Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Brister i förberedelserna till Nordic Battle Group

Interpellation 2007/08:8 av Wahlén, Gunilla (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2007-09-19
Anmäld
2007-09-20
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2007-10-02
Sista svarsdatum
2007-10-03
Besvarad
2007-10-16

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 19 september

Interpellation

2007/08:8 Brister i förberedelserna till Nordic Battle Group

av Gunilla Wahlén (v)

till försvarsminister Sten Tolgfors (m)

I Värnpliktsrådets rapport NBG – Fyra månader kvar riktas kritik mot de svenska förberedelserna kring Nordic Battle Group. Rapporten pekar bland annat på allvarliga brister när det gäller information, utbildning och utrustning.

De senaste årens förändring av det svenska försvaret, från ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar, har lett till att värnpliktiga har kommit att bli en viktig rekryteringsbas för krävande och komplicerade internationella insatser. Värnpliktsrådet menar att den information om NBG som Försvarsmakten förser de värnpliktiga med är bristfällig och inte tillräckligt saklig och objektiv.

I rapporten lyfts även fram brister både i utbildningen av soldater som ska ingå i NBG och i den utrustning de ska använda. Värnpliktsrådet känner oro för att soldaternas skydd och säkerhet prioriteras bort till förmån för att hålla tidsschemat samt hålla kostnaderna nere.

Att det är svårt att få information om och insyn i NBG:s verksamhet är också något som tas upp i rapporten. Värnpliktsrådet kräver en större öppenhet och menar att verksamheten måste utvärderas och debatteras innan ett beslut kan tas att skicka i väg svenska soldater utomlands.

Med anledning av det som framförts ovan vill jag ställa följande fråga till försvarsministern:

Vilka åtgärder avser försvarsministern att vidta för att rätta till de brister i information, säkerhet och öppenhet i förberedelserna kring Nordic Battle Group som framkommit av Värnpliktsrådets rapport?

Debatt

(13 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2007/08:8, Brister i förberedelserna till Nordic Battle Group

Interpellationsdebatt 2007/08:8

Webb-tv: Brister i förberedelserna till Nordic Battle Group

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Sten Tolgfors (M)
Anf. 122 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Gunilla Wahlén har ställt en fråga till mig: Vilka åtgärder avser jag att vidta för att rätta till de brister i information, säkerhet och öppenhet i förberedelserna kring den nordiska stridsgruppen som framkommit av Värnpliktsrådets rapport NBG - fyra månader kvar . För det första vill jag säga att jag delar Värnpliktsrådets uppfattning att det är av yttersta vikt att den personal som rekryteras till Försvarsmaktens internationella verksamhet får en tillräckligt god information om vad tjänstgöringen innebär och att personalen inte utsätts för onödiga risker. Givetvis måste dessa frågor också diskuteras öppet och i dialog med berörd personal. I första hand är det Försvarsmakten - inom ramen för sitt ansvar som arbetsgivare - som har den viktiga uppgiften att föra ut den relevanta informationen till de personer som är intresserade av att delta i internationella insatser. Samtidigt har regeringen - och även riksdagen - ett särskilt ansvar för den svenska militära personal som sänds ut. Detta har regeringen understrukit bland annat i det kommittédirektiv, Ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser , som beslutades i juni. Givetvis har även regeringen och jag som försvarsminister ett ansvar för att på ett riktigt sätt beskriva de allvarliga risker som ett svenskt deltagande i internationella insatser kan innebära. Min bild är att såväl Försvarsmakten som regeringen förmedlar en korrekt bild av förutsättningarna för utlandstjänst i dag. En annan sak är att vi behöver fortsätta att arbeta för att denna bild ska nå ut. Vi måste därför fortsätta att öppet diskutera frågan. Värnpliktsrådet efterlyser också att personalen i den nordiska stridsgruppen bereds möjlighet att ompröva sitt beslut att tjänstgöra i förbandet. Inför den nordiska stridsgruppens beredskapsperiod under det första halvåret 2008 kommer nya avtal om anställning att slutas med personalen. Den möjlighet som Värnpliktsrådet efterlyser att avsluta tjänstgöringen finns därmed redan i dag. Om någon soldat önskar avsluta anställningen under pågående tjänstgöring gäller dessutom sedvanliga bestämmelser om uppsägning. Eftersom stridsgruppskonceptet är nytt för svenska förhållanden har detta utvecklats efter hand. Detta har ofrånkomligen medfört vissa kompletterande beställningar. Frågan om vad eventuella personella eller materiella brister kan innebära för soldaternas tjänstgöring är vidare inte i första hand en fråga för regeringen, utan en bedömning som måste göras av Försvarsmakten. Försvarsdepartementet följer emellertid frågan och Försvarsmakten rapporterar kontinuerligt om arbetsläget, inklusive konsekvenser för förbandets förmåga och säkerhet. En arbetsgrupp med representanter från Försvarsmakten, Försvarets materielverk och Försvarsdepartementet träffas också regelbundet för att med gemensamma krafter lösa de problem som uppstår. Mot bakgrund av detta känner jag i dag ingen oro inför att styrkan inte kommer att vara materiellt eller personellt förberedd, även om visst arbete fortfarande återstår. Ytterst hänger dock frågan om styrkans utbildning, materiel och personal och vilka konsekvenser detta får för personalens tjänstgöring ihop med de uppgifter som stridsgruppen ska lösa. Dessa uppgifter kan av naturliga skäl inte identifieras i detalj förrän en specifik insats blir aktuell. Försvarsmakten kommer i det läget att redovisa en bedömning avseende bland annat förbandets förmåga med hänsyn tagen till sjuktransport och personalens säkerhet. Försvarsmaktens bedömning kommer att bli ett viktigt underlag för regeringen inför beslutet om att delta i insatsen. Detta leder också till att det är omöjligt att på förhand, såsom Värnpliktsrådet kräver, redovisa, annat än i allmänna termer, vilka typer av insatser som är aktuella och vilka geografiska områden som stridsgruppen ska sättas in i. Vi är inne i en omfattande omställning av Försvarsmakten från ett förrådsställt invasionsförsvar till ett insatt insatsförsvar. I budgetpropositionen har regeringen angivit att det militära engagemanget ska öka med en dubblering av utlandsstyrkans förmåga. Internationella insatser är en integrerad del av svensk säkerhets-, utrikes- och försvarspolitik. Genom att bidra till internationella insatser bidrar vi inte bara till andras säkerhet och utveckling, vi ökar även vår egen säkerhet. De svenska kvinnor och män som väljer att bidra till detta nya försvar genom deltagande i internationella insatser ska givetvis ha bra utrustning, vara välutbildade och motiverade, ha bra villkor ekonomiskt och även kunna påräkna sig ett bra stöd i den händelse man drabbas av traumatiska upplevelser under tjänstgöringen. Regeringen har i dag lämnat en skrivelse till riksdagen. Skrivelsen ger en god överblick över arbetet med den nordiska stridsgruppen. Regeringen har också vid ett flertal tillfällen informerat riksdagen om arbetet med stridsgruppen, senast i juni då det genomfördes en presentation för Försvarsberedningen. Regeringen kan, om riksdagen finner det lämpligt, återkomma med ytterligare information under hösten.
Gunilla Wahlén (V)
Anf. 123 Gunilla Wahlén (V)
Fru talman! Ja, nu kommer den fördjupade debatten om NBG. Fotpuder, sommarkängor, moskitnät, medicinpåsar, knivar, ficklampor, ökenuniformer, lösskjutningsanordningar till AK 5C, helikoptrar, splitterskyddade pansarvagnar, Galtar, transportplan, sjukvårdspersonal, transportörer, psykologer - ja, listan kan göras lång på vad som nu saknas om man får tro tidningsdebatten tio veckor innan NBG-styrkan ska vara insatsklar, enligt Sveriges åtagande till EU. Många saker kan säkert införskaffas snabbt. Men passar storlekar? Kan soldaterna hantera material som de aldrig använt? Finns reservdelar? Sverige ska leda NBG och har därmed påtagit sig ett mycket tungt ansvar. Detta uppdrag skiljer sig i många avseenden från tidigare svenska insatser. Vi ska vara först på plats och ge oss in i regelrätt strid i ett land där de stridande kanske inte vill ha oss. Är styrkan så väl förberedd som man kan förvänta sig? Vet den enskilde soldaten vad hon eller han ska göra om en kamrat blir svårt skadad och blöder och kanske avlider i väntan på ambulanspersonal som inte kommer fram i tid eftersom säkerheten inte kan garanteras? Är han beredd att möta smärta och död? Förloras tid och säkerhet på grund av att personalen inte är samövad och man inte förstår varandras uppgifter? Finns krishanteringshjälp på plats som kan avlasta när chocken och frågorna kommer om vad som egentligen hände? Det går inte att på några veckor snabbutbilda sig för att klara detta. Unga i Sverige i dag har många gånger inte mött lidande och död inom sin familj eller hos kompisar. Ambulans-, brandkårs- och akutmottagningspersonal är de som har kunskap om de psykiska påfrestningar som det innebär att möta och arbeta i svåra situationer. Men det finns en stor skillnad. De har inte varit orsaken till olyckan, till lidandet eller döden. De har en lång gedigen utbildning och övning. De kan komma hem efter arbetet, vila ut, ta ett pass i joggingspåret, träffa nära och kära för att återhämta sig. Soldaten däremot har deltagit i striden, kanske tvingats skjuta, kanske sett civila kvinnor och barn skadas eller användas som mänskliga sköldar. De kan inte återvända till en lugn vrå utan måste finnas kvar på förläggningen och vara beredda att genast tjänstgöra igen, trots hetta och risk för att komma i strid igen, eftersom stridsläget kräver det. Vilken utbildning har våra NBG-soldater fått för att få redskap att klara kriser och stödja varandra? Med rätt beredskap och rätt hjälp kan de allra flesta klara stora påfrestningar. Försvarsmakten måste ta ansvaret och bygga upp krishanteringsresurser med psykologer och annan akut och långsiktig hjälp. En eller tre psykologer kommer inte att räcka långt för framtidens behov. Försvarsministern säger i sitt svar att han inte känner någon oro inför att styrkan inte kommer att vara materiellt eller personellt förberedd, även om visst arbete fortfarande återstår. Men jag känner mig inte lugnad av svaret. Hur ser NBG:s personalutbildning ut när det gäller trauma, kriser och krishantering? Har de fått spetsutbildning inom detta område?
Peter Rådberg (Mp)
Anf. 124 Peter Rådberg (Mp)
Fru talman! Jag har också en fråga till försvarsministern som rör säkerheten och bristerna när det gäller förberedelserna för Nordic Battle Group. Nordic Battle Groups kommande uppdrag kan bli det svåraste och farligaste på 50 år. Senast Sverige var i en krigsliknande situation var i Kongo i början av 60-talet. Den 19 september var försvarsutskottet på studiebesök på Utös övningsanläggning utanför Stockholm. Där fick vi höra att de splitterskyddade fordonen, bland annat Galten, som våra soldater ska ha i sina uppdrag under NBG ännu inte har levererats fullt ut. Det är delvis brist på pengar. Det är tekniska problem etcetera. I Värnpliktsnytt säger den materielansvariga att Galten har fått användningsförbud, som det står. NBG behöver 75 procent av de 200 Galtar som Försvarsmakten har beställt. Endast hälften har kommit. Nordic Battle Groups uppgift är att vara snabbt på plats, och det kan man inte vara med det förbandssystem som man har i dag. Då läser jag ur Värnpliktsnytt. Det fattas också fortfarande radiomaterial och ökenuniformer till våra soldater. Och det kanske allra allvarligaste, förutom Galten, gäller de sjukhushelikoptrar som Krister diskuterade förut, som ska finnas tillgängliga för uppdrag för Nordic Battle Group. Väntetiden kan vara så lång som från sex månader upp till ett år innan de här helikoptrarna kan levereras. Det känns som att hela Nordic Battle Group går på kryckor, och det handlar ytterst om våra soldaters säkerhet. Det är det vi diskuterar. Min fråga till försvarsministern är: Kan försvarsministern garantera att dessa splitterskyddade fordon, sjukhushelikoptrar, ökenuniformer och radiomaterial kommer fram till de svenska soldaterna eller att vi får dem hit till Sverige före den 1 januari 2008?
Krister Örnfjäder (S)
Anf. 125 Krister Örnfjäder (S)
Fru talman! Jag hade tydligen ställt fel interpellation tidigare, eller, rättare sagt, jag hade uttryckt mig fel för att få svar på de frågor som jag ville ha. Jag blev då upplyst om att jag kunde haka på den här interpellationen i stället. Det gör jag gärna. Huvudsaken är att jag kan få svaren. Jag tycker till att börja med att det är bra att man kan omvärdera sin situation och sitt engagemang och sitt åtagande inför sin uppgift efter nyår. Men låt oss tänka på själva uppgiften, den som Sverige har åtagit sig, att vi ska vara med och se till att vi har en styrka som kan vara till hjälp för andra människor i andra delar av världen. Det förutsätter ändå att de har en viss form av duglighet, stridsduglighet och duglighet på många andra sätt. Om jag är rätt underrättad saknas det 10 procent av personalen i dag. Om det då på grund av att det är brister i organisationen, oavsett vilken regering som har varit, skulle visa sig att man har svårt att klara av sitt uppdrag alternativt att man drar sig ur undrar jag: Var står vi då i det här engagemanget? Handlar det då om att man ska gå ned i sitt eget engagemang från Sveriges sida när det gäller vilka uppdrag man kan ta? Och hur långt ned kan man i så fall gå? I de olika tidningsuppgifter som jag har sett så här långt handlar det om i storleksordningen ett par hundra vid varje engagemang som man hittills har varit inne och diskuterat. Det är ett par hundra personer som då skulle vara svensk trupp tillsammans med annan trupp. Men tanken är ju också att man ska kunna ta på sig ett större uppdrag. Då förutsätter det att man ska kunna röra sig med betydligt fler människor än så. Finns det någon nedre gräns för när engagemanget från svensk sida upphör?
Sten Tolgfors (M)
Anf. 126 Sten Tolgfors (M)
Fru talman! Låt mig börja med att påminna mina vänner och kolleger i Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänstern om att vi befinner oss mitt uppe i en omställning av Sveriges försvar och att det ställer höga krav på Försvarsmakten. Bland annat måste områden som rör personal, materielförsörjning, logistik, utbildning och övningsverksamhet prioriteras så att denna omställning ska kunna genomföras. Jag vet att Gunilla Wahlén själv kan framhålla detta. Vi skiljer oss möjligen åt delvis när det gäller uppfattningen att regeringen ska överta Försvarsmaktens ansvar i praktiken för genomförandet av omställningen. Regering och riksdag har ett stort ansvar, men vårt ansvar skiljer sig från det som myndigheten har. Jag vill bara säga att jag har stort förtroende för det sätt som Försvarsmakten arbetar på och de besked som Försvarsmakten ger. Jag utgår från att de brister som har påtalats, ibland riktiga, ibland kanske inte, gällande NBG kommer att tas om hand av Försvarsmakten på ett ansvarsfullt sätt. Låt mig också lyfta fram att slutövningen som äger rum första halvan av november kommer att visa vad som behöver åtgärdas fram till den 1 januari då NBG ska stå redo. Då kommer vi också att få en mer precis och bättre bild av NBG:s status. Låt mig också säga lite om antalet. Det handlar om en stridsgrupp som omfattar 2 850 personer, varav 2 350 är svenskar. Den är till sin natur skalbar, det vill säga det finns inget som hindrar att man sätter in en mindre del av den. Dock kan den inte bli hur liten som helst. Det är också ett skäl till att vi från regeringens sida har velat förändra när vi ser behoven, materielförsörjningsprocessen. Materiel måste, som flera har noterat här i debatten, kunna tillföras försvaret snabbt numera inför konkreta behov vid en internationell insats. I medierna den senaste tiden har vi till exempel sett att det finns brist på ökenuniformer eller lätta kängor som är något som det svenska försvaret traditionellt av naturliga skäl inte har haft. Det är därför vi har utvecklat de principer som gäller materielförsörjningen. I första hand ska färdig försvarsmateriel köpas, av svenska eller utländska företag, i andra hand utvecklas tillsammans med andra länder, i tredje hand egenutvecklas i Sverige för svenska behov. Det beror på att vi ibland behöver kunna tillföra materiel snabbt och inte kan ha en stor del av resurserna upplåst i mycket långsiktiga projekt. Det andra är att det finns ett behov av interoperabilitet, det vill säga att den materiel vi anskaffar ska kunna fungera tillsammans med andra länder. De principerna går tillbaka till 2004, då den tidigare regeringen ställde sig bakom dem, även om man nu har försökt distansera sig från det. Problemet är att de inte har verkställts fullt ut. Låt mig kommentera en del av de konkreta påståendena. Det har cirkulerat uppgifter om hur stor del av personalen som alltjämt saknas i NBG. Då kan jag nämna att i torsdags var vakanserna ca 200. En månad tidigare var de 400, det vill säga det är en utveckling som går i rätt riktning och där man från Försvarsmaktens sida bedömer att man kommer att vara framme i tid. Man kommer att vara färdig i tid. Man ska stå i beredskap från årsskiftet. Jag ser att min talartid tar slut, men jag ska återkomma till ett antal andra av de konkreta frågor som här har förts upp och också något kommentera den utredning som Allan Widman i går överlämnade till mig.
Gunilla Wahlén (V)
Anf. 127 Gunilla Wahlén (V)
Fru talman! Försvarsministern säger i sitt svar att eftersom stridsgruppskonceptet är nytt för svenska förhållanden har det utvecklats efter hand. Detta har ofrånkomligt medfört vissa kompletterande beställningar. Frågan om vad eventuella personella eller materiella brister kan innebära för soldatens tjänstgöring är vidare inte i första hand en fråga för regeringen, utan en bedömning som måste göras av Försvarsmakten, tillägger försvarsministern. Tillåt mig att vara frågande. Tillåt mig att undra. Redan 1999 slogs ett mål fast om EU:s militära krishanteringsförmåga. I maj 2003 slog utrikesministrarna i EU fast att de har en operationell kapacitet över hela skalan. Sverige skulle bidra med över 2 000 personer. Vid kapacitetskonferensen år 2004 anmälde Sverige sig för att sätta upp en styrka, NBG, redo att gå ut första halvåret 2008. Stridsgruppskonceptet har funnits i minst fyra år. Det är inte så nytt. Det är under det senaste året som konkret planering och genomförande skett med snubblande hastighet, som att öppna en ketchupflaska - splash . Nu måste man improvisera, hitta de smartaste lösningarna. Jag vet att det finns stor kunskap och erfarenhet inom Försvarsmakten att utbilda, öva och genomföra insatser. Skillnaden är att då har man byggt allt med egen kompetens utifrån våra egna behov av ett fungerande försvar. Nu är oron och osäkerheten att allt ska fungera och gå i lås alldeles för stor för att jag som politiker ska nöja mig med att det kommer att ordna sig. Säkerhet och duglighet handlar inte bara om att ha splitterskydd, spaningsutrustning och möten inom EU. Vi måste kunna säga till svenska folket, till anhöriga vid allvarliga incidenter, kanske med gisslantagan, sprängningsolyckor med svårt skadade och flera dödade svenskar i krig i främmande land, att vi har gjort vad som var möjligt för att förhindra det. Vi måste veta att personalen är den allra bästa, att de har fått den säkraste utrustningen och den bästa utbildningen för att kunna hantera en allvarlig kris. Jag ser allra mest allvarligt på att de olika specialistfunktionerna inte hinner bli samövade. Varje liten del måste fungera i ett skarpt läge. NBG:s uttalade uppdrag är att åka i skarpt läge inom tio dagar från och med 2008, om drygt två månader, eller tio veckor som någon sade. Nej, försvarsministern ska inte överta myndighetsansvaret från Försvarsmakten. Men försvarsministern ska ta sitt politiska ansvar. För det är vi i riksdagen som ska fatta beslut slutgiltigt om styrkan ska skickas i väg eller inte, och vi måste ha ett bra beslutsunderlag för att vara mogna att ta det beslutet. Jag anser att vi öppet ska erkänna till EU redan nu att vi inte klarar av tidsschemat, dels för de anställdas inom NBG skull, dels för att kunna göra en omprövning tillsammans med de övriga NBG-länderna och göra en ny tidsplan där man skjuter fram insatsen några månader. Är försvarsministern beredd att göra det? En ytterligare viktig fråga är: I vilket läge kan försvarsministern tänka sig att avbryta ett uppdrag och kalla hem styrkan?
Peter Rådberg (Mp)
Anf. 128 Peter Rådberg (Mp)
Fru talman! Jag måste först säga till försvarsministern att det vore bra om han kunde svara på de frågor vi ställer till honom. Annars tycker jag att den här diskussionen blir något kantig. Försvarsministern känner ingen oro, säger han. Det är väl bra. Försvarsministern säger att han litar fullt på Försvarsmakten, och lite grann under mattan skyller han på dem. Det är deras uppgift att fixa det här, vilket är sant naturligtvis. Men min fråga till Sten Tolgfors är: Du som försvarsminister har väl ett ansvar? Jag räknar upp de brister som de facto finns i dag, och det bara är några veckor kvar tills våra svenska soldater eventuellt kan åka ut till stridigheter ute i världen, det farligaste uppdrag som vi kanske står inför. Jag nämnde sjukhushelikoptrar. Hur ska vi bedriva en verksamhet ute i fält om vi inte har sjukhushelikoptrar till hands? Hur ska vi bedriva en verksamhet ute i fält när vi inte har fordon som har tillräckligt mycket splitterskydd? Kan vi inte få ett svar på den frågan i stället för att det hela tiden hänvisas till Försvarsmakten? Jag ser oerhört allvarligt på detta. Vi har haft en debatt i Sverige under väldigt lång tid om just de brister som vi nu försöker påpeka. Då är vår fråga till försvarsministern: Vad kommer du att vidta för åtgärder? Kan du garantera att de här materielen kommer att finnas på plats? Om de inte finns på plats, vad händer då? Ska vi göra som Gunilla Wahlén sade? Ska vi skjuta upp det då några veckor eller någon månad? Eller vad händer? Vi har väl det yttersta ansvaret för våra soldater, våra pojkar och flickor som ska ut på de här farliga uppdragen? Jag hoppas att vi kan få ett svar på det.
Krister Örnfjäder (S)
Anf. 129 Krister Örnfjäder (S)
Fru talman! Vi från riksdagen och regeringen, oavsett regering, har gått ett antal steg längre i vårt åtagande när det gäller den här typen av insatser än vad vi någonsin kanske har gjort. Det är möjligtvis jämförbart med Kongo på 60-talet. Men det är i alla fall inte i modern tid. Det gör att varken vi eller de som är verksamma i regeringen kan frånsäga sig sitt ansvar. Det är ändå vi som politiker som ger militären förutsättningar att jobba efter. De ska naturligtvis ta sin del av ansvaret, och vi måste ta vår del. Jag vill återkomma till den här diskussionen om vad som händer till våren. Ska vi ändra vårt åtagande om gruppen inte är färdigutrustad? Det bör man från EU:s sida ha reda på, tycker jag. De räknar ju med att vi tar över ansvaret från och med nyår. Det är vårt jobb att se till att de vi skickar ut har de absolut bästa förutsättningarna. Om vi redan nu - det kanske är fel att säga "redan" när det bara är tio veckor kvar - så snart innan vet att det finns brister som, om jag har förstått resonemanget så långt, vi inte kan vara säkra på kan åtgärdas på den korta tiden, är det då inte dags att vi tar vår del av ansvaret och kanske ändrar i upplägget och uppdraget så att vi kan se till att de vi skickar ut motsvarar de förväntningar som man kan ställa på dem?
Allan Widman (Fp)
Anf. 130 Allan Widman (Fp)
Herr talman! Jag vill gärna inleda med att understryka att en sak som har gjort uppsättandet av Nordic Battle Group särskilt komplicerat, svårt och utmanande är att förbandets utseende har ändrats över tiden. Om vi utgår från en startpunkt våren 2004 handlar det om en fördubbling av antalet soldater som ska följa med förbandet. Det är nya förmågor som tillförs. Förbandet är i dag mindre tungt än det vi planerade för i samband med förra försvarsbeslutet. Det är färre tunga fordon. Detta påverkar också förberedelserna. Jag vill gärna understryka att den verkliga brist som förtjänar uppmärksamhet när det gäller materielen handlar just om medicinsk evakuering. Det är ingen oviktig fråga. Jag kan även konstatera att i den skrivelse som jag tror i dag har nått riksdagen konstaterar på sid. 12 Försvarsdepartementet och försvarsministern i sin redogörelse för den nordiska stridsgruppen att tillgången till helikoptertransporter är avgörande för stridsgruppens användbarhet. Det är det det betyder. Om vi kommer dit utan egna helikoptrar och det inte finns något annat land som har helikoptrar påverkas användbarheten. Det innebär att vi har ett begränsat nyttjande och att vi måste planera för detta. Varför har vi då inga helikoptrar, herr talman? Ytterst tror jag egentligen att det beror på att Sverige inte har några helikoptertillverkare. Det finns inga svenska leverantörer av helikoptrar, och när vi väl köper en helikopter måste den byggas om av svensk försvarsindustri och så blir den inte ett utan flera år försenad. Jag är glad över att tillhöra en allians vars minister har tagit ett tydligt ansvar för att ändra inriktningen på vår materielförsörjning mot mindre utveckling och mer direktanskaffning. Jag har många års erfarenhet av internationella insatser sett från den politiska positionen, och jag kan konstatera att när vi ska ge oss av är nästan aldrig någonting framme eller färdigt förrän precis i sista ögonblicket. Men de flesta gånger löser Försvarsmakten de utestående problemen. Dessutom är det alltid så att alla soldater som ska åka med inte kommer på plats förrän i allra sista stund. De ska bland annat skriva kontrakt innan de ger sig ut i utlandstjänster. Jag vill också understryka för samtliga härvarande ledamöter att det är denna kammare, vi riksdagsledamöter, som har det yttersta avgörandet i vår hand. När Försvarsmakten presenterar upplägget när en insats med Nordic Battle Group aktualiseras kan vi ställa alla de svåra frågorna, också om färgen på splitterskyddet och om medicinpåsarna. Jag vill också säga att vi, oavsett partitillhörighet, bör besinna det gemensamma ansvar som Sverige har tagit på sig för detta förband, och det gemensamma ansvar vi har för att förbandet finns tillgängligt när det uppstår ett behov av att skydda andra människor ute i världen. Jag tycker att det är viktigt att vi ifrågasätter. Det ska vi göra. Men vi ska inte låta detta ifrågasättande gå så långt i sina detaljer och i sin kvantitet att vi i onödan oroar de soldater som ska åka, de chefer som ska ha ansvaret och de anhöriga som ska vänta hemma.
Sten Tolgfors (M)
Anf. 131 Sten Tolgfors (M)
Herr talman! Låt mig till Allan Widman särskilt säga att jag i morgon kommer att lämna en särskild anmodan till Försvarsmakten att återkomma till oss angående en värdering av läget på Medevacsidan, avseende både NBG och andra internationella insatser, typ Afghanistan. Vi vill också ha en diskussion kring vad man kan göra för att åstadkomma ett förbättrat läge kring detta. Precis som Allan Widman nämner löser man i vissa situationer detta med styrkegenerering tillsammans med andra länder. I Afghanistan är det till exempel en tysk helikopter som också vi är med och drar på. I ytterligare andra situationer har det resonerats - jag vill dock undvika det så långt det bara är möjligt - om taktiska begränsningar i agerande och uppträdande därför att man saknar någonting särskilt. Där är vi inte i det här fallet, vill jag säga. Jag vill också klargöra att de tider som nämnts av en del i denna interpellationsdebatt gällande Medevac är felaktiga. Det man nu resonerar kring är mars-april för tillförande av tre helikoptrar som för närvarande är på ombyggnation i Norge. Det är sent, och det är precis detta som jag i morgon kommer att anmoda Försvarsmakten att återkomma till. Herr talman! Det har också förekommit en rad andra påståenden i den här debatten som jag helt enkelt vill avvisa. Någon påstår att detta är det farligaste uppdrag vi har stått inför. Vad vet någon i denna kammare om det? Det har inte ens påbörjats en diskussion om var NBG skulle sättas in. Ingen riskanalys har kunnat göras. Vi vet inte i vilket land, under vilken tidsperiod, vilken uppgift den skulle lösa - ändå finns här interpellanter som påstår att det är det farligaste uppdrag vi någonsin stått inför, kanske jämförbart med Kongo. Det finns ingen här inne som kan yttra sig om det i dag. Vi vet inte var, inte när, inte hur, inte för vilket uppdrag som NBG skulle sättas in. Vi vet inte hur stor del som skulle sättas in, helt enkelt för att det är en snabbinsatsstyrka. Den finns till för att vi snabbt ska kunna svara på allvarliga situationer i vår omvärld - per definition en snabbinsatsstyrka. Låt mig också bara säga att flera av dem som deltar i debatten uppvisar en väldigt konstig syn på uppdelningen mellan regering och myndigheter. När man hänvisar till vad som är det tydliga ansvaret för Försvarsmakten säger någon i en interpellation att det handlar om att skylla på dem. Jag säger att det handlar om att vi har självstyrande, självständiga myndigheter i Sverige. De får ett uppdrag som de ska lösa och hantera, och de svarar sedan för hur det går. Vi kan ställa frågor och förtydliga i regleringsbrev och liknande, men det är alldeles nödvändigt att Försvarsmakten betraktas just som en myndighet. Man har sitt ansvar för att lösa sina uppgifter, och det sker också i god dialog med både regering och riksdag. Låt mig också konstatera det som även Allan Widman var inne på: Här handlar det om en situation när, precis som vanligt, riksdagen skulle tillställas en proposition för ett beslut, precis som med alla de internationella insatser som Sverige deltar i. Det kommer att krävas snabbhet när och om det väl sker. Hittills har ingen battle group i EU satts in. Det står två i beredskap samtidigt. När det väl sker - vi kan inte nu säga om det blir så eller inte - kommer det att krävas snabba beslut. Vi pratar om dagar, inte om månader. Jag vill också klart lyfta fram för alla dem som nu dömer ut förmågan hos NBG att man bedömer att man kommer att kunna klara EU:s krav utan problem. Här ställs i stället krav på att vi ska avbryta satsningen. Det är bara det att våra krav, mina och Allans krav, går längre än EU:s krav, och därför har vi en tillkommande diskussion om en lång rad saker där vi vill säkra kvaliteten i NBG.
Gunilla Wahlén (V)
Anf. 132 Gunilla Wahlén (V)
Herr talman! Det var mycket där på slutet. Vänsterpartiet har redan i ett tidigt skede tagit avstånd från tanken på hela konceptet med en EU-militär snabbinsatsstyrka, dels för att insatsen inte kräver ett fullt entydigt FN-mandat, dels för att inte EU ska bygga upp ett gemensamt försvar med gemensamma regler som styr vår egen möjlighet att behålla vår egen beredskap och vår suveränitet. Men nu finns NBG, och då måste vi ställa höga krav på hela processen, från utbildning, logistik, materielanpassning och försäkringssystem till avrustning, omhändertagande och ett långvarigt stöd till den personal och de anhöriga som kan behöva det. Till Allan Widman vill jag säga: Ja, det har blivit en fördubbling, men Sverige har ju gått med på de villkoren. Vi har liksom accepterat de villkoren och accepterat att fortsätta med det här arbetet. Dessutom vill jag säga att jag verkligen tar Medevac på allvar, för det har oerhört stor betydelse. Det är mitt största kompetensområde. Jag var med vid evakueringen i Phuket, i den sjukvårdsstyrka som evakuerade folk hem. Då var det tvunget att fungera. Det här kommer också att fungera bara resurserna finns tillgängliga. Efter den här debatten kan jag konstatera att försvarsministern fortfarande inte känner någon oro, inte erkänner alls att viktiga funktioner är på plats, inte är beredd att ompröva tidsplanen, inte är orolig över att man inte har samövat och inte på något sätt kan tänka sig att diskutera frågan utan säger att det inte alls är säkert att det blir farligt. Det är klart att det är farligare än att åka motorvägen mellan Sundsvall och Stockholm. Det är klart att det är stora risker med det här. Det är därför man ska ha utbildning. Redan nu är det viktigt att säkra att våra unga kvinnor och män som är beredda att ställa upp för en insats inom NBG får den säkerhet, den utrustning och den utbildning de har rätt att få inför sitt viktiga uppdrag. Med rätt beredskap, rätt handläggning, rätt stöd och hjälp klarar de flesta människor mycket svåra påfrestningar och kan gå vidare efter en stor insats och en fin upplevelse att bära med sig i livet.
Allan Widman (Fp)
Anf. 133 Allan Widman (Fp)
Herr talman! Det är klart att Gunilla Wahlén som först nu har ett ansvar för sitt parti i försvarsutskottet kanske inte har något nära, direkt och personligt ansvar för uppkomsten av Nordic Battle Group som ett politiskt projekt i den här kammaren. Men Vänsterpartiet har inte under årens lopp motsatt sig att det här förbandet tas fram och att Sverige är lead nation , utan Vänsterpartiet har stött projektet under resans gång. Jag tycker att det är viktigt att framhålla det. Sedan begärde jag också ordet, herr talman, för att säga att utbildning i kris- och stresshantering när det gäller soldaterna i Nordic Battle Group har varit uppe ett par gånger. Senast i dag har jag i samtal med Försvarsmaktens enda psykiater - det finns 15 psykologer men en psykiater - fått bekräftat att det har skett en utbildning både i stress och i krishantering. Det är naturligtvis bra att veta att så har skett. Den utredning som i går lämnade delbetänkande till försvarsministern påpekade också behovet av en så kallad missionspsykolog, det vill säga en psykolog som följer med förbandet ut i operationsområdet. Det här har provats på andra håll i världen, bland annat i USA och Israel, och det har visat sig mycket framgångsrikt. En psykolog kan på förhand försöka identifiera vilka möjliga svagheter och vilka krissituationer som kan uppstå inom ramen för förbandet och om olyckan inträffar vara på plats och ge ett snabbt stöd.
Sten Tolgfors (M)
Anf. 134 Sten Tolgfors (M)
Herr talman! Det var väl utmärkt att Gunilla Wahlén till slut visade vad debatten handlade om. Vänsterpartiet är emot att Nordic Battle Group har bildats. Det började som en debatt som hade som ingång att värna säkerheten för dem som nu väljer att delta, de som stöder tanken och vill delta för att försvara människor i andra länder. Det slutade med att Vänstern är emot alltihop. Och man hänvisar till att EU:s mandatkrav är för oklara. Det innebär att Vänstern i så fall är emot alla insatser som EU kan tänkas göra nu och i framtiden. Säg det till människor som är i fara, till människor som far illa! Återigen gjorde interpellanten påståenden som inte har något med verkligheten att göra. Jag sade inte att inte ett uppdrag med NBG kan vara farligt. Det jag avvisade var påståenden som handlade om att det var "det farligaste uppdraget vi står inför". Det vet ingen i dag. Ingen vet vilket uppdraget skulle kunna vara. Det var vad jag sade. Låt mig också konstatera att Försvarsmakten bedömer att man kommer att kunna klara de krav som EU ställer. Försvarsmakten bedömer att man kommer att kunna klara kraven. Utöver det är det några av oss, Allan Widman och jag till exempel, som vill ställa ytterligare krav och gå på djupet i ytterligare frågor som handlar inte minst om de deltagande människornas säkerhet. Då vänder debatten plötsligt, för då handlar det om att syna Vänsterpartiets intresse för att de som deltar ska tillföras rätt materiel. Det är ett parti som vill minska resurserna med 5 miljarder om året under ungefär tre år, alltså 15 miljarder. Plötsligt ska materielen för de personer som Vänsterpartiet inte vill ska åka bli bättre med pengar Vänsterpartiet inte har. Det är en totalt ohållbar linje. Och jag förutsätter att Vänsterpartiet kommer att vara tämligen isolerat i diskussionen om det sättet att värna svenskar som vill delta i internationella insatser.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.