Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter

Interpellation 2001/02:137 av Biörsmark, Karl-Göran (fp)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2001-12-11
Anmäld
2002-01-15
Besvarad
2002-01-24

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 11 december

Interpellation 2001/02:137

 av Karl-Göran Biörsmark (fp) till utrikesminister Anna Lindh om bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter

Bistånd från de rikare delarna av världen till de fattigare länderna är inte bara en moralisk plikt utan dessutom en säkerhetspolitisk nödvändighet. De fattigare länderna måste ges en möjlighet att även de ta del av globaliseringens fördelar. Att på ett effektivt och verkningsfullt sätt hjälpa mindre utvecklade länder till högre ekonomisk standard, stabilare samhällsinstitutioner etc. är dock mycket svårt och kräver att en mängd aspekter tas i beaktning.

Biståndets effektivitet och lämplighet har flera gånger kunnat ifrågasättas och kritiken mot biståndsverksamheten har stundtals varit mycket hård. Likafullt är biståndet till utvecklingsländerna nödvändigt. Tillfälliga misslyckanden kan inte tillåtas användas som skäl till att dra ned på ambitionerna avseende hjälp till dem som är i nöd. I stället bör fokus ligga på hur man gör biståndet så effektivt och ändamålsenligt som möjligt. Biståndets kvalitet är av avgörande betydelse @ för givaren såväl som mottagaren. Precis som inom andra skattefinansierade verksamheter måste strävan vara att få ut så mycket som möjligt av varje satsad krona.

I det sammanhanget är det av fundamental betydelse att givaren av biståndet känner förtroende för den politik som förs i mottagarlandet @ för såväl politiken i stort som för politiken inom den berörda sektorn. Inslag av villkor eller krav, s.k. konditionalitet, blir därmed en nödvändighet för framgångsrik biståndsverksamhet.

Demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och för rättsstaten utgör grundläggande värderingar och bakom dessa värderingar finns det en global uppslutning. Dessa värderingar är de som människor världen över vill bygga framtidens samhällen kring. Demokrati är den styresform som garanterar att de flesta medborgares intressen tas till vara. Att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter är en grundläggande princip och en förutsättning för individens livskvalitet. Rättsstaten är garanten för att demokrati och mänskliga rättigheter respekteras.

Om bistånd ska få bestående effekter, krävs att det sker i en atmosfär präglad av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och rättsstaten, eller av en genuin strävan att uppnå detta. Krav på demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstat, eller uppriktiga försök att uppnå detta, är därför en nödvändig bas för all biståndsverksamhet.

Vad ämnar statsrådet vidta för åtgärder för att främja en alltigenom effektiv och ändamålsenlig svensk biståndsverksamhet, grundad på demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och rättsstaten?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2001/02:137, bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter

Interpellationsdebatt 2001/02:137

Webb-tv: bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter

Protokoll från debatten

Statsråd Jan O Karlsson (S)
Anf. 204 Statsråd Jan O Karlsson (S)
Fru talman! Karl-Göran Biörsmark har frågat ut- rikesministern vilka åtgärder hon avser vidta för att främja en alltigenom effektiv och ändamålsenlig svensk biståndsverksamhet, grundad på demokrati och mänskliga rättigheter och rättsstaten. Interpella- tionen har överlämnats till mig. Utvecklingssamarbetets övergripande mål är se- dan 1962 att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Av de sex delmålen är ett att främja en demokratisk sam- hällsutveckling. Detta snart 40 år gamla svenska biståndsmål delas numera av alla världens regeringar. I FN:s millennie- deklaration har 147 av världens stats- och regerings- chefer enats om att halvera fattigdomen till år 2015. Kampen mot fattigdomen står överst på dagordning- en. Det ställer krav på och ger oss kraft i det fortsatta internationella samarbetet. Jag delar Karl-Göran Biörsmarks uppfattning att grunden för en framgångsrik utvecklingspolitik är politiska och ekonomiska system som tar till vara varje människas inneboende möjligheter. Jag delar också uppfattningen att ömsesidigt förtroende har en stor betydelse för internationellt utvecklingssamar- bete. Grunden för detta utgörs av de normer som formuleras i konventionerna om de mänskliga rättig- heterna. Dessa respekteras och utvecklas bäst inom ramen för demokratiska politiska system byggda på rättsstatens principer. Det är min uppfattning att Sverige redan i dag be- driver en politik baserad på demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer och att det sker på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Det bekräftades också i OECD:s granskning av det svens- ka utvecklingssamarbetet år 2000. På utvecklings- samarbetets område är Sverige internationellt sett en respekterad och ledande aktör. Detta ska inte förleda oss att tro att vi kan slå oss till ro. Förbättringar finns det alltid utrymme för. Bistånd till länder som befin- ner sig i konflikt eller till länder med totalitära regi- mer är svårt. Det är en ständig utmaning att söka vägar för att nå de människor som behöver hjälp och stödja de krafter som kan leda till förändring. Partnerskapstanken är sedan flera år det som styr svenskt bistånd. Vi talar alltmer sällan om givare och mottagare. I botten finns övertygelsen att utveckling endast kan ske där den politiska viljan finns och där varje land tar ett eget ansvar. Med partnerskapstanken minskar konditionalitet och villkor till förmån för dialog som baseras på gemensamma värderingar. Bistånd ska inte i första hand användas för att diktera villkor. Det är i dag internationellt erkänd kunskap att s.k. konditionalitet knutet till bistånd har en synnerli- gen begränsad, för att inte säga obefintlig, effekt på biståndets måluppfyllelse. Däremot finns naturligtvis en gräns för när en dialog inte längre är fruktbar och då biståndet via en stats regering bör begränsas eller avbrytas. Det har också skett vid flera tillfällen. Flertalet av de länder vi samarbetar med uppvisar brister i förmåga, i en del fall också i vilja, vad gäller demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Vår utmaning är då att finna den samar- betsform som kan stärka och främja en utveckling i denna riktning. Den intressanta frågan är hur vi arbe- tar, inte var. Det viktigaste instrumentet för detta är den politiska dialog som förs med samarbetslandet, antingen bilateralt, genom EU eller multilateralt. I länder där makthavarna saknar genuint intresse för förändringar är det självklart svårare. Men även i dessa samhällen finns förändringsagenter, ibland t.o.m. inom den statliga förvaltningen. För svensk del utgör de enskilda organisationerna, båda svenska och lokala, centrala aktörer i dessa fall. Det internationella samfundet står i dag enat kring en utvecklingsagenda som sätter kampen mot fattig- domen högst på dagordningen. Det är en aldrig tidi- gare skådad kraftsamling. De s.k. millennieutveck- lingsmålen preciserar åtagandena som är gemensam- ma för såväl fattiga som rika länder. Det internatio- nella samfundets ökande enighet utgör ett formidabelt förändringstryck. Samtidigt är det väsentligt att re- spektera varje enskilt lands väg till förändring. Sverige ska fortsätta med sitt riktade bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter samt rättsstatens principer. Ännu viktigare är att dessa värden får ge- nomslag i hela utvecklingssamarbetets alla områden. Huvudansvaret för ett lands utveckling vilar på ett lands egen befolkning och dess regering. Demokrati är den styrelseform som bäst garanterar att de flesta medborgares intressen tas till vara. En fungerande rättsstat är också en förutsättning för att individens rättigheter respekteras. Här är Karl-Göran Biörsmark och jag helt överens. I en sådan miljö skapas också förutsättningar för länder att utvecklas av egen kraft, både ekonomiskt och socialt. Att vara fattig är inte bara att sakna mat och tak över huvudet. Att vara fattig är också att sakna makt och inflytande. Kampen mot fattigdomen är därför också en kamp mot maktlöshet. Med makt över den egna vardagen och det egna livet ökar möjligheten att påverka utvecklingen i det land man lever i.
Karl-Göran Biörsmark (Fp)
Anf. 205 Karl-Göran Biörsmark (Fp)
Fru talman! Jag vill också passa på att hälsa stats- rådet välkommen till biståndsdebatter framöver. Jag ser fram emot dem, inte minst mot bakgrund av det svar jag har fått på min interpellation. Svaret är öppet, resonerande och diskuterande. Det är det jag är ute efter. Vi rör oss på ett svårt område - biståndsområdet. Bistånd är svårt. Jag är överens om att målet att höja de fattiga folkens levnadsnivå är grunden. Det är därför vi bedriver bistånd - och alltid har bedrivit bistånd. Frågan är hur vi når målet. Resursöverföringar hör naturligtvis dit. Frågan diskuteras mycket i kammaren i samband med bud- getdebatter osv. Den ska vi inte diskutera nu. Resur- söverföringar kommer aldrig att klara dessa mål, utan det är fråga om kraften i utvecklingsländerna själva. Men de kan naturligtvis bidra till en bra utveckling. Biståndsmålen diskuteras mycket. Biståndsmi- nistern tar upp de sex biståndsmålen. Ett av dessa mål är demokrati. Målen har sedan byggts på med miljö, jämställdhet, resurser osv. Vi har från Folkpartiets sida under många år varit kritiska och ansett att det har blivit för många mål. Det har blivit en grå massa, och man har inte fokuserat sig på något mål. Vi har varit med om att fatta beslut om dessa mål, så här är det också självkritik. Det mål vi vill se som en stjärna, en inriktning, en väg, är demokratimålet. Vi är överens om det över- gripande målet att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Men sedan vill vi se demokratimålet som det övergri- pande målet för biståndet - bland andra mål som eventuellt diskuteras. Vi har begärt en utredning om detta, och vi har fått en sådan till stånd. Den ska snart slutföra sitt arbete. De signaler jag får tyder ändå inte på att de- mokratimålet kommer att få den ställning vi önskar. Vi får se vad slutresultatet blir. Vi har inte sett det än. Men jag är lite orolig för att man ännu en gång inte riktigt fokuserar på detta. Varför tycker vi att demokratimålet är så viktigt? Biståndsministerns anförande gav svaret, nämligen att detta mål är grunden för utvecklingen, dvs. ger möj- ligheten för människor att vara delaktiga i utveck- lingen. Vi har sett många tråkiga exempel under årens gång på hur detta har förfuskats. Där vill jag ha ett resonemang med biståndsministern när vi kommer in på vår roll i partnerskapet och konditionaliteten. I den dialog som finns i partnerskapet - och som jag inte har någonting emot - måste man vara mycket tydlig. Man måste vara beredd att sätta gränser - hit men inte längre. Gör man inte det är det risk att åren rullar på och att biståndspengar pumpas in i korrupta regimer som inte tar våra signaler på allvar. Det finns många exempel där länder har utveck- lats till enpartistater. Även om de på papperet inte ser ut att vara enpartistater är de det i praktiken. Ett ex- empel som har diskuterats i kammaren och där det äntligen har skett en markering är Zimbabwe. Om biståndsgivarna 1980, med de möjligheter som fanns då för Zimbabwe, hade lagt hårdare press på rege- ringen att öppna för en opposition och ett demokra- tiskt system, är jag övertygad om att vi inte hade varit där vi är i dag. Är biståndsministern beredd att höja på rösten när det gäller konditionalitet i samband med part- nerskapsresonemangen?
Statsråd Jan O Karlsson (S)
Anf. 206 Statsråd Jan O Karlsson (S)
Fru talman! Det första jag skulle vilja ta upp gäl- ler våra många mål. Jag delar den uppfattning som Karl-Göran Biörsmark ger uttryck för här. Uppräk- ningen av ett antal förträffligheter kan innehålla vissa risker. Jag hade tillfälle att erinra om detta när nyheten om min förestående utnämning till biståndsminister offentliggjordes och jag fick en fråga i någon av TV- kanalerna. Jag tillät mig då säga, som kritik av det beslut som mitt eget parti hade tagit på sin kongress om att så snart som möjligt uppnå enprocentsmålet, att jag inte tyckte att det var tillräckligt djärvt. Den häpne journalisten frågade vad jag menade med det - han trodde kanske att jag var ute efter 2 %. Det var just det här att det som är det viktiga för oss är att fråga, i dag, efter 40 år, efter proposition 100: Varför är vi så stolta över att vi nu har lyckats sätta upp en halvering av världsfattigdomen fram till 2015 överst på listan? I en tillbakablick ser vi att detta faktiskt innehåller frågan: Varför har det inte lyckats med den politik som vi har fört hittills? Det gäller inte bara Sverige utan alla länder som har givit bistånd. Jag tror att svaret - även om vi ska vara varsam- ma när det gäller de exakta formuleringarna - just ligger i att vi har haft ett antal olika mål men att de inte har varit samordnade. Det sker nu stora genombrott i vår tid. Ett viktigt genombrott, som väl egentligen redan har skett åt- minstone intellektuellt, är att vi alla börjar förstå att om vi bedriver en handelspolitik, och kanske också en jordbrukspolitik, som fråntar de fattigaste länderna möjligheten att utveckla sitt näringsliv, sina markna- der och sin produktion spelar det ingen roll vad vi skickar dem i fråga om köpkraftsförstärkning. Vi har i Utrikesdepartementet inför förberedelser- na för de stora konferenser som väntar också börjat diskutera betydelsen av finansiell stabilitet när det gäller att göra den här tunga resursöverföringen verk- ligt effektiv. Jag menar absolut att vi måste hålla fast vid målsättningen om en resursöverföring med en andel av vår BNP och driva en tillväxtpolitik som gör detta meningsfullt. Om vi har negativ tillväxt är ett enprocentsmål inte någon särskilt tilltalande politik. Det är också detta med finansiell instabilitet. Om vi ser på de kriser som har drabbat fattiga länder som Ryssland, Indonesien, Brasilien, Mexiko och nu se- nast Argentina - de är inte så fattiga, men de är i varje fall i ett utvecklingsförlopp - är det just den finansiella instabiliteten. Jag håller gärna med Biörsmark om att demokra- tin har en särskild ställning i detta system: sambandet mellan mänskligt makt och kampen mot fattigdomen. Amartya Sen, nobelpristagare för några år sedan, påpekade just detta att i länder med någorlunda fun- gerande demokratiska strukturer brukar det inte bli svält, därför att innan svälten slår till har de presumti- va väljarna sagt ifrån. Men i länder där människornas makt inte har funnits har svälten kunnat slå till. Där- för är demokratin någonting alldeles speciellt. Jag ska fortsätta vårt meningsutbyte och åter- komma till Zimbabwe och några andra exempel på varför jag tror att vi egentligen står varandra ganska nära i den här värderingen.
Karl-Göran Biörsmark (Fp)
Anf. 207 Karl-Göran Biörsmark (Fp)
Fru talman! Jag ska också beröra enprocentsmålet och tanken bakom det. Riksdagen har en gång fattat ett beslut i enhällighet att det ska vara 1 %. Att det ständigt pågår en debatt om detta beror på att vi inte är där. Jag skulle helst vilja att vi lade den debatten åt sidan. Genom att komma dit kunde vi få diskutera andra saker. Diskussionen om procentmålet tar väl- digt lång tid. Faktum är att även Moderaterna, som på den tiden var Högern, ställde upp på detta. Jag tittade i ett pro- tokoll och såg att deras talesman, som då var Allan Hernelius, sade att vi inte ska nöja oss med 1 % utan gå vidare. Så lät det då. Men det är en annan debatt. Jag håller med om det som sades om handelspoli- tiken och jordbrukspolitiken: utan en fri marknad och bort med subventionerna. Det är en politik som vi verkligen bör skämmas över. Det finns mycket att göra på det området. Det är också en motor för att utveckla de här länderna. Jag vill ändå koncentrera mig på det som jag var ute efter, nämligen demokrati och mänskliga rättig- heter som basen och vår roll i detta, vad vi gör i detta. Det är där som jag känner en viss frustration, att vi gör för lite, att vi är för otydliga, att vi inte ger de riktiga signalerna. Det kan gälla många länder. Vi ger i dag bistånd - ett regering-till-regering-bistånd, ett stat-till-stat-bistånd - till länder med regimer som man kan sätta stora frågetecken för. Då menar jag inte heller att man från en dag till en annan ska avbryta detta bistånd, men i dessa partnerskapsöverläggning- ar, när man går in i nya program och när man diskute- rar framtiden måste man vara tydlig och vara fast. Jag kan nämna Vietnam, Laos, Tanzania, Zim- babwe och Kuba. Det finns många länder som vi har en massa kontakter med. Då kan vi säga: Det är väl bra att vi är där på något sätt, för det finns kanske några som suger i sig en del av detta budskap, som kan urgröpa de diktatoriska tendenserna eller de dik- tatorer som finns. Jag tror inte riktigt att den vägen är framkomlig. I vissa fall är den det, men i många fall inte. Jag vill återkomma till Zimbabwe, som är ett ty- piskt exempel. Tanzania är det också, därför att även det är i praktiken en enpartistat i dag. De som sitter på makten utnyttjar dessa biståndspengar. De använder dem för sina politiska syften. De förtrycker även oppositionen med hjälp av dessa pengar. Oppositio- nen kommer inte åt dessa pengar och kan inte bedriva sin verksamhet med hjälp av dem. Det är då jag menar att vi måste säga att vi av- bryter eller trappar ned biståndet. Vi kan inte sätta ned det till noll, men vi kan trappa ned det och samti- digt slussa in pengar via enskilda organisationer till rörelser som har demokrati och mänskliga rättigheter på sitt schema. Det finns många enskilda organisatio- ner som vill bidra med det arbetet på plats, som ofta är riskfyllt. Då bör man slussa in pengarna den vägen, för att undergräva diktaturen och enpartistaten. Det är här jag hoppas att Biståndsutredningen och även den nye biståndsministern kan ge ett skifte i politiken, en signal ut till mottagarländerna att vi inte tolererar detta. Vi tar inte hårt hopsamlade svenska skattebetalares pengar för att lägga in i korrupta re- gimer. Då måste man sluta med det. Vi har hållit på alldeles för länge.
Statsråd Jan O Karlsson (S)
Anf. 208 Statsråd Jan O Karlsson (S)
Fru talman! Jag kunde inte utveckla hela den tan- ke jag hade i mitt förra anförande, så jag fortsätter där jag var då. Det var ett starkt understrykande av flera av de synpunkter som Karl-Göran Biörsmark har gjort sig till tolk för. Det gäller sambandet mellan demokrati och kampen mot fattigdomen, och att det finns ett speciellt starkt samband där. Jag tog mig dit från det här, och där är vi tydligen också överens. Vi måste föra en helhetspolitik, som gör att vi inte ger med ena handen och tar med den andra. Här har vi också en lång historia bakom oss, där jag hoppas på ett skifte. Som Karl-Göran Biörsmark hör, kommer jag som biståndsminister att eftersträva att söka upp och vara med och forma mycket breda majoriteter för att ut- veckla biståndspolitiken. Det är inte så svårt att vara biståndsminister i ja- nuari 2002, har jag upptäckt. Jag kanske inte ska säga så - jag kan göra en massa misstag sedan. Inte minst händelserna i höstas och vad som följde av dem har lett till en oerhörd förstärkning av synen på biståndets och utvecklingssamarbetets betydelse, både som en bilateral ansträngning och som en multilateral. Ur den synpunkten är jag oerhört privilegierad i min roll jämfört med många av mina företrädare. Biståendet har under lång tid, delvis beroende på våra egna problem men säkert också på andra faktorer, kämpat i motvind. Även om det är att dramatisera att tala om ett skifte - jag tror i så fall att det skiftet har ägt rum vad gäller förhållandena i världen i stort - tror jag att vi kommer att se en väldigt positiv utveckling och en kraftsamling. Men det finns också väldigt stora pro- blem på vägen. När det gäller Zimbabwe och hur vi ska uppträda inte minst i stat-till-stat-biståndet tror jag att Bi- örsmark har rätt. Jag tror att vi har varit naiva många gånger. Jag tror att vi skulle ha varit tydligare. Även om vi måste vara uthålliga i biståndet måste vi göra klart att det i denna uthållighet också ligger en ut- hållig tro på demokratin från vår sida. Hade vi gett de signalerna mer tydligt, och hade vi framför allt redan då varit medlemmar av den europeiska gemenskapen så att vi tillsammans med andra likasinnade hade kunnat ge uttryck för detta mycket kraftfullt, skulle Mugabe möjligen inte ha gjort det han gjorde. Det är inte alls otänkbart att det är rätt. När det gäller Tanzania har jag personligen till- sammans med en av herr Biörsmarks partivänner deltagit i att på ett utomordentligt klart och tydligt sätt tala om vad vi tyckte om det gamla enpartisys- temet och parastatalerna. Det var en konferens i Arusha på hösten 1991. Bengt K Å Johansson, Jan- Erik Wikström och jag gjorde sällskap dit. Vi hade just förlorat regeringsmakten, och vi ville visa tanzanianerna att vi ändå kunde fortsätta att ar- beta tillsammans. Jag undrar om Wikström hade hunnit bli statsråd. Han hade i varje fall en riksdags- majoritet bakom sig. Vi tillhörde den nya oppositio- nen. På grund av att vi hade varit i Tanzania länge och på grund av att vi kände förtroende för varandra kunde vi vara så tydliga som man kan vara mellan vänner. Det ser jag som ett uttryck för just denna tanke. Jag håller gärna med om att den demokratiska kulturen har tagit tid att utveckla. Det är en ganska skör planta. Det ligger någonting i att vi måste vara väldigt tydliga när det gäller att vårt mål är att de länder som tar emot bistånd och samarbetar med oss ska bli de- mokratier. Det var det som låg bakom att vi så länge orkade hänga i med stödet till anti-apartheid-rörelsen. Det var inte stat-till-stat-bidrag. Vi kallades nästan terrorister av en del. På den punkten är vi fullständigt överens. Jag vill återkomma och försöka visa att vi är på god väg. Vi har deltagit i överenskommelser på senare tid.
Karl-Göran Biörsmark (Fp)
Anf. 209 Karl-Göran Biörsmark (Fp)
Fru talman! Jag är glad över de signaler som kommer från biståndsministern. Vi pratar om demo- krati på ett annat sätt i dag - år 2002. Jag håller med om det. Det börjar bli lättare. Jan O Karlsson skulle ha varit med 1992 i denna kammare. Då var det näs- tan lite fult att tala om konditionalitet och att man skulle vara tydlig, ge signaler och sätta kraft bakom orden. Åren går, och man blir frustrerad och trött på att ingenting händer. Människor lider under en dålig demokrati, ett enpartisystem eller ett haltande fler- partisystem. Då tror jag inte att det räcker med ord. Man ska vara tydlig. Det var bra att ni var tydliga i Tanzania och talade om hur det var. Men jag tror också att man måste göra klart för mottagarna att vi inte kommer att satsa mer pengar om det inte blir ett skifte i deras politik. Jag möter dessa frågor när jag är ute på arbetsplat- ser och skolor och diskuterar detta i olika samman- hang. De frågor man får gäller om biståendet når fram och varför vi ger korrupta regimer bistånd. Vi måste ha ett bra svar på det. Ett bra svar är att vi är klara och tydliga när det gäller demokratiutvecklingen och att vi sätter kraft bakom orden också genom att vi drar ned på biståndet. Därmed är det inte sagt att man överger landet totalt. Vi har andra arenor än stat-till-stat-biståndet. Vi har, som jag var inne på, NGO-biståndet och en- skilda organisationer, där man kan slussa in pengar. Man kan stödja opposition, fri press, journalister och alla möjliga kanaler in i systemet. Jag ser fram emot en fortsatt debatt på detta tema. Jag väntar som sagt också på handling i den riktning vi är inne på.
Statsråd Jan O Karlsson (S)
Anf. 210 Statsråd Jan O Karlsson (S)
Fru talman! Utan att verka alltför frivol kan jag säga att jag ibland i samtal med Sveriges statsminister har skojat och kallat Sverige för Burkina Faso. Vad har Ouagadougou sagt i dag? Det var när jag vistades på en annan ort och arbetade i en annan organisation, nämligen den europeiska unionen. Med detta lilla practical joke ville jag understryka att Sverige visserligen är en liten stormakt när det gäller bistånd, därför att vi är så aktiva, men trots allt ett ganska litet land i den stora internationella kören. När jag har skrutit med detta för mina nya medar- betare i Utrikesdepartementet påpekar de faktiskt att Burkina Faso var en var de viktiga aktörerna i Coto- nouöverenskommelsen, som är ett viktigt framsteg när det gäller inrangeringen av demokratimålet i biståndsutvecklingen. Vad jag menar med mitt lilla skämt om Burkina Faso är att vi, om vi verkligen ska nå resultat, ska samordna oss med andra och arbeta mer aktivt inom den europeiska unionen. Att arbeta väldigt hårt för det ser jag också som en av mina uppgifter, med tanke på den bakgrund jag har. Målsättningen är gemensam. Mycket av den me- todik Karl-Göran Biörsmark anvisar är riktig. Jag ser också fram emot den diskussionen. Jag tycker nämli- gen att det är riktigt att vi ska kunna spela på flera strängar. Vi ska vara mer flexibla. Vi ska kunna an- vända andra metoder. Jag varnar lite för konditionalitet. Det finns alltid en risk för paternalism - för känslan att det är vi som bestämmer. Om vi inte är väldigt klara och tydliga här kan det väcka en föreställning hos våra partner, som vi ibland kallar mottagare, om att vi är ute i olovliga ärenden, att vi är självgoda och att vi försö- ker trycka på dem någonting. Då gör vi demokratin en otjänst. Med den lilla reservationen - vi får återkomma mera grundligt till detta - tycker jag att denna diskus- sion har visat på en betydande enighet. Jag ser med tillförsikt framemot att fortsätta diskussionerna och utvecklingen av det svenska biståndet tillsammans med Karl-Göran Biörsmark och andra intresserade ledamöter av denna kammare.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.