bostadspolitiken

Interpellation 2001/02:466 av Attefall, Stefan (kd)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad: 2002-04-26
Anmäld: 2002-05-14
Besvarad: 2002-05-21

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 26 april
Interpellation 2001/02:466
av Stefan Attefall (kd) till statsrådet Lars-Erik Lövdén om bostadspolitiken

Boverket, som är regeringens expertorgan, påstår att det behöver byggas 25 000 lägenheter per år i Sverige. Detta mål har blivit regeringens officiella politik. Socialdemokraterna slog exempelvis fast målet om 25 000 lägenheter vid sin kongress hösten 2001. Statsrådet Lars-Erik Lövdén har upprepat det offentligt ett antal gånger.

Problemet är bara att detta mål är otillräckligt och direkt vilseledande. I beräkningen har Boverket på ett korrekt sätt analyserat konsekvenserna av hushållsbildningen i framtiden, inkomstutvecklingen, omflyttningar inom landet, vakanser som kan fyllas och så vidare. Tillsammans ger dessa poster ett behov av ca 20 000 nya bostäder per år. Till detta kommer behovet att ersätta 5 000 bostäder som försvinner varje år genom rivning m.m. Sammantaget leder detta till att ca 25 000 bostäder bör byggas varje år.

Men det är något konstigt med Boverkets beräkning. Den nivån skulle innebära att Sverige långsiktigt skulle bygga minst i västvärlden och bara hälften av andra europeiska länder. Medelåldern på vårt bostadsbestånd skulle snart vara högst i Europa och standarden lägst. Problemet med kalkylen är att den förutsätter oändlig livslängd för det befintliga beståndet. Det finns 4,2 miljoner lägenheter i Sverige. Om bara 5 000 lägenheter per år ska ersättas innebär det att varje lägenhet måste användas i 833 år!

Men bostäder förslits betydligt snabbare än så. Det är därför i princip alla OECD-länder bygger dubbelt så mycket som Sverige. Det gäller oavsett om de har större eller mindre befolkningsökning, större eller mindre bostadsytor, bättre eller sämre ekonomi eller bättre eller sämre bostadsstandard.

På en fungerande marknad förnyas beståndet ständigt. Dels i takt med förslitningen, dels för att anpassa beståndet till ändrade preferenser vad avser läge och utformning m.m. Till detta kan komma ett expansionsbehov (20 000 lägenheter per år i Sverige). Det normala västeuropeiska bostadsbyggandet ligger därför kring 5 % av BNP, vilket skulle motsvara ca 50 000 bostäder per år i Sverige. Även antalet påbörjade bostäder per miljon invånare pekar på ett byggande på 50 000 vid en internationell jämförelse. Även Boverkets beräkning skulle peka på ett bostadsbyggande på drygt 50 000 bostäder per år om man antar 100 års livslängd i stället för 833 år. Slutsats: En fungerande bostadsmarknad skulle leda till att bostadsbyggandet snabbt måste upp till 40 000@50 000 bostäder per år i Sverige.

Sverige är nu uppe i ett byggande på 20 000 bostäder per år. Eftersom Boverkets prognos är i närheten av den officiella målsättningen krävs det inga ytterligare kraftfulla åtgärder för att öka nyproduktion och renoveringar. Regeringens bristande analysförmåga och avsaknad av långsiktiga bedömningar får därmed allvarliga konsekvenser. Konsekvensen blir en kraftlös politik.

Kristdemokraterna utgår från att Sverige ska bygga som genomsnittet av EU, dvs. 40 000@50 000 bostäder per år. Det krävs stora förändringar för att nå målet, inte minst på skatteområdet. Vårt förslag är slopad statlig fastighetsskatt, införande av en låg kommunal fastighetsavgift som ger kommunerna bättre incitament att bygga bostäder, sänkt moms vid nyproduktion i form av ett generellt investeringsbidrag på 10 %, förbättrad konkurrens i alla led, reformerad planprocess och reformerat hyressättningssystem.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet Lars-Erik Lövdén:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att det svenska bostadsbeståndet ska kunna ha en genomsnittlig livslängd på 833 år, vilket är en nödvändig konsekvens av regeringens uttryckta målsättning för bostadsbyggandet?
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att Sverige ska ha ett bostadsbyggande i en omfattning som motsvarar andra OECD-länder?

Debatt

(7 Anföranden)

Interpellationsdebatt 2001/02:466

Webb-tv: bostadspolitiken

Protokoll från debatten

Statsråd Lars-Erik Löv (S)

Anf. 66 Statsråd Lars-Erik Löv (S)

Fru talman! Stefan Attefall har frågat vilka åtgär- der jag avser att vidta för att det svenska bostadsbe- ståndet ska kunna ha en genomsnittlig livslängd på 833 år, vilket är en nödvändig konsekvens av reger- ingens uttryckta målsättning för bostadsbyggandet, samt vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att Sve- rige ska ha ett bostadsbyggande i en omfattning som motsvarar andra OECD-länders. Jag delar Stefan Attefalls synpunkt att bostads- byggandet i landet inte är fullt tillräckligt i dag. Ste- fan Attefall hävdar att Sverige behöver ett bostads- byggande om 40 000-50 000 lägenheter per år. Re- geringen har gjort bedömningen att omkring 25 000 lägenheter om året behöver byggas långsiktigt. Utan att här gå in på alltför många detaljer i be- räkningarna kan jag peka på några grunder som skil- jer prognoserna åt. Stefan Attefalls slutsats bygger på antagandet att varje bostad fungerar i omkring 100 år och att åldersfördelningen är jämn. Åldersfördelningen är inte jämn. Bara 10 % av bostadsbeståndet i Sverige är äldre än 80 år. Interna- tionellt är detta en låg andel. I Danmark, Frankrike, Storbritannien och Österrike ligger andelarna på 20- 30 %. Av de äldre flerbostadshusen, mer än 100 år gamla, har 60 % genomgått omfattande renoveringar under de senaste 25 åren. Rimligen kommer de att stå kvar ytterligare ett antal år. För småhusen finns inte någon ombyggnadsstatistik, men en bedömning är att en minst lika hög andel av de som ligger i attraktiva regioner har byggts om. Slutsatsen blir att av de bostäder som årligen pas- serar sin 100-årsdag kommer 60 % att nyttjas som bostäder ytterligare några decennier framöver. Det innebär att en mindre andel lägenheter om året blir föråldrade och behöver ersättas. Även om dessa beräkningar ger resultat som stämmer väl med observerat antal rivningar de se- naste decennierna är inte heller antalet bostäder som passerar 100-årsdagen någon bra tumregel för beho- ven av ersättningsbyggande. Det beror på att av de äldre flerbostadshusen ligger merparten i de största kommunerna och i attraktiva lägen. De är knappast aktuella för rivning och ersättning. De moderniseras och underhålls i stället. Statistiken över rivningar av flerbostadshus visar att endast få av de rivna lägenheterna är äldre än 80 år. Huvuddelen av rivningarna under 90-talet gällde hus som byggts under 50-talet. Storstadsområdena är underrepresenterade i rivningsstatistiken. I Stock- holm, Göteborg och Malmö revs endast drygt 100 lägenheter per år under 90-talet. Användande av olika sorters antaganden ger olika resultat, men som jag tidigare nämnde delar jag Ste- fan Attefalls synpunkt att bostadsbyggandet är för lågt i landet i dag. Regeringen har därför genomfört flera åtgärder i syfte att öka nyproduktionen av bostä- der. Ett investeringsbidrag för nybyggnad av hyres- bostäder infördes 2001. Totalt omfattar programmet 2,5 miljarder kronor under en femårsperiod. Reger- ingen beräknar att ungefär 20 000 lägenheter kan komma att nyproduceras med hjälp av detta bidrag. Under 2000 infördes ett tillfälligt investeringsbi- drag för anordnande av bostäder för studenter. 400 miljoner kronor avsattes t.o.m. 2002. Efterfrågan på studentbostäder har dock varit större än vad regering- en tidigare bedömde, och därför har regeringen före- slagit att ytterligare 125 miljoner kronor ska avsättas för samma ändamål under 2003. Stödet bedöms räcka till totalt drygt 20 000 studentrum. Avslutningsvis vill jag påpeka att den svenska bo- stadspolitiken sedan lång tid grundas på en arbetsför- delning där staten verkar för att legala och finansiella instrument finns tillgängliga och kommunerna för att de bostäder som behövs också erbjuds dess invånare.

Stefan Attefall (Kd)

Anf. 67 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Jag vill först tacka statsrådet Lövdén för svaret och den diskussion som jag tror är viktig att föra kring bostadspolitik. Vi kan konstatera att Sveri- ge bygger minst i EU och att vi har de näst högsta boendekostnaderna. Bara det konstaterandet gör att vi måste inse att det är någonting som är galet med nu- varande bostadspolitik. Konsekvensen av den målsättning som regeringen har - 25 000 nya lägenheter - är att bostäderna måste hålla i 833 år. Det bygger på en kalkyl från Boverket. Man har analyserat t.ex. inkomstförändringar, hus- hållsbildningar i framtiden och omflyttningar och kommit fram till att vi måste bygga ungefär 20 000 nya lägenheter och att vi ska ersätta 5 000 per år. Ersätter vi bara 5 000 per år måste beståndet hålla i 833 år. Frågorna som Lövdén måste svara på är om detta är rimligt och varför vi inte skulle behöva bygga lika mycket som man bygger i andra OECD-länder och i EU-området. Det handlar om ungefär 5 000 bostäder per miljon invånare, motsvarande 40 000-50 000 bostäder i Sverige. Lövdén försöker försvara detta med att säga att vi har yngre bostäder än vad man har i övriga Europa. Han tittar på vad som har byggts de senaste 80 åren. Det är tyvärr ett ihåligt försvar. Tittar vi närmare på statistiken ser vi att detta enbart beror på att vi bygg- de mer under åren 1919-1945. Därefter höll vi jämna steg till 1975. Vi tappade sedan alltmer och kollapsa- de slutligen fullständigt på 1990-talet. Vi är i särklass sämst i västvärlden när det gäller hur stor andel av bostadsbeståndet som är byggt de senaste 25 åren. Regeringens oförmåga att inse konsekvenserna av det låga bostadsbyggandet och fasthållandet vid Bo- verkets orimliga kalkyler är allvarligt av flera skäl. Lövdéns idé om att nyproduktionstakten bör anpassas till åldersstrukturen är lyckligtvis okänd i övriga Europa. Idén är stabiliseringspolitiskt otänkbar. Bo- stadsproduktionen skulle pendla mellan 10 000 och 100 000 bostäder per år när miljonprogrammets bo- städer ska ersättas. Inte bara byggbranschen utan hela ekonomin skulle pendla mellan massarbetslöshet och extrem överhettning. Det skulle bli som i dag. Vi har underinvesterat under tiotals år, med en bostadsproduktion kring endast 20 000, och måste sedan försöka bygga i kapp genom att flerdubbla bostadsproduktionen. Det är en finanspolitik som torde få Riksbanken att kallsvettas. Det gäller att lyfta bostadsproduktionen till en jämn och rimligt hög nivå. Då krävs det också en annan politik än den regeringen för. Man har en mål- sättning om att bygga 25 000 bostäder per år, vilket vi snart är uppe i. Planerna innebär nu drygt 20 000 nya bostäder per år. Alltså kan Lars-Erik Lövdén slappna av. Vi börjar nå målet 25 000 per år. Men tror man att vi måste öka antalet bostäder till det dubbla krävs en helt annan politik. Det krävs en helt annan politik när det gäller boendet och en helt annan syn på fastighetsskattens roll, konkurrensfrå- gor, planprocesser, hyressättningssystem etc. Min fråga till Lars-Erik Lövdén blir därför denna: Varför ska vi bygga mycket mindre än övriga OECD- länder och övriga EU-länder? Vad finns det för logik i detta?

Statsråd Lars-Erik Löv (S)

Anf. 68 Statsråd Lars-Erik Löv (S)

Fru talman! I mitt svar gav jag en förklaring. Var- ken Boverket eller regeringen bedömer att de beräk- ningar som Stefan Attefall gör är rimliga. När Stefan Attefall säger att bostadsbyggandet måste upp till 40 000-50 000 lägenheter per år bygg- er en sådan beräkning på att varje bostad fungerar i 100 år och att åldersfördelningen är jämn. Nu är det inte på det viset, vilket jag nämnde i mitt interpella- tionssvar. Åldersfördelningen är inte jämn. Bara 10 % av bostadsbeståndet i Sverige är äldre än 80 år. Det är detta material som har legat till grund för Boverkets bedömning att det långsiktigt behövs en produktion av ungefär 25 000 lägenheter om året. Jag tycker inte att det räcker på kort sikt - det ska jag villigt medge - eftersom vi har en eftersläpning när det gäller bostadsproduktionen. Boverkets bedöm- ningar i detta avseende kom för några år sedan. Under de åren har vi inte nått upp till en bostadsproduktion om 25 000 lägenheter om året. Jag vill under de när- maste fem åren höja bostadsproduktionen till närmare 30 000 lägenheter per år för att bygga i kapp den eftersläpning vi har i produktionen. I övrigt litar jag på Boverkets bedömningar att en långsiktig produk- tion av 25 000 lägenheter per år torde motsvara det behov som vi har under förutsättning att ombyggna- tionen också upprätthålls på en rimlig nivå, så att vi vårdar det gamla bostadsbeståndet. Det är också en viktig faktor när man tar hänsyn till behovet av bo- städer och behovet rivningar. Det handlar om vilka insatser som vi gör för att vårda det gamla bostadsbe- ståndet, så att vi upprätthåller kvaliteter i det, så att det svarar mot framtidens krav. Som Stefan Attefall väl vet har regeringen vidtagit en rad åtgärder för att öka bostadsproduktionen, och det har också gett effekt. Vi ser det väldigt tydligt när det gäller investeringsbidraget för hyresrättsproduk- tionen. Det har gett en påtaglig effekt när det gäller igångsättande och planering av hyresrätter. Invester- ingsbidraget har haft en så god effekt att det är möj- ligt att vi kommer att hamna i det läget att nivån på investeringsbidraget, de två och en halv miljarder som är avsatta, inte kommer att räcka under den här femårsperioden. Vi når möjligen redan nästa år en produktion på 25 000 lägenheter om året - och det nämnde Stefan Attefall - men vi behöver lyfta nivån lite ytterligare för att bygga ikapp den eftersläpning som vi har haft under några år när det har byggts ganska lite. Jag är övertygad om att vi, om vi hade förespråkat Stefan Attefalls linje om att nå upp till en bostadspro- duktion på 50 000 lägenheter om året, ganska snabbt hade satt oss i en situation med överskott på lägen- heter på nytt, även på de orter som i dag uppvisar bostadsbrist. En uthållig och långsiktig produktion på 50 000 lägenheter om året hade ganska snabbt satt oss i en sådan situation. Jag tror att varken Stefan Attefall eller jag egentligen vill uppnå ett sådant läge.

Stefan Attefall (Kd)

Anf. 69 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Vi ska ha en uthållig produktionsnivå - det är vi överens om. Och att det måste ligga på en rimligt hög nivå är vi också överens om. Det farliga med statsrådets resonemang är när han börjar jämföra årgångar, därför att det har pendlat oerhört i svensk historia. Vi ska tvärtom föra en politik som gör att vi får en bostadsproduktion på en långsiktigt stabil nivå som gör att vi både ersätter befintliga bostäder och anpassar oss till förändringar. Statsrådet nämner det här med förslitningar av bo- städer, renoveringar och liknande saker. Problemet är att vi försummar både nyproduktionen och renove- ringarna. Vi försämrar det bostadskapital vi har år efter år. Värdet av vårt bostadsbestånd blir allt mind- re. Vi har minussiffror sedan början av 90-talet, och det fortsätter i rask takt. Då får vi ett allt sämre bo- stadskapital. Det är ungefär som att vi bara skulle köpa nya bilar när vi får förändrade inkomster, då vi kanske får högre lön eller familjen växer med fler barn, men att vi skulle strunta fullständigt i att bilen blir ett år äldre för varje år som går och strunta i att reinvestera för att behålla en normal standard på vår bilpark. Men så fungerar inte bilmarknaden. Varför ska bostadsmarknaden fungera så? Vi behöver tvärt- om hela tiden förbättra standarden på vår bilpark för att kunna ha den bil som vi behöver. På samma sätt är det på boendesidan. Man kan då jämföra med andra länder, OECD- länder och EU-länder, och titta på hur länge bostä- derna ska hålla enligt regeringens egna kalkyler. Då stämmer detta inte. Då säger Lövdén: Ja, men en del bostäder håller mer än hundra år. Det är självklart, men det är långt till 833 år, som blir konsekvensen av regeringens och Boverkets analys. Problemet är, tror jag, att Lars-Erik Lövdén inte har gjort en självständig analys av Boverkets kalkyler och inte sett att detta inte håller. När man har fel analys och fel målsättning blir det också fel politik. Det är självklart att det, om man bygger mycket nya bostäder med en hög kostnadsnivå, är svårare att få dem uthyrda. Vi måste också sänka kostnadsnivån. När vi dubbelbeskattar boendet - vi beskattar boendet både som en konsumtionsvara och som en kapitalvara - får vi också höga produktionskostnader och höga boendekostnader. Vi ligger alltså sämst när det gäller bostadsbyggandet i EU och den näst högsta boende- kostnaden. Det är bara lilla Luxemburg som har hög- re boendekostnader än Sverige. Det visar ju på att det är någonting sjukt, någonting snett, i hela vår bo- stadspolitik. Om man har gjort fel analys från början är det klart att det blir fel slutsatser hela vägen. Då är Löv- déns stora paradnummer detta med investeringsbidra- get. Men jag kan försäkra Lövdén att de flesta - det finns säkert några undantag - som söker invester- ingsbidraget skulle ha byggt ändå, därför att det är få människor som på allvar kan kalkylera med inve- steringsbidraget. Man vet inte om man får pengarna. Man vet inte när man får dem. Framför allt är det inga mindre byggherrar som vågar bygga bostäder med den osäkerheten. Vi behöver en slopad fastighetsskatt. Vi kanske i stället behöver ha en kommunal fastighetsavgift för att öka stimulansen för kommunerna att bygga bostä- der. Vi behöver sänka momsen vid nyproduktion och skapa enhetliga generella spelregler, så att vi får en bostadsmarknad som fungerar. Politiken ska inte abdikera från bostadsområdet, men den ska se till att det blir bra spelregler. I dag är det en hög beskattning på boendet, och sedan är det inhopp av Lövdén med lite nålpengar för att stimulera det som han tror ska lösa problemen, men det är på en otillräcklig nivå. Då blir också konsekvensen ett bostadsbyggande som ligger sämst i hela Europa och boendekostnader som nästan är högst i hela Europa. Jag tycker att det är beklagligt att Lövdén verkar vara nöjd med den ut- vecklingen.

Statsråd Lars-Erik Löv (S)

Anf. 70 Statsråd Lars-Erik Löv (S)

Fru talman! Jag vet inte om Stefan Attefall har följt utvecklingen sedan investeringsbidraget infördes och sett vad det har fått för effekter. 2000 byggdes det bara 1 200 hyreslägenheter i Sverige. Nu ökar produktionen av hyreslägenheter kraftigt. Fler och fler bostadsföretag - det handlar inte bara om mindre bostadsföretag utan också om allmännyttan - inriktar sig nu på att producera hyreslägenheter. Nu går kal- kylerna ihop, om jag uttrycker det så, och det byggs hyreslägenheter till rimliga kostnader som normala inkomsttagare kan efterfråga. Ta bara Sabotävlingen i Stockholm! Där ska det produceras 800 lägenheter initialt, och intresset från byggentreprenörer var oerhört stort när det gällde att medverka i den här tävlingen. Det handlar om bostä- der till rimliga kostnader, också i Stockholmsregio- nen. Investeringsbidraget motsvarar faktiskt, Stefan Attefall, momsen. Om man räknar med det i produk- tionskostnadskalkylerna går det att bygga hyreslä- genheter för normalinkomsttagare, och det visar ex- empel efter exempel runtom i landet. Jag beklagar att inte Kristdemokraterna ställde upp bakom det förslaget. Kristdemokraterna var ju med om att införa investeringsbidrag för studentbo- städerna, och det har gett en påtagligt god effekt. Samma effekt kommer vi nu att se när det gäller hy- reslägenhetsproduktionen. Sedan ska jag än en gång ta upp beräkningarna. Jag är fullkomligt övertygad om att vi, om vi med insatser, stora statliga subventioner och andra insat- ser, nu skulle försöka oss på att öka bostadsbyggandet till 50 000 lägenheter om året under ett antal år, snabbt skulle hamna i en situation med överskott på lägenheter runtom i landet. Dit vill inte jag. Jag vill att vi ska ha en jämn bostadsproduktion över tiden på 25 000-30 000 lägenheter, så att vi också ska kunna åstadkomma en produktivitetsutveckling i den här branschen. Det värsta för byggbranschen är en ryck- ighet när det gäller bostadsproduktionen - ena året 70 000 lägenheter, ett par år senare 10 000. En jämn produktion på 30 000 lägenheter om året gör att vi kortsiktigt kan bygga bort bostadsbristen och att vi också kan svara för en ersättning av de fastigheter som behöver ersättas till följd av rivningar. Jag har full tilltro till de beräkningar som Bover- ket har gjort i det här avseendet, och den politik som regeringen bedriver innebär också att vi snabbt kom- mer att kunna bygga bort bostadsbristen under förut- sättning att kommunerna aktivt medverkar till att så också sker. Det är ju ett delat ansvar mellan stat och kommun när det gäller att hantera bostadsförsörjning- en. Staten ska göra det med de lojala instrumenten, de finansiella instrumenten, och kommunerna genom en aktiv bostadsförsörjningspolitik. Det börjar hända saker t.o.m. i Stockholmsområ- det. Det har varit ganska trögt, men nu börjar det också lossna i Stockholmsområdet. I vart fall påstår den borgerliga majoriteten i Stockholms stadshus det.

Stefan Attefall (Kd)

Anf. 71 Stefan Attefall (Kd)

Fru talman! Visst byggs det i Stockholm. Det är klart att det tar sin tid att få ruljangsen att komma i gång, att gå från noll till de höga ambitioner som man har i dag. Det fanns nämligen ingenting i ladorna när vi tog över här 1998. Men detta kommer säkert Löv- dén att kommentera när jag inte längre har någon replikrätt. När det gäller investeringsbidraget stämmer det att vi kristdemokrater var för investeringsbidraget för studentbostäder. Vi tycker det är rimligt med denna typ av undantagsregel för studentbostäder. Det är skiljelinjen mellan kristdemokratisk bostadspolitik och socialdemokratisk. Vi ska skapa goda förutsätt- ningar för bostadsmarknaden att fungera. Då ska vi undvika detaljreglerade åtgärder. Vi ska skapa goda incitament, goda stimulanser för att få upp bostads- byggandet på en hög och bra nivå, inte bara för att ersätta rivna hus utan också för att höja standarden successivt i vårt bestånd. När människor får högre inkomster ska de också kunna efterfråga bättre och bättre bostäder. Lövdén säger att investeringsbidraget motsvarar ungefär den momssänkning jag föreslår. I vissa lägen kan det göra det. Skillnaden är att byggherren ska veta vad som gäller. Han ska slippa en massa ansök- ningar och veta att spelreglerna håller över tiden. Han ska inte behöva anpassa sig efter regelverk och poli- tiska nycker. Det är en väsentlig skillnad mellan soci- aldemokratisk och kristdemokratisk bostadspolitik. Det krävs också att fastighetsskatten slopas och att det i stället införs en kommunal fastighetsavgift på en låg nivå som ger stimulanser till kommunerna att bygga och som gör att vi får ned skattetrycket på boendet. Vi ska inte straffbeskatta boendet som vi gör i dag. I dag är det boendet tillsammans med spriten, bensinen och tobaken som extrabeskattas. Vi säger att om vi ska ha någon typ av skatteambitioner i boendet så ska de snarare vara lägre än genomsnittet. I dag är skatten på boendet högre än genomsnittet. Det leder till att vi får höga boendekostnader och en alltför låg nyproduktion av bostäder.

Statsråd Lars-Erik Löv (S)

Anf. 72 Statsråd Lars-Erik Löv (S)

Fru talman! Det var bra att Stefan Attefall medgav att investeringsbidraget i stort sett motsvarar den moms som utgår i nyproduktionen för normalproduk- tion. Så är det. Därmed kan vi lämna frågan därhän om sänkt moms eller investeringsbidrag. Jag ser inte att det varit något problem med inve- steringsbidraget. Det är inte så att det är dåligt efter- frågat. Det är ett oerhört intresse från byggarnas sida för investeringsbidraget. Intresset är så stort att jag antydde i ett av mina anföranden tidigare att det är möjligt att de två och en halv miljarderna inte kommer att räcka. Det var också en väldig efterfrågan på investeringsbidraget för stu- dentbostäder. Vi var tvungna att skjuta till mer medel för att kunna svara upp mot de planer på nyproduk- tion av studentbostäder som fanns. Investeringsbidraget för hyresrättsproduktion var nödvändigt för att få igång hyresrättsproduktionen som var eftersatt. Det fanns en tid när man bara byggde de mer exklusiva bostadsrätterna. Man bygg- de för marknaden, för efterfrågan. Man tänkte inte på det stora behov som fanns bland inkomsttagare med mer normala inkomster och bland ungdomar att komma ut på bostadsmarknaden. Nu börjar det komma ett nytänkande i det avseen- det. Jag ska inte debattera situationen i Stockholm. Jag konstaterar bara att de borgerliga politikerna i Stockholms stadshus säger att de har planer för att bygga bort bostadsbristen i Stockholm. De säger sig ligga så långt framme att de klarar av det. Det kon- stateras i uttalande efter uttalande. Det är möjligt att det inte fanns planer tidigare. Det kan kanske Stefan Attefall ha rätt i. Det fanns tomma lägenheter i Stockholmsregionen 1997 - inte enstaka tomma lägenheter utan ganska gott om tom- ma lägenheter i Storstockholmsregionen. Då planera- de inte kommunerna så värst mycket för framtiden.

Intressenter

Frågeställare

Attefall, Stefan (kd) Kristdemokraterna

Besvarad av

statsrådet Lars-Erik Lövdén Socialdemokraterna