behovet av en lågstadielärarutbildning
Interpellation 2004/05:241 av Nilsson, Ulf (fp)
Interpellationen är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2004-12-07
- Inlämnad
- 2004-12-07
- Besvarad
- 2004-12-17
- Sista svarsdatum
- 2005-01-19
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.
Interpellationen
den 7 december
Interpellation 2004/05:241
av Ulf Nilsson (fp) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky om behovet av en lågstadielärarutbildningFörmågan att läsa öppnar dörrar till kunskapsutveckling, upplevelser och reflexion. Läsforskare menar att barn som aldrig genomgått en "bokslukarperiod" kan få svårigheter att utveckla ett användbart språk för att formulera information, teoretiska resonemang eller känslomässiga upplevelser. På samma sätt har de svårare att tillgodogöra sig olika former av skriftlig kommunikation. En huvuduppgift för skolan är att hjälpa och stödja barnen i deras språkliga utveckling. Tillsammans med räkning är läsning, skrivning och tal förutsättningar för en meningsfull skolgång. Därför har också lärarna i grundskolans tidigare årskurser en viktig uppgift. Det är de som ska stödja barnen i deras utveckling och det är de som tidigt ska slå larm om extra stödinsatser behövs.
Den nya lärarutbildning som genomfördes mot Folkpartiets vilja år 2001 har tyvärr minskat lärarnas förmåga att hjälpa barnen med baskunskaperna. Den gamla utbildningen för lågstadielärare gav kunskaper i läs- och skrivinlärning. Numera är det inte obligatoriskt för en lärare i grundskolans tidigare år att ha grundläggande färdigheter i att lära eleverna läsa, skriva och räkna. Studenter väljer numera ämnen och inriktningar tämligen fritt, och det är inte säkert att en lärare för de yngre barnen har läst kurser i till exempel läs- och skrivinlärning. Lärarnas Riksförbund presenterade i november 2004 en rapport: Undersökning om kvaliteten i den nya lärarutbildningen. Här redovisas att endast 36 % av de blivande lärarna anser sig ha fått tillräcklig utbildning i att lära eleverna att läsa, skriva och räkna. En fjärdedel av lärarstudenterna säger att de inte fått någon utbildning alls för att undervisa i dessa baskunskaper.
Tyvärr finns det nu mycket som tyder på att de svenska elevernas språkliga förmåga försämrats de senaste åren. Skolverkets nationella utvärdering av grundskolan 2003 visar att läsförmågan försämrats jämfört med motsvarande undersökningar 1993 och 1995. Många insatser behöver göras: stärk utvärderingen, låt speciallärarna komma tillbaka till skolan, sätt in stöd tidigt i grundskolan. Men en grundläggande förändring i lärarutbildningen är en förutsättning för att lärarna ska få de redskap de behöver för att hjälpa alla barn. Folkpartiet har tidigare föreslagit att obligatoriska högskolepoäng ska införas i läs- och skrivinlärning för lärare i grundskolans tidigare år. Det borde inte vara möjligt att vara lärare för barn som inte lärt sig läsa utan att skaffat sig kunskaper i läs- och skrivinlärning på högskolan.
Det blir allt tydligare att dagens mera enhetliga lärarutbildning måste reformeras genomgripande, så att utbildningen tydligare inriktas mot olika nivåer i skolan. Enligt Folkpartiet borde en lågstadielärarutbildning införas med kvalificerade kurser i läs- och skrivinlärning. I väntan på en större reform borde det dock vara möjligt för regeringen att ta initiativ till snabba förslag för att skärpa kraven på förkunskaper i viktiga färdigheter hos lärarna. Den föregående utbildningsministern har tidigare i ett interpellationssvar avvisat tankarna på förändring av lärarutbildningen. Mot bakgrund av nya fakta, bland annat rapporten från Lärarnas Riksförbund samt Skolverkets rapport, menar jag att frågan om grundskollärarnas utbildning fått ny aktualitet
Avser utbildningsministern att vidta några åtgärder för att stärka kompetensen i läs- och skrivinlärning hos lärarna i grundskolans tidigare år?
Debatt
(7 Anföranden)
Interpellationsdebatt 2004/05:241
Webb-tv: behovet av en lågstadielärarutbildning
Dokument från debatten
- Riksdagens protokoll 2004/05:54 Fredagen den 17 decemberProtokoll 2004/05:54 4 § Svar på interpellation 2004/05:241 om behovet av en lågstadielärarutbildning
Protokoll från debatten
Anf. 37 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Ulf Nilsson har frågat om jag avser att vidta några åtgärder för att stärka kompetensen i läs- och skrivinlärning hos lärarna i grundskolans tidigare år.
Jag delar Ulf Nilssons uppfattning att förmågan att läsa är basen för all inlärning. Läs- och skrivinlärning är därför en central kompetens för alla lärare. Kompetensen att vägleda barn och ungdomar i läsande och skrivande blir allt viktigare i skolans och lärarnas uppgift i ett samhälle som i ökad utsträckning bygger på kommunikation.
Låt mig först slå fast att lärarutbildningen styrs av målen för lärarexamen uttryckta i högskoleförordningens examensbilaga. Dessa mål omsätts av lärosätena till program och kurser i olika utbildningsområden; det allmänna utbildningsområdet och i inriktningar. Ett av målen för lärarutbildningen är att den blivande läraren ska kunna omsätta läroplanens mål. I läroplanen för grundskolan är ett av målen att eleverna ska lära sig läsa och skriva. För mig är det en huvuduppgift att lärarutbildningen ger sina studenter denna kompetens.
Enligt Lärarnas Riksförbunds enkät till lärarstudenter med inriktning mot tidigare år anger drygt en tredjedel att de inte fått tillräcklig utbildning för att lära eleverna läsa och räkna. Det är allvarligt om de trots detta får ett examensbevis som gör dem behöriga för att undervisa i grundskolans tidigare år.
Med den öppna strukturen i den nya lärarutbildningen finns möjligheter till egna val för studenten, vilket har sina för- och nackdelar. Ska det fria valet fungera kräver det en medveten och aktiv lärarstudent kombinerat med en aktiv studievägledning från högskolan. Det innebär att studenterna själva har möjlighet att skaffa den kompetens som de anser att de behöver för att fullgöra sitt framtida arbete.
Den verksamhetsförlagda delen av lärarutbildningen är avsedd att bland annat skapa en medvetenhet om läraryrkets krav. Detta förutsätter att student och högskola för en dialog om utbildningens innehåll utifrån erfarenheterna i den verksamhetsförlagda delen av utbildningen. I denna process förväntas studenterna påtala eventuella brister i utbildningen. Denna ska givetvis leda till att de examinerade lärarna ska erhålla kompetens för att undervisa så att deras elever når läroplanens mål. I läroplanen för grundskolan anges att skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången grundskola bland annat behärskar det svenska språket och kan lyssna och läsa aktivt och uttrycka idéer och tankar i tal och skrift.
I interpellationen hänvisas till nationella undersökningar som visar att läsförmågan hos eleverna har sjunkit. Jag vill som ansvarig minister för lärarutbildning påminna om att den nya lärarutbildningens struktur erbjuder skolans lärare möjligheter att enligt det livslånga lärandets princip delta i högskolans lärarutbildningar och de kurser som behövs för att upprätthålla kompetensen. Här vilar ansvaret först och främst på den enskilde läraren och arbetsgivaren medan staten ställer högskolan till förfogande för kompetensutveckling.
Internationella undersökningar, som den nyligen publicerade PISA 2003, visar inte på någon signifikant nedgång i läsförståelse för de svenska eleverna. Däremot noteras en större spridning av elevernas resultat i denna del. Det är också värt att notera att de svenska eleverna internationellt sett fortfarande befinner sig i en tätposition.
Dock noteras i den nationella utvärderingen av grundskolan, NU-03, att de svenska elevernas förmåga att läsa och tillgodogöra sig längre texter har sjunkit.
Ett annat problem som tas upp i den nationella utvärderingen är ökningen av antalet lärare utan behörighet i skolan. Detta har regeringen sökt åtgärda med bland annat projektet Särskilda lärarutbildningar - SÄL. I detta erbjuds obehöriga lärare att utbilda sig till behörighet och behöriga lärare att bredda sin kompetens. Detta sker i undervisningsformer som är tillrättalagda för halvtids arbete i skolan och halvfarts högskolestudier, ofta på distans.
Slutligen vill jag framhålla att Högskoleverket för närvarande, på regeringens uppdrag, genomför en nationell utvärdering av lärarutbildningsprogrammen enligt lärarutbildningsreformen. Resultaten av utvärderingen kommer att presenteras under våren 2005. Jag kommer att fästa mycket stor vikt vid utvärderingen. Mot bakgrund av vad som framkommer där återstår det att bedöma vilka initiativ som ska tas för att förbättra kvaliteten i utbildningen.
Anf. 38 Ulf Nilsson (Fp)
Fru talman! Jag ska be att få tacka utbildningsministern för svaret. Jag tycker att svaret ändå visar att utbildningsministern tar den här frågan på allvar. Men jag tycker inte att svaret är tillräckligt tydligt om att någonting verkligen behöver ändras i själva bestämmelserna för vad man ska kräva av en lärare för mindre barn.
Jag har en väldigt stark uppfattning om att de små barnen är värda den bästa skola som man kan tänka sig. De första åren i skolan är kanske den viktigaste skoltiden.
Bakgrunden till min fråga är just den enkät som Lärarnas Riksförbund gjorde och som visar att 25 % av lärarna för de mindre barnen inte har någon utbildning för att lära dem läsa och räkna och att bara 36 % säger att de har fått en tillräcklig utbildning i att lära ut läsning och räkning. Och det är skolans kanske viktigaste uppgift att lära de små barnen att just läsa, skriva och räkna.
Siffrorna, som också utbildningsministern hänvisar till, är allvarliga. I Skolverkets rapport, där man jämför med 1993 och 1995, talas det helt öppet om en markant försämrad förmåga till läsning och läsförståelse. Det beror ju inte på den nya lärarutbildningen. Men det visar att vi har behov av lärare som verkligen kan konsten att jobba med läs- och skrivutveckling och räkning. Och det är en förutsättning för all undervisning att vi har utbildade lärare.
År 2001 genomförde riksdagen på regeringens förslag en ny lärarutbildning helt emot Folkpartiets vilja. Vi tycker att hela idén med den nya enhetliga lärarutbildningen är felaktig. Man får inte de kunskaper och den kompetens som behövs för olika åldrar och olika stadier. Hela lärarutbildningen leder till att det är uppenbart att ämneslärarna får mindre ämneskunskaper medan klasslärarna, de som har de flesta ämnena, blir mer specialiserade i vissa ämnen. Har man då otur är det inte rätt saker. Har man då otur har man en lärare för de mindre barnen som kanske är väldigt specialiserad på historia, samhällskunskap och geografi men inte har läst ett enda högskolepoäng i läsutveckling.
Lärarstudenterna i det här systemet behöver inte bestämma sig från början. Tre terminer är i stort sett lika för alla med vissa val. Det är tre terminer som inte har någonting med utbildningens inriktning att göra. Vi från Folkpartiet tycker att det borde vara tvärtom, det vill säga mer specialisering.
Jag kommer tillbaka till dagens fråga. Det borde helt enkelt finnas tydliga krav i bestämmelserna, i examensordningen, på hur många poäng en lärare för de lägre årskurserna ska ha i svenska, språkutveckling och att kunna lära ut räkning.
Det är positivt att ministern nu säger att det är allvarligt om lärarna får behörighetsbevis för att undervisa i grundskolans tidiga år om de inte har fått tillräcklig utbildning i att lära ut läsning och skrivning. Det är positivt att ministern säger detta. Men det är då naturligt att fråga sig om vi över huvud taget ska ha ett system där det är möjligt att bli lärare för de små barnen utan att ha kunskaper i att lära ut läsning och skrivning. Så är det i dag. Det är ett faktum. Sedan kan vi spekulera i hur många som utnyttjar den möjligheten och blir den typen av lärare. Sätt till en snabbutredning och lägg fram förslag om skärpta krav i lärarutbildningen - om man tycker att frågan är allvarlig.
Anf. 39 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Ulf Nilsson har rätt uppfattat mitt svar. Jag tar frågorna på största allvar. Jag tycker att lärarutbildningen är kanske den allra viktigaste utbildning som bedrivs på våra universitet och högskolor. Jag kommer naturligtvis mycket noga att följa den delen av högskoleväsendets verksamhet framöver.
Regeringen har satt i gång en process för att utvärdera utbildningen. Den utvärderingen kommer under våren. Då lovar jag att den kommer att bli föremål för ordentlig behandling. Jag kommer att ägna betydande energi åt det.
Jag kan avslöja att denna min attityd har förstärkts av den undersökning vi har diskuterat här som Lärarnas Riksförbund gjorde om hur studenterna på lärarutbildningen upplever sin egen utbildning. Det var en enkät. Enkäter kan ha olika kvalitet. Jag har inte satt mig in i hur just denna är gjord. Men det var en allvarlig varningssignal. Just de områden som tas upp ska det bli särskilt viktigt att ta del av i den ambitiösa utvärdering som Högskoleverket nu gör av dessa frågor.
För mig är det självklart att kunskapen att lära ut läsning, skrivning och räkning är fundamentala. Studenter som inte har fått tillräckligt av detta kan inte anses uppfylla målen och bör inte godkännas för examen. Där står jag på barnens och skolelevernas sida. Där är det vår sak och Högskoleverkets sak att se till att utbildningsanstalterna, lärosätena, uppfyller de krav som ställs.
Ulf Nilsson ägnar en betydande del av sitt anförande åt att kritisera beslut som fattades för flera år sedan om att inrätta den nya lärarutbildningen. Jag tycker inte att det är så mycket mening att diskutera det nu. Men eftersom vi ändå är här vill jag säga att jag tycker att det var en bra reform, inte minst i det perspektiv vi pratar nu. Reformen höjer statusen genom att den professionaliserar läraryrket för de lärare som ska jobba med barn i de lägre åldrarna. Det är också en åsikt som delas av både Lärarnas Riksförbund och Lärarförbundet. Det är en bra bas för att höja ambitionen vad gäller lärarna till de yngre barnen och deras kompetens i framtiden.
De första lärarna som har utbildats i den nya utbildningen har ännu inte kommit ut i praktiskt arbete. De resultat vi nu ser i skolan kan inte tillskrivas den här reformen utan det återstår att se i framtiden.
Jag är bestämd på att reformen ska leda till ännu bättre resultat för våra skolbarn och elever i framtiden. Här ser jag inte att Folkpartiets nostalgiska beskrivning av att det var bättre förr, att den reformen inte leder framåt utan åt något annat håll, hjälper i det läge vi befinner oss nu. Nu gäller det att se till att utbildningen får så hög kvalitet som det går. Det tänker jag engagera mig för.
Anf. 40 Ulf Nilsson (Fp)
Fru talman! I inledningen av utbildningsministerns andra anförande kände jag mig glad och nästan beredd att applådera. Det var nästan ett halvt löfte att införa tvingande bestämmelser om hur behörigheten ska se ut för lärare för de mindre barnen.
Sedan kom ett försvarstal för hela lärarutbildningen, och sedan blev det motsägelsefullt. Hela reformen av lärarutbildningen har gjort lärarutbildningen bättre.
Den fråga vi diskuterar i dag är ett exempel på bristerna i den nya lärarutbildningen. Det är oklart vad man specialiserar sig mot. Det är oklart vad man behöver kunna. Det här att lärarna för de små barnen inte har kunskaper i att lära ut läsning och räkning är en följd av att lärarutbildningen har blivit mer enhetlig. Ämneslärarna läser färre poäng i ämnen - matte, svenska, engelska, fysik - som de ska undervisa i, och före detta lågstadielärare och mellanstadielärare läser mer av sådana ämnen men mindre av det som de små barnen behöver.
Jag blir lite besviken när man å ena sidan säger att man tar det här på allvar och å andra sidan höjer reformen till skyarna. Det är en reform som jag är fullständigt övertygad om att vi måste förändra i grunden så snart som det över huvud taget är möjligt. Nu har detta kommit fram, och vi kommer att se fler och fler exempel på att det är stora brister i lärarutbildningen.
Icke desto mindre, i denna mycket angelägna fråga för de små barnen tycker jag att det låter positivt att utbildningsministern verkar kunna tänka sig att införa tvingande bestämmelser om att lärarna ska ha kunskaper i att lära ut läsning, skrivning och räkning.
Fru talman! Vi har bara ungefär 70 % behöriga lärare enligt Skolverkets rapport. Det är ett annat stort problem i Sverige att vi inte kan räkna med att våra barn blir undervisade av människor som har en rejäl utbildning. Då kan man åtminstone tycka att siffran 70 % måste höjas. Vi måste skapa intresse för läraryrket. Vi måste höja läraryrkets status. Vi måste göra det roligt att bli lärare igen. Åtminstone borde vi anstränga oss för att de lärare som i dag är behöriga har rätt utbildning.
Då har vi ordet frivilligt. Jag är liberal, och jag tycker att människor ska välja väldigt mycket frivilligt. Men i utbildningar som är riktade mot ett visst område får det väl vara någon måtta på frivilligheten. Det är alltså frivilligt vilka ämnen man läser i lärarutbildningen. Det är lika orimligt som att en läkarstuderande skulle bestämma sig för att strunta i att läsa avsnittet om blindtarmen och fördjupa sig i något annat i stället. Bristen i lärarutbildningen är att man kan välja bort sådant som är viktigt.
Om utbildningsministern tar detta på allvar ska han inte bara titta på lärarna för de mindre barnen utan titta på hela systemet. Vilka moment ska göras obligatoriska för att veta att vi får de lärare som vi och barnen behöver?
Anf. 41 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Ulf Nilsson säger att han vill ha tvingande krav på att lärarna ska lära sig att lära ut hur man räknar, skriver och läser, som om det i dag bara var fråga om ett allmänt flum i högskolan.
Så är inte fallet. Kraven är i dag tvingande. Det finns tydligt fastställda mål för utbildningen, vilka måste uppnås för att en student ska få sitt examensbevis. Det lärosäte som utfärdar examensbevis till studenter som inte uppfyller de målen kan bli av med rätten att utfärda examensbevis. Det är mycket viktigt. Det finns ingen frivillighet eller allmän slöhet i detta, utan det är ett självklart krav att målen för utbildningen ska vara uppnådda för att utbildningen ska anses vara genomgången och berättiga till behörighet. Folkpartiet har inte monopol på att tycka att det här är något som man bör införa. Så är det redan, och det är naturligtvis en självklarhet.
Den andra frågan som Ulf Nilsson tog upp gällde att vi har bara 70 % behöriga lärare, att vi måste höja läraryrkets status för att locka fler människor att vilja bli lärare. Det är bra att Ulf Nilsson ansluter sig till det resonemang som jag nyss förde. Den här utbildningsreformen är just ett sätt att höja statusen för den viktiga lärarkategori som möter de små barnen.
Här har lärarnas olika fackföreningar precis samma syn som den jag nu ger uttryck för. Folkpartiet går på en annan linje än lärarna själva. Det är alltså inte bara på det här området som Ulf Nilssons och Folkpartiets politik inte hänger ihop. De pratar om höjd status men vill återgå till den gamla utbildningsformen, som ju gav lågstadielärarna lägre status.
Folkpartiet vill dessutom skära ned på antalet utbildningsplatser vid universitet och högskolor. Men vad vi behöver är att utbilda fler lärare. Detta ska enligt Folkpartiet ske inom ramen för ett krympande platsantal vid universitet och högskolor. Det går inte ihop, och jag tycker att det vore ärligare att säga att vi ska hitta andra metoder för att minska antalet behöriga lärare än att utbilda fler, när kravet i själva verket är att vi ska utbilda färre.
Anf. 42 Ulf Nilsson (Fp)
Fru talman! Det är helt fel att Folkpartiet skulle vilja skära ned på antalet lärarutbildningsplatser. Däremot har vi i vårt budgetförslag för hela högskoleområdet talat om ett något mindre antal nya platser än vad regeringen gör. Det där varierar ju från år till år. Vissa år gör regeringen bedömningen att vi nästa år kan minska antalet platser med tusen, och året därpå kan vi öka antalet. Vi har aldrig sagt ett ord om detta. Tvärtom är vi starka motståndare till att minska antalet lärarutbildningsplatser. Om man ska minska antalet platser ska man inte göra det på områden där vi har ett behov av fler platser, och det har vi när det gäller lärare.
Utbildningsministern säger att det finns mål som ska uppnås. De är mycket allmänt formulerade. Det jag här talar om är att det på andra nivåer, till exempel för ämneslärare, även i socialdemokraternas lärarutbildning finns vissa krav på poäng. Man ska ha läst 40 poäng engelska för att till exempel ha rätt att jobba på gymnasiet. De kraven har sänkts jämfört med tidigare, vilket vi är kritiska till, men det finns trots allt krav på poäng.
Några sådana krav finns däremot inte när det gäller läs- och skrivinlärning. Det står inte någonstans att en motsvarande lågstadielärare, alltså lärare för de tidiga åren, ska läsa ett visst antal poäng i läs- och skrivinlärning.
Detta får till följd - om vi ska tro på enkäten som ju ingen har ifrågasatt - att endast hälften av dem som ska undervisa på det stadiet anser att de fått en tillräcklig utbildning; i varje fall säger sig 25 % inte ha fått någon utbildning.
För mig är det inte att höja statusen för lärarna för de mindre barnen när föräldrar inte kan vara säkra på att dessa lärare har rätt utbildning för det som de arbetar med. Jag tror att de skulle få mycket högre status om vi fick riktigt kvalificerade lågstadielärare.
Anf. 43 Leif Pagrotsky (S)
Fru talman! Jag tror att Ulf Nilsson försöker blanda bort korten.
Folkpartiet föreslår färre platser vid universitet och högskolor. Det står i motionen. De vänligt sinnade alliansbröderna i Moderaterna beskriver Folkpartiets motion som helt fri från samband mellan inkomster och utgifter, där man har råd att betala precis allt som är roligt eftersom man släppt sammanhanget mellan inkomster och utgifter. Trots denna grundläggande lössläppta attityd, åtminstone om man får tro Moderaterna, är det på det viset - själv har jag naturligtvis ingen åsikt alls om detta.
Folkpartiet vill skära ned på antalet utbildningsplatser, men det får inte påverka någon utbildningslinje eftersom alla utbildningslinjer som man känner till naturligtvis ska utökas. Så var det också nu. Antalet lärarutbildningsplatser ska ökas - jag tror till och med att Ulf Nilsson använde ordet "naturligtvis". Men i det förslag som Folkpartiet lagt fram sägs att vi politiker inte ska bestämma detta, utan det ska bestämmas av marknaden. Efterfrågan ska bestämma. Studenternas val ska bestämma. Men om nu färre studenter vill välja detta då ska man dra ned på platserna. Då kan vi visserligen stå i riksdagen och säga att vi tycker någonting annat, men samtidigt har vi redan sagt att det inte är vi utan marknadskrafterna, efterfrågan, som ska bestämma utbudet.
Folkpartiet sätter sig här i alla positioner. Det ska vara fler platser och färre platser samtidigt, och vi ska höja statusen genom att gå tillbaka till den gamla lågstatusutbildningen. Det tycker jag är en dålig politik, för att uttrycka det försiktigt. Jag tycker också att det vi i dag bevittnat är en konstig marknadsföring av politiken, för att använda ett någorlunda värdeneutralt omdöme eftersom Ulf Nilsson inte har något inlägg kvar.
Intressenter
Frågeställare
Besvarad av
Interpellationer
Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.