Beslutsprocessen kring DCA-avtalet
Interpellation 2023/24:584 av Elsa Widding (-)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Inlämnad
- 2024-02-29
- Överlämnad
- 2024-03-01
- Anmäld
- 2024-03-05
- Sista svarsdatum
- 2024-03-15
- Svarsdatum
- 2024-04-12
- Besvarad
- 2024-04-12
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
till Försvarsminister Pål Jonson (M)
Oavsett om Sverige är medlem i Nato eller ej måste försvarspolitikens huvudsyfte vara att hålla hoten mot landet på en så låg nivå som möjligt.
Sveriges och USA:s försvarsministrar undertecknade den 5 december 2023 Defence Cooperation Agreement, DCA-avtalet, som gäller utplacering av utrustning och amerikanska trupper i Sverige. För att avtalet ska träda i kraft krävs att riksdagen godkänner detta och beslutar om de författningsändringar som krävs för genomförandet. Detta är ett av de viktigaste besluten som någonsin tagits kring Sveriges självständighet som nation.
Enligt DCA-avtalet förpliktar sig Sverige att upplåta 17 militärbaser och övningsområden till den amerikanska försvarsmakten, som ges tillgång till dessa 17 militäranläggningar med rätt att disponera hamnar, flygbaser, flottbaser, armébaser och transportsystem samt rätt att lagra vapen. För amerikanska medborgare kommer amerikansk lag att gälla även när de är i Sverige. Sverige kommer inte att ha tillträde till områdena utan USA:s godkännande och kan därmed inte göra kontroller.
Frågan om DCA-avtalet har inte föregåtts av någon debatt eller möjlighet för landets medborgare att ta ställning till om det ska bli verklighet. Det är nu hög tid för en öppen demokratisk process där Sveriges invånare kan diskutera avtalets fördelar och risker.
Av DCA-avtalet framgår att det syftar till att tillgodose amerikanska militära och strategiska intressen. Det är inte ett bilateralt avtal mellan USA och Sverige för att USA ska försvara Sverige. Avtalet har heller ingenting med Nato att göra.
Rimligen bör inte detta avtal vinna laga kraft innan en omröstning och en öppen debatt genomförts i riksdagen.
De amerikanska baserna i Sverige blir ingen isolerad företeelse. De kommer att utgöra en del av USA:s militära supermakt där USA har 750 liknande baser runt om i världen.
Jag vill därför ställa följande frågor till försvarsminister Pål Jonson:
- När kommer DCA-avtalet upp till omröstning, och när börjar det gälla?
- Har ministern och regeringen vidtagit några åtgärder, och i så fall vilka, för att säkerställa att kärnvapen inte kan bli aktuellt på svenskt territorium vid en eventuell upptrappad konflikt med Ryssland?
- Har ministern och regeringen tagit initiativ till en analys av på vilket sätt DCA-avtalet bidrar till Sveriges säkerhet, och kan ministern i så fall redogöra för utfallet av analysen?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2023/24:584
Webb-tv: Beslutsprocessen kring DCA-avtalet
Dokument från debatten
- Fredag den 12 april 2024Kammarens föredragningslistor 2023/24:97
- Protokoll 2023/24:97 Fredagen den 12 aprilProtokoll 2023/24:97 Svar på interpellation 2023/24:584 om beslutsprocessen kring DCA-avtalet
Protokoll från debatten
Anf. 1 Försvarsminister Pål Jonson (M)
Herr talman! har frågat mig när DCA-avtalet kommer upp till omröstning och när det börjar gälla. Hon har vidare frågat mig om jag och regeringen har vidtagit åtgärder, och i så fall vilka, för att säkerställa att kärnvapen inte kan bli aktuella på svenskt territorium vid en eventuell upptrappad konflikt med Ryssland. Slutligen har Elsa Widding frågat mig om jag och regeringen har tagit initiativ till en analys av på vilket sätt DCA-avtalet bidrar till Sveriges säkerhet och om jag i så fall kan redogöra för utfallet av analysen.
Till att börja med vill jag framhålla att DCA-avtalet blir en hörnsten i försvaret av norra Europa. Avtalet gör det möjligt för Sverige och USA att arbeta mer effektivt tillsammans, vilket bidrar till Sveriges säkerhet. Avtalet är dessutom en förutsättning för att Sverige snabbt och förberett ska kunna ta emot stöd från USA vid ett försämrat säkerhetsläge, vilket stärker säkerheten för USA och våra nordiska och baltiska grannländer. Ingåendet av avtalet är i sig en viktig signal om USA:s säkerhets- och försvarspolitiska engagemang med Sverige.
Utgångspunkten för DCA-avtalet är att alla aktiviteter ska ske med full respekt för svensk suveränitet och svenska lagar. Det närmare säkerhetssamarbete som fastställs genom avtalet baseras på svenskt samtycke. Avtalet ger USA tillträde till ett antal områden och anläggningar som disponeras av Försvarsmakten och i ett fall av Försvarets materielverk. Sverige och USA kommer gemensamt att ha tillgång till samtliga platser, utom de delar som dessa parter ska enas om att endast den amerikanska styrkan ska ha tillgång till. Avtalet öppnar för ett ännu närmare samarbete med USA både bilateralt och inom ramen för Nato.
Ett ingående av DCA-avtalet förändrar inte den ståndpunkt som kom till uttryck inom ramen för Sveriges Natoansökan. Sverige ansökte med brett stöd i riksdagen om medlemskap i Nato utan förbehåll. Denna hållning står fast, men det finns på samma sätt som i övriga nordiska länder inte skäl att ha kärnvapen eller permanenta baser på svenskt territorium.
Försvarsberedningen konstaterade i sin säkerhetspolitiska rapport Allvarstid från 2023 att DCA-avtalet kommer att skapa förutsättningar för amerikanskt stöd om säkerhetsläget så kräver och därmed får stor betydelse för Sveriges säkerhet.
Sverige har redan ett nära samarbete med USA på det säkerhets- och försvarspolitiska området, och det kommer att fördjupas ytterligare med DCA-avtalet. Att snabbt kunna få amerikanskt stöd före eller tidigt i ett hotfullt skede är av mycket stor betydelse för att förebygga uppkomsten av militära hot mot Sverige och mot allierade i närområdet, för att avskräcka och för att i sista hand möta ett väpnat angrepp. Norge har redan ett bilateralt DCA-avtal med USA, och även Finland och Danmark har undertecknat sådana avtal med USA. Det är ett viktigt uttryck för den säkerhets- och försvarspolitiska samstämmighet som finns i Norden och för de gemensamma behoven.
Vad gäller avtalets ikraftträdande krävs det att riksdagen godkänner avtalet och beslutar om detsamma. En proposition med förslag beräknas kunna lämnas till riksdagen den 8 maj. Efter riksdagsbehandlingen kommer USA att underrättas om att avtalet kan träda i kraft. Ett ikraftträdande bör kunna ske under 2024.
Anf. 2 Elsa Widding (-)
Herr talman! Jag börjar med slutsatsen: DCA-avtalet stärker inte Sveriges säkerhet. Om riksdagen godtar DCA-avtalet begår vi säkerhetspolitisk harakiri i detta land. Avtalet syftar till att tillgodose USA:s militära intressen, inte Sveriges. Det framgår tydligt av skrivningarna i avtalet. Det står ingenting om vad USA ska göra för oss.
Sven Hirdman, före detta ambassadör i Ryssland, säger i en lång intervju i Swebb-tv att DCA-avtalet är förödmjukande för Sverige. Amerikanska styrkor och deras anhöriga ska få obehindrad tillgång till en lång rad militära anläggningar. Visst - USA kanske redovisar vad som ska tas in på baserna, men vi har ingen möjlighet eller rätt att kontrollera det. Vi ger upp den militära kontrollen över vårt territorium till ett land som har startat en lång rad anfallskrig, vilka jag återkommer till. Ett suveränt land borde väl i stället behålla kontrollen över sitt territorium och inte ge upp den på det sätt som DCA-avtalet stipulerar?
Herr talman! Vad får vi då tillbaka? Militär hjälp, säger statsrådet. Problemet är att vi inte har någon kontroll över den hjälpen, precis som Ukraina nu fått erfara att man inte har kontroll över utlovad hjälp från USA, vilket man vilseleddes att tro när man valde att inte fullfölja fredsöverenskommelsen med Ryssland i mars 2022. USA lovade att stötta hela vägen om man bara fortsatte att kriga: Ge inte upp - ni ska få allt stöd ni behöver, bara ni inte slutar kriga mot Ryssland! Så lät det den gången, och vi vet alla hur det går i kriget.
Om nu USA får obehindrad tillgång till baserna, som det står i avtalet, så kan väl inte Sverige också ha obehindrad tillgång till samma baser? Eller kan både USA och Sverige ha obehindrad tillgång till dem eller suverän kontroll över dessa - våra - stora landområden? Knappast!
Vi har använt vår suveränitet till att ge bort den. DCA-avtalet gör USA:s konflikt med Ryssland till vår, och Sverige kommer att dras in i ett eventuellt krig mellan USA och Ryssland. Ryssland får 17 nya anledningar att angripa Sverige. Självklart kommer denna militära uppladdning samtidigt att leda till ökade försvarssatsningar från rysk sida, vilket leder till ökade spänningar och krigshot i vårt närområde. Sverige riskerar att bli ett slagfält vid en upptrappad konflikt med Ryssland.
USA får kontroll främst över flygbaser, med en stark tendens åt norra Sverige. Det är inga små områden USA vill ha som uppmarschområde mot nordvästra Ryssland. Det är fem gånger Gotlands yta när det gäller Vidsel och två och en halv gånger Gotlands yta när det gäller Älvdalen. USA ges också möjlighet att agera utanför baserna om de finner att basernas säkerhet skulle kräva det.
Syftet med DCA-avtalet påstås vara att med USA stärka vår kollektiva förmåga att stå emot väpnade angrepp. Frågan är då när Sverige blev ett kollektiv med USA, en kroniskt konfliktskapande nation som inte har försvarat amerikanskt territorium sedan andra världskriget men däremot har startat otaliga anfallskrig sedan andra världskriget, ofta mot försvarslösa länder, och dödat miljontals människor:
Vietnam 1965 - miljoner människor dog, mest civila.
Irak 1999 - första Gulfkriget.
Irak 2003 - andra Gulfkriget, som byggde på lögnen om massförstörelsevapen. Diktatorn ville sälja olja i euro i stället för dollar.
USA och Nato började oprovocerat terrorbomba Jugoslavien 1999. Man bombade då också den kinesiska ambassaden.
USA och försvarsalliansen Nato började kriget mot Syrien 2011, men redan 2006 planerade USA regimskifte i Syrien. USA ockuperar i dag Syriens oljefält.
Libyen planerade att sluta sälja sin olja i dollar. Nato terrorbombade Libyen urskillningslöst under sju månader 2011. USA ockuperar i dag en tredjedel av Libyen, där oljan finns.
USA och Saudiarabien påbörjade luftanfallet mot Jemen 2015. Striderna pågår fortfarande. Det kanske är olja man är ute efter även där.
Herr talman! Det verkar nästan som om Nato rent av blivit ett verktyg för USA:s aggressiva krigspolitik.
Anf. 3 Försvarsminister Pål Jonson (M)
Herr talman! Jag kan konstatera att jag och Elsa Widding har väldigt skilda säkerhetspolitiska perspektiv. Jag kan också konstatera att Försvarsberedningen, där alla åtta partier ingår, har gjort bedömningen att Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska omvärldsläget sedan andra världskrigets slut. Det gör vi på grund av att Ryssland har påbörjat ett oprovocerat krig mot Ukraina. Detta skapar mycket stora spänningar och risker i vårt närområde, och vi måste vidta åtgärder i detta försämrade säkerhetspolitiska omvärldsläge.
En sådan åtgärd är naturligtvis att vi stärker vårt eget totalförsvar. Det är helt nödvändigt. Vi ligger nu över 2 procent av bnp, som Nato beräknade, och vi har fördubblat vår militära försvarsbudget på fem år. Vi kommer också att fördjupa vårt internationella försvarssamarbete. Det handlar naturligtvis om det fullvärdiga Natomedlemskapet. Genom Natomedlemskapet omfattas vi av artikel 5 och Natos gemensamma försvarsplanering. Det gjordes en säkerhetspolitisk analys innan Sverige blev fullvärdig medlem. Jag hade själv möjlighet att sitta i gruppen för detta, och den konstaterade att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara stabiliserande, inte destabiliserande, och skulle bidra till stabilitet och säkerhet i närområdet.
Vi behöver också fördjupa vårt bilaterala försvarssamarbete med USA. Det var den förra regeringen som påbörjade arbetet med den processen. Det ska också ses mot bakgrund av det omfattande bilaterala samarbete som vi har haft med USA egentligen sedan 2016, då Sverige och USA ingick det som heter statement of intent om att fördjupa samarbetet. Sedan har vi ett trilateralt samarbete mellan Sverige, Finland och USA, och vi övar i dag med USA i mycket större omfattning än tidigare. Det är mycket viktigt för svensk säkerhet.
Det är också bra att Norge redan har ett DCA-avtal och att nu Sverige, Finland och Danmark förhoppningsvis också ska få det. Det bidrar till stabilitet och säkerhet. De baltiska länderna har detta, och också Polen, Tjeckien och Ungern.
Detta bidrar till stabilitet och är krigsavhållande. Det är inte så att det ökar risken för angrepp. Den säkerhetspolitiska analys som gjordes av analysgruppen för det svenska Natomedlemskapet men också en enig försvarsberedning pekade på att DCA-avtalet är viktigt också för svensk säkerhet. Det minskar risken.
Det höjer naturligtvis tröskeln för att angripa Sverige om vi har amerikansk militär närvaro i vår region. Nato bygger på transatlantiskt samarbete, och den amerikanska delen av detta är omistlig. Det är krigsavhållande och stabiliserande.
Låt mig också säga några saker beträffande Widdings påstående här om tillträdet. Det är naturligtvis inte amerikanska baser det handlar om. Det handlar om att amerikanska styrkor ska kunna få använda svenska baser. Det är en skillnad.
Det bygger också på respekt för svensk suveränitet, svensk lagstiftning och svenskt samtycke. Om USA vill ta in försvarsmateriel i Sverige måste man ange när man ska göra detta, vilken typ av försvarsmateriel och hur mycket. Det är en omistlig del i avtalet. Det är viktigt och stabiliserande att vi har avtalet.
Låt mig också säga någonting om själva processen för framtagandet av avtalet. Det undertecknades av mig och min amerikanska kollega den 5 december. Det kommer nu att läggas fram för riksdagen. När riksdagen fattar beslut ska inte jag avgöra, utan det är riksdagen som avgör detta.
Vi har remitterat en departementspromemoria på nästan 400 sidor. Vi har haft 111 remissinstanser. Det finns alla förutsättningar att bedriva debatt och diskussion om de här frågorna.
Låt mig vara tydlig om detta. Avtalet kommer att bidra till stabilitet och säkerhet i närområdet. Det är bra att alla nordiska länder nu har liknande arrangemang för att stärka den amerikanska närvaron i norra Europa.
Anf. 4 Elsa Widding (-)
Herr talman! Det är jättebra att stärka vårt totalförsvar. Vi befinner oss i ett svårt läge. Men statsrådet ser tydligen inte det uppenbara: att detta avtal dramatiskt ökar Sveriges risk att dras in i ett kommande krig mot världens ledande kärnvapenmakt Ryssland.
Kriget i Ukraina visar att USA i dag saknar försvar mot flera ryska raketvapen som kan bära kärnladdningar. En försvarsallians med USA ger oss inget skydd mot ryska robotar.
Vid till exempel Natomötet i Bukarest 2008 motsatte sig Merkel och Sarkozy att Ukraina och Georgien skulle in i Nato. Varför? Jo, Merkel förklarade att Putin skulle se det som en krigsförklaring. Även militärstrategerna George Kennan, William Perry och Paul Nitze, rådgivare och högt uppsatta politiker i USA, sa samma sak i början på 1990-talet. Att utvidga Nato skulle leda till en katastrof. Det är exakt vad vi nu ser, och därav detta läge.
Då menar jag inte Sveriges Natomedlemskap, utan ambitionen att Ukraina ska med i Nato. USA och Europa pratar om kriget som ett i raden, men Ryssland ser hoten mot sitt territorium på grund av Natoutvidgningen som ett existentiellt hot. Det här har upprepats gång på gång sedan 2007.
Nu är det alltså våra söner och döttrar som står på tur att slaktas, det vill säga dö eller lemlästas på samma sätt som en halv miljon ukrainska soldater har offrats för rätten att utvidga Nato.
Varför är det så självklart för den svenska regeringen att Nato till varje pris ska kunna expandera ända in på ryska knuten även om priset är hundratusentals liv, där även svenska liv nu snart kan adderas till offerbrasan?
Återigen: Varför diskuteras till exempel inte det fredsfördrag som förhandlades fram under ledning av Israels dåvarande premiärminister Naftali Bennett bara en månad efter krigsutbrottet 2022? Avtalet hann aldrig skrivas under av Zelenskyj och Putin innan det plötsligt revs upp genom intervention från USA, med Storbritanniens premiärminister Boris Johnson som budbärare. Det hade i princip räckt med att Ukraina höll sig utanför Nato.
Hur hänger detta förresten ihop med Sveriges utrikesdeklaration, där man hävdar att Rysslands mål med kriget, precis om statsrådet här säger, är att återskapa ett imperium och med våld omkullkasta den europeiska säkerhetsordningen? Är inte försöket till fredsavtal i mars 2022 snarare ett bevis på motsatsen? Var är diplomatin och försöken till fredslösning?
Och hur var det nu med Minskavtalen som syftade till att förbättra situationen för den rysktalande befolkningen i östra Ukraina? Varför pratar vi inte om det? Med facit i hand: Hade det inte varit bättre om Minskavtalen efterlevdes? Då hade vi kanske sluppit detta helvete med så många förlorade liv. Finns det någon som ens bryr sig om dessa förlorade liv, eller är en försvarsindustri på högvarv viktigare?
Den samlade bedömningen av hoten mot Sveriges säkerhet som genomfördes i utredningar av FOI, Must och FRA, efter Rysslands invasion av östra Ukraina våren 2022, kom entydigt fram till att det inte förelåg något militärt hot mot Sverige.
Sedan dess har regeringens agerande ökat krigshotet så till den grad att ÖB nu deklarerat att krig på svenskt territorium är fullt möjligt och att det är dags för svenskar folket att ta i lite.
Övriga länder i Europa måste nu - genom diplomati - sträva efter att återskapa normala relationer med Ryssland, vårt grannland, och komma bort från den för Europa så destruktiva påverkan där USA och Nato nu till varje pris tycks vilja ha igång ett storkrig.
Europas ekonomi går baklänges. Vi går mot ett ödelagt Europa med risk för någonting ännu värre, ett globalt kärnvapenkrig med miljarder spillda människoliv. Till och med påven vädjar om fredsförhandlingar när han säger: När du ser att du är besegrad, att det inte går bra, måste du ha modet att förhandla.
Sedan intervjun spelades in har Turkiets president erbjudit sig att vara värd för ett möte mellan Ukraina och Ryssland för att få slut på kriget. Varför stöttar inte Sverige detta försök till fredsförhandlingar? Har Sverige helt lämnat sin tidigare befästa roll som fredsmäklare i världen?
Det finns i dag åtskilliga Natoländer som valt att inte blanda sig i Ukrainakriget, som i slutändan är en konflikt mellan USA och Ryssland där ingen tänker på Ukraina.
Anf. 5 Försvarsminister Pål Jonson (M)
Herr talman! Jag kan konstatera att Widding talar om många andra saker utöver det bilaterala avtalet mellan Sverige och USA, det så kallade DCA-avtalet, som reglerar de rättsliga förutsättningarna för en amerikansk närvaro på svenskt territorium, som i huvudsak handlar om bättre förutsättningar för övning men eventuellt också förhandslagring av amerikansk försvarsmateriel.
Låt mig ändå kommentera några av de påståenden som Widding gör, inte minst beträffande hörnstenen som Sverige och den här kammaren har stått upp för när det gäller den europeiska säkerhetsordningen. Den bygger på att alla länder själva ska får avgöra sina egna säkerhetspolitiska vägval.
Vi är fria länder i Europa. Då ska befolkningen själv får avgöra till exempel som man vill tillhöra EU eller Nato. Jag kan konstatera att man också talar mycket om en Natoexpansion. Men i grunden handlar detta om att självständiga länder själva har valt att de vill tillhöra EU och Nato.
Ryssland försökte påverka oss i det avseendet den 17 december. Utrikesminister Lavrov skickade ut ett brev till alla europeiska huvudstäder och sa: Det blir inga fler Natoutvidgningar. Därmed sa han indirekt att Sverige och Finland var en del av den ryska intressesfären.
Det är totalt oacceptabelt för oss. Det är Sverige som ska göra sina egna säkerhetspolitiska vägval. Det ska inte Ryssland göra. En hörnsten i den säkerhetspolitiska ordningen i Europa är att alla länder själva ska få avgöra sina egna säkerhetspolitiska vägval. Vi har förut haft ett Europa styrt av buffertzoner och intressesfärer. Det ska vi inte tillbaka till.
Låt mig också kommentera det andra påståendet som Widding gör beträffande analysen av Säkerhetspolisen, Must och FRA. Det är myndigheter som jag jobbar mycket nära med dagligdags. Det gäller inte minst Must och FRA som svarar under Försvarsdepartementet.
Försvarsberedningen har pekat på att ett väpnat angrepp mot Sverige inte går att utesluta. Jag kan också konstatera att i både FRA:s och Musts årsredovisningar pekar man på att det säkerhetspolitiska läget i Europa är väldigt allvarligt. Det har blivit kraftfullt försämrat just på grund av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Det vi har att förhålla oss till är ett Ryssland som är villigt att ta stora politiska och militära risker.
Vi har också att förhålla oss till ett Ryssland som uppenbarligen visar på stor brutalitet och bestialitet i Ukraina. Jag har själv besökt både Irpin och Butja. Man har systematiskt angripit civila mål. Detta är också någonting som Must och FRA tar fasta på i sina omvärldsbedömningar.
Det är ingen som inte pekar på att det säkerhetspolitiska omvärldsläget kraftigt har försämrats på grund av Rysslands olagliga, oprovocerade och oförsvarbara invasion av Ukraina. Det är just därför vi behöver vidta åtgärder för att stärka svensk säkerhet.
Som vi har sagt i årtionden i Sverige söks säkerhet bäst i samverkan med andra. Genom Natomedlemskapet minskar vi risken för att Sverige utsätts för ett väpnat angrepp, för i och med det omfattas vi också av försvarsgarantier. Vi kan ingå i Natos gemensamma försvarsplanering, och det är krigsavhållande och stabiliserande. Det pekade Försvarsberedningen på, och det har också den säkerhetspolitiska analysgruppen gjort.
Det är klart att det höjer tröskeln för att angripa Sverige om vi har andra länder som samverkar med oss och om amerikanerna till exempel har möjlighet att förhandslagra försvarsmateriel här. Då går det snabbare och enklare för oss att få stöd i händelse av att vi exponeras för en kris, och ytterst har vi bättre förmåga att försvara oss än om vi ska göra det själva.
Det råder inte heller någon tvekan om att det är Ryssland som är det största hotet mot europeisk säkerhet. Det är Ryssland som agerar destabiliserande också i vårt eget närområde.
Anf. 6 Elsa Widding (-)
Herr talman! Rysslands krig i Ukraina är oförlåtligt. Det här handlar om vår säkerhet.
Jacques Baud, Natorådgivare och överste i den schweiziska armén skriver i sin bok Operation Z: en analys av Ukrainakriget och dess orsaker på sidan 33: "Det är lustigt att Sverige och Finland inte tycks ha förstått att just de, i händelse av krig, kan bli de första att angripas med kärnvapen, i förebyggande syfte."
En lång rad experter från många olika länder delar i dag denna bild. Statsrådet kanske följer professor Jeffrey Sachs, bland annat känd som specialistrådgivare för FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon fram till 2006. Statsrådet kanske också följer John Mearsheimer, en mycket känd professor i statsvetenskap från universitetet i Chicago, eller varför inte Ray McGovern, före detta CIA-analytiker i USA.
Det finns väldigt många experter, inte minst från USA, som anser att kriget i Ukraina har provocerats fram under en två decennier lång Natoutvidgning och EU-utvidgning. Vi är nu i ett extremt farligt läge eftersom Ryssland helt enkelt inte accepterar Nato med risk för kärnvapen nära sin 200 mil långa landgräns mot Ukraina, på samma sätt som USA inte accepterade kärnvapen på Kuba på 60-talet. Det är samma sak som om Kina skulle placera kärnvapen i Kanada eller Mexiko, för den delen. Ryssland har gjort klart att man ser detta som ett existentiellt hot mot landet - oavsett vad vi tycker.
Sveriges regering har nu, uppbackad av medierna, under två års tid okritiskt förmedlat den amerikanska synen på kriget i Ukraina med en starkt förenklad och fullständigt historielös bild. Viktig information har undanhållits svenska folket. Det är så man har skrämt allmänheten med fienden i öst för att till och med kunna motivera utländsk makt på svenskt territorium.
Om man har läst gymnasiets historia om alliansbyggandet och provokationerna inför första världskrigets utbrott borde man faktiskt förstå att Sveriges provocerande agerande kan vara förödande för Sverige. Att låta USA ha tillgång till svenska militära anläggningar är provocerande. Det borde faktiskt även försvarsministern ha vett att förstå.
Anf. 7 Försvarsminister Pål Jonson (M)
Herr talman! Min uppfattning är att det är mycket mer provocerande att Ryssland återkommande invaderar och ockuperar andra länder. Vi har sett det i Georgien 2008, i Ukraina 2014 genom en illegal annektering av Krim och naturligtvis genom den fullskaliga invasionen av Ukraina som påbörjades den 24 februari 2022. Det är detta som är huvudproblemet i europeisk säkerhetspolitik.
Om Ryssland hade ett mål med Sverige och Finland var det att hålla oss utanför Nato. Jag tror att den ryska fullskaliga invasionen är kraftfullt bidragande till att den här riksdagen fattade beslut i bred politisk samsyn om att Sverige skulle bli fullvärdig medlem av Nato.
Det är inte provocerande att länder själva gör sina egna säkerhetspolitiska vägval. Det är en hörnsten i den europeiska säkerhetspolitiken att länder har suveränitet och rätt att fatta sådana beslut. Det är inte provocerande att Sverige är medlem av Nato; det är en fråga mellan Sverige och de 31 andra allierade. Moskva har inte veto över vår säkerhetspolitik. Vi är ett fritt folk, och vi gör själva våra egna säkerhetspolitiska vägval. Om vi börjar tulla på det är det min bedömning att vi kommer att få en väsentligt försämrad säkerhetspolitisk omvärldsmiljö att hantera.
DCA-avtalet reglerar de rättsliga förutsättningarna för en amerikansk närvaro. En samlad bedömning är att en ökad amerikansk närvaro och ett ökat amerikanskt engagemang i vår del av Europa bidrar till stabilitet och säkerhet. Därför är det bra att Norge har ett sådant här avtal och att Sverige, Finland och Danmark förhoppningsvis kommer att få det inom kort.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.