Brister i psykiatrisk tvångsvård av barn och unga
Interpellation 2025/26:240 av Clara Aranda (SD)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Inlämnad
- 2025-12-17
- Överlämnad
- 2025-12-18
- Anmäld
- 2026-01-13
- Svarsdatum
- 2026-01-16
- Besvarad
- 2026-01-16
- Sista svarsdatum
- 2026-01-20
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Det har nu gått över fem år sedan lagstiftningen för tvångsåtgärder inom psykiatrisk tvångsvård för barn och unga skärptes. I och med detta infördes mer specifika regler för hur tvångsåtgärder som fastspänning och inskränkningar av elektronisk kommunikation ska få användas på patienter under 18 år. Förändringarna har också inneburit en förkortad tid för vissa tvångsåtgärder, som numera inte får pågå i samma utsträckning som är gällande för vuxna patienter. Vid upprepade tvångsåtgärder ska Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) underrättas i fall där en patient är under 18 år. Patienter under 18 år har i och med förändringarna även rätt till dagliga aktiviteter på vårdinrättningen samt utomhusvistelse i minst en timme varje dag, om det inte finns medicinska skäl som talar mot det.
FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att förbjuda fastspänning med bälte och avskiljning helt. Något som även Barnombudsmannen valde att ansluta sig till, eftersom tvångsåtgärderna strider mot barnkonventionen. Barn och unga som vårdas med tvång är en särskilt utsatt grupp med ytterst små möjligheter att påverka sin situation eller hävda sina rättigheter. Trots att principen om barnets bästa är lagstadgad kan vi konstatera att detta inte efterlevs och att barnrättsperspektivet inte är fullt implementerat i den psykiatriska vården.
Syftet med det nya regelverket var att stärka skyddet för barn och unga. Samtidigt visar publicerade uppgifter ännu inte något tydligt bevis på att tillämpningen har skapat förändringar i önskvärd riktning. Tvärtom finns det belägg för allvarliga brister i regionernas tvångsvård.
Mellan 2021 och 2024 har Ivo haft ett regeringsuppdrag i syfte att förstärka och utveckla tillsynen samt uppföljningen av den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården. Tillsynen visar att tvångsåtgärder genomförs utan tydligt lagstöd, utan korrekt handläggning och dokumentering, samt att det finns verksamheter som saknar kunskap om vad en tvångsåtgärd faktiskt är. Det framkommer även att patienter inte alltid informeras om möjligheten till uppföljningssamtal efter att en tvångsåtgärd har genomförts, vilket är en åtgärd som ska ge patienten stöd att bearbeta den traumatiska upplevelsen. I sin slutredovisning anger Ivo att det finns liknande brister oavsett om det rör tvångsvård för barn och unga eller vuxna.
Under 2023 avslutade Ivo bland annat en nationell tillsynsinsats avseende barn- och ungdomspsykiatrisk tvångsvård. Den här tillsynen omfattade 26 olika verksamheter, och Ivo hittade brister i 21 av dessa. Elva verksamheter som var föremål för granskning hade så pass allvarliga brister att Ivo begärde att vårdgivaren skulle redovisa hur de planerade att hantera problemen.
Efter tidigare genomförda utredningar och kartläggningar, som visat på stora problem inom tvångsvården, har regeringen vidtagit åtgärder för en bättre tvångsvård, bland annat genom ett uppdrag till Socialstyrelsens om att stärka och utveckla den psykiatriska tvångsvården samt den rättspsykiatriska vården. Detta är ett steg i rätt riktning.
I slutet av november det här året publicerade Socialstyrelsen en rapport som visar att det är under tvång som många svenskar kommer i kontakt med psykiatrin för första gången. Det framkommer även att patienter som tvångsvårdats löper störst risk att senare tvångsvårdas igen och att det finns en förhöjd risk för suicid hos gruppen. Rapporten visar likaså att unga kvinnor är kraftigt överrepresenterade i tvångsvården och att det i övrigt råder stora regionala skillnader gällande hur ofta tvångsvård används.
Socialstyrelsen lyfter en viktig aspekt gällande behovet av insatser som sker betydligt tidigare i processen och en utökad tillgång till frivillig vård. Den här rapporten väcker även relevanta frågor om hur användandet av tvångsvård kan minska generellt.
Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till socialminister Jakob Forssmed:
1. Vilka ytterligare åtgärder avser ministern att vidta för att förbättra den psykiatriska tvångsvården av barn och unga?
2. Hur ser ministern och regeringen på att förbjuda att tvångsåtgärderna fastspänning med bälte och avskiljning används på barn och unga?
3. Kommer ministern att verka för att barnrättsperspektivet fullt ska implementeras i den psykiatriska vården?
4. Hur avser ministern att vidare följa upp de brister som Inspektionen för vård och omsorg har presenterat när det gäller den psykiatriska tvångsvården av barn och unga?
5. Vilka åtgärder anser ministern vara nödvändiga för att möta det som framkommer i Socialstyrelsens senaste rapport om dödlighet efter psykiatrisk tvångsvård?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2025/26:240
Webb-tv: Brister i psykiatrisk tvångsvård av barn och unga
Dokument från debatten
- Fredag den 16 januari 2026Kammarens föredragningslistor 2025/26:59
- Protokoll 2025/26:59 Fredagen den 16 januariProtokoll 2025/26:59 Svar på interpellation 2025/26:240 om brister i psykiatrisk tvångsvård av barn och unga
Protokoll från debatten
Anf. 22 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Clara Aranda har frågat mig vilka ytterligare åtgärder jag avser att vidta för att förbättra den psykiatriska tvångsvården av barn och unga. Hon har även frågat mig hur jag och regeringen ser på att förbjuda att tvångsåtgärderna fastspänning med bälte och avskiljning används på barn och unga.
Vidare har hon frågat mig om jag kommer att verka för att barnrättsperspektivet fullt ut ska implementeras i den psykiatriska vården. Hon har också frågat mig hur jag avser att vidare följa upp de brister som Inspektionen för vård och omsorg har presenterat när det gäller den psykiatriska tvångsvården av barn och unga. Slutligen har hon frågat mig vilka åtgärder jag anser vara nödvändiga för att möta det som framkommer i Socialstyrelsens senaste rapport om dödlighet efter psykiatrisk tvångsvård.
Jag vill inledningsvis tacka för Clara Arandas engagemang i frågan om den psykiatriska tvångsvården för barn och unga. Som Clara Aranda konstaterar i interpellationen är barn och unga i den psykiatriska tvångsvården en särskilt utsatt grupp. Vården för dessa barn och unga är dessutom förknippad med stora utvecklingsbehov, vilket har framkommit i flera utredningar och rapporter.
Regeringen genomför kraftfulla insatser för att stödja regionerna i arbetet med att förbättra den psykiatriska tvångsvården för barn och unga såväl som för vuxna. Som exempel kan nämnas att regeringen, liksom Clara Aranda nämner i interpellationen, har gett Socialstyrelsen i uppdrag att stärka och utveckla den psykiatriska tvångsvården och den rättspsykiatriska vården (S2024/01004). I uppdraget ingår bland annat att stödja regionerna i arbetet med att förebygga tvångsvård och tvångsåtgärder, stärka rättssäkerheten och utveckla vården och dess innehåll, bland annat genom nationella riktlinjer för barn och unga i psykiatrisk heldygnsvård och tvångsvård.
Regeringen har vidare gett ett förnyat uppdrag till Inspektionen för vård och omsorg att stärka och utveckla tillsynen inom psykisk hälsa och suicidprevention (S2025/01452). I uppdraget ingår att särskilt uppmärksamma heldygnsvården och tvångsvården. Vidare ska myndigheten utveckla arbetet med återföring av kunskap från tillsynen till stöd för regionerna och stärka samarbetet med bland annat Socialstyrelsen för att säkerställa en ändamålsenlig och effektiv statlig styrning med kunskap. Barnrättsperspektivet är en viktig utgångspunkt i detta arbete.
Regeringen avsätter för 2026 därutöver cirka 1,3 miljarder kronor genom en överenskommelse mellan staten och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, för psykisk hälsa och suicidprevention som bland annat innehåller riktade medel till regionerna för att förbättra tvångsvården och för att förebygga och motverka behovet av tvångsåtgärder.
Frågan om en god vård för barn och unga med komplex psykiatrisk problematik låter sig dock inte lösas enbart med riktade insatser gentemot tvångsvården, utan den måste mötas från flera olika håll. För att stärka barnrättsperspektivet, motverka tvångsvård och tvångsåtgärder och minska överdödligheten bland personer som tvångsvårdas behövs ett samtidigt fokus på förebyggande och främjande arbete, ett stärkt suicidpreventivt arbete, en tillgänglig primärvårdsnivå, en specialiserad psykiatrisk vård av hög kvalitet och en väl fungerande högspecialiserad vård för de svårast sjuka.
För att stärka och utveckla det arbetet genomför regeringen flera kraftfulla insatser under mandatperioden. Som exempel kan nämnas att regeringen avsätter 1 miljard kronor 2026 för att öka tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin och 100 miljoner kronor 2026 för att utveckla vården vid ätstörningar. Samtidigt genomförs en riktad satsning på primärvårdens arbete med psykisk ohälsa, och riktade medel avsätts genom överenskommelsen med SKR inom psykisk hälsa och suicidprevention för att utveckla det förebyggande arbetet för barn och unga.
I frågan om tvångsåtgärder, fastspänning med bälte och avskiljning när det gäller barn och unga är både jag och regeringen angelägna om att insatser genomförs för att förebygga och minimera behovet av tvångsåtgärder samt att de tvångsåtgärder som behöver vidtas, till exempel till följd av fara för patientens liv eller hälsa, genomförs så skonsamt och respektfullt som möjligt.
Sammanfattningsvis står den psykiatriska tvångsvården för barn och unga och för vuxna högt på min och regeringens agenda. Nu behöver regionerna visa att den psykiatriska tvångsvården, som är en vård som berör en av samhällets mest utsatta grupper, är en fråga som placeras högt på agendan även på regional nivå.
Anf. 23 Clara Aranda (SD)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret på min interpellation.
Det är väldigt glädjande att regeringen och ministern arbetar så engagerat och målinriktat med frågor som rör psykisk hälsa och suicidprevention. Jag känner mig trygg med att de här frågorna tas på allvar.
Med det sagt vill jag göra en tillbakablick. Det har nu gått mer än fem år sedan lagstiftningen om tvångsåtgärder inom den psykiatriska tvångsvården för barn och unga skärptes. Syftet var att stärka skyddet för barn, begränsa användningen av tvång och säkerställa att barnrättsperspektivet skulle få ett tydligare genomslag i vården.
Trots detta kan vi i dag konstatera att utvecklingen inte går i den riktning som var avsedd. Barn och unga som vårdas med tvång är en av samhällets mest utsatta grupper. De har mycket små möjligheter att påverka sin situation eller hävda sina rättigheter, och just därför ställs särskilt höga krav på rättssäkerhet, kunskap och respekt för barnets bästa. Ändå visar både tillsyn och rapporter att dessa krav ofta inte uppfylls.
Inspektionen för vård och omsorg har inom ramen för sitt regeringsuppdrag pekat på allvarliga och återkommande brister i den psykiatriska tvångsvården. Tvångsåtgärder genomförs utan tydligt lagstöd, utan korrekt dokumentation och ibland utan tillräcklig kunskap om vad som faktiskt utgör en tvångsåtgärd. Patienter informeras inte alltid om rätten till uppföljningssamtal efter genomförda åtgärder, trots att dessa samtal är viktiga för att bearbeta det som ofta är en djupt traumatisk upplevelse.
Fru talman! Under 2023 genomförde Ivo en nationell tillsyn av barn- och ungdomspsykiatrisk tvångsvård. Av 26 granskade verksamheter hade 21 brister. I elva fall var bristerna så allvarliga att vårdgivarna krävdes på åtgärdsplaner. Det här är siffror som tydligt visar att problemen är strukturella och inte enskilda undantag.
Rapporten visar också att risken för återkommande tvångsvård och suicid är förhöjd i denna grupp, att unga kvinnor är kraftigt överrepresenterade och att det – föga förvånande – finns stora regionala skillnader i hur tvångsvård används.
Regeringen har vidtagit viktiga åtgärder, bland annat genom uppdrag till Socialstyrelsen. Mot bakgrund av de allvarliga brister som fortsatt konstateras menar mitt parti dock att mer behöver göras.
En anledning till att jag ställt den här interpellationen är det faktum att Ivos tillsyn och Socialstyrelsens senaste rapport pekar på ett system där tvångsåtgärder fortfarande används på ett sätt som riskerar att skada barn och unga och där barnrättsperspektivet inte får fullt genomslag.
När regeländringarna infördes 2020 var syftet att stärka skyddet och rättssäkerheten för barn och unga i den psykiatriska tvångsvården. Det skulle ske genom tydligare särreglering, begränsningar av hur länge tvångsåtgärder får pågå, ökade krav på dokumentation samt uppföljning och stärkt tillsyn. Sverigedemokraterna välkomnade dessa ambitioner men var samtidigt tydliga med att lagändringarna inte var tillräckliga. Jag ser därför fram emot att höra hur statsrådet avser att gå vidare för att stärka skyddet för barn och unga i den psykiatriska tvångsvården och säkerställa barnrättsperspektivet.
Anf. 24 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Jag delar interpellantens syn att det inte fungerar tillräckligt väl och inte har blivit tillräckligt bra. De åtgärder som kan genomföras ska genomföras när det är motiverat, inte annars, och det är motiverat när det är extrema förhållanden och man behöver vidta åtgärder för att skydda liv och hälsa, dock väl medveten om att åtgärderna i sig har de negativa konsekvenser som interpellanten tydligt pekar på.
Jag vill peka på några saker som vi har gjort och gör. För bara några månader sedan gav vi Ivo det mest omfattande tillsynsuppdraget någonsin riktat mot just den psykiatriska vården och de olika verksamheter som jobbar med psykisk hälsa och suicidprevention, med särskild inriktning inte minst på sluten psykiatrisk vård och tvångsvård. Skälen är det vi har sett i tidigare genomgångar, det vill säga att tvångsåtgärder genomförs utan lagstöd och tillräcklig dokumentation och uppföljning på det sätt interpellanten pekar på.
Jag skulle vilja peka på viktiga saker i det uppdrag vi har gett Ivo. Det handlar dels om resurser för att kunna göra detta på ett bra sätt, dels om att återföra kunskap till verksamheterna om hur de ska göra. Att inte bara klanka ned på och påpeka fel utan att också jobba med hur man kan förbättra för att undvika att detta händer i framtiden är angeläget.
Nu finns bättre möjlighet att göra detta, för vi har också gett Statens beredning för medicinsk och social utvärdering i uppdrag att ta fram det bästa kunskapsunderlaget för hur man kan jobba med alternativa metoder för att så långt som möjligt undvika tvångsåtgärder. Denna rapport har nu presenterats, och den är viktig för Ivo men också för Socialstyrelsen i de riktlinjer man nu arbetar med för den psykiatriska heldygnsvården.
Här finns alltså ny kunskap som behöver spridas, och regionerna behöver förstås ta sitt ansvar och ta in denna i sina verksamheter.
Det kom en intressant studie som visserligen inte handlade specifikt om barn och unga men som visade hur många i Sverige som har sin första kontakt med den specialiserade psykiatrin under tvång och hur mycket detta skilde sig åt mellan olika regioner. Det är givetvis ett underbetyg att så många i vissa regioner debuterar i psykiatrin under tvång och att man inte på andra sätt och i ett tidigare skede har kunnat fånga upp personer som mår dåligt. De regioner som inte kom så väl ut i denna granskning behöver se hur man kan förändra sitt arbetssätt och sina metoder för att undvika tvångsvård.
Ibland är tvångsvård nödvändig för att rädda liv och hälsa för de aktuella personerna men också för att dessa har en potential att skada andra personer. Men vi vet också att tvångsvård i sig och de åtgärder interpellanten pekar på kan leda till försämrat mående, och därför behöver man vara mycket noggrann i detta arbete.
Jag är därför glad över de initiativ vi har fått på plats, och jag är övertygad om att de kommer att göra skillnad.
Anf. 25 Clara Aranda (SD)
Fru talman! Det arbete som pågår är bra, och det görs viktiga insatser. Men låt mig påminna om att FN:s barnrättskommitté har rekommenderat Sverige att helt förbjuda fastspänning med bälte och avskiljning av just barn. Barnombudsmannen har tidigare instämt i denna bedömning och menar att dessa åtgärder strider mot barnkonventionen, och denna uppfattning ställer sig Sverigedemokraterna bakom.
Trots FN:s rekommendation används dessa kontroversiella tvångsåtgärder fortfarande inom svensk barn- och ungdomspsykiatri. Bältesläggning är en av de mest ingripande tvångsåtgärder som finns. För barn och unga kan denna åtgärd vara djupt traumatisk och medföra långvariga konsekvenser.
Som jag nämnde tidigare har Sverigedemokraterna uppfattningen att detta ska fasas ut och har under lång tid drivit på för att så ska ske. Fokus är särskilt på patienter under 18 år. Samtidigt som detta sker vill vi att man implementerar nya arbetssätt och tillför resurser. Detta är inget isolerat ställningstagande utan en del av ett bredare arbete för att förbättra den psykiatriska vården, vilket vi menar kommer att minska behovet av tvång, stärka rättssäkerheten och säkerställa att svårt sjuka patienter behandlas på ett etiskt och patientsäkert sätt, vilket inte är fallet i dag när man använder sig av tvångsåtgärder på detta sätt.
Sammanfattningsvis visar denna interpellationsdebatt varför det fortsatt finns behov av att driva på för ytterligare åtgärder inom den psykiatriska tvångsvården av barn och unga. Detta ligger också i linje med den kritik och de rekommendationer som ges av både tillsynsmyndigheter och flera remissinstanser.
Låt mig ge ett konkret exempel från min hemstad Norrköping som visar varför frågan är så aktuell. I somras vittnade både personal och patienter i psykiatrin där om allvarliga kränkningar och övergrepp. På en avdelning skulle patienter underordna sig genom tvång. Vittnesmål från patienter visade att tvångsåtgärder användes som bestraffning när man inte lydde personalen. Det framkommer tydligt att mycket beror på vilken personal som arbetar. Patienter har fått helt olika behandling beroende på vem som är på plats, vilket visar att vården inte alltid präglas av konsekvens, rättssäkerhet eller barnets bästa.
Det är fullständigt oacceptabelt att tvångsåtgärder i vissa fall används som bestraffning eller på ett sätt som kan beskrivas som maktmissbruk. Det gör att åtgärder som bältesläggning inte kan anses som säkra även om lagstiftningen tillåter dem. Att detta får fortgå är både djupt problematiskt och oroväckande. Barn och unga ska aldrig behöva riskera trauma som en följd av godtyckliga beslut eller okunskap.
Lagändringarna 2020 var ett steg i rätt riktning eftersom de innebar tydligare regler, kortare tidsgränser, ökade krav på dokumentation och stärkt tillsyn. Men verkligheten på golvet visar att detta inte räcker. Om personalens individuella agerande avgör hur tvång används och om tvångsåtgärder missbrukas spelar det ingen roll hur strikt lagtexten är, för patienten är fortfarande utsatt.
Fru talman! Jag vill gärna veta hur statsrådet ser på de allvarliga brister som jag har beskrivit och som förekommer inom den psykiatriska vården i Norrköping men även i andra delar av landet.
Anf. 26 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Jag tackar Clara Aranda för denna viktiga diskussion.
Jag tror att flera saker är helt nödvändiga. Den första är att bygga ut kapaciteten i psykiatrin så att det finns tillräckliga resurser, tillräckligt med platser och tillräckligt med utrymme att bedriva en bra psykiatrisk vård. Det är därför regeringen i samverkan med Sverigedemokraterna tillskjuter mycket stora resurser till både barn- och ungdomspsykiatrin och vuxenpsykiatrin. Jag ser med oro på att kapaciteteten inom dessa verksamheter inte är tillräckligt bra, vilket jag tror kan gå ut över kvaliteten i vården genom exempelvis för korta vårdtider. Men det medför också andra risker.
Med detta sagt behöver vården bedrivas på ett bra sätt. En anledning till att jag och regeringen har fattat beslut om Ivos omfattande tillsynsuppdrag är just vittnesmål och tidigare granskning av rapporter som visar att det finns brister som behöver uppmärksammas och åtgärdas.
Man behöver arbeta på ett mer systematiskt sätt för att komma till rätta med dessa problem, och jag tänker särskilt på Socialstyrelsens pågående arbete med nationella riktlinjer för den barn- och ungdomspsykiatriska heldygnsvården och stödet till regionerna när det gäller uppföljning. Det är viktigt att göra detta också på verksamhetsnivå. Nu arbetar man också med att ta fram ett nationellt utbildningskoncept och kompetensmål avseende psykiatrisk heldygnsvård och tvångsvård, och man genomför insatser för att minska behovet av just tvångsåtgärder genom stöd till regionerna. Jag är övertygad om att detta kommer att bidra till en förbättrad vård.
Det är mycket angeläget att utveckla vården och ta del av den kunskap som finns för att undvika den här typen av situationer. Samtidigt kan vi konstatera att den utredning som låg till grund för den förändrade lagstiftningen 2020 inte helt ville utesluta tvångsåtgärder eftersom man såg att de kan ha en roll att spela i livräddande syfte och att de referensgrupper som var kopplade till utredningen inte ville göra det. Detta behöver man också ha med sig.
Vi är helt överens i den del som handlar om att vi tillsynsmässigt måste jobba mycket mer systematiskt och aktivt för att tvångsåtgärder bara ska användas när det är absolut nödvändigt, inte på några andra grunder eller i några andra former eller sammanhang. Som interpellanten pekade på medför åtgärderna i sig risker för patienten.
Anf. 27 Clara Aranda (SD)
Fru talman! Tack, statsrådet, för viktiga besked i den här frågan!
Innan de regeländringar som jag nu har lyft upp i debatten blev verklighet låg propositionen Förbättringar för barn inom den psykiatriska tvångsvården på riksdagens bord. Då var det faktiskt två partier som i sina respektive följdmotioner hade yrkanden om att fasa ut bältesläggning som tvångsåtgärd för patienter under 18 år. Det var Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna.
Att fasa ut bältesläggning menar vi är helt möjligt. Det har exempelvis Island visat. Där används inte bältesläggning inom psykiatrin, utan man har i stället investerat i personalnärvaro, utbildning i deeskalerande bemötande och tidiga individanpassade insatser. Vi kan därmed konstatera att säkerheten har kunnat upprätthållas utan att barn har spänts fast mot sin vilja.
Om Island kan bedriva psykiatrisk tvångsvård utan bältesläggning måste även Sverige kunna ta det viktiga steget att fasa ut bältesläggning, framför allt när det gäller patienter under 18 år. Min bestämda uppfattning är att det också skulle tvinga psykiatrin att använda mer trygga, värdiga och evidensbaserade åtgärder. Låt oss gemensamt arbeta för att det ska bli verklighet.
Jag vill avslutningsvis lyfta fram det viktiga arbete som jag anser att ministern har genomfört på detta område så här långt under mandatperioden, som det inte är så mycket kvar av. Mycket har gjorts, och det tycker jag är positivt. Det är väldigt glädjande att se hur frågor om psykisk ohälsa och suicidprevention tas på allvar, med konkreta åtgärder och förståelse för att det är ett långsiktigt arbete. Tack så mycket för det, och tack för debatten!
Anf. 28 Socialminister Jakob Forssmed (KD)
Fru talman! Tack igen, Clara Aranda, för en viktig och angelägen diskussion!
Det handlar om utsatta människor som befinner sig i en väldigt utsatt situation. De mår mycket dåligt, och de är föremål för insatser som de inte har samtyckt till. Det är en särskild situation som vi behöver hantera varsamt.
Tvångsåtgärder är något som kommer att vara nödvändigt, och då är frågan under vilka former det ska ske. Min uppfattning är att vi måste komma bort från det som vi har sett historiskt, nämligen att man kan tillgripa tvångsåtgärder på ett sätt som inte riktigt är förenligt med lagstiftningen. Det är därför vi nu bland annat ökar tillsynen. Vi tar fram riktlinjer och andra metoder som kan fungera lika bra. Dessa ska användas i större utsträckning – i den delen är vi helt överens.
Jag är dock inte i en position att jag kan säga här och nu att vi lovar att lägga fram en lag för att avskaffa tvångsåtgärder. Jag har inte det underlaget givet den tidigare utredningen om den här frågan, men jag lovar att arbeta för att de ska minska och bara användas när det är absolut nödvändigt.
Som interpellanten pekade på har vi gjort mycket, men vi kommer att göra mer. Varenda dag fram till valet, och gärna därefter också, kommer vi att fortsätta att förbättra för de människor som har det oerhört tufft i vårt land. De får inte de bästa insatserna, vill jag säga, på grund av att psykiatrin inte har tillräcklig kapacitet, att man inte jobbar tillräckligt väl och att personalen inte har de bästa förutsättningarna. Ibland fångas människor inte upp utan lämnas vind för våg mellan olika aktörer i samhället. Det duger inte, tycker jag.
Det finns alltför stort ingenmansland i Sverige när det gäller den psykiatriska vården. Människor lämnas utan stöd och hjälp, och det kan leda till att de hamnar i en ännu värre situation där tvångsvård till slut blir nödvändigt därför att man inte har fångat upp och gett rätt insatser i ett tidigare skede. Detta är något som vi måste komma bort från. Fler aktörer måste samverka, jobba ihop och ha ett gemensamt arbetssätt för att hjälpa den enskilda personen till ett bättre liv.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.