åt cancerpatienter - med möjlighet till bättring
. Resultatet av tillsynen visar att cancerpatienter inom denna region som regel erbjuds en sakkunnig och omsorgsfull vård av hög kvalitet och att tillgängligheten till vården i huvudsak är god. På vissa områden finns dock enligt rapporten utrymme för att utveckla vårdkvaliteten och förbättra patientsäkerheten.
Regionala skillnader i vården kan till viss del förklaras med skilda förutsättningar, till exempel i befolkningens hälsa och vårdbehov, men det är enligt min mening inte acceptabelt om regionala skillnader i vården resulterar i skillnader i form av överlevnad och livskvalitet för patienterna. Socialstyrelsen har regeringens uppdrag att utarbeta nationella riktlinjer för vården av patientgrupper med svåra kroniska sjukdomar, som utan eller med felaktig behandling kan leda till varaktig invaliditet eller alltför tidig död. Avsikten är att stärka patienternas möjligheter att få likvärdig, kunskapsbaserad vård i alla delar av landet. Intentionerna med de nationella riktlinjerna allteftersom de blir tillgängliga är att de ska utgöra en grund för regionala och lokala vårdprogram. Inom cancerområdet arbetar för tillfället Socialstyrelsen med nationella riktlinjer för bröstcancer. I styrelsens planer ingår också att utarbeta riktlinjer för att behandla andra stora cancergrupper. Som hjälp åt sjukvårdshuvudmännen har Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, hittills gjort 24 systematiska kunskapssammanställningar som rör cancersjukdomar.
Tillgängligheten i hälso- och sjukvården har avgörande betydelse för hela hälso- och sjukvårdssystemets trovärdighet. I de senaste årens så kallade Dagmaröverenskommelser mellan staten och Landstingsförbundet har inriktningen varit åtgärder för att stärka patientens ställning, vilket även omfattar kortade väntetider till behandling. I överenskommelsen för år 2005 fortsätter denna inriktning, och en vårdgaranti kommer att träda i kraft den 1 november 2005. Vårdgarantin innebär att landstingen bland annat ska kunna erbjuda behandling inom 90 dagar från det att beslut om behandling fattats. Den sammanlagda satsningen på en nationell vårdgaranti och förbättrad tillgänglighet uppgår till 1,95 miljarder kronor år 2005.
Sammantaget visar min redovisning att det är många aktiviteter som pågår inom hälso- och sjukvården som också berör cancervården på ett positivt sätt. Socialstyrelsens uppföljningar och tillsynsarbete visar att den cancervård som bedrivs fungerar väl. Det finns dock fortfarande förbättringar att göra. Jag följer därför utvecklingen med stort intresse.
Anf. 32 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Tack, Ylva Johansson, för svaret!
Jag ska gärna läsa upp det korta brev som föranledde den här interpellationen:
"Bästa beslutsfattare. Idag har vi som representerar Sveriges cancerpatienter skrivit en debattartikel i Svenska Dagbladet. Om du inte har sett den skickar vi dig en kopia eftersom den vänder sig till dig som fattar beslut om de viktiga vårdfrågorna.
Vi ser med oro på den förändring som sker inom cancervården. Flera landsting underlåter idag att ge sina cancerpatienter modern cancerbehandling som efter åratals forskning visar på en förlängd överlevnad. Riksdagen har beslutat att cancersjukdomarna tillhör den högsta prioriteringen inom vården, men sanningen är att våra medlemmar idag undanhålls bästa möjliga behandling.
Accepterar du att cancerpatienter i Sverige nekas behandling? Ska vi behöva åka utomlands eller köpa privata försäkringar för att garanteras vård?
Vi vill att du gör någonting åt den dramatiska situationen inom cancervården!"
Detta var skrivet av ordföranden i en av de cancerföreningar vi har i vårt land. Sju andra har också skrivit under.
Den artikel de skrev i Svenska Dagbladet genomsyras av att man upplevt mycket av den ångest, vånda, rädsla och oro som en cancerdiagnos de facto nästan alltid för med sig. Det är en utomordentligt svår situation. Att drabbas av en cancersjukdom har trots allt i Sverige under många år, så länge jag vet, förknippats med att vara bland det allvarligaste vi kan råka ut för.
Det är riktigt, som Ylva Johansson skriver och som vi vet, att många och alltfler av de människor som drabbas av cancer blir friska. Många kan leva många år med bra medicin och ändå ha god livskvalitet. Men det som gjorde mig så upprörd över vad som håller på att ske var när man berättade om de regionala skillnaderna. Dem visste jag inte om, måste jag säga.
Däremot visste jag, fru talman, att det under några år var kämpigt att få onkologisk vård här i Stockholm. Främsta orsaken till detta var att det saknades sjuksköterskor med onkologi som vidareutbildning. Det är också ett ansvar för oss som politiker: att se till att det utbildas människor som svarar upp till de behov vi har framför oss.
Samtidigt som vi vet att det görs neddragningar inom cancervården i Stockholm, i Östergötland, i Lund och i Göteborg säger läkare att de inte kommer att kunna ge sina patienter nya, moderna läkemedelsbehandlingar trots att dessa räddar eller förlänger liv. De hävdar att det inte finns pengar. Det är ett bekymmersamt läge eftersom detta är människor som har högsta prioritet.
Min fråga till Ylva Johansson är hur man ska bemöta och svara dessa människor.
Anf. 33 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Det är en angelägen fråga som Chatrine Pålsson tar upp. Självklart kan vi inte acceptera att ha stora skillnader i hur man blir behandlad för en likartad sjukdom i olika delar av landet. Här har vi ett nationellt ansvar i regering och riksdag att se till att det finns sådana riktlinjer som ger stöd för denna typ av prioriteringsbeslut ute hos sjukvårdshuvudmännen och hos verksamma i hälso- och sjukvården. Det är just detta vi vill uppnå med de nationella riktlinjer för de tre stora cancergrupperna bröstcancer, kolon- och rektalcancer samt prostatacancer som man nu arbetar med inom Socialstyrelsen.
När denna debattartikel publicerades deltog jag själv i en debatt i radio omkring de här frågorna där just frågan kom upp att man har olika syn på när det är relevant att sätta in en viss typ av medicinering. Den frågan bör naturligtvis inte vi som politiker ta ställning till, utan det ska göras en medicinsk bedömning. Vi har dock ansvar för att se till att det finns stöd för den medicinska bedömningen.
Det är en av de frågor som är viktiga i arbetet med de nationella riktlinjerna, där man just tar upp effekten av olika åtgärder och gör en evidensgradering av olika effekter. Det tror jag kommer att vara ett mycket viktigt stöd för sjukvårdshuvudmännen när man ska fatta beslut, för det är självklart oacceptabelt att avstå från en behandling för att man säger att man inte har råd med den. Däremot kan det vara så att en annan, alternativ, behandling utifrån evidensbaserade bedömningar är att föredra. Den typen av beslut ska inte vi fatta som politiker utan de ska fattas av medicinska experter. Det är det Socialstyrelsen arbetar med.
Jag känner mig dock inte orolig över cancervården. Jag tycker att vi har en bra cancervård. Jag tycker också att den går framåt i bra takt och att det sker en utveckling. Jag tror att vi kommer att behöva återkomma inte bara i fråga om cancervården utan också i flera andra ärenden där vi måste stärka den nationella påverkan över de lokala prioriteringarna. Ett viktigt instrument för att göra det är Socialstyrelsens nationella riktlinjer, som ju blir stödet för hur man bör arbeta för att nå bästa resultat utifrån patientens perspektiv. Det andra viktiga instrumentet är de nationella kvalitetsregistren, där vi också kan följa och se att vi får olika utfall på olika kliniker och av olika behandlingar. Det är ju ett väldigt starkt stöd för att kunna se till att alla medborgare med en viss diagnos har rätt till bästa möjliga behandling och inte ska behöva råka ut för att ett visst landsting eller en viss vårdgivare behandlar annorlunda än någon annan.
Anf. 34 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Det är bra att statsrådet delar min bedömning att det är oacceptabelt när man anger som skäl att pengarna inte räcker. Sedan vet jag ju att det görs olika bedömningar, men de här åtta personerna, som alla är ordförande för sina cancerförbund, i landet har ju tagit in information via sina medlemmar som bland annat har sagt att en kvinna i Lund inte får behandling medan en kvinna med samma sjukdom i Stockholm eller Västernorrland får det. En annan sak är att det var några år sedan, tror jag, som den här bröstcancersituationen var svår, HER 2-positiv bröstcancer, unga kvinnor som drabbas av denna särskilt aggressiva cancerform. Det finns ingen annan behandling för cancerformen än den här mycket speciella behandlingen. Det är klart, får inte de här unga kvinnorna den går inte deras liv att räddas.
Det andra är ju att vi också i fråga om både leukemi och lymfom, våra två vanligaste blodcancerformer, ser regionala skillnader. Jag tror att det är viktigt att vi ändå inser att det finns skillnader. Min nästa fråga handlar om det. Jag är glad för att man håller på att göra riktlinjer när det gäller bröstcancer just nu. Men är det inte en ambition att man borde göra nationella riktlinjer för alla cancersjukdomar så småningom? Då skulle man kunna få samma garantier, samma vårdplan. Det skulle kunna göra att människor känner trygghet. Väldigt mycket av det här handlar ju om att man, både som patient och som anhörig, känner trygghet, att man vet att allt som kan göras är gjort, att man har följt alla de rekommendationer som finns på den nationella nivån för min man, min hustru, mitt barn, min mamma och vad det nu är så att de får den absolut bästa behandlingen.
Jag vill också fråga om en annan sak. Det kanske var dumt att jag tog exemplet med en bilväg, men med Vägverket är det så, jag ska läsa innantill så att det inte blir fel, att de beräknar att det kostar 1 miljard kronor att rädda ett liv per år genom att bygga fyra mil ny motorväg. Det är ju jättebra att det sker, men ibland behöver vi sätta in det i sitt perspektiv. Jag är ganska övertygad om att om det hade funnits pengar och garantier för den som blir cancersjuk skulle fler kunna överleva. Vi har mellan 300 000 och 400 000 som i dag lever med en cancersjukdom. Då räknar jag inte dem som är botade från den utan dem som lever med den. Det kanske skulle kunna vara ännu fler om vi gav optimalt.
Min fråga till statsrådet är då: Är Ylva Johansson beredd att säga att vi så fort vi kan ska ha vårdplaner och lägga fram nationella riktlinjer för cancervården, för alla olika cancersjukdomar, som ska bli garanter för att vi får likadan vård över hela landet?
Anf. 35 Ylva Johansson (S)
Fru talman! Just den typ av oacceptabla regionala skillnader som Chatrine Pålsson tar upp i sitt anförande är det som är bakgrunden till det arbete som sker både med nationella riktlinjer och med kvalitetsregister. Jag skulle vilja lägga till att visst finns det skillnader. Men därutöver finns det också en oro för skillnader. Det är inte säkert att de existerar, men bara detta att man kan känna en oro över att man inte är säker på att man inte får den bästa tillgängliga vården, eller att det skulle kunna vara annorlunda någon annanstans, är skäl för oss att agera.
Jag ska säga att jag är beredd att gå ganska långt när det gäller att skärpa och gå vidare med nationella riktlinjer för att stärka SBU:s arbete, Statens beredning för medicinsk utvärdering, och för att utveckla kvalitetsregistren. Vi behöver fler kvalitetsregister, och jag vill gärna se att de också blir helt öppna så att de blir offentliga så att man kan följa och se hur olika behandlingar och olika kliniker lyckas med sina behandlingar.
Jag tror alltså att det finns väldigt mycket mer att utveckla inom det här området. Det är ett av de instrument som jag tycker fungerar bra i dag, som vi bör använda oss av i väsentligt större utsträckning och som vi kanske också kan skärpa något framöver. Inte minst när det gäller kvalitetsregister tror jag att det finns en hel del mer att hämta. Jag är beredd att gå vidare längs den linjen.
Anf. 36 Chatrine Pålsson (Kd)
Fru talman! Jag är väldigt glad för det beskedet, och likväl som att riksdagen fattade beslut 1997 om att sådana här sjukdomar ska ligga i prioriteringsgrupp 1 hoppas jag också att regeringen prioriterar. Ylva Johansson har ju visat att hon kan handla snabbt, och jag hoppas att det blir så här också. Jag ser fram emot alla förslag som bidrar till det. Jag tycker också att kvalitetsregister är ett utmärkt instrument. Jag ser som sagt fram emot bra förslag och tackar så mycket för debatten.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.